I samband med den kontrafaktiska diskussion som uppstod i kommenteraren till mitt inlägg om polska tronföljdskriget hittade jag en intressant uppgift på wikipediasidan om belägringen av Danzig. Enligt denna anges Sverige som ett av de länder som deltog i försvaret av staden! Närmare bestämt skulle 130 frivilliga svenskar under befäl av en baron Stackelberg ha ingått i den styrka som försvarade Stanislaws kungadöme.
Detta var nytt för mig och något som jag skulle vilja veta mer om. Framförallt hur pass ”officiell” denna styrka var och hur de rekryterades. Sverige var ju inte en formell deltagare i kriget och skickade ju som tidigare nämnt 330 man ur Drottningens livregemente i Stralsund (före detta Västgöta och Upplands femmänningsregementen) till den tyska riksarmén som stred mot fransmännen. Men de svenska sympatierna låg helt klart på Stanislaws sida och Arvid Horn var inte heller helt avvisande till att förklara krig mot Ryssarna, varför förhandlingar pågick med Frankrike under hela kriget.
Wikipedia-artikeln anger också en källa till sin uppgift. Men dessvärre har den som skrivit fotnoten inte förstått hur källhänvisningar funkar. Allt som står är nämligen:
- Hoburg, p. 13
Skriver man sådana fotnoter i en bok ska man i slutet av boken kunna hitta en litteraturförteckning där det fullständiga namnet på författaren och titeln finns nedtecknat. I wikipedia-artikeln finns dock ingen sådan litteraturförteckning så därför borde fotnoten ha varit mer utförlig. Nu får man istället klia sig på huvudet och googla fram boken som jag tror är Die Belagerung der Stadt Danzig im Jahre 1734 av Karl Hoburg från 1858.
Jag har inte tittat så noggrant i den boken eftersom min skoltyska lämnar mycket att önska och frakturstil är inte någon njutbar läsning. Men av det jag läste verkar det som om det franska sändebudet i Sverige skötte rekryteringen och att Sveriges regering gav sitt medgivande till detta på villkor att inga av de frivilliga skulle vara i kunglig (svensk?) tjänst.
Vilken Stackelberg som ledde frivilligkåren vet jag inte heller. Men en god kandidat är Wolter Reinhold von Stackelberg som enligt svenska wikipedia var Stanislaws generaladjutant och bevistade Danzigs belägring. En annan kandidat är hans storebror Bernt Otto Stackelberg som också ska ha deltagit i det polska tronföljdskriget. Varken wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon nämner dock vilken sida han kämpade för (uppgiften om deltagande i kriget mot turkarna skulle kunna tyda på kejserlig tjänst). Brödernas far hette för övrigt också Bernt Otto och han är känd från stora nordiska kriget som underlydande generalmajor till Lewenhaupt och som befälhavare vid Veprik och Poltava.
Wolter, se t.ex. http://www.poloniainfo.se/misspolonii/artykul.php?id=173
Även Johan Stenflycht var där.
Ett par av de svenskar som deltog är upptagna i PSB, den polska motsvarigheten till Svenskt Biografiskt Lexikon. Först och främst Johan Stenflycht, men också en viss Jerzy Andrzej Rehbinder, enligt PSB född i Livland och i Stanislaws tjänst redan 1704. En annan svensk på plats var Georg Reinhold Palmstruch (1680-1757).
Det står något lite om rekryteringen i Hilding Danielsons ”Sverige och Frankrike 1727-1735” (1920), men annars är det nog mest polska forskare som har ägnat sig åt ämnet.
Den polska länken som du förmedlade förklarade episoden rätt bra och förutom följande namn…
Gustaf Clodt kapten, löjtnant Carl Danckwardt, löjtnant Carl de Carnall, löjtnant Jakob Eggers, löjtnant Carl Grönhagen Per Hummerhielm löjtnant, kapten Guillaume von Harenc. Kapten Axel Posse af Säby, General Ebbe Ridderschantz, adjutant kungen överste Wolter Stackelberg, kapten Gabriel Spens. Kapten Hans Cederstolpe.
… Konstaterar den att antalet svenskar i Danzig var över 200 man och att de tydligen kom i omgångar. Av de som efter Danzigs fall fick återvända hem mot löfte att inte delta i fortsatta strider var 68 officerare och 58 meniga (+ ett dussin som tillkom senare) , vilket tyder på en väldigt officertät frivilligkår.
Stenflycht hade jag inte uppmärksammat, men på sidan 22 i den här artikeln:
http://brogren.nu/artiklar/Stenflycht.pdf
… står det att han efter Danzigs fall satte upp en svensk-polsk armé i Königsberg som han sedan ledde ända ner till Sandomierz för att förena sig med övriga Stanislaw-trogna styrkor. En del av svenskarna i Danzig ska inte ha kapitulerat utan gömt sig för att fortsätta kampen. Men för att en ”svensk-polsk” armé ska kunna bildas borde väl ännu fler svenskar än dem som återstod i Danzig ha anslutit sig? Eller har artikelförfattaren Anders Brogren en generös definition av hur många svenskar som krävs för att förtjäna en sådan beskrivning?
Enligt PSB:s artikel om Stenflycht kom han (förmodligen) i januari 1734 till Danzig där han sedan uppehöll sig i Stanislaws närhet. Natten mellan den 27 och 28 juni åtföljde Stenflycht kungen på dennes flykt ur staden. Den 8 augusti kom de till Königsberg, där Stenflycht uppträdde som Stanislaws adjutant. Sedan verkar man inte veta så mycket säkert, men i augusti 1735 var Stenflycht och Rehbinder i skogsområdet Puszcza Zielona, där det under närmare två bedrevs ett gerillakrig mot ryska och sachsiska styrkor. Tydligen ska dock Stenflycht ha blivit slagen redan i december 1735 och tvingats retirera till Preussen.
Brogrens beskrivning verkar väl på sina håll möjlig att ifrågasätta, men jag har inte hunnit göra några djupdykningar. ”Slaget vid Kargowa” den 6 mars 1735 tycks t.ex. ha varit en rätt obetydlig belägring där Tarlo och Stenflycht förmådde en sachsisk garnison om 450 man att ge upp ett slott.
Det finns en polsk artikel i ämnet:
Cie?lak, Edmund, Udzia? Szwedów w obronie Stanis?awa Leszczy?skiego i Gda?ska w latach 1733/1734 // Zapiski Historyczne : po?wi?cone historii Pomorza i krajów ba?tyckich. – (52) 1987: 4, s. 105-117
I andra upplagan av C. G. Malmströms Sveriges politiska historia står (del II, s. 159, not 2) att det antagligen var ca 2-300 svenskar som reste till Danzig. Han hänvisar till ”Accurate Nachricht von der Russich och Sachsichen Belager- und Bombardirung der Statdt Danzig” (s. 8, 30, 33, 393 och 633) samt ”Historisch Staats- und Krieg-Schau-Bühne des Köningreichs Polens…” där det tydligen (s. 175) påstås att 148 svenska officerare, vardera med två soldater om drängar, ankom i januari 1734.
Intressant, enligt Sten Carlssons ”Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700-1865” (sid 85) var officerskåren i egentliga Sverige 1 438 man stark år 1735. Bortser man från Finland och de tyska besittningarna var det alltså var tionde officer som begav sig till Danzig. Det är lite konstigt att en sådan insats inte har lämnat ett djupare avtryck på den här sidan om Östersjön.
I Hilding Danielsons avhandling ”Sverige och Frankrike 1727-1735” (1920) uppges (s. 246, not 8) att överståthållaren i rådet den 18 mars 1734 sade att 230 personer hade skickats till Danzig. Den 19 mars fick ytterligare 25 pass för resa dit. Enligt Danielson skulle den totala summan alltså ha varit 255 (man kan väl dock undra om det inte gick att ta sig dit på annat sätt). Den franske ministern Casteja sägs ha betecknat dem som ”ganska slätt folk”.