Jesper Swedberg (1653-1735)
I förra veckan publicerade jag min uppsats om Karl XII:s inställning till lånord med rubriken ”Ren Swenska”. Rubriken är hämtad från ett avsnitt ur Jesper Swedbergs ”Lefwernes Beskrifning” från 1729 som finns citerad i Gösta Bergmans bok ”Kortfattad svensk språkhistoria”. Själva avsnittet ger dock en intressant ögonblicksbild av ett samtal om svenska språket mellan Swedberg, Karl XII och en greve Sparre så jag återger Bergmans citat och kommenterar i sin helhet här nedan:
J. Swedberg om Karl XII och svenska språket
Vid en uppvaktning hos kungen 1718, berättar Swedberg, ”kommer Konungen at tala med mig om wårt Swenska språk i anledning af mitt Schibboleth, thet Konungen dagliga hade på sitt bord. Warande Hans Majestet mykit öm om språket: och at man borde vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska. Konungen frågar, om the tala Swenska i Franckrike. Jag sade, neij. Hwi skole tå wi tala, sade Konungen, Fransöska? . . . I thet samma säger Konungen til mig; hwar står thet i Bibelen? Ty fem wekor tilförena, tå jag ther predikade, komme wi til at tala om wårt Swenska språk, vti monga herrars åhöro, frågar mig Konungen om wi icke kunde behielpa oss med Swenska ord, vtan at bruka fremmanda? Så swarar jag; thet wore wel, om thet kunde komma ther thil: ty Swenskan är ordarik. Doch kunne wi icke vndgå, at wi icke vti mykit moste gripa til fremmanda ord. Tå frågar Konungen, om några fremmanda ord finnas i Bibelen? Jag swarar; wi hafwe ther fundera, materia, musica, disputera … Men när jag sade, at wi hafwe mong ord, them wi intet kunne på god och tydelig Swensko gifwa, såsom curieux, huru wil man gifwa thet? Ambassadeurn, nu mehra Konglig Rådet Gref Sparre stod ther hos, och sade; nyfiken. Jag swarar, gamle Ol. Rudbeck war en curieux man, men nyfiken är han intet. Ty med sitt egit hår, kraga och wija byxor wisar han sig intet wara nyfiken, vtan af then gamla werlden. Si, tå säger Konungen, omhogsen. Ja, thet låter höra sig, nådigste Herre, och så står ordet nästan i samma mening hos Sirach, thet jag blundande pekade på med fingret, och las vp orden; En wis man är vti allo thesso omhogsen …
Thetta hafwer mig nu i thessa dagar Lagmannen H:r Ulrich Frölich berettadt förwisso wara skedt. Jemwel hwad som följer om fremmande ord. Salig Konung Carl then XII befalte bemelte Lagman settia vp en förordning, hwar vti Civil och Criminel måhl nemdes. Tå säger Konungen; skole wi intet få Swenska ord i stellet? Swarades; thessa äro så wedertagna: wi hafwe mechta ondt effter så lika gellande ord. Tå säger Konungen vtan longt betenckiande; Twist- och Brottmåhl. Ther wid blef thet ock: som ock nu mehrndehls wid domstolar brukas.”
Ur J. Swedbergs ”Lefwernes Beskrifning” (1729), s. 568, 573 och 603. – De betydelser hos kuriös som Swedberg räknade med var iakttagande, forskande, vetgirig, nitisk och hos nyfiken som är benägen för nyheter, förändringar, alla enligt Svenska akademiens ordbok kända från Swedbergs tid – Det anförda stället hos Jesus Syrak återges i 1917 års bibelöversättning med ”är på sin vakt i allt”.
______________________________________________
Utöver Karl XII:s språkpuritanism är det även intressant att notera att den här texten som Bergman har valt ut är skriven i en stil som var ålderdomlig redan på 1700-talet. Jesper Swedberg var nämligen både dalmas och biskop, två saker som borgade för en konservativ svensk grammatik. Flera ord i texten innehåller därför kasusändelser som i stort sett försvann från det svenska talspråket redan i slutet av medeltiden. Till exempel skriver Swedberg ”fremmanda” istället för dagens främmande, ”Swensko” istället för svenska och ”kraga” istället för krage. Dalarna var dock en språkligt konservativ landsända där bruket av kasusändelser var utbrett ännu under 1600-talet. När bibeln översattes till svenska på 1500-talet valde man dessutom medvetet en ålderdomlig stil genom att ha med kasusändelserna. För många svenskar och i synnerhet en kyrkoman som Swedberg blev bibelspråket normerande för skriftspråket så kasusändelserna och många andra arkaismer höll sig kvar mycket länge i skriftspråket (se till exempel verben ”settia” och ”betenckia” som redan då hade det moderna uttalet sätta och betänka).
När jag ändå håller på kan jag också nämna att verbens pluralformer (till exempel: gingo och äro istället för gick och är) hade försvunnit från talspråket redan på 1700-talet. I skriftspråket levde de dock kvar mycket längre. I skönlitteraturen började man sluta att använda dem i slutet av 1800-talet och på 1940-talet togs de bort från skolundervisningen. Men det var först i slutet av 60-talet när pluralformerna rensades bort från lag- och kanslitexter som detta ålderdomliga drag försvann helt och hållet från skrivspråket.
Utöver bibelstilen hade även kanslistilen en normerande roll för det svenska skriftspråket. Denna stil är ansvarig för mycket konstig meningsuppbyggnad i äldre texter som aldrig någonsin har varit naturligt talspråk utan är istället baserat på tyska och latinska förlagor. När man i äldre texter genomgående placerar verbet sist i bisatser så beror det på inflytande från kanslistilen som i detta fall är baserat på tyskan. Ett exempel skulle kunna vara följande mening som alltså aldrig har varit naturligt talspråk: ”Idag skickade jag brevet som jag igår skrev”.
Så slutsatsen av allt detta är att det svenska talspråk som var i bruk på Karl XII:s tid faktiskt var förvånansvärt likt vårt eget. Den som inbiller sig att man kan låta som en 1700-talsmänniska genom att bara läsa upp texter skrivna av sådana människor har inte förstått hur stor skillnad det var mellan tal- och skriftspråk i äldre tid. Dåtidens skolbarn var i praktiken tvungna att lära sig ett främmande språk där såväl stavning, meningsuppbyggnad och även ordförråd skiljde sig från det som även välutbildade människor talade till vardags.
Fanns det överhuvudtaget stavregler i Sverige förr?
Oh ja! Det fanns gott om dem, vilket var en anledning till att stavningen ändå kunde variera så mycket (och därmed resultera i en hög tolerans för felstavare). Till skillnad från idag när Svenska akademins ordlista är oomstridd som normen för hur ord ska stavas så fanns det flera olika stilar i bruk under nya tiden. Utöver den ålderdomliga bibelstilen och den invecklade kanslistilen fanns även lagspråket (som också var ålderdomligt men som utmärkte sig genom att vara kort och kärnfullt). Sedan fanns det även flera språkvårdare som försökte lansera ett mer talspråksnära skrivspråk. Den bibelkommision som ledde fram till Karl XII:s bibel 1703 diskuterade intensivt olika stavningsförändringar som tog hänsyn till talspråket och genomförde en försiktig modernisering av bibelspråket. En annan inflytelserik grupp som man inte ska glömma bort är bokförläggarna som skapade sina egna stavningskonventioner, ofta i syfte att spara utrymme genom att göra orden kortare. Det är tack vare dem som den så kallade ”dekorativa stavningen” (där man stoppade in många onödiga bokstäver i orden) började försvinna i slutet av 1700-talet.
Det går för övrigt att se skillnad på bibelstilen och kanslistilen genom att observera vilka vokaler som orden slutar på. Bibelstilen har som nämnts ovan kvar kasusändelser vilket gör att det finns en stor spridning av olika vokaler som ord kan sluta på och dessa skiljer sig ofta från modern stavning. Kanslistilen var å andra sidan influerad av danskan och denna stil utmärks av att orden genomgående slutar med vokalen e.
”Det var på den tiden då kyrka stavades med ö i Västergötland”
Körka har det skrivits långt in på 1900-talet kan tilläggas.
Jag undrar om den återgivna notisen inte ändrar dateringen av Svedbergs levernesbeskrivning från 1729 till något en smula äldre. ”Ambassadeurn, nu mehra Konglig Rådet Gref Sparre” kan nog inte vara någon annan än Erik Sparre af Sundby, död 1726.