Som en fortsättningen på förra veckans inlägg tänkte jag den här gången gå igenom en av de mer udda företeelserna i den svenska officerskåren, nämligen ackord-systemet. Ackorden var en summa pengar som en nytillträdd officer var tvungen att betala till sin företrädare ifall denne hade lämnat sin tjänst frivilligt. Om företrädaren hade dött i tjänsten slapp den nye officeren betala ackord, vilket i så fall var en riktig bonus eftersom ackorden motsvarade åtskilliga årslöner.
Ackord-systemet har man försökt rättfärdiga genom att beskriva det som en form av pensionssystem för officerare. Men det var även under 1700-talet hårt kritiserat och riksdagen förbjöd det inte mindre än fem gånger (1723, 1734, 1741, 1748 och 1751) innan man gav upp och försökte reglera det genom en förordning om inrättande av en pensionskassa för officerare 1757. Men kritiken upphörde inte med det och redan 1774 blev ackorden förbjudna igen efter att Gustav III hade pejlat in opinionen inom officerskåren och funnit att den nästan enhälligt fördömde systemet. Trots det fortsatte man med ackorden och ett nytt försök att tillåta dessa under kontrollerade former infördes 1793. Det var först efter Gustaviansk tid, i samband med flera andra reformer av indelningsverket, som ackordsystemet började avvecklas och det skedde genom att staten gick in och löste ut inbetalda ackord.
Ackord-systemets uppkomst är höljt i dunkel eftersom det var en ljusskygg verksamhet som ända fram till mitten av 1700-talet var olaglig. Men även om det är intimt förknippat med den omfattande korruptionen under frihetstiden så står det klart att ackorden är äldre än så. Kaarlo Wirilander konstaterar i boken ”Officerskåren i Finland under 1700-talet” (sid 243) att en resolution från Karl XI 1685 tyder på att systemet uppstod i samband med reduktionen. Enligt honom skulle de försämrade ekonomiska villkoren för officerskåren och frånvaron av pensioner ha gjort att de stannade allt längre på sina tjänster. Ackorden ska därmed ha uppstått genom att yngre karriärslystna officerare betalade sina företrädare stora summor pengar för att förmå dem att gå i pension.
Jag vill dock minnas att jag någonstans har läst att ackorden har sitt ursprung i just de indelta regementena för att senare spridas till de värvade regementena och mot slutet av 1700-talet även börja förekomma inom civilförvaltningen. Det skulle då kunna tyda på att ursprunget har ett samband med indelningsverket för att sedan av ren girighet spridas till sektorer där de ursprungliga skälen inte var giltiga. De skäl som då skulle ha kunnat motiverat ackorden från början var att officerarna avlönades med individuella indelningar som de bytte varje gång de blev befordrade. När indelningarna skapades motsvarade de troligen exakt de tidigare kontantlönerna, men beroende på hur de sköttes av innehavarna så kunde värdet på dem förändras kraftigt över tid. Och det var först i samband med att ackorden började avvecklas på 1800-talet som de nominella värdena på indelningarna justerades. Dessutom finns det åtskilliga exempel på hur officerarna betraktade sina indelningarna som om de var förläningar och rent av kunde ställa krav på att få byta ut de kronobönder som brukade marken som försörjde indelningen. Så det är fullt möjligt att en officer som var i besittning av en värdefull indelning och/eller hade gjort förbättringar på bostället använde detta som ursäkt för att kräva ett ackord som kompensation när han överlämnade indelningen till sin efterträdare.
Hur det än förhöll sig med ursprunget så råder det ingen tvekan om att ackord-systemet var en illa sedd form av korruption som utestängde dugliga officerskandidater från officersbanan eftersom de inte hade råd med ackorden. Dessutom var det ett system som inte uppmuntrade till tapperhet bland officerarna eftersom de riskerade att ruinera sina familjer ifall de dog i tjänsten. Ackordssummorna var så stora att de var tvungna att belåna sig för att ha råd med dem och om de stupade fanns det inget kvar av dödsboet att ärva för de anhöriga.
När ackord-systemet blev lagligt den 10 januari 1757 genom ”Kongl. Maj:ts Nådige Förordning och Reglemente, angående en Pensions Cassa för Arméen” fastställdes summorna i daler kopparmynt för varje tjänstegrad inom olika delar av armén. Nedan följer summorna för indelta infanteriregementen (notera att värdet på indelningarna i förra veckans inlägg angavs i daler silvermynt och att 1 daler silvermynt är lika med 3 daler kopparmynt).
- Fänrik = 5 000 daler kopparmynt
- Löjtnant = 6 500 dkm
- Stabskapten = 8 000 dkm
- Kapten = 12 000 dkm
- Major = 24 000 dkm
- Överstelöjtnant = 34 000 dkm
- Överste = 54 000 dkm
En fänriks indelning skulle motsvara 300 daler kopparmynt vilken innebar att det ackord han fick betala för att bli officer motsvarade nästan 17 årslöner! Ville han bli kavallerist var det dock ännu värre eftersom en kornetts indelning motsvarade 360 daler kopparmynt men ackordet var på hela 10 000 dkm (nästan 28 årslöner!). En brasklapp bör dock infogas eftersom indelningarnas faktiska värde var större än det nominella. För till skillnad från kontantlönerna påverkades de inte av 1700-talets inflation. Tvärtom ökade de i värde tack vare de stigande spannmålspriserna. I boken ”Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige” (sid 179) anger Gunnar Artéus att en indelning som nominellt var värd 100 daler silvermynt hade haft en genomsnittlig reallöneökning på 71 % fram till år 1755/59 och de faktiska inkomsterna hade ett nominellt värde på 307 dsm. Men även med hänsyn till detta var ackordsummorna mycket vidlyftiga (5,4 årslöner för en fänrik och i princip det dubbla för en kornett eftersom den löneskillnad han hade jämfört med fänriken var avsedd att täcka kostnader för hästar och stalldrängar).
När ackordsystemet förbjöds igen 1774 fortsatte summorna att öka vilket de troligen hade gjort under hela 1700-talet. De officerare som hade betalat dessa enorma ackord ville få tillbaka sin pengar när de gick i pension och sannolikt göra en vinst också, vilket är orsaken till att det var så svårt att förhindra ackordbetalningarna.