Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit Altranstäds slott som var Karl XII:s hem under ett helt år. Nu kommer turen till den gäststuga intill Holmedals prästgård där Karl XII enligt traditionen övernattade flera gånger inför de norska fälttågen 1716 och 1718 . Guiden i Altranstädt gjorde en poäng över hur enkelt Karl XII bodde i Sachsen och jämförde det med den praktlystne August den starkes slott i Dresden. Då skulle han bara veta hur enkelt Karl XII bodde i Värmland. Altranstädt var åtminstone ett slott, om än ett väldigt litet sådant. Stugan i Holmedal har bara två små rum och en källare. Men den bör i alla fall ha varit i ett gott skick när Karl XII stannade där eftersom den byggdes 1715. Byggnaden flyttades en liten bit 1739 men har sedan dess varit på samma plats.
Stugan är öppen för besökare och när jag var där så var det bara att gå in där och ta en titt på rummen och alla gamla prylar som låg där. Något inträde behövde man inte betala och inte heller fanns det någon att betala det till.
Bilderna ovan visar det lilla köket/vardagsrummet och den sista bilden visar även dörren till det ännu mindre sovrummet, vars bilder följer nedan.
Sängen vid dörröppningen och ett liten bord på andra änden av rummet. Som synes har även sovrummet en öppen spis som delar skorsten med den i ”vardagsrummet”.
Stugan ligger mellan Årjäng och Töcksfors, bara några hundra meter från E18, och föga förvånande inte så långt från den norska gränsen. Om man av någon anledning ska åka till Norge längs E18 så är det väl värt att göra ett kort stopp i Holmedal och känna historiens vingslag.
Den officiella adressen är ”Karl XII stuga 1, 67294 ÅRJÄNG”.
Under den tid som min blogg och hemsida befann sig i en törnrosasömn publicerade Osprey 2019 äntligen en titel som täckte in den karolinska armén. Bortsett från Angus Konstams tre böcker om slaget vid Poltava och Peter den stores armé från 90-talet har Osprey helt ignorerat Stora nordiska kriget. Men vad som publicerades 2019 är inte så mycket att hänga i julgranen eftersom Osprey valde att klämma in alla deltagande arméer i en enda tunn volym på ca 48 rikt illustrerade sidor. Ospreyböcker är ytliga, det är deras affärsidé att publicera böcker som går snabbt att läsa, men som ger en bra överblick och introduktion till ämnet. Och inte minst har välgjorda illustrationer som fungerar som inspiration för figurmålare. Men just den här boken är lite väl översiktlig.
Jag hade trott att de åtminstone skulle hoppa över ryssarna eftersom Osprey redan hade två (väldigt bristfälliga) volymer om deras armé. Men nej, författaren Gabriele Esposito ägnar sju sidor åt dem som i princip är en sammanfattning av Angus Konstams skildring (och upprepar samma felaktigheter som till exempel västerländska uniformer redan år 1700). Dessutom redovisar han samtliga arméer som deltog i kriget på något sätt. Det enda undantager är turkarna. Eller vad sägs om denna lista:
Ryska armén (7 sidor)
Svenska armén (6 sidor)
Sachsiska armén (3 sidor)
Polsk-litauiska armén (2,5 sidor)
Dansk-norska armén (4 sidor)
Hannoverska armén (1 sida)
Preussiska armén (2,5 sida)
Holsteinska armén (1 sida)
Kosacker. tatarer, moldaver och valaker (2 sidor)
De korta sidantalet gör att varje armé i princip bara hinner med en kort sammanfattning. Och för att göra saken värre så tycker jag inte heller att författaren har disponerat det begränsade utrymmet på ett bra sätt. Han går nämligen ofta in på noggranna beskrivningar av organisatoriska förändringar på regementsnivå, vilket i mitt tycke gör att texten blir rätt tråkig. Det hade varit bättre ifall han hade hållit sig till ett fågelperspektiv och redovisat arméernas totala styrka över tid samt hur de skilde sig åt ifråga om rekrytering, utrustning och taktik.
Vad gäller faktauppgifterna så finns det nog en hel del för felfinnarna att hitta. Men skildrar man ett dussin olika nationaliteter i en kort volym om ett ämne som man inte har som specialområde så vore det konstigt ifall så inte var fallet. Den grövsta missen som han gjorde när han beskrev den svenska armén är att adelsfanornas ryttare skulle ha bestått av aristokrater. Det var visserligen adeln som rekryterade adelsfanorna, men dess manskap skiljde sig inte från de övriga indelta kavalleriregementen. Dessutom framstår det som om han trodde att adelsfanorna var förband som sattes upp vid krigsutbrottet.
Men en historiker är inte bättre än sina källor och när jag läste om hans detaljerade beskrivning av Livgardets organisationsförändringar blev jag väldigt fundersam. Var kan en historiker som inte kan läsa svenska ha fått tag i sådana uppgifter? Jag bläddrade genast till litteraturlistan längst bak i boken och min misstanke bekräftades. Han har använt ingen mindre än mig själv som källa! På sätt och vis är det hedrande att bli erkänd som en ”auktoritet”, men samtidigt inser jag att det nog är min artikel om svenska arméns organisation som har resulterat i missförståndet om Adelsfanornas rekrytering. Jag hade bara skrivit ”raised by the nobility” och det är fullt begripligt att man då kan göra tolkningen att adelsfanorna bestod av adelsmän. Men min artikel vara bara en kort sammanfattning av hur de olika regementena rekryterades där jag inte kunde gå in på alla de små detaljerna. Jag har dock mycket större kunskap om ämnet än vad som finns med i min artikel och det gör att jag kan hålla en hög precision på min ”sammanfattning”. Däremot så sträcker sig Gabriele Espositos kunskaper förmodligen inte mycket längre utöver det som han har skrivit i sin ännu kortare sammanfattning, och då blir det lätt hänt att ”raised by the nobility” förvrängs till ”entirely manned by aristocrats”, och att min placering av adelsfanorna i samma stycke som ståndsdragonerna och andra tillfälliga förband tolkas som att de sattes upp vid krigsutbrottet. Jag skrev visserligen uttryckligen att adelsfanorna var permanenta förband, men han måste ha tolkat det som att de sattes upp med avsikt att behållas efter kriget.
Även hans beskrivning av indelningsverket och männingsförbanden var lite svajig om än inte alltför missvisande. Där verkar det dock som om han har använt sig av en annan källa än mig. Av döma av litteraturlistan så är Hans Högmans hemsida en god kandidat.
Den del av Ospreyböckernas som får det det största genomslaget brukar dock inte vara texten utan dess illustrationer och även där finns det en hel del att anmärka.
Infanteristerna ska uppenbarligen avbilda den äldre respektive den yngre karolinska uniformen. Den så kallade äldre karolinska uniformen med vertikala ficklock har dock sannolikt inte varit i allmänt bruk av den svenska armén utan var nog bara en prototyp. Men det är förlåtligt att en utländsk illustratör har gjort misstaget att avbilda den eftersom han kan inte ha haft tillgång till litteratur som har avfärdat denna.
Ett mer pinsamt misstag är dock att ärmuppslagen inte ser det minsta svenska ut. Illustratören har helt missat att de små och knapplösa uppslagen var en utmärkande detalj på de svenska uniformerna. Sedan kan man också ha synpunkter på att den äldre uniformen har krage och trekantig hatt. Men eftersom årtalet som anges är 1706 så är det helt okej även om det inte är så som den ”äldre karolinska uniformen” brukar avbildas. Sedan så finns det inte belägg för att infanterister hade axelklaffar.
Även på denna bild ser man osvenska ärmuppslag med knappar. Men det intressanta är att Södra Skånskas ryttare har fått ljusblå uppslag. Det står ingenstans att deras rockar hade två olika nyanser av blått samtidigt. Höglunds bok har dock illustrationer av ryttare (inklusive Södra skånska) där foder och uppslag är något ljusare än rockens färg. Troligen är det därifrån som Osprey har hämtat sin inspiration, men de har gjort kontrasten mellan nyanserna ännu större än i Höglunds bok. Som jag har förstått det var det exakt samma nyans av blått på rock och foder. Skillnaden var mest att fodret var gjort av ett annat materiel än rocken och därför kunde se lite annorlunda ut.
Den gråklädde artilleristen anges vara från 1715, men vid det laget hade artilleristerna blå rockar. Sista gången det svenska artilleriet stred i grå rockar var Stenbocks skånska fälttåg 1710. Dessutom tycks gråklädda artillerister alltid ha haft mässingknappar.
Sammanfattningsvis så märks det väl att jag inte är så imponerad av den här boken. Det korta formatet gör en bok om detta breda ämne till ett nästan omöjligt uppdrag. Det skulle ha krävts en författare som verkligen kunde ämnet utan och innan för att den här (möjligen) skulle ha kunnat bli en bra bok. Jag vet inte heller riktigt vem som är målgruppen för denna bok. Någon som kan tänka sig att läsa på om stora nordiska kriget men som behöver ett litet smakprov först och inte vet hur man googlar?
Visst är det väl bra att samla alla små arméer som deltog i kriget i en enda volym eftersom det skulle nog inte bära sig att ge ut separata böcker för dem. Men det var onödigt att inkludera ryssarna som redan har egna böcker, och den svenska armén är även den väl värd att få sina egna böcker. Hade man skippat svenskarna och ryssarna och fokuserat på de mindre nationerna skulle den här boken ha blivit betydligt mer användbar, om än inte så kommersiellt framgångsrik.
I tidigare inlägg har jag berättat sevärdheterna i Altranstädt och Breitenfeld, två orter utanför Leipzig som har haft stor betydelse för svensk historia. Nu är det dags för den tredje platsen, nämligen Lützen som har lite mer att erbjuda för turister. Egentligen är de två olika ställen som man ska besöka.
Schwedenstein
Först själva ”Schwedenstein” som ligger strax utanför staden Lützen och som är rest på platsen där Gustav II Adolf förmodas ha stupat. Det är den stenen som syns på bild ovan. Inskriften fanns inte med från början och ursprungligen var stenen dessutom mycket större. Men många svenskar som vallfärdade platsen lät hugga loss bitar av den som någon slags relik som de tog med sig hem.
Det ursprungliga utseendet syns på bilden ovan som är tagen inne i det museum som finns på platsen. Bänkarna var dock inte heller original och de har numera flyttats längre bort så att de flankerar kapellet som uppfördes till Gustav II Adolfs minne 1907. Denna plats har nämligen gradvis byggts ut. Något försenat till 200-årsjubileumet uppfördes 1837 en baldakin av järn som täckte över stenen. 1932 och 1982 byggdes även röda trähus i svensk stil som huserar. museet.
Om ni orkar klicka på videoklippet får ni se en rundvandring av stället. Jag tog dock inte med insidan av kapellet som även den är värd att se. Vägen som går förbi minnesstenen separerade den svenska och den kejserliga armén. Platsen för kapellet låg bakom Gustav II Adolf när han blev angripen av av de kejserliga soldaterna, som synes av kartan nedan.
För övrigt verkar platsen vara rätt barnvänligt då det finns en ”klätterskog” och en lekpark för barnen att roa sig medan vuxna historienördar går och tittar på allt som finns där (inklusive en gammal kanon som står vid museet).
Lützens slott
Men man ska inte bara uppehålla sig på en plats i Lützen. I slottet som finns inne i själva staden finns ett hembygdsmuseum som även det har mycket att visa upp. Inte bara om det slaget vid Lützen som utkämpades 1632 av Gustav II Adolf utan även om det slag som utkämpades 1813 mellan Jean Baptiste Bernadottes landsmän och hans nya kompisar (de förstnämnda segrade). Av särskilt intresse är två stora dioramor över de båda slagen. Det som skildrar slaget vid Lützen invigdes vid 300-årsjubileumet 1932 och inkluderar 3600 figurer på en yta 3 gånger 4 meter.
Slottet har även ett väldigt högt torn och barn som inte är ett dugg intresserad av tennsoldater visade sig uppskatta att springa uppför de långa vindstrapporna för att komma längst upp och njuta av utsikten.
Ja, det var allt för den här gången. Jag lovar att träna upp mina färdigheter som kameraman nästa gång jag är ute och reser.
Aktiviteten på hemsidan har gått ner betydligt den här månaden då jag har haft mycket att göra i den verkliga världen. Det är därför läge att damma av mina semesterbilder. I höstas skrev jag ett inlägg om Altranstädts slott, nu beger vi oss två mil åt nordöst till en plats som heter Breitenfeld. Till skillnad från Altranstädt och Lützen som blir den avslutade delen i trilogin ”svenskminnnen vid Leipzig” så finns det inte så mycket att titta på i Breitenfeld. Det är det lilla monumentet på bilden ovan och sedan ett vidsträckt platt fält. ’
Terrängen vid Breitenfeld var så idealisk för fältslag att inte mindre än två stycken utkämpades där under det trettioåriga kriget. Det första utkämpades den 7/17 september 1631 mellan Gustav II Adolfs armé som kom från norr och Tillys armé som kom från söder. Det andra slaget vid Breitenfeld (som ofta kallas för slaget vid Leipzig) utkämpades på samma plats den 23 oktober 1642 (2 november enligt katolikerna), men från olika väderstreck. Den svenska armén ledd av Lennart Torstensson stod nu på den västra sidan medan de kejserliga under ärkehertig Leopold Wilhelm kom från öster. Eftersom landskapet var så flackt spelade det ingen roll varifrån arméerna kom, svenskarna vann båda gångerna.
Själva monumentet som restes vid tvåhundraårsjubileet 1831 har följande tyska texter på sidorna:
Gustav Adolph – Christ und Held (Gustav Adolf – Kristen och hjälte).
Am 7. September 1631 ______ 1831 (Den sjunde september 1631)
Glaubens-Freiheit für die Welt (Trosfrihet för världen)
Rettete bei Breitenfeld (Räddad vid Breitenfeld)
För att få en uppfattning om hur landskapet ser ut vid Breitenfeld har jag även publicerat ett youtube-klipp som ger en panoramabild runt monumentet. Min talang som kameraman är dock inte så stor så det finns viss risk för åksjuka. Men jag valde att publicera klippet i alla fall eftersom det inte går att se platsen med street view funktionen i Google Maps (tyskar verkar vara kinkiga med sånt).Första slaget vid Breitenfeld. Monumentets placering är utmärkt i det nedre vänstra hörnet som ”Gustav-Adolf Denkmal”Andra slaget vid Breitenfeld, även kallat slaget vid Leipzig. (kartan tagen från Wikipedia)
Den som är intresserad av svenska fanor och standar kan inte ha undgått att lägga märke till att den store auktoriteten på området är Leif Törnquist. Han har producerat en så stor mängd artiklar om detta i bland annat regementshistoriska verk och i serien Meddelanden från Armémuseum att det är svårt att överblicka allt han har skrivit. Jag har länge önskat att han skulle samla all sin information om fanor och standar i ett ”magnum opus” och under de senaste åren är detta precis vad han har gjort. I sex av Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker återfinns nu en komplett redovisning av alla svenska fanor och standar från 1686 fram till 1900. Dessa är:
Fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna (SVSS XXI, 2006)
Infanteriets fanor m/1686 (SVSS XXX, 2015)
Kavalleriets standar och dragonfanor m/1686 (SVSS XXXII, 2017)
Infanteriets fanor 1761-1900 (SVSS XXXIII, 2018)
Fanor och standar vid de tillfälliga regementena under stora nordiska kriget 1700-1721 (SVSS XXXV, 2020)
Fanor och standar vid värvade förband 1686-1815 (SVSS XXXVII, 2022)
Kompletterar man sedan Törnquists bokserie med Folke Wernsteds bok Svenska standar och fanor 1654-1686 från 1945 så har man i stort sett all tillgänglig kunskap om svenska fanor och standar under den karolinska tiden.
Det som fattas är böcker om karolinernas motståndare och där är det dessvärre sämre ställt. Någon dansk, rysk eller sachsisk motsvarighet till Leif Törnquist verkar inte finnas (och jag har frågat Törnquist själv om detta). Det närmaste man kan komma är Helge Bruhns bok Danneborg og danske Faner gennem Tiderne som jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg och Karsten Skjold Petersens bok Faner og Estandarter i Den Danske Hær. Båda böckerna är dock väldigt översiktliga.
Tempot på arbetet med hemsidan har gått ned och jag har ännu inte bytt ut alla uniformsikoner på sidorna om den sachsiska armén. Kyrassiärerna hann jag inte göra idag, men resten är klart inklusive en revidering av texten (sedan ska jag förstås byta ut ikonerna på fältslagssidorna samt ändra de engelskspråkiga sidorna också). Det är framförallt information om den sachsiska arméns organisation som har utökats så till den grad att den har fått en egen sida.
Revideringen av texten syftade till att se till att all information i Daniel Schorrs artikel om den sachsiska armén ska finnas på min hemsida. Daniel Schorr hade en gång en hemsida som var en riktig guldgruva för den som var intresserad av stora nordiska kriget. Men han beslöt av en outgrundlig anledning att lägga ned den 2010. Senare begärde han också att allt innehåll som var lagrat i Internet Archive skulle tas bort där med så att ingen skulle kunna hitta hans artiklar på internet. Nåväl, nu finns all information i den sachsiska artikeln på min hemsida med undantag för kapitlet om fanor och standar. Det sistnämnda ska dock också inkluderas i framtiden även om det kan dröja tills det blir av. Det kommer då att ingå i ett större projekt om just de olika arméernas fanor och standar i det stora nordiska kriget.
Men som jag nämnde har tempot gått ner på hemsidan och jag är även intresserad av att göra andra saker än att arbeta med hemsidan i år så ambitionsnivån kommer nog att skruvas ned. Jag får nog vara nöjd om jag blir klar med alla uniformssidorna under det första halvåret så att jag kan ägna det andra halvåret åt den historiska atlasen. Planen att fullborda artikelserien om stora nordiska krigets diplomati kommer därför med största sannolikhet att inte hinnas med i år.
Förra veckan gjorde jag klar en sida som innehåller all tillgänglig information om färgen på karolinska halsdukar. Mina uniformsikoner har uppdaterats med den informationen så att de nu innehåller fullständiga målningsbeskrivningar för tennsoldater. Som nämnts tidigare finns det mycket halsduksinformation i Erik Bellanders verk som inte nämns i Höglunds bok. Och på senare tid har även Anders Larsson bidragit med mer information i sin bok om karolinska munderingar.
Även om ämnet är väldigt smalt så är jag rätt nöjd med sidan. För nu har jag hittat ett format som jag kan använda i framtiden för att redovisa fördelningen av andra typer av uniformsplagg och utrustningsdetaljer. Jag har en del idéer, men det kommer tidigast att bli nästa år som något sådant blir av.
Men nu över till något helt annat…
Ett kopparstick som förevigade när Karl XII och August den starke åt en måltid inne i Alltranstädts slott den ”7. (17.) December Anno 1706”. Texten är på tyska men dateringen är den svenska kalendern med den gregorianska kalendern inom parantes.
Kopparsticket ovan har Lars-Eric Höglund använt som argument för att den karolinska uniformen ännu under 1706 hade ett äldre utseende. De soldater som står på vakt bör rimligen vara Karl XII:s drabanter eftersom de har ryttarstövlar, men deras hattar är inte trekantiga och rockskörten är inte uppvikta. Tittar vi närmare på drabanterna (i en kopia med bättre bildkvalitet) ser vi dock fler underligheter.
För det första har drabanterna ingen krage på sina rockar. Drabantkåren är en avknoppning från Livgardet som hade krage på manskapsrockarna redan under 1670-talet. Drabanterna var dessutom samtliga officerare så de skulle definitivt ha haft krage.
För det andra är ficklocken rektangulära och har inte det typiska karolinska femkantiga utseendet som Livgardet hade redan på 1690-talet.
För det tredje framstår ärmuppslagen som ”osvenska”. Jag är osäker ifall längden på ärmuppslagen är felaktig. Det är nämligen möjligt att de minskade i storlek under krigets gång tills de fick den storlek som de bevarade rockarna från det norska fälttåget har, och på kopparsticket är de faktiskt mindre än August den starkes. Men en detalj som de inte bör ha haft är en knapp på vardera uppslag, vilket man kan skymta på drabanterna (om man förstorar bilden) och som syns väldigt tydligt på Karl XII.
Så vad är slutsatsen av detta? Jo, jag tror inte att den som gjorde kopparsticket visste hur svenska uniformer såg ut och gissade att de såg ut som tyska soldater i största allmänhet (i de franska och spanska arméerna var trekantiga hattar etablerade sedan länge). I Karolinska förbundets årsbok 2022 finns faktiskt en artikel om hur svenskarna använde flygblad för att sprida propaganda i Tyskland under vistelsen i Sachsen. Dessa trycktes inte där den svenska armén befann sig utan av förläggare i till exempel Nürnberg som använde sig av lokala förmågor för att göra illustrationerna. Konstnären lär väl i detta fall ha haft tillgång till bilder på Karl XII och August den starke så därför är de mer porträttlika. Men Karl XII har handskar på sig i sina porträtt så det är svårt att uppfatta hur hans ärmuppslag såg ut vid den här tiden.
Målning av David von Krafft från 1706. Karl XII har uppvikta rockskört och trekantig hatt i handen.
Altranstädt-bilden kan man därför ignorera när man ska bedöma den karolinska uniformens evolution. Porträttet ovan på Karl XII avbildar honom också med den ”yngre uniformen” 1706 och jag har mycket svårt att tro att drabanterna inte skulle ha haft samma snitt på sina rockar som Karl XII.
Under veckan som har gått har jag försökt avsluta arbetet med sidorna om svenska uniformer. Jag gjorde en inventering av färgen på halsdukarna i den svenska armén för att lägga till de pusselbitar som fortfarande saknas. Men i samband med detta upptäckte jag att Livgardets uniformer inte alls såg ut som jag har målat dem.
Höglund nämner ingenting om Livgardets halsdukar och jag har väl därför någon gång i tidernas begynnelse gjort en gissning och målat dem vita. Men det visade sig att det fanns rätt mycket information om halsdukar i Erik Bellanders verk som inte finns med i Höglunds bok. För livgardets del innebär det att halsdukarna var svarta från och med 1706. De var visserligen vita på 1690-talet (knutna framtill med blått halsduksband) men redan 1697 tros de ha ersatts med blå halsdukar. Enligt m/1716 skulle Livgardet visserligen ha både en svartgul halsduk och en vit halsduk men den uniformen blev inte utdelad förrän efter norska fälttåget 1718. Så, jag kommer att behöva måla om halsdukarna på mina livgardister. Men det slutar inte där…
När jag tog en närmare titt på Livgardets uniformer så visade det sig att den så kallade m/1699 som bestod av blå byxor (och okänd väst) inte följdes när regementet fick nya uniformer i Sachsen 1707. Väst och byxor var då av gult kläde (inte blå byxor och skinnväst som på mina tennsoldater). Höglund hade lurats av tabellen i Tor Schreber von Schreebs artikel ”Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII” där ingenting nämns om någon avvikelse 1707 från det han kallar m/1699. Även i brödtexten är det lätt att bli förvillad då von Schreeb skriver att uniformen som delades ut 1707 ”var till alla delar lik m/1699”, detta trots att han skriver att gula västar och byxor troligen tillverkades i Sachsen. Folke Wernstedt som senare skrev om Livgardets historia är inte det minsta tveksam och skriver att Livgardets västar och byxor från och med 1707 var gula. Men det slutar inte där…
Livgardets patronväska m/1716 tolkad av Göte Göransson.
Livgardets patronväska har ett utseende som är beskrivet av källorna och den var inte svart som på mina tennsoldater. Den hade ett lock som var överdraget med gult kläde från mitten av 1690-talet. Från och med 1699 bestod det av både gult och blått kläde. Efter slaget vid Poltava nämns återigen bara gult kläde. Motivet var kungens namnchiffer med palmblad och små kronor i hörnen. På bilden ovan har vi Göte Göranssons tolkning av denna beskrivning. Färgen på motivet nämns inte men blått på gult fält verkar vara en rimlig gissning eftersom det liknar utseendet på officerarnas ringkragar. Var någonstans det blå klädet kommer in i bilden är mer osäkert, kanske som en blå kant längs locket eller överdraget på den del av väskan som inte är lock. Jag har valt att inte avbilda det på mina uniformsikoner eftersom jag dels är osäker på hur det såg ut. dels osäker på hur länge den brukades och dels på grund av att ett sådant tillägg skulle göra bilden otydlig (blått kontrasterar inte bra mot uniformsrocken). Jag var också tvungen att göra ”XII” i namnchiffret av mörkt guld istället för blått för att annars skulle bilden se ut som ”myrornas krig”.
Som en följd av detta har jag inte bara ändrat uniformsikonerna utan även skrivit om sidan om Livgardets uniformer. Istället för Höglunds text har jag nu istället valt att ordagrant återge Tore Schreber von Schrebs tabell samt kompletterande information. Den engelska versionen kommer dock även i fortsättningen ha Höglunds text (med kompletterande information) då von Schrebs text är svår att översätta och förmodligen onödigt detaljerad för mina engelskspråkiga läsare.
Så nu har jag en hel del målning att se fram emot. Exakt hur många livgardister har jag i min tennsoldatssamling? Jo, jag gjorde en inventering och kom fram till att jag har 245 stycken!!!
Jönköpings kompanifana från 1710 som togs av danskarna när Stralsund kapitulerade 1715.
Bit för bit går jag igenom alla mina gamla sidor för att fixa till problem som finns ”under huven” för att försöka få sidorna att se ut som jag vill ha dem på fler skärmar än min egen. Men under arbetets gång hittar jag även en del halvfärdiga sidor som jag aldrig har publicerat. En av dessa är en tabell som visar de olika uppsättningar fanor som delades ut till de indelta infanteriregementena. Den såg ut att vara nästan klar så jag tänkte att det här borde väl inte ta så lång tid att göra färdig. Men, men, jag hade fel…
Tabellen var baserad på en artikel av Leif Törnquist från 1979 men när jag jämförde dessa uppgifter med hans böcker om m/1686 från 2015 och 2017 så visade det sig att en hel del av dem behövde korrigeras. Detta satte igång en kedjereaktion där jag började revidera mina övriga sidor om fanor & standar. I samma veva lade jag även till bilder på fanor och standar som inte är bevarade i Armémuseum men som finns tillgängliga i Leif Törnquists böcker (till exempel Jönköpings-fanan ovan). Det finns fler sådana bilder att lägga till, men jag kan inte hålla på med detta hur länge som helst, så en mer fullständig revision får vänta till ett senare tillfälle.
Jag har fortfarande inte översatt de reviderade sidorna om uniformer till engelska och jag har inte heller satt igång med att uppdatera de danska, sachsiska och preussiska uniformsikonerna (vilket med största sannolikhet kommer att resultera i en revidering av texten på dessa sidor). Detta var saker som jag hade hoppats bli klar med under det föregående året.
Gamla planen för 2023
Planen för 2023 var annars att jag skulle fokusera på att måla tennsoldater. Jag har nämligen ett berg av såväl omålade som målade tennsoldater i behov av korrigeringar. Detta kommer nu inte att bli av, även om jag hoppas måla lite grann för att sedan fokusera fullt ut på målningen under 2024 istället. Dessvärre har jag märkt att min syn har försämrats under det långa uppehållet så att jag nu behöver läsglasögon och starkare lampor när jag målar. Jag kan därför inte skjuta upp målningen hur länge som helst.
Nya planen för 2023
Nu är planen att göra klart de ovannämnda uniformssidorna och slutföra översynen och underhållet av hemsidan. ”Svensk historia”, ”Historiska källor” och ”Karoliner” är redan färdiga (med undantag för tennsoldatssektionen där vissa saker får vänta tills jag har blivit klar med målningen). Det grundläggande arbetet har även gjorts med den ”historiska atlasen” så egentligen är det bara den engelska versionen av Tacitus som är kvar. Men jag tänker ändå fortsätta med en lite större revidering av den historiska atlasen under våren för att göra sidorna bredare och kartorna större.
Nytt material ska också komma på hemsidan. Jag har nämligen ett stort antal kartor om Tysklands historia som jag gjorde för länge sedan. Tanken var att skildra Tysklands gränsförändringar från Frankerrikets upplösning till idag, men jag övergav detta projekt och gick vidare till andra saker istället. Förhoppningen är dock att detta påbörjade projekt ska bli klart i år. Sedan tidigare har jag även sidor om Österrike och Preussen, och om allt går väl så blir det kanske kartor om andra tyska småstater också.
Slutligen vill jag även avsluta serien om det diplomatiska spelet under stora nordiska kriget. Jag har köpt den nödvändiga litteraturen för länge sedan men ännu inte läst den. Får jag tid till detta i år så kommer även perioden 1710-1721 att skildras på min hemsida.
Ja, detta är mina rätt så ambitiösa planer för kommande år. Men i vanlig ordning kan mycket förändras. Jag kan få helt andra idéer eller bara bli lat om det är andra saker i mitt liv som blir mer intressanta.
