Ringkragen i den svenska armén

Ringkrage för kapten från Adolf Fredriks tid

Gradbeteckningar i modern mening infördes inte i den svenska armén förrän 1792 då officersuniformer försågs med epåletter av varierande utformning på axlarna för att ange graden. Innan hade man varit tvungen att bära en ringkrage runt halsen så att det skulle framgå tydligt vilken grad man hade. Officersuniformerna var också dekorerade med guldgaloner i olika omfattning men detta var ett mer eller mindre informellt sätt att skilja officerarna åt och det kunde skilja från regemente till regemente.

Ringkragen var ursprungligen en del av en riddares utrustning. Det var länken i rustningen som gav ett heltäckande skydd mellan harnesket och hjälmen. Men eftersom ringkragen var placerad omedelbart under ansiktet så var det också en lämplig plats att placera symboler som angav vilken rang personen hade. Redan under 1570-talet finns det belägg från Italien och Spanien om att ringkragar användes som befälstecken. Och från Sverige har vi en notis från 1624 om att Västmanlands regemente tilldelades förgyllda ringkragar som distinktion till officerarna. Från och med slutet av trettioåriga kriget blir exemplen mer talrika samtidigt som det sker en evolution som reducerar storleken på ringkragen så att endast framdelen med befälstecknen återstår av den ursprungligen heltäckande plåten.

Det ursprungliga utseendet på en ringkrage

Från slutet av 1600-talet har vi bevarade instruktioner för hur ringkragen skulle se ut för de olika graderna. Först en beskrivning av Dalregementets kaptenskragar från 1688 och sedan reglementen för Livgardet och Dalregementet från 1695 respektive 1697. Slutligen utfärdade Karl XII en förordning för hela infanteriet 1698. Enligt dessa skulle alla ringkragar vara gjorda av silver, men för kaptener och högre skulle silverplåten vara förgylld. Alla ringkragar skulle dessutom ha kungens krönta monogram som dekoration. Regementsofficerare skulle ha ytterligare dekorationer i form av korslagda palmkvistar och överstens ringkrage skulle vara än mer praktfull (tydligen innehöll den även lejon). Löjtnanter och fänriker vars ringkragar var av polerat silver skulle ha det kungliga monogrammet i guld medan kaptenens förgyllda ringkrage skulle ha monogrammet i blå emalj. Jämfört med äldre exempel på ringkragar från Karl XI:s tid verkar det som om dessa instruktioner syftade till att begränsa dekorationerna.

Karl XII:s förordning från 1698 skulle gälla fram till 1717 då en ny förordning tog över. Min källa (Tage Brandts artikel i ”Meddelanden från Armémusei vänner VIII”) nämner dock inga detaljer om denna. Göte Göransson har däremot illustrationer på ringkragar i boken ”Karoliner” där även fänrikar och löjtnanter hade förgyllda ringkragar 1717. De exempel på ringkragar för fänrikar och löjtnanter som Tage Brandt nämner från tiden efter Karl XII verkar dock fortfarande vara av silver så 1717 års förordning kanske inte blev särskilt långlivad om nu Göte Göranssons bilder är korrekta.

Göte Göranssons illustrationer av ringkragar m/1717 (den praktfulla kaptenlöjtnantskragen från 1706 verkar vara den som Arvid Horn bar när han ledde drabantkåren, en kaptenlöjtnant i drabantkåren hade generalmajors rang)

En viktig detalj att nämna är att ringkragar endast användes som befälstecken av infanteriet och livdrabantkåren. Kavalleriet hade konstigt nog inget behov av dessa utan nöjde sig med använda guldgaloner för att ange sin rang. Även i infanteriet började dessutom ringkragen att bli mer ovanlig i slutet av 1700-talet. Från och med 1775 skulle kompaniofficerare endast bära dem när regementet var formerat i bataljoner och 1792 försvann de helt och hållet. Ringkragen kom dock snart tillbaka i en ny skepnad. Nämligen i form av en dagbricka med tre kronors-vapnet som från och med 1799 skulle bäras av vakthavande befäl. Och i denna funktion lever ringkragen kvar än idag.

Dagbricka m/1799