Sju nyanser av brunt

Postat den 28 augusti 2011 av Örjan Martinsson

 

För två veckor sedan skrev jag att jag hade bestämt mig för att använda två av fem inköpta vallejofärger till att måla mina hästar. Men trots det hade jag inte gett upp hoppet om att få än mer variation på hästfärgerna och på den här sidan fick jag tips om ytterligare två hästfärger som jag nu har testat. Färgerna är ”flat earth” och ”burnt umber” (första och fjärde hästen från vänster på bilden ovan) och jag kommer att använda dessa färger i fortsättning tillsammans med ”flat brown” och ”German cam black brown” (andra och femte hästen på bilden). av de tre färger som jag fick nys om på en annan sida är det en som jag kan tänka mig att använde, nämligen ”hull red” (tredje hästen). Men som synes av bilden är ”hull red” väldigt svår att skilja från ”flat brown” så det blir ju inte mer variation. De två färger som jag inte kommer att använda är ”English uniform” och ”cavalry brown” (bilderna nedan).

 

 

 

 

 

Den häst som syns på dessa bilder är en och samma häst som jag använt för att testa färger. Jag har inte gjutit den själv utan den ingick i ett parti tenn som jag köpte i våras.

Anledningen till att jag ratade dessa färger är att de i mitt tycke inte är tillräckligt bruna för att passera som hästfärger. Cavalry brown uppfattar jag som en röd färg och olämplig som hästfärg. Men till min förvåning säljer Vallejo ett särskilt hästfärgpack bestående av 16 stycken  ”Equestrian colors” där just Cavalry brown ingår. Av de övriga färger som jag har redovisat här är det bara flat brown som också ingår i färgpacket. Vallejos uppfattning om bra hästfärger skiljer sig tydligen från min. Frågan är vem som är mest korrekt. Jag kan knappast göra anspråk på att vara en hästkännare eftersom min sexåriga brorsdotter har demonstrerat att hon har bättre kunskaper om hästfärger och hästterminologi än vad jag har.  Men jag har svårt att föreställa mig hela skvadroner med ”cavalry brown”-röd päls så jag kommer nog även i fortsättningen att avstå från den färgen.

De ovanstående färgerna är de som jag har valt ut till dragonhästar. En ljusare variant (flat earth) och två mörkare varianter. Den som är längst till höger (hull red) är något mörkare än den i mitten (flat brown), men man får titta väldigt noga för att upptäcka någon skillnad.

Dessa tre färger kommer jag att använda till kavallerihäster. Och ja, den till vänster är samma ryttare som på den föregående bilden. Jag har nämligen övergivit min tidigare idé att ha en strikt åtskillnad mellan dragonernas och kavalleristernas hästfärger, så det kommer istället att bli en viss överlappning. Den avgörande orsaken till denna förändring är att ”burnt umber” (mellersta hästen) visade sig inte vara så mörk som jag först trodde. De färgkartor som Vallejo tillhandahåller är värdelösa och ger ingen bra vägledning till hur färgerna kommer att se ut när de har målats på figurerna.

Vid sidan av dessa fem bruna nyanser kommer jag nog även att använda svart färg den dagen det blir dags att måla drabantkåren. Det mest exklusiva kavalleriförbandet ska givetvis ha kolsvarta hästar. Problemet med svarta hästar är dock hur man ska uppnå kontrast med remtyget som också är svart. Figurmålare brukar vanligen måla remtyget med ljus färg ifall hästen är mörk (och vice versa), men även om det är en estetisk tilltalande lösning så är det inte verklighetstroget. Jag funderar på ifall man kan uppnå åtminstone lite kontrast om man använder Humbrols matta färg till remtyget och Vallejos glansiga färg till hästen.

Hästarnas remtyg brukar jag för övrigt kalla för betsel. Men min brorsdotter har upplyst mig om att det minnsan heter ”tränsar”. När jag undersökte saken närmare visade det sig att ”betsel” numera är en föråldrad term i hästvärlden.

Publicerat i Färger | 4 kommentarer

Livdragoner och östgötar

Postat den 21 augusti 2011 av Örjan Martinsson

Ja, då är jag äntligen klar med min livdragonskvadron, vilket även är min allra första svenska dragonskvadron. Det var på tiden att jag skaffade en sådan, även om det bara är fanan som avslöjar att dessa tennfigurer är dragoner.

Endast de meniga ryttarna är nya eftersom standrabäraren och pukslagaren är gamla östgötar som jag målade om. Något som röjer pukslagarens östgötska ursprung är utformningen av galonerna på ärmuppslagen. Östgötarna var det första kavalleriregemente som jag målade och då följde jag Prince Augusts målningsbeskrivning för den karolinska trumpetaren och målade silverkvadrater på ärmarna. Det är dock svårt för mig att få rutorna att se snygga ut och dessutom är Prince Augusts trumpetarbild den enda gången jag sett sådana ”rutor” så de andra regementenas trumpetare har fått ränder på sina ärmuppslag istället. Livdragonerna har dock fått rutor på ärmarna eftersom jag valde att måla över min före detta östgötske pukslagares  silverdekorationer med guld istället för att täcka dem med blå färg och börja om från början.

Själva puktrumman är täckt med en pukfana med samma färger som schabraken. Jag skulle dock tro att de riktiga pukfanorna var vita med gulddekorationer (Karl XII:s namnchiffer?). Vit pukfana på en vit häst blir dock inte så bra och jag är inte skicklig nog att måla dekorationer så det fick bli en spartansk puktrumma.

Slutligen har jag även målat ytterligare sju östgötar:

Dessa östgötar som är de absolut sista nya tennsoldaterna under detta år ska förstärka min stora Östgötaskvadron. Tillsammans med fristående officer som hade blivit över vid en tidigare omorganisation kommer dessa att öka styrkan på den stora östgötaskvadronen från 34 ryttare till 42 ryttare. Anledningen till denna utökning är att min stora livgardesbataljon har förstärkts i flera omgångar och eftersom skvadronen och bataljonen från början var i samma skala är det lämpligt att även förstärka skvadroner.

Ett långsiktigt mål som hägrar är att komma upp i skala 1:1 och ha ett helt kompani med 125 meniga ryttare plus befäl. Min stora skvadron har visserligen två standar och ska därför representera två kompanier med sammanlagt 250 meniga plus befäl, men det bygger på en felaktig uppfattning att karolinska skvadroners storlek (vilket möjligen kan ha varit korrekt i början av kriget men inte vid Poltava). När jag först gjorde Östgötaskvadronen utgick jag från Prince Augusts instruktioner som då innehåll två standarbärare (numera har de bara en standarbärare i sin skvadronplan).

En skvadron på 125 ryttare känns dock i nuläget väldigt avlägset. Jag är nämligen rätt trött på att måla tennsoldater just nu och det ska bli skönt att ta en längre paus från målandet. Helt klar för i år är jag emellertid inte eftersom jag hållar på att måla om hästar på de befintliga skvadronerna. Detta kommer nog att ta några veckor så uppdateringen av tennsoldatsgalleriet kommer att skjutas upp till september.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

Södra Skånskas standarbärare och hästfärger

Postat den 14 augusti 2011 av Örjan Martinsson

Gammal och ny standarbärare tillhörande Södra Skånska

Idag har jag målat klart en ny tennsoldat, nämligen standarbäraren till höger som kommer att ersätta den till vänster i min Södra Skånska-skvadron. Anledningen till bytet är att jag vill att alla mina standarbärare ska ha datorutskrivna pappersfanor istället för handmålade tennfanor. Den gamla standarbäraren kommer jag dock att behålla som en fristående tennfigur eftersom jag är rätt nöjd med min tolkning av Skånegripen.

En annan skillnad är att den nye ryttaren inte har några handskar på sig. Jag tror nämligen inte att det var så populärt att bära handskar under högsommaren i Ukraina 1709. Pistolstrumpan har också fått ett annat utseende som tillsammans med schabraken egentligen överensstämmer med Norra Skånska. Södra Skånskas pistolstrumpor och schabrak är okända men med hänsyn tagen till hur standaret ser ut så är det väl rimligt att även söderskåningarna hade randiga kanter.

Fast den mest iögonfallande förändringen är färgen på hästen. Den gamla ryttaren var målad med Humbrol 98 (”Chocolate”). Jag hade valt den färgen eftersom det var den allra mörkaste bruna humbrolfärgen jag kunde hitta och som jag har berättat om tidigare skulle kavallerihästar ha mörka färger.  Helt nöjd med den var jag dock inte och när jag köpte de nya formarna från Prince August  medföljde målningsbeskrivningar som hänvisade till Vallejofärger. Den färg som rekommenderades till pikskaften samt hästgrenadjärernas hår och karbiner var Nr. 822 (”German Cam Black Brown”). Den såg ut som den färg som jag hade letat efter när jag fick nöja mig med Humbrol 98. Nämligen en färg som är precis i gränslandet mellan svart och brun och kontrasterar mot det svarta remtyget, manen och svansen.

Kanske är den lite väl svart, men jag beslutade att ersätta humbrol 98 med vallejo 822 och åtminstone måla om en del av de befintliga skvadronerna med den färgen. Södra Skånskas skvadron är redan ommålad och östgötarna står på tur.

Den färg som Prince August hade rekommenderat till hästgrenadjärernas hästar (984 ”Flat Brown”) var dock också intressant.

Livdragonen till vänster (en före detta östgötsk standarbärare med livstandar som har målats om) har målats med ”Flat Brown” och som synes är det en mer realistisk hästfärg än Humbrol 113 (”rust”) som jag har använt till mina ryska dragoner. Att Vallejos färger blir lätt glansiga är snarast en fördel när man ska måla hästar eftersom dessa borde bli rätt svettiga när de rider runt på slagfältet.

Jag har ett system att jag använder en färg för kavallerihäster och en annan färg för dragonhästar. Det är tänkt att ge en viss variation på hästfärgerna samtidigt som det då åtminstone finns en detalj som skiljer kavalleristerna från dragonerna i min samling. Men när jag hade hittat två utmärkta hästfärger från Vallejo fick jag mersmak och funderade ifall jag inte borde utöka variationen med att ha två färger vardera för kavallerister och dragoner.  Jag hittade färgtips i den här forumtråden och köpte ytterligare tre Vallejofärger som jag tänkte testa. Samme kille hade även rekommenderat de två ovannämnda vallejofärgerna som jag gillade. Tyvärr läste jag inte hans färgtips noggrannt och tänkte därför inte på att man skulle blanda färgerna med svart för att få till de rätta nyanserna. Och sådant är jag inte så hågad att hålla på med.

De färger jag köpte var 982 ”Cavalry Brown”, 921 ”English Uniform” och 985 ”Hull Red” och de kan (ifall man blandar dem med svart) användas till hästfärgerna ”Dark Brown”, ”Dun”  och en till ”Dark Brown”. Redan när jag såg burkarna i affären blev jag dock misstänksam. Den förstnämnda färgen såg väldigt röd ut. Men, men… heter den ”Cavalry Brown” så borde den ju vara brun så jag testade den hemma och upptäckte då att den påminde om Falu rödfärg. Dess spanska namn ”Marron rojo” betyder brunröd och färgen är som sagt mer röd än brun. Hur denna färg kan kallas ”Cavalry Brown” övergår mitt förstånd.

Jag visste inte vad ”dun” var för typ av hästfärg men vallejofärgen ”English uniform” kan beskrivas som en khaki-färg. Påminner väldigt mycket om Humbrol 110 (Wood) som jag använde som hästfärg innan jag gick över till Humbrol 98.  Så jag antar att jag kommer att få använda ”English uniform” till hårfärg när min burk med Humbrol 110 tar slut. För till hästar kommer jag inte att använda den till.

Slutligen har vi färgen ”Hull red” som till skillnad från ”Cavalry Brown” faktiskt är en brun färg och inte en röd. Den fungerar som hästfärg men den är intill förväxling lik Vallejofärgen ”Flat Brown”. Så även om jag kan använda den till att måla hästar uppnår jag inte mer variation. Så just nu ser det ut som om jag kommer att stå fast vid mitt tvåfärgssystem. Men de två färger som jag hädanefter kommer att använda mig av är åtminstone mer realistiska än de tidigare.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 4 kommentarer

Uppdateringar på hemsidan

Postat den 7 augusti 2011 av Örjan Martinsson

Jag har nu uppdaterat befolkningssidorna med 2010 års befolkningstal. Egentligen hade jag hoppats genomföra en mer grundlig revidering av befolkningssidorna, men det visade sig vara mer besvärligt än vad jag trodde att få tag i statistiken och tiden räckte inte till. Det enda spåret av min tidigare ambition är att sidan om Benelux-länderna nu inkluderar provinsernas befolkningstal. Storbritannien genomförde i våras den folkräkning som de håller vart tionde år, men tydligen kommer inte de första resultaten att publiceras förrän i september 2012.

Även historiska källor-delen har reviderats så att den nu har samma bredd på sidorna som karoliner-delen. Detta har medfört en hel del layoutförändringar och ommöbleringar. Till exempel har jag använt det ökade utrymmet till att lägga till förklarande kartor till några isländska sagor. Den viktigaste förändringen är dock att jag har publicerat ännu en översättning av Germania (N. E. Hammarstedts från 1916) sida vid sida med Per Perssons från 1929. För den som är intresserad av Germania eller översättning i största allmänhget bör det vara värt att  titta närmare på Germania-sidorna och jämföra hur de två översättarna har valt att tolka Tacitus originaltext.

Min ursprungliga plan var att bredda alla sidorna på hemsidan så att den får ett mer enhetligt format. Men allt detta tar sin lilla tid så jag kommer nog att vänta tills nästa år med att ta itu med Svensk historia-delen. För nu vill jag inget annat än att lämna datorn och ta det lugnt några dagar innan jag sätter igång med att avsluta målningen av de återstående tennsoldaterna (som sedan ska upp på hemsidan).

Det blev inte så mycket tennsoldater eller karoliner den här gången, men jag kan tipsa om ett videoklipp med livs levande 2000-talskaroliner som mejlades till mig i fredags  och som nog kan vara av intresse för er.  Det är en fem minuter lång sekvens av stridande karoliner från 1700- talshelgen vid Gräfsnäs slott:

Bullret i Borgstena 1

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Andra omgången av de nya pikenerarna

Postat den 31 juli 2011 av Örjan Martinsson

Sista omgången med sprillans nya pikenerare är nu klar. Tio livgardister som håller piken vertikalt samt fem småländska tremmänningar och en upplänning som håller piken horisontalt. Två före detta småländska tremänningar har blivit ommålade till livgardesofficerare.

Med dessa livgardister är nu hela infanterilinjen vid slaget vid Poltava klar. Låt vara att bataljonerna vid den främre linjen har tre olika poser (sju skjutande, två som står i halt och en anfallande).

Den småländska tremänningsbataljonen har fått soldater utbytta vid flera tillfällen, men med dagens fem nya pikenerare har den fått sin slutgiltiga form.

Slutligen gjorde jag en upplänning i den här omgången eftersom jag vill ha alla poser representerade i min samling. Prince Augusts nya formar innehåller ju fyra nya pikenerarposer men en av dem är i praktiken en dublett som jag har svårt att hitta ett användningsområde för. Så det blev inte mer än en enda fristående tennsoldat med den posen.

Det som återstår nu är endast en omgång ryttare. När den är klar kan jag sedan sätta igång med att uppdatera tennsoldatsgalleriet på hemsidan.

Publicerat i Tennsoldater | 14 kommentarer

Danska infanteriets uniformer 1700-1720

Postat den 24 juli 2011 av Örjan Martinsson

Den gångna veckan har jag inte varit alltför flitig och när jag väl satte igång igen visade det sig att jag hade mer att göra än vad jag trodde. Danskarnas randiga uppslag och oklara färgnyanser har upprepade gånger vållat mig huvudbry under ett års tid nu. Men den här gången blev jag iallafall klar med sidan om det danska infanteriet. Återstår sedan att se när jag blir klar med kavalleriet och den norska armén.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 2 kommentarer

Danska uniformer och slaget vid Gadebusch

Postat den 17 juli 2011 av Örjan Martinsson

I förra veckan var jag i Köpenhamn och besökte bland annat Töjhuset, Danmarks motsvarighet till Armémuseum. Själva muséet var dock ingen höjdare eftersom det håller på att renoveras och det enda som är öppet just nu är nedervåningen som enbart har gamla kanoner uppställda. Men i museishopen fann jag en högst intressant bok, nämligen ””Den danske hærs uniformer i 1700-tallet” av Karsten Skjold Petersen från 2005.  Äntligen har jag hittat en bok som innehåller information om exakt när de olika danska regementena gick över till röda rockar.

Boken innehåller förstås mycket annat också och i vanlig ordning är den inte samstämmig med min övriga litteratur. Behovet av att sammanställa informationen om den danska arméns uniformer i ett mer överblickbar format har därför ökat och jag har den senaste veckan återupptagit arbetet med mina sidor om den dansk-norska armén. Jag är nästan klar med det danska infanteriet och arbetar jag väldigt flitigt är jag kanske klar redan i nästa vecka.

Karsten Skjold Petersens bok är inte heller den enda danska litteraturen som jag har stiftat bekantskap med under den gångna veckan. Jag har lånat det danska generalstabsverket ”Bidrag til den store nordiske krigs historie” för att fördjupa mig i slaget vid Gadebusch. Egentligen skulle jag ha lånat den redan i våras när jag gjorde klart Gadebuschsidorna, men jag kunde inte hitta den i bibliotekskatalogen eftersom jag hade stavat en bokstav fel. Nu har jag iallafall fått tag i den och informationen i detta verk är mycket mer pålitligt än den sajt jag hade förlitat mig på innan (den hade hämtat sin information från 1800-talshistorikern Vaupel som var en notorisk slarvpelle).

Allt detta har resulterat i en omfattande revidering av Gadebuschsidorna med avseende på både de danska uniformerna och slaguppställningarna. Dessutom har jag lagt till bilder. Även den danska Helsingborgssidan har fått uniformer ändrade. Ytterligare revideringar kan bli aktuella när jag går igenom kavalleriet mer noggrannt och eventuellt kommer jag att lägga till fler sidor om Gadebusch. Allt beror på hur mycket jag hinner med. Mina andra projekt får tills vidare anstå.

 

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 3 kommentarer

Första omgången av de nya pikenerarna

Postat den 10 juli 2011 av Örjan Martinsson

Tio splitter nya pikenerare har nu blivit klara. Ytterligare femton kommer i nästa omgång. Den här omgången innehåller karpusgänget som kan föreställa såväl dalkarlar vid Poltava som sörmlänningar vid Helsingborg. Nästa omgång har alla hattar. Eftersom jag har använt form 906 för att ”skörda” karpuser har det även slunkit med fyra västerbottningar i den här omgången. I likhet med ett tidigare tillfälle tyckte jag det var onödigt att förstöra lyckade gjutning av en skjutande grenadjär så jag lät måla dessa till västerbottningar. Vill jag någon gång göra en skjutande Västerbottenbataljon har jag redan en tredjedel av den färdig. De pikenerare som håller piken vertikalt kommer att ingå i en bataljon som står i halt. Musketerarna, underofficerarna och trumslagarna är redan gjorda och det enda som saknas förutom pikenerarna var officerare. Dessa har jag också gjort i den här omgången genom att gjuta en fanbärare som fått Södermanlands livfana och genom att måla om en pikenerare vid Smålands tremänningar till en officer. I nästa omgång kommer Smålands tremänningar  få en ny uppsättning pikenerare och de två gamla som ännu återstår kommer då att i likhet med sina kamrater bli befordrade till officerare.

Av rent praktiska detaljer så kan jag berätta att det var ganska besvärligt att klistra fast pikarna på de figurer som håller piken vertikalt. Å andra sidan var de figurer som håller pikarna horisontellt väldigt lätta. Det var nästan så att man inte behövde använda klister.  De pikenerare som håller piken snett uppåt är väldigt framtunga och när man förser dem med en 12,5 cm lång pik befinner man sig på gränsen för vad de klarar av att hålla utan att falla framåt. När jag klistrade fast pikarna lät jag dem först torka på en tidning som var en aning bucklig och på det underlaget kunde de inte alls stå stadigt. Det måste vara helt plant!

För att få pikenerare som höll piken snett uppåt hade jag tidigare använt mig av officeren i form Nr 903. Dessa kommer nu att ersättas av Prince Augusts nya pikenerarposer.  De som har hattar (Smålands tremänningar) kan jag ju som sagt måla om till officerare men de fem dalkarlar med karpus är nu helt oanvändbara. Jag kommer dock inte att smälta ned dessa utan spara dem som ett minne över en svunnen tid. Nedan följer en bild på de kvarvarande pikenerarna av den gamla stammen.

En av de nya pikenerarna har placerats i förgrunden som jämförelse. Det stora problemet med att använda form Nr. 903 till denna pikenerarpose är ju som synes att den håller piken för högt. Jag var tvungen att förse dem med korta 9 centimeterspikar (som motsvarar 4 meter istället för 5,5 meter) för att pikspetsen inte skulle hamna orimligt högt uppe.

Det lilla svarta som syns på högra kanten är för övrigt bandet till mitt mobila bredbandsmodem. Det fungerar fortfarande inte eftersom jag har varit bortrest och inte kunnat åtgärda det. Men på onsdag eller torsdag får jag ett nytt modem och då behöver jag inte längre låna andras datorer för att få tillgång till Internet.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

De karolinska hästarnas färger

Postat den 2 juli 2011 av Örjan Martinsson

Just nu har jag återigen datorproblem och osäker tillgång till Internet så jag postar veckans bloggpost en dag tidigare än vanligt. Dessutom kommer jag nästa vecka att vara bortrest så av dessa skäl kan det dröja innan jag svarar på eventuella frågor den närmaste tiden.

Hursomhelst har jag den senaste tiden fördjupat mig i ämnet hästfärger. När jag fick de nya formarna från Prince August medföljde det även färgbeskrivningar till de nya hästgrenadjärer. Färgerna var av Vallejo och framstod som mer realistiska hästfärger än de Humbrol-färger jag har använt. Jag funderar därför på att byta hästfärger, för tredje gången… Den här gången vill jag dock försäkra mig att de färger som jag väljer har en god överensstämmelse med verkliga förhållanden så jag har gjort lite efterforskningar.

Traditionellt har man i det militära strävat efter enhetliga färger på hästarna i varje regemente och helst ska dessa vara mörka.  Hästarna med de allra mörkaste färgerna tilldelades vanligen det egentliga kavalleriet medan dragonerna fick något ljusare hästar. Men gällde detta även i den svenska armén på Karl XII:s tid?  Henry Waxbergs bok ”Hästen i det karolinska rytteriet” från 1973 verkade vara rätt bok för detta så jag köpte den. Där fanns det ett kapitel om hästfärger med följande överraskande information:

De tidigare mönsterrullorna ger i regel mycket knapphändiga uppgifter om hästarnas färg. Mycket detaljerade och goda upplysningar skänker däremot rullorna över de stora mönstringarna omkring åren 1714-1717. I bilagda tablåer lämnas en översikt över frekvensen beträffande de färger som här finns representerade. Man frapperas av den nyansrikedom som präglar färgangivelserna. Det talas om ”klarröda”, ”körsbärsfärgade”, ”blekfuxar”, ”kastanje-” och ”mårdbruna”, ”järngrå”, ”pärlfärgade”, ”snöhvita” m m, […] Det är en brokig palett som i de gamla rullorna träder oss till mötes. Men botten är dock mörk. Framför allt dominerar den bruna färgen i dess mörka variant. Den senare så omhuldade svarta inskränker sig till blott ca 15 procent. Den fick sin mycket stora övervikt, i varje fall inom det tunga kavalleriet, först inemot 1800-talets senare del. Vi finner också att de ljusa färgerna, inräknade fuxarna, präglar ungefär 1/3 av materialet. Detta är vi inte vana vid från en senare tid, men det är nog en inblandningsprocent som får anses ganska representativ för dåtidens material av rid- och vagnshästar. Ur fältmässig synpunkt är det likväl troligt att man helst, om man kunnat, sett de vita och mycket ljusa färgerna utbytta mot mörkare. Det kan väl inte helt bortses ifrån att detta motiv i någon mån kan ha varit ledande för den kunglige mönster­herren vid den stora kassation, som gick ut över Lifregementet i Lund hösten 1716. Men säkert är det inte. Inte desto mindre blev emellertid resultatet en ökning för de mörka färgerna inom det kvarvarande materialet på 2,9 procent. Och endast någon månad efter mönstringen förordnades att ”inga hvita, grå, blekfuxiga el­ler blekgula hästar finge vara vid Lifregementet”. Emellertid nödgades kungen redan följande år inför den mycket omfattande nyuppsättningen medge att även hästar av ”ofvanbemälde färger måga få sättas under regementet, såvida de i godheten uppfylla hvad i färgen felar”.

Av det ovannämnda verkar det som om de karolinska hästarna kom i alla möjliga färger. Men andra ställen i Waxbergs bok innehåller information som röjer att förhållandena under krigets andra hälft inte var representativa för fältarmén 1700-09. Orsaken var slaget vid Poltava som tvingade rusthållarna att sätta upp hela regementen på nytt. På grund av detta exceptionella förhållande sänktes kraven på hästarna. Kraven skulle sedan ligga kvar på den låga nivån trots att den akuta krisen var över. Det var först när Karl XII återvände till Sverige som man började se en skärpning. I den ovan nämnda mönstringen av Livregementet kasserades nästan exakt hälften av alla hästar och samma öde drabbade strax efteråt Östgöta kavalleriregemente. För att verkligen garantera att rusthållarna skaffade fram nya hästar lät kungen dessutom självsvåldigt sälja de kasserade hästarna strax efter mönstringen och skicka pengarna till rusthållarna. Det var nämligen ganska vanligt att kasserade hästar fortfarande fanns kvar vid nästa mönstring då rusthållarna hittade på alla möjliga ursäkter att komma undan en utgift. Fast även om kungen efter mönstringen förbjöd rusthållarna att skaffa fram hästar som hade de allra ljusaste färgerna  tycks inte själva färgen ha varit en faktor när hästar blev kasserade. Men att det fanns en allmän strävan i krigets slutskede att komma till rätta med de oenhetliga färgerna bekräftas dock i Höglunds bok när han nämner klagomål från 1718  på att Norra Skånskas hästar fortfarande inte hade de fastställda mörka färgerna.

Att få till en enhetlig färg på hästarna var inte helt lätt när varje enskild häst köptes av sin egen rusthållare som ville komma undan så billigt som möjligt. När armén befann sig på andra sidan Östersjön var det dock inte praktiskt att låta rusthållarna köpa hästar och skeppa över dem till Polen.

”Av krigshistorikerna framgår att endast ett fåtal hästar under kriget kom att utsändas från hemlandet. Sjötransporterna var mycket vanskliga och krävde många hästars liv. Av de avgångna hästarna vid Lifregementet mellan 1700-1707, 2 391 stycken, uppges endast 116 ha ersatts från hemorten.30 Från Skåne tycks ett något större antal ha sänts ut.30”

Rusthållarna fick i stället betala avgifter till en regementskassa som regementet sedan använde till att köpa hästar på plats. Tillgången på högkvalitativa ryttarhästar i Polen och Tyskland var dessutom mycket större än i Sverige där dessa hade importerats som avelsmaterial först i sen tid. De inhemska svenska hästarna var så kallade ”klippare” som utmärkte sig genom att vara väldigt småväxta (idag skulle de klassificeras som ponnies) och var därför under normala förhållanden inte tillåtna vid de ordinarie kavalleriregementena. Det är med andra ord rimligt att tro att de karolinska hästarna såg mycket mer ståtliga och enhetliga ut fram till och med slaget vid Poltava än vad senare generalmönsterrullor ger sken av.

Något som reser frågetecken i Waxbergs bok är dock följande mening från sidan 132 om hur Karl XII skiljde sig från sin far och som inte har försetts med en fotnot:

”Men han underlättade rusthållarnas situation på olika sätt, genom att slopa färgrestriktionerna för hästarna och förbudet mot ston bland nummerhästarna.”

När slopade Karl XII färgrestriktionerna och hur såg de ut innan? Här råder det emellertid ingen tvekan om att färgrestriktioner har funnits i ett tidigt skede i den karolinska armén. Tidpunkten när dessa (tillfälligt?) slopades kan ha varit 1700 eller 1709. Slaget vid Poltava innebar ju som redan nämnts att myndigheterna kände sig tvungna att sänka kraven. Men även 1700 fick rusthållarna i uppgift att sätta upp helt nya (tremännings-) regementen och kraven sänktes då för dessa genom att de skulle ha klippare och inte ryttarhästar.

En annan fråga är ifall man efter 1709 försökte få regementena någorlunda enhetliga genom att fördela om hästarna mellan kompanierna. Jag har inget belägg på detta men ett regemente (Norra Skånska) ska ha flyttat de bästa ryttarna och hästarna till livkompaniet för att på så sätt ”toppa laget”.

Men den slutsats som jag tycker att man kan dra av detta är att det är två olika riktlinjer som gäller om man ska måla karolinska hästar. En för perioden 1700-1709 och en annan för perioden 1710-1721. För den senare perioden var färgrikedomen stor men för den tidigare perioden är mitt stalltips att hästarna genomgående hade mörka färger.

Publicerat i Stora nordiska kriget | 2 kommentarer

Vallacker

Postat den 26 juni 2011 av Örjan Martinsson

De tre vallackerna ovan är mitt senaste nyförvärv. Jag har använt form Nr. 53 från Prince Augusts Rossbach-serie för att göra något mer exotiskt än de vanliga karolinerna. Formen är egentligen avsedd för att gjuta preussiska ulaner men den borde även kunna användas till att göra vallacker i svensk tjänst eftersom både ulaner och vallacker var lätt kavalleri som rekryterades bland polacker. Jag har visserligen ingen aning om vilken typ av uniformer vallackerna hade men det är väl en rimlig gissning att de såg ut som ulaner.

Ulaner var egentligen en vidareutveckling av Polens bevingade husarer som också var beväpnade med lansar. Dessa husarer var ett bepansrat tungt kavalleri och den taktiska utvecklingen på 1700-talet gjorde denna kavallerityp ineffektiv. Genom att göra av med all tung utrustning bildade Polen på 1720-talet istället ulanförband som var mycket mer användbara och utförde de typiska uppgifterna för lätt kavalleri. Det vill säga spaning, proviantering och härjning samt rörlig krigföring där man attackerade utsatta fiendepatruller och försökte skapa så mycket oreda som möjligt. Det rika tillgången på polska kavallerister och den polska arméns lilla storlek gjorde att de började söka sig till främmande krigsmakter som då satte upp egna ulanförband.

Fast detta inträffade alltså först efter det stora nordiska krigets slut.  På Karl XII:s tid kallades det lätta polska kavalleriet för vallacker och bristen på uppgifter om deras uniformer och utrustning är nästan total. Den svenska arméns förkärlek för pikar gör det dock troligt att även vallackerna hade lansar. Allt lätt kavalleri som sattes upp 1700-talet (husarer, kosacker och ulaner) hade dessutom exotiska uniformer istället för de typiska västerländska rockarna så även här är det rimligt att anta att vallackerna hade polska ulanrockar.

Enligt Höglund skulle de allra första vallackerna som sattes upp 1702 inte ha haft några reguljära uniformer. Men i det norska fälttåget 1718 hade det polska regementet, som härstammade från dem, röda rockar. Och hade de röda rockar då de stred mot rödklädda norrmän kan de lika gärna ha haft röda rockar när de stred mot rödklädda sachsare eller grönklädda ryssar. Jag valde därför att måla mina vallack-ulaner med röda rockar. Den vita färgen valde jag bara för det skulle bli de polska färgerna.

Och om det nu skulle dyka upp uppgifter om att vallackerna inte alls såg ut så här kan jag väl alltid kalla dem för kosacker eller kalmucker eller någonting annat. Huvudsaken är att jag nu har fått än mer variation i min samling.

Publicerat i Tennsoldater | 4 kommentarer