5. Resultat
Med fyra undantag har alla ord i de undersökta texterna kunnat härledas med hjälp av SAOB eller NEO. Av de fyra ord som inte fanns med i lexikonen är ursprunget till två av dem genomskinligt. Nämligen ordet durchleuchtigste och den lexikaliserade frasen Mon Cour. Dessa ord har i tabellerna nedan redovisats som ett nysvenskt germanskt ord respektive ett nysvenskt romanskt ord. Båda två förekommer enbart i Karl XII:s brev till systern. De övriga två förekommer hos Roos och är moli respektive blänningen. På grund av deras okända ursprung har de utelämnats i tabellerna vilket indirekt innebär att de räknas som arvord. De motsvarar dock bara 0,07 % av den samlade ordmängden i Roses text.
Den första slutsats som kan dras av tabellen ovan är det något oväntade resultatet att Karl XII faktiskt har en högre andel lånord i sina brev än Roos. Fördelningen mellan germanska och romanska lånord skiljer sig dock på så sätt att Roos har mer än dubbelt så många romanska lånord från nysvensk tid än Karl XII. Kungen har å andra sidan mer än dubbelt så många germanska lånord från fornsvensk tid jämfört med den text som Roos har skrivit. I övrigt finns det inga anmärkningsvärda skillnader.
Om Karl XII var språkpuritan så var hans puritanism definitivt inte riktad mot de germanska grannspråken. En textuell frekvens på 13,39 % germanska lånord talar starkt emot det. Men även om han har färre romanska lånord än Roos är de ändå tydligt närvarande i de kungliga breven med en frekvens på 5,47 % (jämfört med 8,58 % hos Roos). Skillnaden gentemot Roos är inte heller alltför stor. I synnerhet inte om man tar hänsyn till ämnet i den relation som Roos skrev. Det är en stridsskildring där förbandsbeteckningar som bataljon och regemente förekommer 32 respektive 29 gånger. Officerstitlar förekommer också flitligt, till exempel överstelöjtnant 20 gånger. Det här är ord som inte går att undvika om man ska ge en detaljerad skildring av en strid och även en hårdnackad språkpuritan torde framstå som en frankofil ifall han skulle skriva om samma ämne.
I rättvisans namn bör därför officerstitlar och förbandsbeteckningar räknas bort i tabellen. Och för att inte missgynna Karl XII, vars brev inte uteslutande handlar om militära ämnen, bör även motsvarande civila benämningar tas bort. En sådan reviderad tabell följer nedan.
När dessa ord som inte går att undvika har räknats bort framgår det också att andelen lånord sjunker dramatisk hos Roos, från 17 % till 10 %. Andelen romanska ord från nysvensk tid mer än halveras från 6,09 % till 2,61 %. Fortfarande har dock Karl XII en aning färre lånord i den kategorin. Skillnaden skulle dessutom ha blivit större ifall frasen ”Mon cour” hade exkluderats från Karl XII:s brev. Den förekommer nämligen nio gånger som tilltalsord i brevet till hans syster. Utan den frasen skulle Karl XII bara ha 1,89 % romanska lånord från nysvensk tid. Men det går inte att påstå att det skulle ha varit omöjligt att undvika den frasen. För om något skulle ha väckt en språkpuritans ovilja så är det en så uppenbart främmande fras. Och inkluderas även romanska ord från fornsvensk tid är det faktiskt Roos som med knapp marginal blir mest ”puritansk” (3,53 % jämfört med Karl XII:s 3,75 %).
Men dessa slutsatser gäller den textuella frekvensen (med högfrekventa termer exkluderade). Den lexikaliska frekvensen ger däremot en annan bild. Karl XII:s brev innehåller 31 olika romanska lånord från nysvensk tid medan Roos har 61,5 (från fornsvensk tid är skillnaden dem emellan liten). Nu innehåller visserligen Roses text en betydligt större ordmängd (2815 ord jämfört med 1984 ord i Karl XII:s brev) vilket delvis kan förklara skillnaden. Men det gör å andra sidan det anmärkningsvärt att Karl XII har fler unika germanska lånord än Roos (161 respektive 107), en skillnad som främst yttrar sig i den fornsvenska kategorin.