August den starkes krigsmål 1709-1715

För tre veckor sedan skrev jag ett inlägg om de ryska krigsmålen och konstaterade då att Livland inte verkade vara en del av dem förrän flera år efter att provinsen faktiskt hade erövrats av ryssarna. Bengt Nilsson upplyste mig då att det fanns ett avtal mellan Sachsen och Ryssland så sent som i oktober 1709 om att Livland skulle tillfalla August den starke. Detta väckte mitt intresse så jag köpte den bok som Bengt hänvisade till (”Studier över August II:s utrikespolitik 1712-1715” av Sten Bonneson). För mig har Sachsen framstått som den onödiga fienden efter 1709 eftersom dess bundsförvanter hade lagt beslag på dess ursprungliga krigsmål och trots det ändå deltog aktivt i kriget mot Sverige fram till 1715. Hade Karl XII bara erkänt August som polsk kung skulle han väl enkelt ha kunnat sluta en separatfred med honom och därmed gjort det mycket lättare att försvara de tyska besittningarna 1711-1715?

Fast det visade sig när jag läste Bonnesons bok att August faktiskt fortfarande hade mycket ambitiösa mål en tid efter att ryssarna erövrade Livland. Denna provins var utlovad till honom men ryssarna använde den tydligen som en hållhake på honom genom att inte överlämna den till honom direkt efter erövringen utan istället säga sig vänta med det till efter att kriget hade avslutats. Exakt när Peter den store bröt överenskommelsen med Sachsen vet jag inte eftersom Bonnesons bok kom ut i två delar och jag köpte bara den första delen som slutar 1713 med något av en cliffhanger.

Men August hade även tingat Vorpommern och krigsaktiviteterna i Tyskland gick ut på att han skulle lägga beslag på denna provins. Det var sedan hans plan att byta Vorpommern mot preussiska landområden och på så sätt ordna en landkorridor mellan Sachsen och Polen. Exakt hur han blev utmanövrerad från Vorpommern vet jag inte heller då även detta inte anges i del 1. Hans försök att lägga beslag på denna provins vintern 1711-12 slutade dock lika illa som hans försök att erövra Livland 1700. Hans oförmåga att förverkliga sina planer gjorde honom i detta skede mycket defaitistisk och nu mer villig att sluta fred med enbart ett erkännande av den polska kronan som villkor. Men även om hans fredsvilja nu var genuin så var han mycket rädd för sina bundsförvanternas hämnd ifall han slöt separatfred. Hans ställning i Polen var inte heller stark och trots (eller på grund av) närvaron av ryska trupper uppstod det då och då större strider med polska rebeller.

När ryssarna dessutom hela tiden tycktes vilja dra bort sina trupper från Tyskland för att möta hotet från turkarna, och danskarna likaledes för att möta svenska hot mot Danmark, befarade August att svenskarna skulle kunna anfalla Sachsen från Pommern i en nära framtid. Det var med detta i åtanke som August stödde Preussens förslag på sekvestrering av Sveriges tyska besittningar, dvs att Preussen åtog sig som en neutral makt att ockupera de svenska besittningarna för att på så sätt freda dem från krigets härjningar (och göra det omöjligt för Sverige att använda dem som bas för kommande fälttåg). Exakt hur sekvestreringen slutade framgår inte av boken, men jag vet sedan tidigare att ryssarna erövrade Stettin och överlämnade staden till Preussen som tacksamt tog emot staden och senare förklarade krig mot Sverige för att behålla den.

Jag får nog se till att skaffa del 2 också eftersom den första delen lämnade så många frågor obesvarade. Här nedan följer emellertid några anteckningar från del 1:

9 (20) oktober 1709 Ryssarna förbinder sig att försvara Augusts polska tron genom att ställa minst 14 000 man till hans förfogande i Polen, under förutsättning att 10 à 11 000 man sachsiska trupper ständigt uppehöll sig i Polen. Tsaren lovade även att efter fullbordad erövring överlämna Livland åt August i egenskap av sachsisk kurfurste. (sid 3)

Slutet av 1710 August vill att Frankrike ska medla fram en separatfred mellan Sverige och Sachsen på villkor att Karl XII avträder Livland, Jämtland, Skåne och Bohuslän. Såsom ersättning för dessa landavträdelser skulle August överlåta en fordran på 23 miljoner Thaler som han hade på Tyska riket. Alternativt skulle områden som Frankrike i en kommande fred avträder till Tyska riket överlåtas till Sverige. Dessutom skulle August gå med på att mäkla fred med Sveriges övriga fiender. I en hemlig instruktion uppmanar dock August sitt sachsiska sändebud att om han får tala med svenskarna utan franska mellanhänder så ska han hävda att Sveriges fiender inte kommer att sluta fred på sämre villkor än att de får Livland, Ingermanland, Skåne och Pommern. (sid 15)

Juni 1711 Sachsen och Ryssland kommer överens att så snart det turkiska fälttåget är över så ska de gemensamt invadera Vorpommern. Ryssland ska bidra med 14 à 16 000 man och Sachsen med minst 10 000. August ska även verka för att 8 000 polska soldater ska bistå ryssarna mot turkarna och tsaren upprepar även sitt löfte att överlämna Livland till August såsom en ärftlig besittning, dock under förutsättning att Polska republiken godkänner arrangemanget och först efter att kriget är avslutat.  (sid 21)

26 september 1711 Inför ett fälttåg mot Stralsund delar Danmark och Sachsen upp Sveriges tyska besittningar så att Danmark får Bremen-Verden på sin lott och Sachsen får Vorpommern. Rügen ska förvaltas gemensamt tills Danmark erhåller Wismar varefter Sachsen har möjlighet att lösa ut danskarnas andel. (sid 25)

6 januari 1712 Den dansk-sachsiska belägringen av Stralsund är ett fiasko och Danmark vill dra tillbaka sina trupper till hemlandet som skydd för en eventuell svensk invasion. August lyckas förmå danskarna att lämna kvar 6 000 man genom att avstå från sitt anspråk på Rügen.

Oktober 1712 Den sachsiske fältmarskalken Flemming förhandlar med Magnus Stenbock och erbjuder fred på villkor att Augusts anspråk på Polens tron erkänns.  Flemming lockar även med att lämna tillbaka Livland (utom den bit som ligger söder om Düna). Tsaren ska dock få behålla S:t Petersburg. (sid 112)

4 mars 1713 Den antisvenska koalitionen som numera bara fruktar intervention från stormakterna kommer överens om följande krigsmål (sid 186):

1. Konungen av Polen lämnas i fredlig besittning av sin polska krona och erhåller Livland.

2. Tsaren behåller alla sina erövringar utom den nämnda provinsen, varvid sjömakterna tillförsäkras full handelsfrihet på alla de nyförvärvade områdena.

3. Danmark tillerkännes Bremen och Verden, men utbyter dem mot de hertigliga delarna av Schleswig och Holstein

4. Svenska Pommern lämnas till kejsaren och rikets fria disposition.