Karolinerbloggen

I förra veckans inlägg nämnde jag att man experimenterade med nya varianter på de indelta regementens fanor i början av 1800-talet. Den gamla m/1766 gällde dock ända fram till 1819 då landskapssymbolerna ersattes med svenska flaggan. De alternativa varianter som förekom i början av 1800-talet gällde därför bara enstaka regementen och kan ses som tecken på att man övervägde att ersätta m/1766 med en helt ny design.

Västgöta-Dals regemente 1803

Först ut var Västgöta-Dals regemente som 1804 fick ut nya fanor som såg ut som på fanritningen till höger (ritad 1803).

Enligt m/1686 skulle regementet ha Dalslands oxe i mitten med svarta och gula flammor från sidorna (Västergötlands färger). M/1766 var (enligt den suspekta boken i Krigsarkivet) likadan med den lilla skillnaden att oxen nu var omgiven av en krönt sköldkontur med stiliserade palmblad i likhet med de andra m/1766-fanorna.

Varför man 1803 ändrade färgen på flammorna till rött och blått har jag ingen aning om. Inte heller verkar det särskilt klokt att ersätta Dalslands oxe med Västergötlands lejon som redan bars av Skaraborgs regemente. Den krönta skölden med korslagda lagerkvistar under var dock något som skulle återkomma i andra nyskapade fanor från den här tiden.

En fanritning från 1806 för Bohusläns regemente har jag visat i ett tidigare inlägg. Den gav visserligen inte upphov till några nytillverkade fanor men förebådade ändå m/1844 så till vida att den bara visade ett landskapsvapen utan några andra dekorativa element.

1811-12 skedde en omorganisation i den svenska armén. Västgöta kavalleriregemente ombildades till ett infanteriregemente, Närke-Värmlands regemente delades och två nya skånska indelta regementen sattes upp. Det var i samband med dessa reformer som en stor mängd m/1766-fanor tillverkades. De nya regementena fick dock inga fanor som såg ut som m/1766.

Västgöta regemente 1811

Västgöta regemente kunde av naturliga skäl inte få en m/1766-fana eftersom den i så fall skulle vara identisk med Skaraborgs regemente. Istället valde man i fanritningen ett motiv som liknade Västgöta-Dals fana från 1804 och en bakgrund med färgerna i omvänd ordning jämfört med Skaraborgs regemente. I de fanor som sedan tillverkades hade dock den svarta bakgrundsfärgen ersatts med blått.

Värmlands regemente 1815

Det nybildade Värmlands regemente skulle ha kunnat fått en m/1766-fana med Värmlands vapen men istället fick de samma typ av fana som Västgöta regemente. Någon ritning av denna fana finns inte på krigsarkivet så jag får nöja mig med att visa ett bleknat exemplar av de fanor som Inga Christina Meck tillverkade 1815. Skölden är gul med en svart örn (en äldre variant av Värmlands landskapsvapen) och bakgrundsfärgen var från början blå. Att både Västgöta och Värmlands fanor hade blågula färger vill Leif Törnquist se som ett steg i utvecklingen mot de nationella fanor som infördes med m/1819.

Fanritning från 1810 för de ”Skånska Roteringsregementerna”.

Slutligen har vi den fanritning som gjordes för de två indelta skånska infanteriregementena som sent omsider sattes upp 1811. Indelningsverket infördes inte fullt ut i Skåne i slutet av 1600-talet eftersom landskapet inte hade återhämtat sig från det skånska krigets härjningar. Men Karl XI kunde nog inte ha anat att det skulle dröja mer än hundra år innan skåningarna fick sätta upp indelta fotsoldater precis som de övriga landskapen.

De fanor som delades ut till de nya regementena var dock tillverkade 1806 för ett värvat regemente (Adlercreutzka regementet). De ändrades på så sätt att Gustav IV Adolfs monogram togs bort från den lilla skölden och ersattes med Skånes vapen. I fanritningen är skölden delad i gult och blått på samma sätt  som för Södra Skånska kavalleriregementet. Förmodligen var det tänkt att de Södra och Norra skånska infanteriregementena skulle skiljas åt på samma sätt som deras beridna namnar. Nu gjordes dock endast en fanritning och den som ändrade fanorna följde denna till punkt och pricka så att båda regementena fick identiska fanor!

Enligt m/1819 skulle de skånska regementena (och alla andra) i alla fall ha identiska fanor så fanorna från 1811 var något före sin tid. Perioden med identiska fanor för alla regementen skulle dock inte bli långvarig. Redan 1838 (sex år före landskapsvapnens återkomst) gjorde man återigen fanorna individuella genom att införa text på fanorna som berättade vilket regemente som fanan tillhörde. Inte många regementen hann få ut en sådan fana men skåningarna var bland dem och Norra skånskas fana såg ut på detta vis:

Jag har i ett par inlägg under augusti visat fanritningar för kavalleriförband av 1766 års modell, men dessa ger ingen bra bild av skillnaden mellan m/1686 och m/1766 eftersom det var bara infanteriet som berördes av förändringarna. Så jag tänkte nu återigen visa upp några av de bilder som jag tog från krigsarkivet för att en ge en kort skildring av de svenska fanornas historia. För en mer uttömmande beskrivning hänvisar jag till LEIF Törnquists artikel ”Från banér till kommandotecken” i Meddelanden från Armémuseum 38.

Trots att Sveriges landskapsvapen härstammar från mitten av 1500-talet skulle dessa endast i enstaka fall pryda svenska fanor och standar under de följande hundra åren. Erik XIV hade ett system med att alla fanor skulle ha gula kors med individuella färger och geometriska mönster i de övriga fyra fälten. När korsen sedan försvann förde svenska regementen samma typ av fanor som de arméer som fanns på kontinenten. Det dröjde ända till 1672 innan Krigskollegiet beslutade att använda landskapsvapnen som motiv på fanorna. En förteckning på hur fanorna skulle se ut upprättades 1673. Denna ”m/1673” hade enbart landskapsvapnet och inga övriga dekorationer. Ett 50-tal fanor med detta utförande hann tillverkas innan man året efter beslutade att även ha fyrkulor i hörnen och landskapsvapnet omgivet av en lagerkrans (detta gällde både infanteri och kavalleri). Dessa revideringar stadfästes sedan i en kunglig förordning 1675 och fanor av den typen kallas därför för m/1675.

Marinregementet 1676 (m/1675)

I krigsarkivet fanns det bara en fanritning av m/1675 och det är skissen ovan som visar Marinregementets (blå) fana. Detta var ett tillfälligt regemente som sattes upp 1676 med rekryter från Halland och Bohuslän och som upplöstes efter krigsslutet.

Västerbottens kompanifana m/1686

Erfarenheterna från Skånska kriget resulterade i en revidering av fanornas utseende. Bland annat försvann fyrkulorna från alla truppslags fälttecken och kavalleriet blev även av med lagerkransarna.

Västerbotten 1759 (kompanifana m/1686B)

Enligt m/1686 skulle fanorna målas men under 1730-talet började man brodera fanorna istället och detta resulterade i att motivet blev mycket mindre än tidigare. Denna variant stadfästes i en förordning från 1756 och kallas därför i äldre litteratur för m/1756. Men eftersom fanor av den typen är betydligt äldre än så är det mer korrekt att kalla dem för m/1686B (där B står för broderad).

Trots att Västerbottens fana är avbildad i ljusblått så står det i bildtexten att den ska vara mörkblå .

Närke-Värmlands regemente 1764 (kompanifana m/1761)

1761 skedde en modernisering av fanornas utseende. Lagerkransen byttes ut mot en krönt sköld av snäckskal i rokokostil. Skaraborgs regemente var först ut med att få fanor med den designen. Dessvärre var den nya stilen inte populär och det kom flera klagomål från överstarna som bland annat kallade skölden för ”träaktig”. När det var Närke-Värmlands tur att få nya fanor 1764 protesterade dess överste mot fanritningen ovan och det resulterade i den omarbetade modellen nedan.

Närke-Värmlands regemente m/1766

Genom att byta ut snäckskalen mot stiliserade palmblad blev skölden genast mycket vackrare och m/1766 var född. För Närke-Värmlands del skedde ytterligare en förändring genom att fanan efter förslag från översten fick fältet fyrstyckat i rött (Närke) och vitt (Värmland).

Trots att man experimenterade med fanornas utseende i början av 1800-talet skulle m/1766 gälla ända fram till 1819. De flesta fanor som tillverkades av den här typen är från omkring 1812 då en stor nyinskaffning av fanor skedde i den svenska armén. Under frihetstiden och den gustavianska tiden bytte man sällan ut fanor så äldre fantyper levde kvar väldigt länge.

Bataljonsfana m/1819

1819 gick landskapsfanorna tillfälligt i graven och ersattes med enhetliga bataljonsfanor som efter fransk förebild var baserade på nationsflaggan och som inte skilde sig i utseende från regemente till regemente. Livfanan hade stora riksvapnet i vitt fält istället för lilla riksvapnet.

Södermanlands regemente m/1844

När Oscar I tillträdde 1844 återinfördes landskapsvapnen på fanorna och nu skulle även segernamn broderas in på fanorna. Det sistnämnda innebar dock att fankommittéer var tvungna att utreda vilka segernamn regementena var berättigade till och det kunde bli långdragna historier som därmed försenade nyinskaffningen.

Nu börjar det emellertid bli sent så jag hoppar över redogörelsen av de förändringar som ägde rum efter 1844. Dessa är ju trots allt av mindre intresse för en blogg som är fokuserat på det stora nordiska kriget.

Mitt inlägg om halländska bohuslänningar har fått ett par kommentarer med förslag på förklaringar till den udda vapenbilden på fanorna. Bland annat från Lars-Erik Höglund som framhåller att Hallands vapen syntes bättre på avstånd och därför kunde ha föredragits framför Bohusläns vapen. Mest intressant är dock den iakttagelse av m/1766 som han gjorde och som jag helt missade. Bohusläns dragonregemente har ju ett kavalleristandar istället för en dragonfana! Detta fick mig att ta en närmare titt på den där boken från 1769 som visade de olika regementenas fälttecken enligt m/1766. För det fanns än fler egendomligheter:

Livdragonregementet (före detta Åbo & Björneborgs kavalleriregemente)

Livdragonerna slogs samman med Åbo & Björneborgs kavalleriregemente efter freden i Nystad och blev därmed ett finskt indelt dragonregemente. M/1766-fanan ovan är också  avbildad som en dragonfana med det gamla Åbo & Björneborgs regementes vapenbild. Det märkliga med denna fana är dock att i motsats till Livregementet till häst så är denna fana inte vit, vilket är vad man skulle kunna förvänta sig av ett sådant regemente. Vid sammanslagningen 1721 behöll livdragonerna de vita fanor som hade delats ut 1718 och dessa ersattes 1755 av nya vita fanor som var i bruk ända tills regementet upplöstes efter finska kriget. Några röda m/1766-fanor bars därför aldrig av livdragonerna.

Nylands & Tavastehus läns regemente

Nylänningarnas m/1766-standar har precis som m/1686 Södra Finlands vapen som symbol. Det som är väldigt egendomligt med det här standaret (vilket jag upptäckte först efter Höglunds kommentar idag) är att det är ett kavalleristandar! Nylands ryttare ombildades nämligen 1721 till ett dragonregemente och borde därför ha haft en dragonfana. Den som ritade modellritningen ovan måste ha missat den reformen eftersom det står helt felaktigt ”Nylands och Tavastehus läns Rytterie” i bildtexten. Den personen måste också ha missat följande modellritning som gjordes 1721:

Nylands dragoner 1721

Jag utgår ifrån att modellritningen från 1721 gjordes för att det nybildade dragonregementet skulle få ut nya fanor i samband med återupprättandet av de finska indelta regementena. Enligt denna sida fick Nylands dragoner ut nya fanor 1748 med samma utseende som sedan bars till det bittra slutet 1809. Några kavalleristandar enligt ”m/1766” ska alltså aldrig ha delats ut.

En annan egendomlighet är att det tredje beridna finska förbandet saknas i ovannämnda bok. Fredsluten 1721 och 1743 hade visserligen kraftigt decimerat den karelska delen av indelningsverket, men en liten karelsk dragonskvadron återstod ännu vid tiden för m/1766.

Livregementet till hästs kompanifana m/1766

Den avslutande bilden visar hur Livregementet till hästs kompanistandar skulle se ut enligt m/1766. Det underliga med den här bilden är kompanisymbolen i det övre inre hörnet. Det är Gästriklands vapen! (Krigsarkivet har dock felaktigt angivet det som ”Västerbottens kompani”). I och för sig hade Livregementet några rusthåll i Gästrikland (5 stycken av sammanlagt 1 505) men dessa ingick i livkompaniet som hade riksvapnet som motiv och (åtminstone enligt m/1686) inte hade något landskapsvapen i det övre inre hörnet. Något m/1686-kompanistandar med Gästriklands vapen fanns alltså inte och detta upprepas även i Livregementets modellritningar från 1765 som också finns i Krigsarkivet.

Min slutsats av allt detta är att det nog inte var något ljushuvud som 1769 framställde boken med m/1766-fanor som finns i krigsarkivet. Antalet misstag verkar vara så högt att jag nu börjar tro att anledningen till att Bohusläns dragoner skulle föra Hallands vapen var så simpel som ett rent missförstånd. Jag har ju tidigare noterat att m/1686-ritningen av Riksänkedrottningens livregemente till hästs standar felaktigt har fått bildtexten ”Bohusläns dragonregemente”. Och Bohusläns ”m/1766”-standar är praktiskt taget en ren kopia av Riksänkedrottningens m/1686-standar.

Standar m/1686 för Riksänkedrottningens Livregemente till häst

Fana m/1686 för Bohus dragonsskvadron

Jag tror att det är ganska få som har sett de halländska och bohuslänska fälttecknen av m/1686 som syns ovan. Och det finns en god anledning till det. Dessa modellritningar kom nämligen aldrig att användas för tillverkningen av några fälttecken för de berörda förbanden (dvs. Riksänkedrottningens livregemente till häst och Bohusläns dragonskvadron).

Det 800 man starka Riksänkedrottningens livregemente hade 1684 blivit indelt med ena hälften i södra Bohuslän och den andra halvan i norra Halland. Tanken var att detta regemente skulle föra standar med Hallands vita lejon som symbol. Men fram till kapitulationen i Tönningen 1713 bar det fortfarande sina gamla lila standar med riksänkedrottningens namnchiffer från 1674. Det återuppsatta regementet fick rida utan standar fram till 1720 då det upplöstes. Den bohuslänska halvan av regementet förenades då med Bohusläns dragonskvadron medan norra Halland hädanefter fick förse båtsmän till flottan istället för ryttare. Arvet från Halland skulle dock göra sig påmint även i fortsättningen.

Bohusläns dragoner hade under större delen av stora nordiska kriget gamla gröna fanor med Karl XI:s namnchiffer från 1670. Dessa ersattes med nya fanor som tillverkades 1717 och som borde ha sett ut som på bilden ovan ifall man hade följt m/1686. Men konstigt nog fick de ut nästan likadana gröna fanor som de gamla. Kanske tyckte man att den vita bakgrundsfärgen borde vara reserverad för hus- och livtrupperna. De nya fanorna (som numera finns på Armémuseum) skulle hur som helst brukas av Bohusläns regemente ända fram till 1812! Trots att regementet 1777-1791 omvandlades till ett infanteriregemente fick det likväl bära fanor som var avsedda för ett dragonregemente, vilket regementschefen klagade över så sent som 1797 .

Men inte ens när de sent omsider bytte ut sina gröna fanor med Karl XII:s namnchiffer fick de ut fanor med Bohusläns vapen. Sedan länge var nämligen planen att de skulle ha Hallands vapen istället. När jag var i Krigsarkivet och fotade fanritningar passade jag på att ta bilder på hela samlingen och inte bara dem som var relevanta för stora nordiska kriget. Till min förvåning upptäckte jag då två modellritningar som var avsedda för Bohusläns regemente men som såg ut att höra hemma lite längre söderut:

Bilden ovan kommer från en bok från 1769 som visar alla fanor och standar så som de skulle se ut enligt m/1766. Bilden nedan är en modellritning på en bohuslänsk infanterifana från 1806:

De fanor som delades ut 1812 ska dock enligt den här sidan ha haft ett typiskt m/1766-utseende med Hallands lejon omgivet av en krönt sköldkontur med stiliserade palmblad i guld. Hur länge dessa halländska fanor bars av bohuslänningarna vet jag dock inte. Däremot ska de senast 1961 ha fått ut en vit fana med Bohusläns vapen. Förmodligen var denna fana också den som regementet bar under kortast tid eftersom det blev nedlagt 1992.

Vad jag dock inte riktigt fattar är varför Bohusläns dragoner under så pass lång tid var tänkt att ha Hallands vapen som symbol. Om nu den vita färgen var mindre lämplig för ett ordinärt landskapsregemente så skulle man ju ha kunnat fuska lite och låtit dem ha Bohusläns vapen i ett grönt fält (de hade ju trots allt gröna rockar under hela 1700-talet). Nog borde man ha insett att Hallands vapen är olämpligt för ett regemente som var helt och hållet indelt i Bohuslän.

När jag tittade närmare på m/1686-ritningen av Riksänkedrottningens livregementes kompanistandar såg jag intressant nog att bildtexten faktiskt löd ”Bohusläns dragonregemente” (Livstandaret med Hallands vapen i det övre inre hörnet har dock korrekt regementsangivelse).  Modellritningarna för såväl Bohusläns dragonskvadrons liv-och kompanifana saknar bildtext (det står  visserligen ”Bohusläns dragoner” i blyerts men det verkar vara ett sentida tillägg). Kan ett simpelt missförstånd ha varit en förklaring till varför bohuslänningarna fick dras med Hallands vapen så länge? Fast nog tycker jag att de som hade ansvaret för fanor under 1700- och 1800-talet borde ha haft en bra koll på vilket landskap som hade vilket vapen och därmed reagerat på en sådan felplacering.

En annan tänkbar förklaring är att Bohusläns dragoner fick ärva Riksänkedrottningens livregementes symbol eftersom detta regemente hade högre status. Men även i detta fall är jag något skeptiskt eftersom Riksänkedrottningens livregemente aldrig fick chansen att bruka Hallands vapen. Eventuellt kan det vara en kombination av alla nämnda förklaringar som bidragit till detta märkliga förhållande.