Danska uniformer och slaget vid Gadebusch

Postat den 17 juli 2011 av Örjan Martinsson

I förra veckan var jag i Köpenhamn och besökte bland annat Töjhuset, Danmarks motsvarighet till Armémuseum. Själva muséet var dock ingen höjdare eftersom det håller på att renoveras och det enda som är öppet just nu är nedervåningen som enbart har gamla kanoner uppställda. Men i museishopen fann jag en högst intressant bok, nämligen ””Den danske hærs uniformer i 1700-tallet” av Karsten Skjold Petersen från 2005.  Äntligen har jag hittat en bok som innehåller information om exakt när de olika danska regementena gick över till röda rockar.

Boken innehåller förstås mycket annat också och i vanlig ordning är den inte samstämmig med min övriga litteratur. Behovet av att sammanställa informationen om den danska arméns uniformer i ett mer överblickbar format har därför ökat och jag har den senaste veckan återupptagit arbetet med mina sidor om den dansk-norska armén. Jag är nästan klar med det danska infanteriet och arbetar jag väldigt flitigt är jag kanske klar redan i nästa vecka.

Karsten Skjold Petersens bok är inte heller den enda danska litteraturen som jag har stiftat bekantskap med under den gångna veckan. Jag har lånat det danska generalstabsverket ”Bidrag til den store nordiske krigs historie” för att fördjupa mig i slaget vid Gadebusch. Egentligen skulle jag ha lånat den redan i våras när jag gjorde klart Gadebuschsidorna, men jag kunde inte hitta den i bibliotekskatalogen eftersom jag hade stavat en bokstav fel. Nu har jag iallafall fått tag i den och informationen i detta verk är mycket mer pålitligt än den sajt jag hade förlitat mig på innan (den hade hämtat sin information från 1800-talshistorikern Vaupel som var en notorisk slarvpelle).

Allt detta har resulterat i en omfattande revidering av Gadebuschsidorna med avseende på både de danska uniformerna och slaguppställningarna. Dessutom har jag lagt till bilder. Även den danska Helsingborgssidan har fått uniformer ändrade. Ytterligare revideringar kan bli aktuella när jag går igenom kavalleriet mer noggrannt och eventuellt kommer jag att lägga till fler sidor om Gadebusch. Allt beror på hur mycket jag hinner med. Mina andra projekt får tills vidare anstå.

 

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 3 kommentarer

Första omgången av de nya pikenerarna

Postat den 10 juli 2011 av Örjan Martinsson

Tio splitter nya pikenerare har nu blivit klara. Ytterligare femton kommer i nästa omgång. Den här omgången innehåller karpusgänget som kan föreställa såväl dalkarlar vid Poltava som sörmlänningar vid Helsingborg. Nästa omgång har alla hattar. Eftersom jag har använt form 906 för att ”skörda” karpuser har det även slunkit med fyra västerbottningar i den här omgången. I likhet med ett tidigare tillfälle tyckte jag det var onödigt att förstöra lyckade gjutning av en skjutande grenadjär så jag lät måla dessa till västerbottningar. Vill jag någon gång göra en skjutande Västerbottenbataljon har jag redan en tredjedel av den färdig. De pikenerare som håller piken vertikalt kommer att ingå i en bataljon som står i halt. Musketerarna, underofficerarna och trumslagarna är redan gjorda och det enda som saknas förutom pikenerarna var officerare. Dessa har jag också gjort i den här omgången genom att gjuta en fanbärare som fått Södermanlands livfana och genom att måla om en pikenerare vid Smålands tremänningar till en officer. I nästa omgång kommer Smålands tremänningar  få en ny uppsättning pikenerare och de två gamla som ännu återstår kommer då att i likhet med sina kamrater bli befordrade till officerare.

Av rent praktiska detaljer så kan jag berätta att det var ganska besvärligt att klistra fast pikarna på de figurer som håller piken vertikalt. Å andra sidan var de figurer som håller pikarna horisontellt väldigt lätta. Det var nästan så att man inte behövde använda klister.  De pikenerare som håller piken snett uppåt är väldigt framtunga och när man förser dem med en 12,5 cm lång pik befinner man sig på gränsen för vad de klarar av att hålla utan att falla framåt. När jag klistrade fast pikarna lät jag dem först torka på en tidning som var en aning bucklig och på det underlaget kunde de inte alls stå stadigt. Det måste vara helt plant!

För att få pikenerare som höll piken snett uppåt hade jag tidigare använt mig av officeren i form Nr 903. Dessa kommer nu att ersättas av Prince Augusts nya pikenerarposer.  De som har hattar (Smålands tremänningar) kan jag ju som sagt måla om till officerare men de fem dalkarlar med karpus är nu helt oanvändbara. Jag kommer dock inte att smälta ned dessa utan spara dem som ett minne över en svunnen tid. Nedan följer en bild på de kvarvarande pikenerarna av den gamla stammen.

En av de nya pikenerarna har placerats i förgrunden som jämförelse. Det stora problemet med att använda form Nr. 903 till denna pikenerarpose är ju som synes att den håller piken för högt. Jag var tvungen att förse dem med korta 9 centimeterspikar (som motsvarar 4 meter istället för 5,5 meter) för att pikspetsen inte skulle hamna orimligt högt uppe.

Det lilla svarta som syns på högra kanten är för övrigt bandet till mitt mobila bredbandsmodem. Det fungerar fortfarande inte eftersom jag har varit bortrest och inte kunnat åtgärda det. Men på onsdag eller torsdag får jag ett nytt modem och då behöver jag inte längre låna andras datorer för att få tillgång till Internet.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

De karolinska hästarnas färger

Postat den 2 juli 2011 av Örjan Martinsson

Just nu har jag återigen datorproblem och osäker tillgång till Internet så jag postar veckans bloggpost en dag tidigare än vanligt. Dessutom kommer jag nästa vecka att vara bortrest så av dessa skäl kan det dröja innan jag svarar på eventuella frågor den närmaste tiden.

Hursomhelst har jag den senaste tiden fördjupat mig i ämnet hästfärger. När jag fick de nya formarna från Prince August medföljde det även färgbeskrivningar till de nya hästgrenadjärer. Färgerna var av Vallejo och framstod som mer realistiska hästfärger än de Humbrol-färger jag har använt. Jag funderar därför på att byta hästfärger, för tredje gången… Den här gången vill jag dock försäkra mig att de färger som jag väljer har en god överensstämmelse med verkliga förhållanden så jag har gjort lite efterforskningar.

Traditionellt har man i det militära strävat efter enhetliga färger på hästarna i varje regemente och helst ska dessa vara mörka.  Hästarna med de allra mörkaste färgerna tilldelades vanligen det egentliga kavalleriet medan dragonerna fick något ljusare hästar. Men gällde detta även i den svenska armén på Karl XII:s tid?  Henry Waxbergs bok ”Hästen i det karolinska rytteriet” från 1973 verkade vara rätt bok för detta så jag köpte den. Där fanns det ett kapitel om hästfärger med följande överraskande information:

De tidigare mönsterrullorna ger i regel mycket knapphändiga uppgifter om hästarnas färg. Mycket detaljerade och goda upplysningar skänker däremot rullorna över de stora mönstringarna omkring åren 1714-1717. I bilagda tablåer lämnas en översikt över frekvensen beträffande de färger som här finns representerade. Man frapperas av den nyansrikedom som präglar färgangivelserna. Det talas om ”klarröda”, ”körsbärsfärgade”, ”blekfuxar”, ”kastanje-” och ”mårdbruna”, ”järngrå”, ”pärlfärgade”, ”snöhvita” m m, […] Det är en brokig palett som i de gamla rullorna träder oss till mötes. Men botten är dock mörk. Framför allt dominerar den bruna färgen i dess mörka variant. Den senare så omhuldade svarta inskränker sig till blott ca 15 procent. Den fick sin mycket stora övervikt, i varje fall inom det tunga kavalleriet, först inemot 1800-talets senare del. Vi finner också att de ljusa färgerna, inräknade fuxarna, präglar ungefär 1/3 av materialet. Detta är vi inte vana vid från en senare tid, men det är nog en inblandningsprocent som får anses ganska representativ för dåtidens material av rid- och vagnshästar. Ur fältmässig synpunkt är det likväl troligt att man helst, om man kunnat, sett de vita och mycket ljusa färgerna utbytta mot mörkare. Det kan väl inte helt bortses ifrån att detta motiv i någon mån kan ha varit ledande för den kunglige mönster­herren vid den stora kassation, som gick ut över Lifregementet i Lund hösten 1716. Men säkert är det inte. Inte desto mindre blev emellertid resultatet en ökning för de mörka färgerna inom det kvarvarande materialet på 2,9 procent. Och endast någon månad efter mönstringen förordnades att ”inga hvita, grå, blekfuxiga el­ler blekgula hästar finge vara vid Lifregementet”. Emellertid nödgades kungen redan följande år inför den mycket omfattande nyuppsättningen medge att även hästar av ”ofvanbemälde färger måga få sättas under regementet, såvida de i godheten uppfylla hvad i färgen felar”.

Av det ovannämnda verkar det som om de karolinska hästarna kom i alla möjliga färger. Men andra ställen i Waxbergs bok innehåller information som röjer att förhållandena under krigets andra hälft inte var representativa för fältarmén 1700-09. Orsaken var slaget vid Poltava som tvingade rusthållarna att sätta upp hela regementen på nytt. På grund av detta exceptionella förhållande sänktes kraven på hästarna. Kraven skulle sedan ligga kvar på den låga nivån trots att den akuta krisen var över. Det var först när Karl XII återvände till Sverige som man började se en skärpning. I den ovan nämnda mönstringen av Livregementet kasserades nästan exakt hälften av alla hästar och samma öde drabbade strax efteråt Östgöta kavalleriregemente. För att verkligen garantera att rusthållarna skaffade fram nya hästar lät kungen dessutom självsvåldigt sälja de kasserade hästarna strax efter mönstringen och skicka pengarna till rusthållarna. Det var nämligen ganska vanligt att kasserade hästar fortfarande fanns kvar vid nästa mönstring då rusthållarna hittade på alla möjliga ursäkter att komma undan en utgift. Fast även om kungen efter mönstringen förbjöd rusthållarna att skaffa fram hästar som hade de allra ljusaste färgerna  tycks inte själva färgen ha varit en faktor när hästar blev kasserade. Men att det fanns en allmän strävan i krigets slutskede att komma till rätta med de oenhetliga färgerna bekräftas dock i Höglunds bok när han nämner klagomål från 1718  på att Norra Skånskas hästar fortfarande inte hade de fastställda mörka färgerna.

Att få till en enhetlig färg på hästarna var inte helt lätt när varje enskild häst köptes av sin egen rusthållare som ville komma undan så billigt som möjligt. När armén befann sig på andra sidan Östersjön var det dock inte praktiskt att låta rusthållarna köpa hästar och skeppa över dem till Polen.

”Av krigshistorikerna framgår att endast ett fåtal hästar under kriget kom att utsändas från hemlandet. Sjötransporterna var mycket vanskliga och krävde många hästars liv. Av de avgångna hästarna vid Lifregementet mellan 1700-1707, 2 391 stycken, uppges endast 116 ha ersatts från hemorten.30 Från Skåne tycks ett något större antal ha sänts ut.30”

Rusthållarna fick i stället betala avgifter till en regementskassa som regementet sedan använde till att köpa hästar på plats. Tillgången på högkvalitativa ryttarhästar i Polen och Tyskland var dessutom mycket större än i Sverige där dessa hade importerats som avelsmaterial först i sen tid. De inhemska svenska hästarna var så kallade ”klippare” som utmärkte sig genom att vara väldigt småväxta (idag skulle de klassificeras som ponnies) och var därför under normala förhållanden inte tillåtna vid de ordinarie kavalleriregementena. Det är med andra ord rimligt att tro att de karolinska hästarna såg mycket mer ståtliga och enhetliga ut fram till och med slaget vid Poltava än vad senare generalmönsterrullor ger sken av.

Något som reser frågetecken i Waxbergs bok är dock följande mening från sidan 132 om hur Karl XII skiljde sig från sin far och som inte har försetts med en fotnot:

”Men han underlättade rusthållarnas situation på olika sätt, genom att slopa färgrestriktionerna för hästarna och förbudet mot ston bland nummerhästarna.”

När slopade Karl XII färgrestriktionerna och hur såg de ut innan? Här råder det emellertid ingen tvekan om att färgrestriktioner har funnits i ett tidigt skede i den karolinska armén. Tidpunkten när dessa (tillfälligt?) slopades kan ha varit 1700 eller 1709. Slaget vid Poltava innebar ju som redan nämnts att myndigheterna kände sig tvungna att sänka kraven. Men även 1700 fick rusthållarna i uppgift att sätta upp helt nya (tremännings-) regementen och kraven sänktes då för dessa genom att de skulle ha klippare och inte ryttarhästar.

En annan fråga är ifall man efter 1709 försökte få regementena någorlunda enhetliga genom att fördela om hästarna mellan kompanierna. Jag har inget belägg på detta men ett regemente (Norra Skånska) ska ha flyttat de bästa ryttarna och hästarna till livkompaniet för att på så sätt ”toppa laget”.

Men den slutsats som jag tycker att man kan dra av detta är att det är två olika riktlinjer som gäller om man ska måla karolinska hästar. En för perioden 1700-1709 och en annan för perioden 1710-1721. För den senare perioden var färgrikedomen stor men för den tidigare perioden är mitt stalltips att hästarna genomgående hade mörka färger.

Publicerat i Stora nordiska kriget | 2 kommentarer

Vallacker

Postat den 26 juni 2011 av Örjan Martinsson

De tre vallackerna ovan är mitt senaste nyförvärv. Jag har använt form Nr. 53 från Prince Augusts Rossbach-serie för att göra något mer exotiskt än de vanliga karolinerna. Formen är egentligen avsedd för att gjuta preussiska ulaner men den borde även kunna användas till att göra vallacker i svensk tjänst eftersom både ulaner och vallacker var lätt kavalleri som rekryterades bland polacker. Jag har visserligen ingen aning om vilken typ av uniformer vallackerna hade men det är väl en rimlig gissning att de såg ut som ulaner.

Ulaner var egentligen en vidareutveckling av Polens bevingade husarer som också var beväpnade med lansar. Dessa husarer var ett bepansrat tungt kavalleri och den taktiska utvecklingen på 1700-talet gjorde denna kavallerityp ineffektiv. Genom att göra av med all tung utrustning bildade Polen på 1720-talet istället ulanförband som var mycket mer användbara och utförde de typiska uppgifterna för lätt kavalleri. Det vill säga spaning, proviantering och härjning samt rörlig krigföring där man attackerade utsatta fiendepatruller och försökte skapa så mycket oreda som möjligt. Det rika tillgången på polska kavallerister och den polska arméns lilla storlek gjorde att de började söka sig till främmande krigsmakter som då satte upp egna ulanförband.

Fast detta inträffade alltså först efter det stora nordiska krigets slut.  På Karl XII:s tid kallades det lätta polska kavalleriet för vallacker och bristen på uppgifter om deras uniformer och utrustning är nästan total. Den svenska arméns förkärlek för pikar gör det dock troligt att även vallackerna hade lansar. Allt lätt kavalleri som sattes upp 1700-talet (husarer, kosacker och ulaner) hade dessutom exotiska uniformer istället för de typiska västerländska rockarna så även här är det rimligt att anta att vallackerna hade polska ulanrockar.

Enligt Höglund skulle de allra första vallackerna som sattes upp 1702 inte ha haft några reguljära uniformer. Men i det norska fälttåget 1718 hade det polska regementet, som härstammade från dem, röda rockar. Och hade de röda rockar då de stred mot rödklädda norrmän kan de lika gärna ha haft röda rockar när de stred mot rödklädda sachsare eller grönklädda ryssar. Jag valde därför att måla mina vallack-ulaner med röda rockar. Den vita färgen valde jag bara för det skulle bli de polska färgerna.

Och om det nu skulle dyka upp uppgifter om att vallackerna inte alls såg ut så här kan jag väl alltid kalla dem för kosacker eller kalmucker eller någonting annat. Huvudsaken är att jag nu har fått än mer variation i min samling.

Publicerat i Tennsoldater | 4 kommentarer

Nya sörmlänningar och färgval

Postat den 19 juni 2011 av Örjan Martinsson

Nu är jag klar med större delen av min sörmlänska bataljon som står i halt. Sedan tidigare har jag två underofficerare och en grenadjär. Dagens omgång består av den andre grenadjären, två trumslagare och tio musketerare. Det som återstår är fem pikenerare samt en fanbärare och en officer.

Tanken är att dessa ska ingå i den andra linjen i slaget vid Helsingborg. Men de kan lika gärna föreställa dalkarlar i slaget vid Poltava om jag byter ut trumslagare och fanbärare. Huvudorsaken till att jag gjorde just dessa poser är dock de metallproblem som jag berättat om tidigare och som innebar att det blev svårt att gjuta andra poser.

Kanoner målade med Humbrol 109, Vallejo 962 och Humbrol 25

I vintras höll jag på att leta efter den rätta färgen att måla karolinska kanoner med men jag berättade aldrig hur det slutade. Humbrol 25 som jag använder till svenska uniformer (och tidigare till kanonerna) var för mörk så jag testade humbrol 109 istället. Den var bättre men ändå något för ljus. Dessvärre har inte Humbrol någon blå nyans som ligger mitt emellan 25 och 109. Jag beslöt därför att titta på Vallejos färger eftersom de har ett mycket bredare sortiment. Jag köpte färgen ”Flat Blue” (962) som verkade lovande. Men även om den var mitt emellan humbrolfärgerna så visade sig den vara för mörk (färgåtergivningen på fotot är som vanligt inte helt verklighetstroget). Det fanns visserligen fler vallejo-färger att välja emellan, men färgburkarna är dyra och jag vill inte förköpa mig på färg som jag inte kommer att använda. Mitt beslut blev därför att använda humbrol 109 till karolinska kanoner. Den är inte perfekt men den duger gott och väl. Och är någon överdrivet petig kan man ju alltid försvara sig med att Polens och Ukrainas sol har blekt den ursprungliga färgen.

Men vallejo-färgen som jag köpte kommer inte att ligga oanvänd. Eftersom jag har så många tennsoldater är det nödvändigt att märka dem på ett sådant sätt att det går att se vilket regemente de tillhör utan att behöva bläddra i böckerna. Det är framförallt befäl och trumslagare som behöver matchas med rätt manskap. Det system som jag använder mig av är att måla undersidan av fundamenten så att de liknar fanan för det regemente de tillhör.

På bilden ovan ser ni hur mitt märkningssystem ser ut. Södermanlands svarta grip har förenklats till en svart prick och Dalarnas korslagda pilar med krona har förenklats till ett gult kryss. Den blå färgen är förstås Vallejo 962. Att musketeraren (som tillhör dem som blev klara idag) är markerad med Dalarnas färger beror på att mitt system utgår från året 1709 då dessa uniformer bars av Dalregementet, och det är ändå min avsikt att samtliga figurer med den uniformen ska kunna användas till båda regementena. Sedan tidigare har jag dessutom en Södermanlandsbataljon med trekantiga hattar och vita strumpor, vilket ska föreställa dess uniformer för år 1709, och som helst inte ska ha samma märkning som karpusbärarna från 1710 (jag har gjort ett litet undantag för Södermanlands trumslagare som nu finns med såväl hatt som karpus). 

Avslutningsvis kan jag kommentera hur Vallejos färger förhåller sig till Humbrols. Humbrolfärgerna kommer i tre sorter: matta, blanka och satin. De matta färgerna har ett realistisk utseende och torkar snabbt men är dessvärre inte slitstarka. De blanka färgerna tar längre tid att torka men ger en slittålig och glansig yta som känns och ser metalliskt ut. Satin är en mittimellanvariant som resulterar i en slät och lätt glansig yta som ger ett plastigt intryck  när man ser och känner figurerna.

Vallejo har ingen uppdelning i matt, blank och satin men det står klart att deras färger närmast motsvarar Humbrols satinfärger. Så trots att Prince August rekommenderar Vallejo framför Humbrol sörjer jag inte att mina tennsoldater är målade med Humbrols matta färger.  Det plastiga intryck som Vallejos färger ger står sig slätt mot de matta Humbrolfärgernas mer realistiska känsla. Och tro inte nu att jag har dömt ut Vallejo på grund av en enda färg. Jag har faktiskt testat ytterligare två av deras färger, men det är något som jag kommer att berätta om vid ett annat tillfälle.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 5 kommentarer

Ny utrustning

Postat den 12 juni 2011 av Örjan Martinsson

Min nya kokplatta bredvid den gamla

Den senaste veckan har jag haft så mycket annat att göra att jag inte kunnat slutföra det lilla som återstår av det här halvårets tennsoldatsproduktion. Jag har däremot skaffat ny utrustning. Min gamla kokplatta hade tidigare i år problem med att hålla värmen när jag smälte tenn. Jag trodde först att det berodde på den höga smältpunkten på den metall jag göt med, men det visade sig senare att problemet återkom när jag göt med vanlig metall. Kokplattan har troligen haft en termostat som gått sönder och efter elva års trogen tjänst var det dags att pensionera den och köpa en ny kokplatta.

Jag har även köpt de nya pikenerarformerna Nr. 912 och 913 från Prince August. Hästgrenadjärerna får vänta till ett senare tillfälle. I varje pikenerarform ingick tre små pikskaft av koppar. Dessa har en storlek som ska motsvara 4 meter i verkligheten och är därmed alldeles för korta för att användas till svenska pikenerare. Deras pikar var ju 5,5 meter långa. Men jag sörjer inte för det eftersom jag har inte haft för avsikt att börja köpa dyra kopparskaft från Prince August när vanlig bindtråd från en trädgårdshandel duger alldeles utmärkt. Att gjuta pikspetsar och borra hål i dem för att fästa dem på skaften verkar också alldeles för bökigt för min smak.

Tyvärr var den ena formen som jag köpte ett måndagsexemplar. På en av pikenerarnas rygg ser det nämligen ut som om någon har rispat formen med ett vasst föremål (se bilden till höger). Detta får som följd att när man gjuter en sådan pikenerare får denne något som ser ut som en rem på ryggen som går över axeln.

Jag provgöt formen med min nya kokplatta och resultatet syns nedan. Problemet var inte värre än att det gick att fila bort på en minut och jag har dessutom bara tänkt att gjuta sex stycken pikenerare i den posen i sommar. Men det är ändå störande att att köpa en sprillans ny form och sedan upptäcka att den har ett fabriksfel som tvingar en till merarbete. Skulle jag i framtiden vilja göra många tennsoldater i den posen kommer jag nog att köpa en ny form.

Publicerat i Prince August | 18 kommentarer

Slaget vid Gadebusch

Postat den 5 juni 2011 av Örjan Martinsson

Nu har jag äntligen publicerat sidorna som visar svenskarnas och danskarnas uniformer i slaget vid Gadebusch. Det finns fortfarande en hel del frågetecken som jag skulle vilja räta ut men jag kan inte sitta på dessa sidor hur länge som helst. Det första utkastet gjordes klart redan i augusti och sedan reviderade jag de danska uniformerna i början av det här året för att sedan inte göra värst mycket fram till idag.

Ett problem med slaget vid Gadebusch är att det inte verkar finnas så mycket skrivet om det på den detaljnivå som jag är ute efter. Det framstår som det bortglömda slaget i svensk historieskrivning. En stor svensk seger som dock omintetgörs av en kapitulation vid Tönningen ett halvår senare. I vilket annat krig som helst skulle det här slaget ha blivit mycket omskrivet men i det stora nordiska kriget överskuggas det av det stora antalet svenska segrar. Och eftersom det utkämpades utomlands får det rent av mindre uppmärksamhet än betydligt mindre drabbningar som utkämpades på hemmaplan (Stäket 1719 till exempel).

Det som gör slaget vid Gadebusch intressant för tennsoldatsmålare är att det till skillnad från Helsingborg nu var rödklädda danskar som ställdes mot de blåklädda svenskarna. Tyvärr är dock danskarna så röda att skillnaderna mellan de olika regementena är väldigt små. Och de sachsare som deltog i slaget vid Gadebusch var även de klädda i röda rockar.

Såvida det inte visar sig att en hel del av danskarna fortfarande inte hunnit byta ut de  ljusgrå rockarna mot de röda m/1711-rockarna så skulle det vara väldigt enformigt att måla tennsoldater till detta slag. Och troligen hade alla danskarna fått ut de röda rockarna eftersom jag vill minnas att det var ordnat på så sätt att värvade regementen fick nya rockar med 1,5 års mellanrum.

Slaget vid Helsingborg är därför roligare att måla eftersom det ger större variation på uniformerna. Men för den som räknar Västgöta-Dals regemente som ”sitt” regemente är det Gadebusch som gäller. Detta var nämligen det enda fältslag under hela kriget som Västgöta-Dals deltog i.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 9 kommentarer

Ny östgötaskvadron

Postat den 29 maj 2011 av Örjan Martinsson

Det blir en kort bloggpost den här gången eftersom jag har haft så mycket annat att göra idag. Men så finns det inte heller så mycket att säga. Den nya östgötaskvadronen med 10 ryttare som blev klar idag har varit utannonserad sedan en längre tid tillbaka. Och eftersom jag sedan tidigare har en stor östgötaskvadron med 34 ryttare bör uniformerna vara välbekanta.

Alla tennsoldaterna blev dock inte klara först idag. Standarbäraren och trumpetaren är gamla fristående tennsoldater från förra sommaren då den förstnämnde blev gjuten & målad medan den sistnämnde var en övertalig ryss som blev ommålad.

Publicerat i Tennsoldater | 11 kommentarer

Något annorlunda ryssar

Postat den 22 maj 2011 av Örjan Martinsson

De ryska tennsoldater som syns på bilden är desamma som jag har haft sedan vintern 1996-97. Men det är något som är annorlunda med dem. Och då syftar jag inte på kanonernas hjul som nu är järnskodda utan gul färg . Den ändringen gjorde jag redan för ett halvår sedan. Nej, den stora skillnaden mellan den här bilden och de jag har på hemsidan är att ryssarna nu är ljushåriga istället för att enbart ha svart hår. 

När jag först målade tennsoldater i början av 90-talet visste jag inte vad som var en lämplig fördelning av olika hårfärger. Jag valde då att helt enkelt låta en tredjedel ha gult hår, en annan tredjedel brunt hår och den sista tredjedelen svart hår. Förmodligen var jag inpirerad av mina playmobil-gubbar som hade just den fördelningen. Men när jag började titta närmare på min omgivning insåg jag ju att svart hår är extremt ovanligt bland etniska svenskar. Så när det 1996-97 blev dags att gjuta om mina tennsoldater, och måla dem med matta färger, valde jag att hädanefter låta gula och bruna nyanser dominera. Närmare bestämt Humbrolfärgerna 24, 62, 63, 74 och 110 som används i samma utsträckning samt någon enstaka tennsoldat i varje formation som fick den svarta färgen 33. Senare har jag tagit bort den svarta färgen helt och hållet och istället låtit Humbrol 98 representera dem med riktigt mörkt hår.

För ryssarna gjorde jag dock tvärtom 1996-97 och målade istället samtliga med svart hår. För i brist på information om vilka nyanser som är vanliga bland ryssar valde jag att göra det lätt för mig genom att använda samma svarta färg som jag använde till hattarna och halsdukarna. Jag insåg dock senare att min mentala bild av ryssar som ett mörkhårigt folk var grovt felaktig. Men jag fortsatte att måla dem svarta eftersom jag fortfarande inte visste vilka de rätta proportionerna var.

Det var först när jag gjorde en sachsisk dragonskvadron som det blev hög tid att rätta till de ryska hårfärgerna. Sachsarna hade nämligen identiska uniformer med en tidigare rysk skvadron med annorlunda poser och avsikten var att båda skulle kunna användas som såväl ryssar som sachsare. Fast då kan de inte ha svart hårfärg när de håller en musköt och vara blonda när de skjuter med pistol eller håller en värja.

Jag började därför söka på Internet efter information om ryska hårfärger.  Men det enda stället där jag stötte på detaljerad information var ett forum för ryska nynazister. Det var inte direkt en källa som man skulle ange på en skoluppsats, men där stod det att endast en halv procent av de etniska ryssarna hade svart hår. Sedan visades bilder på ”typiska ryssar” och deras hårfärger såg ut precis som våra svenska. Så den slutsats jag kunde dra av detta var att det inte finns någon anledning att avbilda ryssarna på ett annat sätt än vad jag har gjort med mina skandinaver och tyskar. De ryska tennsoldaternas hår blev därför ommålade och troligen är de nu mindre rasistiska än vad de var innan.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 3 kommentarer

Statusrapport 6 – Tenn i överflöd

Postat den 15 maj 2011 av Örjan Martinsson

I fredags vann jag en auktion på tradera och det innebär att jag förutom nio gamla formar fick ungefär fyra kilo metall för det blygsamma priset 206 kr. Säljaren gjorde ett misstag genom att placera auktionen i fel avdelning och trots att jag inte har tänkt gjuta så mycket mer i år kunde jag inte låta bli ett sådant fynd. Det kommer ändå att gå åt förr eller senare.

Det ser inte heller ut att vara samma mardrömsmetall som förra  gången så jag räknar med att kunna gjuta de nya pikenerarna med den i sommar utan några större problem. Tanken var ju annars att jag skulle använda ”mardrömsmetallen” till det. Men när den visade sig vara så besvärlig valde jag att göra slut på den så fort som möjligt genom att gjuta de figurer som var lättast.

Det som återstår att måla av det som jag göt med mardrömsmetallen är 8 ryttare och 11 musketerare som står i halt. Sedan har jag även tre vallacker eller kosacker som har väntat på att bli färdigmålade väldigt länge, men som alltid har hamnat sist i kön.

Mina planer för sommaren är att gjuta 25 pikenerare med de nya formarna. Femton kommer att vara pikenerare som håller piken vertikalt och de ska komplettera tre bataljoner med musketerare som står i halt (två gardesbataljoner och en sörmländsk som är under målning). De övriga tio ska ha defensva poser och ersätta de officersfigurer från form 903 som jag använt till Dalregementet och Smålands tremänningar.

Därefter ska jag avsluta med en liten skvadron livdragoner för att fylla ut det nya hyllplan som innehåller alla mina svenska Poltavaskvadroner. Kanske gör jag ytterligare några enstaka figurer men annars kommer jag slutligen ta den paus som jag annonserat ut så många gånger. Det kommer därför dröja till åtminstone sommaren 2012 innan det blir några nya tennsoldater utöver de ovan nämnda. Tiden fram till dess har jag istället tänkt att använda till att utveckla hemsidan och då främst karolinerdelen.  Fanor och danska uniformer är det som står närmast på tur, men även en översyn av sidorna med befolkningsstatistik.

Publicerat i Statusrapporter | 10 kommentarer