Livfanor och fantillverkare

Postat den 14 juli 2013 av Örjan Martinsson
Hälsinge regementes livfana m/1686

Hälsinge regementes livfana m/1686

Älvsborg liv

Älvsborgs regementes livfana m/1686

Älvsborgs regementes kompanifana

Älvsborgs regementes kompanifana

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här veckan har jag varit sysselsatt med fanor och jag har bland annat besökt Krigsarkivet och fotat Olof Hoffmans fanritningar av m/1686. Detta är något jag har velat göra länge och tanken är att fotografierna så  småningom ska hamna på hemsidan. Att besöket skedde just nu berodde på att jag hjälper Warfare Miniatures att designa fanor till sina kommande karoliner-soldater av tenn.

En fråga som blev väckt var hur regementssymbolerna såg ut på några av livfanorna. Den som gör fanorna (Clarence Harrison) hade i ett första utkast framställt Älvsborgs livfana på så sätt att det lilla älvsborgslejonet hade ett runt blått fält med silverströmmar som bakgrund precis som på kompanifanan. Jag var skeptisk till det upplägget, men jag kunde ju samtidigt meddela att Hälsinges livfana från 1706 hade bocken på ett fyrstyckat runt fält i svart och vitt, så helt säker var jag inte. Därför besökte jag Krigsarkivet och kunde då konstatera att i Hoffmans modellritningar från 1687-88 så var både hälsingebock och älvsborgslejon avbildade utan bakgrund. Och i avsaknad av annan information var mitt råd till Clarence Harrison att följa Hoffmans fanritningar.

Men detta illustrar också ett problem med att alltför blint följa Hoffmans fanritningar. Enligt honom skulle ju Hälsingebocken inte ha någon bakgrund alls i livfanan men bevisligen hade den ett fyrstyckat runt fält som bakgrund i den fansvit som tillverkades 1706. Och när Johan Wikman gjorde Hälsinges livfana 1715 hade bocken ett fyrkantigt fyrstyckat fält som bakgrund. Så det går inte utesluta att Älvsborgs livfana hade en blåvit bakgrund eftersom jag saknar detaljerad information om den fansvit som Hans Liebenberg tillverkade och som Älvsborgs regemente bar 1700-1713.

Apropå fankonstruktörer kan jag ju avsluta det här inlägget med följande diagram som visar när de olika regementena fick ut fanor under perioden 1674-1760 samt vilka som tillverkade dem. Information kommer nästan helt och hållet från Leif Törnquists artikel ”Från banér till kommandotecken” i Meddelanden från Armémuseum 38 (1978).

Siffror anger antalet fanor som delades ut och en * anger att en av fanorna var en livfana.

forklaring

fanor1

fanor2

fanor3

  • Uppland: De fanor som erövrades vid Poltava var i så olika skick att ryssarna uppfattade dem som tillhöriga två olika regementen. Tre kompanifanor var fortfarande röda med de övriga fyra hade blivit så pass blekta att de var sandfärgade. Eventuellt hade de fanor i bättre skick blivit tillverkade vid ett senare tillfälle (jämför Skaraborg).
  • Södermanland:
  • Östergötland: Sviten från 1714 var sannolikt tillverkad av Johan Wikman.
  • Kalmar: Sviten som delades ut 1710 var tillverkad 1683 av Baltzar Friedrich och ej av m/1686.
  • Kronoberg:
  • Jönköping: Livfanan förlorades 1708 i slaget vid Malatitze.
  • Älvsborg: Sviten från 1714 var sannolikt tillverkad av Johan Wikman.
  • Västgöta-Dal: Sviten från 1714 var sannolikt tillverkad av Johan Wikman.
  • Skaraborg: De fanor som förlorades i slaget vid Poltava var inte desamma som delades ut 1689. De saknade bland annat lagerkransen på kompanifanorna.
  • Närke-Värmland: Nya fanor ska ha utdelats 1701 men inga uppgifter om dem har påträffats i arkiven. Sviten från 1716 var sannolikt tillverkad av Johan Wikman. Den svit som delades ut 1730 hade beställts redan 1718 men utlämningen dröjde av ekonomiska skäl.
  • Västmanland:
  • Dalregementet: De fyra kompanifanor som tillverkades av Olof Hoffman 1700 delades troligen inte ut förrän 1714 tillsammans med en livfana som ursprungligen var tillverkad för Östgöta tremäningsregemente.
  • Hälsinge: Hälsinge förlorade alla sina fanor vid Mitau 1705. På de nya fanorna som tillverkades 1706 avvek livfanan från m/1686 genom att regementssymbolen var inlagd i en glob som var fyrstyckad i svart och vitt på samma sätt som kompanifanorna.
  • Jämtland:
  • Västerbotten: Regementets fanor överlämnades 1711 till Österbottens regemente (5 stycken) och Gyllenströms finska värvade bataljon (3 stycken)
  • Österbotten: Fanorna från 1711 hade ursprungligen tillvekrats 1710 för Västerbottens regemente.
  • Björneborg: Fick sannolikt ut nya fanor under den tidigare delen av stora nordiska kriget men uppgifter om detta saknas. under. 1716 delades två äldre fanor ut som hade funnits i arsenalen före 1685.
  • Åbo:
  • Nyland: Sviten från 1705 var tillverkad I Riga men närmare uppgifter saknas (Cordt Meyer?). Fick sannolikt ut nya fanor under den senare delen av stora nordiska kriget men uppgifter om dem saknas.
  • Tavastehus:
  • Savolax: Fanorna från 1712 hade ursprungligen tillverkats 1707 för Boyes sachiska bataljon.
  • Viborg: Fick sannolikt ut nya fanor under den senare delen av stora nordiska kriget men uppgifter om dem saknas.
Publicerat i Fanor & standar | 5 kommentarer

Inhopp som fanexpert och korrigering av mina egna fanor

Postat den 7 juli 2013 av Örjan Martinsson

Livgardets kompanifana m/1686

Den senaste veckan har jag fått anledning att revidera de fanark som jag tillhandahåller på hemsidan. Orsaken till detta är att jag har, via forumet League of Augsburg, blivit ombedd att bidra med min ”expertis” om svenska fanor nu när företaget Warfare Miniatures ska expandera genom att göra figurer (och fanark) för stora nordiska kriget i skalan 28 mm. Företaget och forumet har samma ägare och är huvudsakligen fokuserat på pfalziska tronföljdskriget men är alltså på gång med att bredda sortimentet.

För stora nordiska kriget ska de fokusera på slaget vid Poltava och när de frågade mig om jag ville ge feedback på deras fanor så hade jag nöjet att meddela att de ryska källorna har detaljerade beskrivningar av just de fanor som togs under detta slag (tillgängliga i Bertil Wennerholms bok ”Emporterade troféer”). Den som designar fanarken tog villigt emot informationen och började göra fanor med samma blekta färger (och i Skaraborgs fall annorlunda motiv) som de hade vid tiden för Poltava. Jag utgår dock från att de även ska göra fanor med det klassiska m/1686-utseendet som jag tror de flesta ”wargamers” ändå är mest intresserade av.

Jag passade även på att korrigera honom när han var på väg att göra samma misstag som jag hade gjort med mina livgardesfanor. Nämligen att låta tänkespråket högst upp vara läsligt på båda sidorna. I själva verket var det spegelvänt på ena sidan och därmed oläsligt. För på grund av tekniska skäl var det svårt att måla motiv och framförallt text på infanterifanor som var rättvänt på båda sidorna. Kavalleristandaren hade inte samma problem eftersom de bestod av två fastsydda dukar. Denna korrigering resulterade dock i en följdfråga som jag pinsamt nog inte hade tänkt på själv. Var även riksvapnet på livfanorna spegelvänt på ena sidan? Jag var tvungen att kolla på de bevarade livfanorna i Digitalt museum och kunde då konstatera att riksvapnet faktiskt var rättvänt på båda sidorna, men att bokstäverna C R S var spegelvänt på ena sidan. Så den lilla detaljen har jag nu fått ändra på samtliga av mina egna fanark tillsammans med livgardesfanorna som jag av ren lathet inte fixade förrän nu.

Nedan följer i alla fall bildbevisen på hur texten och riksvapnet såg ut på livfanornas sidor:

Skaraborgs livfana från 1717 (sida 1)

Samma livfanas andra sida

Publicerat i Fanor & standar, Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

August den starkes krigsmål 1709-1715

Postat den 30 juni 2013 av Örjan Martinsson

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om de ryska krigsmålen och konstaterade då att Livland inte verkade vara en del av dem förrän flera år efter att provinsen faktiskt hade erövrats av ryssarna. Bengt Nilsson upplyste mig då att det fanns ett avtal mellan Sachsen och Ryssland så sent som i oktober 1709 om att Livland skulle tillfalla August den starke. Detta väckte mitt intresse så jag köpte den bok som Bengt hänvisade till (”Studier över August II:s utrikespolitik 1712-1715” av Sten Bonneson). För mig har Sachsen framstått som den onödiga fienden efter 1709 eftersom dess bundsförvanter hade lagt beslag på dess ursprungliga krigsmål och trots det ändå deltog aktivt i kriget mot Sverige fram till 1715. Hade Karl XII bara erkänt August som polsk kung skulle han väl enkelt ha kunnat sluta en separatfred med honom och därmed gjort det mycket lättare att försvara de tyska besittningarna 1711-1715?

Fast det visade sig när jag läste Bonnesons bok att August faktiskt fortfarande hade mycket ambitiösa mål en tid efter att ryssarna erövrade Livland. Denna provins var utlovad till honom men ryssarna använde den tydligen som en hållhake på honom genom att inte överlämna den till honom direkt efter erövringen utan istället säga sig vänta med det till efter att kriget hade avslutats. Exakt när Peter den store bröt överenskommelsen med Sachsen vet jag inte eftersom Bonnesons bok kom ut i två delar och jag köpte bara den första delen som slutar 1713 med något av en cliffhanger.

Men August hade även tingat Vorpommern och krigsaktiviteterna i Tyskland gick ut på att han skulle lägga beslag på denna provins. Det var sedan hans plan att byta Vorpommern mot preussiska landområden och på så sätt ordna en landkorridor mellan Sachsen och Polen. Exakt hur han blev utmanövrerad från Vorpommern vet jag inte heller då även detta inte anges i del 1. Hans försök att lägga beslag på denna provins vintern 1711-12 slutade dock lika illa som hans försök att erövra Livland 1700. Hans oförmåga att förverkliga sina planer gjorde honom i detta skede mycket defaitistisk och nu mer villig att sluta fred med enbart ett erkännande av den polska kronan som villkor. Men även om hans fredsvilja nu var genuin så var han mycket rädd för sina bundsförvanternas hämnd ifall han slöt separatfred. Hans ställning i Polen var inte heller stark och trots (eller på grund av) närvaron av ryska trupper uppstod det då och då större strider med polska rebeller.

När ryssarna dessutom hela tiden tycktes vilja dra bort sina trupper från Tyskland för att möta hotet från turkarna, och danskarna likaledes för att möta svenska hot mot Danmark, befarade August att svenskarna skulle kunna anfalla Sachsen från Pommern i en nära framtid. Det var med detta i åtanke som August stödde Preussens förslag på sekvestrering av Sveriges tyska besittningar, dvs att Preussen åtog sig som en neutral makt att ockupera de svenska besittningarna för att på så sätt freda dem från krigets härjningar (och göra det omöjligt för Sverige att använda dem som bas för kommande fälttåg). Exakt hur sekvestreringen slutade framgår inte av boken, men jag vet sedan tidigare att ryssarna erövrade Stettin och överlämnade staden till Preussen som tacksamt tog emot staden och senare förklarade krig mot Sverige för att behålla den.

Jag får nog se till att skaffa del 2 också eftersom den första delen lämnade så många frågor obesvarade. Här nedan följer emellertid några anteckningar från del 1:

9 (20) oktober 1709 Ryssarna förbinder sig att försvara Augusts polska tron genom att ställa minst 14 000 man till hans förfogande i Polen, under förutsättning att 10 à 11 000 man sachsiska trupper ständigt uppehöll sig i Polen. Tsaren lovade även att efter fullbordad erövring överlämna Livland åt August i egenskap av sachsisk kurfurste. (sid 3)
Slutet av 1710 August vill att Frankrike ska medla fram en separatfred mellan Sverige och Sachsen på villkor att Karl XII avträder Livland, Jämtland, Skåne och Bohuslän. Såsom ersättning för dessa landavträdelser skulle August överlåta en fordran på 23 miljoner Thaler som han hade på Tyska riket. Alternativt skulle områden som Frankrike i en kommande fred avträder till Tyska riket överlåtas till Sverige. Dessutom skulle August gå med på att mäkla fred med Sveriges övriga fiender. I en hemlig instruktion uppmanar dock August sitt sachsiska sändebud att om han får tala med svenskarna utan franska mellanhänder så ska han hävda att Sveriges fiender inte kommer att sluta fred på sämre villkor än att de får Livland, Ingermanland, Skåne och Pommern. (sid 15)
Juni 1711 Sachsen och Ryssland kommer överens att så snart det turkiska fälttåget är över så ska de gemensamt invadera Vorpommern. Ryssland ska bidra med 14 à 16 000 man och Sachsen med minst 10 000. August ska även verka för att 8 000 polska soldater ska bistå ryssarna mot turkarna och tsaren upprepar även sitt löfte att överlämna Livland till August såsom en ärftlig besittning, dock under förutsättning att Polska republiken godkänner arrangemanget och först efter att kriget är avslutat.  (sid 21)
26 september 1711 Inför ett fälttåg mot Stralsund delar Danmark och Sachsen upp Sveriges tyska besittningar så att Danmark får Bremen-Verden på sin lott och Sachsen får Vorpommern. Rügen ska förvaltas gemensamt tills Danmark erhåller Wismar varefter Sachsen har möjlighet att lösa ut danskarnas andel. (sid 25)
6 januari 1712 Den dansk-sachsiska belägringen av Stralsund är ett fiasko och Danmark vill dra tillbaka sina trupper till hemlandet som skydd för en eventuell svensk invasion. August lyckas förmå danskarna att lämna kvar 6 000 man genom att avstå från sitt anspråk på Rügen.
Oktober 1712 Den sachsiske fältmarskalken Flemming förhandlar med Magnus Stenbock och erbjuder fred på villkor att Augusts anspråk på Polens tron erkänns.  Flemming lockar även med att lämna tillbaka Livland (utom den bit som ligger söder om Düna). Tsaren ska dock få behålla S:t Petersburg. (sid 112)
4 mars 1713 Den antisvenska koalitionen som numera bara fruktar intervention från stormakterna kommer överens om följande krigsmål (sid 186):
  1. Konungen av Polen lämnas i fredlig besittning av sin polska krona och erhåller Livland.
  2. Tsaren behåller alla sina erövringar utom den nämnda provinsen, varvid sjömakterna tillförsäkras full handelsfrihet på alla de nyförvärvade områdena.
  3. Danmark tillerkännes Bremen och Verden, men utbyter dem mot de hertigliga delarna av Schleswig och Holstein
  4. Svenska Pommern lämnas till kejsaren och rikets fria disposition.

 

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | 1 kommentar

Intet nytt på västfronten men väl på stäket-fronten

Postat den 23 juni 2013 av Örjan Martinsson

Slaget vid Stäket 1719 så som det såg ut i Velamsund 2013

Två veckor har gått sedan jag meddelade att bara lite finputs återstod på mina 40 tennsoldater. Sedan dess har jag pinsamt nog inte målat ett enda penseldrag. Istället har jag tagit det väldigt lugnt och njutit av sommaren. Jag ska försöka göra klart dem men det är nog klokast att inte utlova någon tidsplan eftersom jag ändå inte följer den.

Desto flitigare har Bengt Nilsson varit som med anledning av mitt blogginlägg om slaget vid Ledsund har försökt gå till botten om vad som egentligen hände där. Han har i kommentarerna till blogginlägget redovisat sina fynd och det lutar nog åt att det faktiskt var en rysk seger. I dessa kommentarer kom vi också in på slaget vid Stäket och Bengt kunde konstatera att även denna berömda svenska ”seger” faktiskt betraktades som en framgång för den ryska sidan.

Slaget vid Stäket har varit föremål för omfattande mytbildning och svensk propaganda men kanske kommer det nya slagfältsmuseum om Stäket som kommer att öppna i april nästa år att ge en mer nyanserad bild av slaget. Detta museum kommer att ligga i Fisksätra i närheten av slagfältet och bland annat innehålla en reenactment-film som ska visas på en välvd 180 graders filmduk.

Filmen spelades in för ett par veckor sedan vid Nacka golfklubb som ligger i Velamsunds naturreservat. Av en ren tillfällighet körde jag förbi där när de höll på och blev minst sagt förvånad när jag plötsligt såg ett gäng karoliner vid ett skyttevärn. Jag vände och körde in på parkeringsplatsen för att ta en närmare titt men jag hade inte tid att stanna så jag körde vidare. När jag några dagar senare läste i lokaltidningen fick jag dock reda på vad som var på görningen:

Historiskt slag blir film

De ansvariga har även lagt upp ett youtube-klipp på begivenheten. Av döma av klippet är det inte frågan om några massscener, men uniformerna är fina. Och i vilket fall som helst  ska det bli mycket intressant att se vad det nya museet har att erbjuda när det öppnar sina portar nästa år.

PS. En artikel av Bengt Nilsson om Cronhjorts ingermanländska armé 1700-1703 har även lagts upp på bloggen Oderint dum Probent och är väl värd att läsas.

Publicerat i Övrigt | 9 kommentarer

Källkritik i skolan och min hemsida

Postat den 16 juni 2013 av Örjan Martinsson

För en tid sedan fick jag detta mejl som jag inte har kunnat låta bli att reta mig över:

”Som historielärare undrar jag om tillförlitligheten på din hemsida. Det finns inga källor angivna men ibland får jag in skrivuppgifter där eleverna använt Tacitus, vilket jag då får underkänna eftersom de inte kan hitta något om Tacitus. Har du någon information om varifrån du hämtat materialet? Källkritik är en viktig del av historieämnet och också av avgörande betydelse för betygen på lite högre nivåer.”

Detta är alltså en historielärare som systematiskt har underkänt skrivuppgifter för att de har använt information från min hemsida. Och för att göra saken värre har han gjort det på helt felaktiga grunder. Jag har nämligen inte bara en utan två källförteckningar (en för ”svensk historia”- och ”historisk atlas”-delarna samt en annan för karoliner-delen). Jag har dessutom för vissa enskilda sidor en separat källförteckning längst ned på sidan (till exempel min artikel om digerdöden).  Det går förstås alltid att göra anmärkningen att jag hade kunnat vara mer noggrann än så och ha separata källförteckningar till varje sida samt notapparat. Men den här läraren gjorde sig inte besväret att leta efter mina källförteckningar innan han konstaterade att jag inte angav några källor, vilket jag tycker är svagt. För så svårt att hitta dem är det ju inte. Klickar man på länken ”startsidan” som finns i det övre inre hörnet på varje enskild sida så kommer man fram till startsidan där innehållet presenteras och där det i sidhuvudet finns en länk som heter ”källförteckning”. Kanske är jag hemmablind, men för en van internetsurfare borde det vara helt logiskt att man tar en titt på startsidan innan man gör en bedömning av en hemsidas innehåll.

Allt folk framför negativ kritik mot min hemsida brukar inte bekymra mig så värst mycket.  Hemsidan är bara mitt privata hobbyprojekt och jag skriver för nöjes skull om sådant som intresserar mig själv.  Om andra tycker att det är intressant att läsa mina sidor så är det förstås kul. Och om de vill att jag skulle ha skrivit på ett annat sätt och/eller om andra ämnen så kan jag, ifall jag inte delar deras synpunkter, alltid föreslå dem att själva skriva en sådan hemsida som de tycker att min hemsida borde vara.

Jag är dock fullt medveten om att hemsidan har brister, för den är över tio år gammal och ambitionsnivån på de äldre delarna låg på en lägre nivå än den jag vill hålla idag. De korta minibiografierna över Sveriges kungar som är väldigt populära bland läsarna är till exempel bara snabbt skrivna referat av motsvarade artiklar i Nationalencyklopedin och Nordisk familjebok. Jag misstänker också att det är framförallt dessa som läraren hade i åtanke när han klagade över att jag inte angav några källor. Men jag har aldrig sett behovet av att ha detaljerade källangivelser för uppgifter som är så pass lättillgängliga att du kan hitta dem i ett vanligt uppslagsverk. Och om denna inställning bara hade resulterat i att jag personligen fick ett lägre betyg av den nämnda läraren skulle jag inte brytt mig om hans kritik. Men nu var det hans elever som råkade illa ut på grund av detta och det retar mig enormt.

Tyvärr är lärarens reaktion ett uttryck för något som jag tycker är alltför vanligt i dagens skola.  Historielärarna har med rätta fått i uppgift att lära ut vikten om källkritik, men istället för att göra bra övningar där de tydligt demonstrerar hur opålitliga källor kan vara så lär de ut en rent mekanisk källkritik. Till exempel att böcker är bättre än internetsidor och att internetsidor med källförteckning är bättre än dem som saknar sådan. Det finns dessvärre gott om exempel på böcker som är rent skräp och internetsidor som håller mycket hög klass. Och en tendensiös historiker blir inte pålitligare bara för att han redovisar en källförteckning.  Men istället för en mer önskvärd analytisk källkritik så får eleverna istället en lathund som de utan större förståelse prickar av för att klara lärarens krav på källkritik. Jag vet inte hur många gånger jag har fått mejl från elever som frågar mig ifall jag är tillförlitlig eftersom deras lärare har instruerat dem att bedöma om de källor de använder är tillförlitliga

Publicerat i Övrigt | 7 kommentarer

Ryska regementsnamn, länsindelning och krigsmål

Postat den 9 juni 2013 av Örjan Martinsson

På mitt bord har jag just nu 40 tennsoldater som är nästan färdigmålade. Det är lite finputs som återstår och eftersom detta är inget som jag vill stressa mig igenom får det vänta tills nästa vecka. Istället kommer jag nu skriva lite om de till synes skiftande ämnena i rubriken.

Ett av tsarens elitregementen under stora nordiska kriget var det Ingermanländska regementet som hade Mensjikov som chef. Denna provins tillhörde som bekant Sverige och även om den var ockuperad av ryssarna så är det anmärkningsvärt att regementet fick detta namn redan 1704. Var provinsen befolkad av ryssar som efter ”befrielsen” från Sverige satte upp ett regemente? Nej, Ingermanland befolkades huvudsakligen av finskspråkiga folk såsom finnar, ingrer och voter. De två sistnämnda var de ursprungliga folken som fanns där när Ingermanland blev svenskt 1617. Ingrernas och voternas religion var rysk-ortodox och det resulterade i ryska sympatier.  Men den svenska regeringen gjorde vad den kunde för att stärka den lutherska kyrkan i området. Genom en stor inflyttning av lutherska finnar samt utflyttning av ortodoxa till Ryssland ökade den lutherska befolkningsandelen successivt så att den vid tiden för det stora nordiska kriget var tre fjärdedelar. Den överväldigande majoriteten av Ingermanlands befolkning bör därför ha haft svenska sympatier under kriget och Lybecker fick också hjälp från civilbefolkningen under sitt misslyckade fälttåg där 1708.

Regementsnamnet bör snarare ses i samband med att erövringen av Ingermanland var Peter den stores primära krigsmål. Inför det ryska fälttåget när Karl XII stod på höjden av sin makt erbjöd tsaren fred på villkor att Ingermanland blev ryskt. Namnvalet är att betrakta som en markering på hur fast besluten han var att behålla det nyligen erövrade Ingermanland. Där han för övrigt redan hade bytt namn på Nöteborg till Schlüsselburg och var i full färd med att bygga sin blivande huvudstad S:t Petersburg. En ytterligare markering på detta är den militärreform som Peter den store genomförde våren 1708. Då beslutades det att 37 infanteriregementen skulle uppkallas efter de provinser eller städer som skulle bekosta deras uniformer och underhåll.  Inkluderar man det Ingermanländska regementet i denna grupp var det emellertid hela åtta av dessa regementen som på så sätt fick en hemvist i Ingermanland. Närmare bestämt följande regementen:

  • Ingermanländska
  • Ivangorodska (uppkallat efter en fästning mitt emot Narva)
  • Jamburgska (också uppkallat efter en fästning inte långt från Narva)
  • Koporska (uppkallat efter en fästning nära mellersta Ingermanlands kust)
  • Narvska
  • Nevska (uppkallat efter floden som flyter igenom S:t Petersburg)
  • S:t Petersburgska
  • Schlüsselburgska

Dessutom hade fem av dessa namn även givits till dragonregementen ett par år innan. Jag ställer mig frågande ifall lilla Ingermanland verkligen kunde försörja alla dessa regementen och ifall namnen i deras fall bara var politiska markeringar.

Intressant nog lyser andra delar av det ockuperade Sverige med sin frånvaro. 1708 var det visserligen bara Dorpat som hölls av ryssarna utöver Ingermanland, och Dorpats fästning raserades under sommaren detta år när ryssarna drog tillbaka sina trupper från området för att förstärka huvudarmén. Men hade Peter den store även haft erövring av Dorpat som krigsmål vid denna tid så skulle säkerligen ett rysk regemente ha burit detta namn (för även efter 1708 fanns det ryska regementen som saknade provinsnamn och istället benämndes efter deras överstar). Efter Poltava utökade Peter den store sina anspråk till de områden som han sedermera fick i freden vid Nystad. 1712 döptes också ett regemente om till Viborgska. Men detta var det enda ”finska regementet” och några linjeregementen blev inte heller uppkallade efter Reval, Dorpat, Riga eller någon annan ort i Estland och Livland.

Frånvaron av regementsnamn utanför S:t Petersburg med omgivningar skulle kunna tyda på att Peter den store även efter framgångarna 1709-1714 hade en mental beredskap på att lämna tillbaka inte bara Finland utan även Estland och Livland vid den kommande freden. Ytterligare ledtrådar till detta är den indelning i åtta guvernement som Peter den store införde december 1708. Då fanns det ett ingermanländskt guvernement men det var först 1713 som ett livländsk guvernement med säte i Riga bildades och det estniska guvernementet med säte i Reval bildades inte förrän 1719. Fast kanske var de inkluderade i det ingermanländska guvernementet dessförinnan. Mina uppgifter om den ryska länsindelningen kommer nämligen från wikipedia och är inte så detaljerade. Den nedanstående kartan kommer från samma ställe och visar den ursprungliga indelningen från 1708 som utelämnar Livland och Estland:

Ryska guvernement 1708: Ingermanland (rosa), Archangelgorod (gul), Sibirien (rosa), Smolensk (cyan), Moskva (grön), Kazan (Cyan), Kiev (gul) och Azov (rosa).

 

Publicerat i Stora nordiska kriget | 4 kommentarer

Min färgburksamling

Postat den 2 juni 2013 av Örjan Martinsson

SAM_0142_Edited

Målning pågår och jag har just gjort slut på en burk hudfärg (Humbrol 61). Så vad tror ni jag gör med den tomma burken? Slänger den i soporna? Nej, jag sparar alla mina tomburkar i en liten plastpåse. Detta har jag gjort sedan återupptog min hobby för fyra och ett halvt år sedan efter en längre tids uppehåll. Syftet med detta var att få en uppfattning om exakt hur mycket målarfärg som jag egentligen gör av med. När jag nu räknade innehållet i påsen visade den sig innehålla 84 tomma humbrolburkar och en tom Vallejoburk, vilket under den här tidsperioden har resulterat i ungefär tusen målade tennsoldater. Hade jag målat mer intensivt hade det förmodligen räckt till fler eftersom mycket av färgen (framförallt de ljusare färgerna) har torkat i burkarna.

I början av den här tidsperioden kostade humbrolburkarna 16 kronor styck men numera ligger priset på 24 kronor. Det är en rätt kraftig inflation och i dagens penningvärde har jag alltså målat för 2 000 kronor. Sett i ett längre tidsperspektiv så framstår de senaste årens inflation som än mer anmärkningsvärd. Jag minns att när jag började måla tennsoldater för första gången 1992 så kostade burkarna 10 kronor. Under en period på 17 år hade priserna därmed ökat med 60 % för att under de följande 2-3 (?) åren stiga med ytterligare 50 %.  Även för andra hobbyrelaterade produkter har jag känslan av att inflationstakten har varit väldigt hög de senaste åren.

Hur som helst kan jag konstatera att den färg som har gått mest är humbrol 80 (gräsgrön), hela tolv sådana burkar finns i påsen. Fast väldigt många av dessa har inte använts till tennsoldater utan det gick åt en herrans massa burkar när jag nyligen gjorde underlägg till mina tennsoldatsbataljoner. Den färg som jag egentligen har använt mest av är föga förvåmnande den mörkblå färgen humbrol 25 (tio burkar) tätt följd av svart (nio burkar).

Nedan har jag en bild på alla färgburkar sorterade i nummerordning. Det vill säga från vänster har vi: silver 11, guld 16, gul 24, mörkblå 25, svart 33, vit 34, vapenmetall 53, mässing 54, röd 60, hudfärg 61, brun 62, sand 63, ljust skinn 74, uniformsgrön 76, gräsgrön 80, ljusblå 89, choklad 98, mellanblå 109, rödbrun 113, grå 126, mörkgrön 149.

SAM_0143

Längst till höger finns den enda vallejofärgen, German cam black brown, som jag har använt till hästar.

Publicerat i Färger | Lämna en kommentar

Planer på kort och lång sikt

Postat den 26 maj 2013 av Örjan Martinsson

Med sommaren runt hörnet börjar det bli dags att sätta igång med målandet. Det har ju inte hänt så mycket under våren och förhoppningsvis kommer jag att kompensera för det under sommaren. Vad jag har gjort på sistone är göra klart alla underlägg till mina tennsoldatsbataljoner. Sammanlagt har jag nu 44 underlägg, långt fler än vad jag har färdigmålade bataljoner. Antalet bataljoner som väntar på att bli målade är dock stort och jag har även gjutit nya de senaste två veckorna i syfte att ersätta de karpus-bataljoner som egentligen hade hatt. Dessutom har jag prövat de nya formarna som Prince August lanserade i höstas och när dessa tennsoldaterna blir färdigmålade kommer jag att ge liten recension av dem. Först i kön för att bli målade är dock ett gäng trumslagare som har stått på bordet på tok för länge.

Min huvudsakliga inriktning är att måla tennsoldater som utkämpar slaget vid Poltava (även om slaget vid Helsingborg har blivit ett litet sidoprojekt). Syftet med dessa är att inte delta i så kallade wargames som så många figurmålare verkar göra. Snarare vill jag använda dem till att illustrera de olika skedena under slaget. Det är därför som jag inte nöjer mig med att bara göra en tennsoldatsbataljon för varje deltagande historisk bataljon, utan gärna vill ha en mångfald av poser för varje bataljon. Mitt stora mål (och detta ligger långt i framtiden) är att skapa diaramor där jag med fotografier eller videoklipp illusterar hur slaget gick till steg för steg. Ett grundproblem är förstås det klena utbudet av poser för de ryska tennsoldater. Men jag hoppas att Prince August tar sitt förnuft till fånga och lanserar nya formar i den serien. Annars får det bli en väldigt svenskcentrerad genomgång av slaget vid Poltava.

En holländare som har gjort ett liknade projekt om slaget vid Waterloo har publicerat videoinlägg på youtube som visar hans  3000 figurer i skala 1:72. Jag stötte på den korta versionen redan för flera år sedan men nu upptäckte jag att han nyligen har lagt till ett videoklipp med hans stridande plastsoldater som är nästan tio minuter långt:

Det ser väldigt snyggt ut även om det kunde ha varit mer informativt om vad som hände under själva slaget. Fast jag har sett filmen Waterloo med Christopher Plummer som Wellington så jag känner igen de klassiska scenerna.

Den som lever får se hur mina försök i den här genren kommer att se ut. Just nu saknar jag emellertid all kunskap om hur man ska arrangera en realistisk diorama-miljö runt omkring tennsoldater. Och videoredigering har jag inte sysslat med sedan jag gick i gymnasiet.

Publicerat i Statusrapporter | Lämna en kommentar

Vilka vann slaget vid Ledsund 1720?

Postat den 19 maj 2013 av Örjan Martinsson

Slaget vid Ledsund 27 juli 1720

I mina hemtrakter i Stockholms skärgård är 1719 ett viktigt årtal eftersom de omfattande ryska härjningarna detta år skonade ytterst få byggnader. Det går därmed att indela Stockholms skärgårds bybyggelsehistoria i tiden före och efter 1719.  Hade ryssarna fått som de ville skulle min hembygd ha härjats även året efter. Men jag har fått lära mig att tack vare en svensk seger i sjöslaget vid Ledsund den 27 juli 1720 förhindrade en repris av skärgårdskriget. Detta är också den vanliga beskrivningen i svensk litteratur men läser man den engelska wikipediaartikeln blir bilden genast mycket mer komplicerad eftersom den redovisar även den ryska uppfattningen som gör gällande att det var de som segrade i slaget vid ”Grengam” (rysk förvrängning av ”Gränhamn” där de ryska galärerna höll till).

En snabb koll i Nationalencyklopedin och nordisk familjebok visar också att bilden av slaget inte är helt entydig. Nationalencyklopedin beskriver slaget på följande sätt:

”Ledsund, sund i Ålands södra skärgård, plats för en sjöstrid 27 juli 1720 i samband med ryssarnas härjningar av svenska östkusten. Viceamiral Carl Georg Siöblad med sju fregatter angrep ca 100 ryska galärer. Ryssarna skingrades men fyra fregatter gick på grund.”

Och nordisk familjebok på detta sätt:

”Ledsund, farvatten i Ålands skärgård, s. om Lemland. Där stod 27 juli 1720 en strid mellan en svensk eskader under viceamiral Siöblad och ryska galärer under furst Golitsyn. Siöblad, som anföll utan överbefälhavarens order, led svåra förluster och straffades 1724 med sex månaders suspension.”

De båda uppslagsverken är visserligen inte direkt motstridiga men nog får man uppfattningen av nationalencyklopedin att slaget var en svensk seger medan nordisk familjebok tecknar en betydligt dystrare bild.

Magnus Ullman som har skrivit boken ”Rysshärjningarna på ostkusten 1719” (2006) ger en mycket mer detaljerad beskrivning av detta slag som han kallar för slaget vid Föglöfjärden. I den boken står det att Siöblad mycket riktigt bröt mot sina order när han attackerade ryssarna och då förlorade fyra fregatter (av en eskader bestående av ett linjeskepp, fem fregatter och tre galärer samt ytterligare mindre enheter). Men enligt Ullman var dessa fregatter i ett dåligt skick och därför inga större förluster. Ryssarna skulle däremot ha förlorat 43 galärer (av 61) genom att de sjönk, sköts i sank eller på annat sätt försattes ur stridbart skick så att de måste brännas. Över  2200 ryssar stupade medan endast 103 svenskar stupade och 400 togs tillfånga. Enligt Ulman firade tsaren detta slag som en seger trots att den ryska galärflottan hade blivit så försvagad att den inte kunde upprepa fjolårets härjningar av den svenska ostkusten.

Hittills verkar bilden alltså trots allt förhållandevis samstämmig. Man skulle kunna säga att båda sidor drabbades av hårda förluster och att ryssarna vann en taktisk seger samtidigt som det var en strategisk seger för svenskarna (dvs. wikipedia-artikelns kompromiss). Ullmans 2200 stupade ryssar framstår dock som ett väldigt högt tal när wikipedia-artikeln skriver att svenskarna hävdar att 1100 ryssar stupade medan ryssarna hävdar att endast 82 ryssar dog.

Frågetecknen växer sedan än mer när man läser diskussionssidan till wikipedia-artikeln. Påståendet att ryssarna förlorade 43 galärer verkar komma från en suspekt rysk källa skriven på 1800-talet av en sjöman och författare vid namn F.F. Veselago. Veselagos uppgift förekommer i flera ryska verk men andra ryska historiker såsom Krotov hävdar att uppgiften är ”en myt skapad av Veselago”. Krotov hänvisar till ett brev från 1720 som omtalar endast mindre förluster. En sänkt galär och en annan som rammades (men vars besättning lyckades borda ett svenskt skepp).

Om Veselago har fel och Krotov har rätt så finns det ingen grund att kalla slaget vid Ledsund för en svensk seger. Ryssarna erövrade i så fall fyra fregatter (halva den svenska styrkan) och drabbades av obetydliga egna förluster.  Att ryssarna inte härjade den svenska östkusten 1720 skulle då förmodligen bero på den engelska flottans närvaro i Östersjön och inte på några militära bedrifter från svensk sida.

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | 14 kommentarer

Mer om Karl XII:s svenska

Postat den 12 maj 2013 av Örjan Martinsson

Jesper Swedberg (1653-1735)

I förra veckan publicerade jag min uppsats om Karl XII:s inställning till lånord med rubriken ”Ren Swenska”. Rubriken är hämtad från ett avsnitt ur  Jesper Swedbergs ”Lefwernes Beskrifning” från 1729 som finns citerad i Gösta Bergmans bok ”Kortfattad svensk språkhistoria”.  Själva avsnittet ger dock en intressant ögonblicksbild av ett samtal om svenska språket mellan Swedberg, Karl XII och en greve Sparre så jag återger Bergmans citat och kommenterar i sin helhet här nedan:

J. Swedberg om Karl XII och svenska språket

Vid en uppvaktning hos kungen 1718, berättar Swedberg, ”kommer Konungen at tala med mig om wårt Swenska språk i anledning af mitt Schibboleth, thet Konungen dagliga hade på sitt bord. Warande Hans Majestet mykit öm om språket: och at man borde vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska. Konungen frågar, om the tala Swenska i Franckrike. Jag sade, neij. Hwi skole tå wi tala, sade Konungen, Fransöska? . . . I thet samma säger Konungen til mig; hwar står thet i Bibelen? Ty fem wekor tilförena, tå jag ther predikade, komme wi til at tala om wårt Swenska språk, vti monga herrars åhöro, frågar mig Konungen om wi icke kunde behielpa oss med Swenska ord, vtan at bruka fremmanda? Så swarar jag; thet wore wel, om thet kunde komma ther thil: ty Swenskan är ordarik. Doch kunne wi icke vndgå, at wi icke vti mykit moste gripa til fremmanda ord. Tå frågar Konungen, om några fremmanda ord finnas i Bibelen? Jag swarar; wi hafwe ther fundera, materia, musica, disputera … Men när jag sade, at wi hafwe mong ord, them wi intet kunne på god och tydelig Swensko gifwa, såsom curieux, huru wil man gifwa thet? Ambassadeurn, nu mehra Konglig Rådet Gref Sparre stod ther hos, och sade; nyfiken. Jag swarar, gamle Ol. Rudbeck war en curieux man, men nyfiken är han intet. Ty med sitt egit hår, kraga och wija byxor wisar han sig intet wara nyfiken,  vtan af then gamla werlden. Si, tå säger Konungen, omhogsen. Ja, thet låter höra sig, nådigste Herre, och så står ordet nästan i samma mening hos Sirach, thet jag blundande pekade på med fingret, och las vp orden; En wis man är vti allo thesso omhogsen …

Thetta hafwer mig nu i thessa dagar Lagmannen H:r Ulrich Frölich berettadt förwisso wara skedt. Jemwel hwad som följer om fremmande ord. Salig Konung Carl then XII befalte bemelte Lagman settia vp en förordning, hwar vti Civil och Criminel måhl nemdes. Tå säger Konungen; skole wi intet få Swenska ord i stellet? Swarades; thessa äro så wedertagna: wi hafwe mechta ondt effter så lika gellande ord. Tå säger Konungen vtan longt betenckiande; Twist- och Brottmåhl. Ther wid blef thet ock: som ock nu mehrndehls wid domstolar brukas.”

Ur J. Swedbergs ”Lefwernes Beskrifning” (1729), s. 568, 573 och 603. – De betydelser hos kuriös som Swedberg räknade med var iakttagande, forskande, vetgirig, nitisk och hos nyfiken som är benägen för nyheter, förändringar, alla enligt Svenska akademiens ordbok kända från Swedbergs tid – Det anförda stället hos Jesus Syrak återges i 1917 års bibelöversättning med ”är på sin vakt i allt”.

______________________________________________

Utöver Karl XII:s språkpuritanism är det även intressant att notera att den här texten som Bergman har valt ut är skriven i en stil som var ålderdomlig redan på 1700-talet.  Jesper Swedberg var nämligen både dalmas och biskop, två saker som borgade för en konservativ svensk grammatik. Flera ord i texten innehåller därför kasusändelser som i stort sett försvann från det svenska talspråket redan i slutet av medeltiden. Till exempel skriver Swedberg ”fremmanda” istället för dagens främmande, ”Swensko” istället för svenska  och ”kraga” istället för krage.  Dalarna var dock en språkligt konservativ landsända där bruket av kasusändelser var utbrett ännu under 1600-talet. När bibeln översattes till svenska på 1500-talet valde man dessutom medvetet en ålderdomlig stil genom att ha med kasusändelserna. För många svenskar och i synnerhet en kyrkoman som Swedberg blev bibelspråket normerande för skriftspråket så kasusändelserna och många andra arkaismer höll sig kvar mycket länge i skriftspråket (se till exempel verben ”settia” och ”betenckia” som redan då hade det moderna uttalet sätta och betänka).

När jag ändå håller på kan jag också nämna att verbens pluralformer (till exempel: gingo och äro istället för gick och är) hade försvunnit från talspråket redan på 1700-talet. I skriftspråket levde de dock kvar mycket längre. I skönlitteraturen började man sluta att använda dem i slutet av 1800-talet och på 1940-talet togs de bort från skolundervisningen. Men det var först i slutet av 60-talet när pluralformerna rensades bort från lag- och kanslitexter som detta ålderdomliga drag försvann helt och hållet från skrivspråket.

Utöver bibelstilen hade även kanslistilen en normerande roll för det svenska skriftspråket. Denna stil är ansvarig för mycket konstig meningsuppbyggnad i äldre texter som aldrig någonsin har varit naturligt talspråk utan är istället baserat på tyska och latinska förlagor.  När man i äldre texter genomgående placerar verbet sist i bisatser så beror det på inflytande från kanslistilen som i detta fall är baserat på tyskan. Ett exempel skulle kunna vara följande mening som alltså aldrig har varit naturligt talspråk: ”Idag skickade jag brevet som jag igår skrev”.

Så slutsatsen av allt detta är att det svenska talspråk som var i bruk på Karl XII:s tid faktiskt var förvånansvärt likt vårt eget. Den som inbiller sig att man kan låta som en 1700-talsmänniska genom att bara läsa upp texter skrivna av sådana människor har inte förstått hur stor skillnad det var mellan tal- och skriftspråk i äldre tid. Dåtidens skolbarn var i praktiken tvungna att lära sig ett främmande språk där såväl stavning, meningsuppbyggnad och även ordförråd skiljde sig från det som även välutbildade människor talade till vardags.

Publicerat i Allmän historia | 5 kommentarer