Jag har läst en Osprey-bok (Landsknecht Soldier 1486-1560) som innehöll ett avsnitt som påminde mig ett oförglömligt citat från Leif Törnquists artikel ”Från banér till kommandotecken”. Den artikeln återger en förkortad och modifierad version av en instruktion till fänrikar från 1500-talet. Deras huvuduppgift var ju som bekant att bära fanan:
”Jag anförtror Dig denna fana. Du skall föra den så som anstår en trofast krigare.
Du skall föra den över ärligt folk och inte låta den vaja över förrädare. Under
marsch och på vakt, under stormning och i strid skall Du stå som mönster för
tappra soldater. Aldrig får Du vika eller ge anledning till att hären fäller
modet och flyr. Om fienden hugger av Din högra hand skall Du gripa fanan med den
vänstra . Mister Du båda händerna skall Du slå tänderna i fanan. Du skall värja
den så länge Du lever och andas. Måste Du ge upp kampen – det Gud förbjude –
Skall Du veckla in Dig i fanduken och dö”
Om man ansåg sitt eget liv vara värt mer än ett sidenlakan med dekor så skulle man sannerligen inte bli fänrik på 1500-talet! Leif Törnquist konstaterar också i sin artikel (som är en utmärkt introduktion för den som vill förkovra sig i ämnet svenska fanor och standar) att det finns flera exempel från krigshistorien på att detta inte var några tomma ord. Han utvecklar dock inte detta med att nämna något konkret exempel på en fänrik som följt denna kärva instruktion bokstavligt. Osprey-boken har däremot ett sådant exempel:
”So important was the banner that at the battle of Marignano 1515, a dead Landsknecht ensign was found with both his arms chopped of and part of the banner pole clenched between his teeth”
När man i engelskspråkiga länder delar ut tapperhetsmedaljer brukar frasen ”above and beyond the call of duty” användas som motivering. Och i det här fallet skulle man tycka att en sådan tapperhetsmedalj var befogat för den nämnde fänrikens insats. Men om den nämnda instruktionen gällde vid denna tidpunkt så hade han ju faktiskt ”bara” gjort sin plikt. Sedan kan man förstås fråga sig vilken glädje en död fänrik skulle ha av en tapperhetsmedalj? Men jag har en stark känsla av att denne fänrik skulle ha skinit som en sol ifall han hade vetat att en postum medalj hade väntat på honom när han med avhuggna armar bet sig fast vid fanstången.
Bilden ovan kommer för övrigt från Osprey-boken och föreställer en schweizisk fanbärare från Bern. Schweizarna var inga egentliga landsknektar utan var i själva verket deras motståndare i slaget vid Marignano. Med andra ord den typen som hugger av armar snarare än att få dem avhuggna. Tyvärr hade boken ingen bra bild på en landsknektfänrik. Men både schweizarna och landsknektarna hade mycket spektakulära kläder som saknade motsvarigheter i det civila modet.
För att återgå till den stackars fänriken så är jag så respektlös att jag inte kan låta bli att tänka på en annan lika tapper krigare: