I höstas tipsade jag om den nya ospreyboken om slaget vid Ramillies och för den som ännu inte har köpt den så kan jag varmt rekommendera er att göra det. Detta är inte en bok som enbart presenterar gammal skåpmat i ett lättillgängligt format, utan författaren Michael McNally har gjort egen forskning om slaget och passar på att avliva en stor myt om detta slag. Dessutom hade detta ganska anonyma slag i Flandern faktiskt svenskt inslag på båda sidorna.
Bakgrundshistorien till Ramillies är att efter 1704 års stora triumf vid Blenheim i Bayern (som avvärjde ett akut hot mot Österrike och tvingade fransmännen att evakuera södra Tyskland) så återvände Marlborough till Flandern. 1705 års fälttåg blev dock en besvikelse då en noggrant planerad offensiv gick om intet på grund av att en österrikisk armé som skulle samverka med Marlborough aldrig dök upp. Nästa år var dock planen enklare och Marlborough var fast besluten att inte missa ett tillfälle till att besegra fransmännen i ett avgörande fältslag. Vilket inte blev så svårt eftersom trots fransk svaghet så valde den franske befälhavaren Villeroi att söka upp fienden istället för att undvika slag. Detta var ett fatalt misstag som berodde på att Villeroi hade missuppfattat sina instruktioner. För att uppnå numerär paritet med Marlboroughs armé hade Villeroi dessutom nästan tömt fästningsgarnisonerna i Flanderna och detta innebar att många fästningar föll efter slaget.
Men nu till myten. Det brukar heta att Marlboroughs tillvägagångssätt när han vann sina slag var att först attackera fiendens flyglar för få dem att dra bort trupper från centern för att förstärka dessa. Därefter riktade han ett kraftfullt angrepp mot centern som fick fiendens linje att kollapsa och därmed var segern ett faktum. I ospreyboken ”Marlborough’s army 1702-11” används rent av slaget vid Ramillies för att illustrera just denna taktik. Men Michael McNally visar dock tydligt att attacken mot fransmännens norra flygel skedde mot Marlboroughs order. Han skickade flera adjutanter för att få en motvillig underbefälhavare att avbryta attacken och återgå till sina tidigare positioner. Marlboroughs plan var inte alls utstuderad på det sättet utan han riktade in sig på att attackera den södra halvan av den franska arméns slaglinje. Den inledande attacken allra längst ner i söder var mest till för att säkra flanken. Attacken i norr utfördes dock av de brittiska bataljonerna och Villeroi förväntade sig att Marlborough skulle använda sig av dessa i sin huvudattack. Så även om det inte var Marlboroughs avsikt så blev Villeroi vilseledd av attacken i den norra sektorn av slagfältet på just det sätt som brukas beskrivas som Marlboroughs klassiska taktik. Det hela påminner om när Oskar Sjöström avlivade myten om att Rehnskiöld planerade en kniptångsmanöver vid Fraustadt.
Men vad var det där om svenskt inslag då? Jo, när de brittiska bataljonerna attackerade den franska linjen i norr så stod ett regemente ledd av generalmajor Erik Sparre mitt i deras väg. Det var detta regemente som hade bildats av svenska krigsfångar efter slaget vid Fleurus 1692 och som sedermera skulle bli känt som Royal Suedois. Exakt hur många av dessa soldater som fortfarande tjänstgjorde 1706 (och hur många av dem som var etniska svenskar) vet jag dock inte. Men i oktober 1705 var 35 av 80 officerare svenskar. Erik Sparre hade varit chef för regementet sedan 1694, men 1703 hade han beviljats permission för att delta i stora nordiska kriget. Han fick då befäl över det pommerska infanteriregementet och deltog i belägringen av Thorn. Redan i november ådrog han sig dock en skada efter ett fall och fick permission från Karl XII varefter han snart fortsatte sin krigstjänst i Flandern.
På den andra sidan fanns det ett holländskt regemente som bestod av de svenska soldater som inte hade tagits tillfånga under pfalziska tronföljdskriget men som inte ville återvända hem efter krigsslutet. Det leddes av generallöjtnant Bengt Oxenstierna (son till kanslipresidenten med samma namn). Något tillfälle till kärt återseende mellan dessa veteraner från Pfalziska tronföljdskriget blev det dock förmodligen inte. Oxenstiernas mannar stred längre söderut och var inblandade i striden om den by som slaget är uppkallat efter.
Dessutom fanns det ett flertal holsteinska regementen på den allierade sidan och en del av dessa skulle ju 1714 träda i svensk tjänst. Sedan fanns det förstås även ett stort danskt inslag. Det danska kavalleriet hade en avgörande roll i slaget när de skickades in som förstärkning i den stora kavalleristriden i söder som innan danskarnas ankomst stod och vägde.
De danska regementena var uthyrda till sjömakterna under det spanska tronföljdskriget och jag har alltid trott att England och Holland betalade för dessa ur en gemensam kassa eftersom jag aldrig sett dem särredovisas på respektive land. Men i den här boken anger faktiskt McNally vilket land som betalade för vilket regemente:
England: Prins Carl, Oldenburgs infanteri, Holsteinska kavalleri, 2:a Jylländska, 3:e Jylländska, Württembergska kyrassiärer
Holland: Livgardet, Själland, Fyn, Württemberg-Öls infanteri, Livregementet till häst, 4:e Jylländska, 5:e Jylländska, 2:a Själländska, Württemberg-Öls dragoner.
Denna fördelning är inte bara av akademiskt intresse eftersom nya uniformer troligen kom från det land som betalade för dem. Dessutom lär officerarna ha haft livbindlar som angav ifall de var i engelsk (rött) eller holländsk (orange) tjänst.