Ja, då har jag äntligen bytt ut min gamla sida om dansk-norska arméns organisation. Den nya slutar dock vid år 1709, åren fram till 1730 får vänta till etapp 2 som jag tänker ta under sommaren. Den norska organisationen har inte blivit uppdaterad överhuvudtaget utan redovisar fortfarande bara läget 1716-1718. Norrmännen får vänta till slutet av 2024 innan även de har fått perioden 1670-1730 redovisad. Kanske förlänger jag tidsperioden för båda länderna till införandet av utskrivna ”nationella” regementena år 1614 respektive 1628. Vi får se om jag orkar med detta.
Jag har även skapat en ny sida som redovisar historik och organisation över de danska hjälpkårerna 1689-1714. Det hade nämligen blivit alldeles för maffigt att inkludera dem i den reguljära organisation-sidan. När jag blir klar med de nya uniforms-ikonerna ska jag försöka få in dem på denna sida också så att all information om hjälpkårerna finns samlad på ett ställe.
Slutligen har jag uppdaterat sidan om danska fälttåg. Längst ned på den har jag lagt till en detaljerad redovisning av den danska arméns disposition under kriget 1700. De danska regementenas olika bataljoner var ofta inte samlade på samma ställe så tabellen ger inte en rättvis bild i det fallet. Färgschemat på denna sidas tabell och de övrigas har också förändrats så att hela Tyskland inte längre är en och samma färg. Slesvig-Holstein & Oldenburg har nu en egen färg och likaså har Bremen-Verden, Mecklenburg & Pommern en annan färg. Resten av Tyskland har fått en tredje färg.
Med detta överstökat ger jag mig nu i kast med att uppdatera uniformssidorna. Jag kommer att skjuta upp planen att skriva en sida med allmänna fakta om danska uniformer eftersom jag inte kommer att hinna med det, utan det får vänta till etapp 2. Så jag kommer därför att avrunda etapp 1 med att bara göra om de danska uniforms-ikoner och ändra de tillhörande texterna. Detta kan inte vänta för jag har nämligen vid en närmare granskning upptäckt att Karsten Skjold Peterson har gjort ganska många förändringar i uniformstabellerna i sin bok från 2014 jämfört med den från 2005.
Jag håller på med en revision av de danska sidorna, vilket jag kanske har nämnt vid något tillfälle. Jag hade inte utlovat några större förändringar av själva uniformerna eftersom jag trodde inte att Karsten Skjold Petersens uppgifter i boken ”Kongens klæder” (2014) skulle skilja sig från mina tidigare källor, nämligen hans gamla bok ”Den danske hærs uniformer i 1700-tallet” (2005) och hans artikel ”Artilleriets uniformer indtill 1815” (2008) som han ordagrant kopierade och gjorde till ett kapitel i den nya boken. Men i uniformstabellen hade han faktiskt gjort en liten korrigering. Istället för att både danska och holsteinska artillerikårerna hade violetta uppslag och mörkblå benkläder (byxor & strumpor) 1711-1716, så hade hade den danska kåren mörkblå uppslag & benkläder 1710-1716 medan den holsteinska kåren hade violetta uppslag och benkläder 1714-1716 (perioden innan okänd).
Detta var ett kritiskt fel som jag var tvungen att åtgärda omedelbart. Så jag gjorde klart min nya utökade sida om det dansk-norska artilleriet som nu omfattar både uniformer (1675-1730) och organisation (1670-1709, än så länge). Uniformsdelen översattes till engelska och uniformsikonerna byttes ut på alla mina sidor om fältslag.
Bilden ovan visar de fastställda uniformsförordningar som alla tre dansk-norska artillerikårer skulle följa (osäkerhet råder om m/1709, men troligen var den röda rocken bara en överrock i stil med en pajrock och inte den ordinarie uniformsrocken. Fast det som anges i en förordning är inte nödvändigtvis det som faktiskt delas ut. Sedan tidigare var det känt att det fanns gott om mörkblått kläde tillgängligt när m/1711 infördes och att artillerikårerna troligen använde detta istället för violett. 2005 tycktes dock Skjold Petersen ha trott att artillerikårerna blandade båda färgerna, men 2014 är det bara mörkblått som gällde (åtminstone för den danska artillerikåren).
Så vad får det här för konsekvenser för tennsoldatsmålare och illustratörer som vill avbilda kända slag från stora nordiska kriget? Ja, troligen var det m/1709 som användes i slaget vid Helsingborg. Holsteinska artillerikåren hade fått ut blå rockar med röda uppslag samt en ”regnrock” med de omvända färgerna redan 1701. Av de fyra artillerikompanier som deltog i skånska fälttåget kom tre från Holsteinska kåren och endast en från Danska kåren. Den sistnämnda kåren uppges ha fått röda rockar med mörkblå uppslag 1710, men det skedde troligen efter slaget vid Helsingborg då hela armén nyutrustades.
Jag har inte lyckats luska ut vilka kårer som utgjorde fältartilleriet i slaget vid Gadebusch, men det var normalt Holsteinska kåren som hade den uppgiften. Dess uniform är okänd för 1712 medan den danska fortfarande hade mörkblå uppslag. Jag har avbildat danska artilleriet vid Gadebusch med mörkblå uppslag eftersom den danska kåren kanske deltog och/eller så hade holsteinska kåren kanske mörkblå uppslag.
Under fälttåget i Pommern 1715 kom fältartilleriet helt och hållet från den Holsteinska kåren som då bar violetta uppslag, så det blev mitt val för slaget vid Stresow. Helt säkert är dock inte detta heller. Artilleriet vid Stresow stod visserligen under danskt befäl, men kanske bidrog preussare och sachsare också med artilleri. Det är också möjligt att artilleriet utgjordes av regementsartilleri och dessa bemannades av lantmilissoldater som hade helt andra uniformer.
Sammanfattningsvis så råder det mycket större osäkerhet om artilleriuniformerna än vad jag skulle önska. Men jag känner mig ändå hyfsat trygg med de val jag har gjort på min hemsida.
Sidan om artilleriet fick alltså en smygpremiär den här veckan. Jag är också så gott som klar med sidan om danska arméns organisation (fram till 1709) och en ny sida om danska hjälpkårer. De behöver bara lite småfix så är de färdiga. Sedan är det en ny sida om danska uniformer i allmänhet som behöver skrivas innan jag kan börja revidera uniformssidorna för danska infanteriet och kavalleriet. Trots att jag har arbetat väldigt intensivt de senaste veckorna har jag inte kommit så långt som jag hade önskat. Det är fortfarande mitt mål att bli klar med etapp 1 innan vintern är över. Men det målet ser ut att vara väldigt optimistiskt.
Arbetet med den danska arméns organisation har inte varit så lätt som att bara kopiera det som står i danska generalstabsverket. Detta verk har mängder av mycket detaljerade och ibland mindre detaljerade beskrivningar av organisationen. Men uppgifterna är utspridda över hela verket och när man sammanför dem hittar man detaljer som diffar på ett oförklarligt sätt (ibland på samma sida!). Jag funderar därför på att besöka krigsarkivet igen och fotografera sidorna i ett annat verk om den danska armén för att få en klarare bild av organisationsförändringarna.
Bild från Otto Vaupells bok ”Den Danske Hærs Historie Til Nutiden Og Den Norske Hærs Historie, Indtil 1814” (1870). Dessa uniformer för Livgardet och Grenadjärkåren anges vara från 1703.
I illustrationer av den danska arméns uniformer omkring år 1700 är det vanligen två regementen som brukar bli avbildade: Livgardet till fot och Grenadjärkåren. Dessa regementen är inte representativa för den danska armén som helhet utan de väljs ut eftersom deras praktfulla uniformer sticker ut ur mängden, Eller gjorde de det?
För åtminstone Livgardet så är det förmodligen frågan om ett gammalt missförstånd som lever krav på grund av illustratörernas vana att kopiera äldre verk. De iögonfallande röda dekorationer som bildar en ”stege” på Livgardets gula rockar kan nämligen i verkligheten ha varit en betydligt mer anspråkslös förstärkning av knapphålen. Varken Karsten Skjold Peterson eller Lars-Eric Höglund nämner något om en röd ”stege” på livgardesrocken. Torstein Snorrason tror inte heller på det, men kommenterar ändå det eftersom de är så frekventa i illustrationer:
Private guardsmen are shown in several regimental works in yellow coat with red ladder work on the breast. Such ladder work is also found on certain contemporary French Household regiments, and can of course have been copied in Denmark after Christian 5’s visit to Louis XIV. But a more probable explanation is a misinterpretation of what should be red buttonhole reinforcement.
Den äldsta bilden på Livgardet med röd stege på rocken (1870) som jag känner till är den från Otto Vaupell längst upp och han är ju ökänd för sin höga felprocent. Men eftersom han inte är direkt utpekad av Snorrason, som i andra fall nämner felaktigheter i hans bok, så är kanske missförståndet ännu äldre än så. Otto Vaupells bok, som än idag används som källa av intet ont anande människor, har dock säkerligen ett stort ansvar för att missförståndet har fått så stor spridning. Och en av dem som använde Vaupell som källa var den än mer inflytelserike uniformsillustratören Richard Knötel:
Bild från Richard Knötels Uniformenkunde (band 9). Hela verket publicerades i 18 band 1890-1914.
Men även grenadjärkårens illustrationer innehåller detaljer som är tvivelaktiga. Den äldsta (och samtida) illustrationen är svartvit och avslöjar därför inte vilka färger kåren hade:
Grenadjär från grenadjärkåren vid Christian 5:s halvbror Christian Gyldenløves likfärd 1703. Kopparstick av Andreas Reinhard ca. 1707. Utgivet med nekrolog och sorgtal av Hector Gottfried Masius och Jobs Trellund 1709.
Men en beskrivning från 1709 nämner (förutom röd rock med ljusblå uppslag) förgylld grenadjärmössa, bandolär täckt med gult sammet och silvergalon samt breda silvergaloner vid knapphålen och även silver vid sömmarna.
A contemporary spoke with enthusiasm about the elegant uniforms which these grenadiers received in 1709 (?), “at a time when war with Sweden was imminent”. He says, “that grenadier caps were genuinely gilded and that the price for each of them ran up to 12 rdl.” (Suhm. “Nye Samlinger”, vol II, p.7, E. Holm: “Danmark-Norges Historie 1660-1720”, vol II, p.257): “Frederik 4’s grenadiers were especially famous. They made an imposing impression, when they with dragging swords stoog guard at the doors of the castle’s entries in their red coats with wide silver lace on the buttonholes, with their silver edged bandoleers of yellow velvet and their genuinely gilded grenadier caps, each of which had the value of 2 tdr. of rye. The establishment of the regiment, 1300 men, cost 40,000 rdl, and it was the same year in which there was crop failure in the country. (F.Rist: “Fra Stovlettiden”, p. 227, after Riegels, “Frederik 4s historie”, vol II, p.47, Meyer: “Fredensborg”, p.61 and Suhm: “Nye Samlinger”, vol II, p. 9) Unfortunately, it has not been possible to locate the original source.
Den här beskrivningen, vars ursprungskälla tyvärr inte har kunnat lokaliseras, var uppenbarligen inte känd av vare sig Vaupells illustratör eller andra illustratörer eftersom de ända fram till nutiden har avbildat grenadjärerna utan dessa detaljer. Snarare har detaljer förändrats i en annan riktning av efterkommande illustratörer
Till vänster en grenadjär från Preben Kanniks bok ”Alverdens uniformer” från 1967. Till höger ett okänt fynd från Internet
På bilderna ovan har Grenadjärkårens bandolär och livgehäng blivit mer praktfulla än i Vaupell/Knötel och det är så som jag är van vid att se dem i moderna illustrationer. Bland annat Prince Augusts målningsbeskrivning avbildar dem så. Men detta matchar alltså inte den information som fanns tillgänglig i Torstein Snorrasons artikel som blev publicerad i engelsk översättning 2008 på Daniel Schorrs gamla hemsida. Och när Osprey publicerade två böcker om pfalziska tronföljdskrigets och stora nordiska krigets arméer så hade de inte tagit någon notis om detta utan fortsatt att kopiera äldre illustrationer.
Osprey-illustrationer av Guiseppe Rava från 2021 och 2019.
Notera för övrigt hur Livgardets korrekta blekgula nyans har gradvis blivit en mer fylligare gul nyans för varje ny illustration av Livgardets rockar.
Søren Henriksen som bland annat illustrerade den ovannämnda artikeln av Torstein Snorrason borde ju dock veta bättre än Osprey om hur dessa två regementen bör avbildas, även om han i just den artikeln inte illustrerade Livgardet och Grenadjärkåren. Det gjorde han däremot i en artikel om slaget vid Gadebusch i tidskriften Chakoten 2012. Och ja, Livgardet har inte fått någon röd stege på bröstet och den gula färgen är den korrekta blekgula ”paille” och inte den citrongula färgen som i sentida illustrationer. Men Grenadjärkåren är fortfarande avbildad precis som i Preben Kanniks bild från 1967 trots den skriftliga informationen från Torstein Snorrason om bland annat förgyllda mössor.
Sent omsider har jag under julledigheten satt igång arbetet med att revidera mina sidor om den dansk-norska armén. Föga förvånande insåg jag att det här kommer att ta tid så jag har beslutat att dela upp det i etapper (istället för att minska ambitionsnivån).
Första etappen kommer att behandla den danska armén under åren 1670-1711. Jag ska få med all uniformsinformation som jag kan finna från den här perioden så att även skånska kriget och (kanske) pfalziska tronföljdskriget är inkluderat. Dessutom ska jag redovisa alla organisationsförändringar under perioden (och det är en hel del). Jag kommer nog att behöva göra en särskild sida som redovisar de hjälptrupper som Danmark skickade till sjömakterna och kejsaren.
Andra etappen är den danska armén 1711-1730. Även här kommer uniformer och organisation att täckas in. Men det är den här perioden som var mest intensiv när det gäller Danmarks deltagande i stora nordiska kriget och min förhoppning är att kunna redovisa varje regementes rörelser under kriget. Av det danska generalstabsverkets 10 band är det 8 som behandlar denna period så det är ganska mycket som ska läsas in för vad som i sammanhanget inte kommer att bli så värst mycket text på hemsidan.
Tredje etappen är den norska armén. Även norrmännen har ett (ofullbordat) generalstabsverk som ger en detaljerad beskrivning av den norska arméns insatser före 1716, och som jag hoppas kunna läsa igenom.
Det blir nog bara första etappen som kommer att bli klar under vintern eftersom jag har andra saker än min hobby att sköta också. Men till dess kan jag bjuda på ett arbetsdokument som jag har använt för att kartlägga vilka danska, holsteinska, preussiska och sachsiska regementen som deltog i slagen vid Blenheim, Ramillies och Malplaquet (det är slaguppställningarna från Osprey-böckerna som jag har samlat på den sidan).
När jag var och reste i Tyskland besökte jag inte bara Höchstädts slott utan även Heidelbergs slott (eller åtminstone det som är kvar av det), en gång tiden sätet för kurfurstarna av Pfalz. Även om slottet inte har några tennsoldater eller någon svensk-koppling (utöver att det var ockuperat av Sverige 1633-1635) så har det en liten koppling till Höchstädts slott.
Ovansida
Höchstädts slott byggdes 1589-1603 av Philipp Ludwig av Pfalz-Neuburg som styrde området och detta slott kom att användas som livgeding åt hans änka Anna av Jülich-Kleve-Berg 1615-1632. Deras son Wolfgang Wilhelm var likhet med föräldrarna fostrad som lutheran men han konverterade till katolicismen. Anledningen var den tronföljdskris som bröt ut i Jülich-Kleve-Berg när dess hertigätt dog ut. Wolfgang Wilhelm gjorde anspråk på dessa territorier som gränsade till Nederländerna. De övriga motkandidaterna var kurfurstarna av Brandenburg och Sachsen, två stater som båda var mäktigare än Pfalz-Neuburg. Men de var också protestanter och som katolik kunde Wolfgang Wilhelm få stöd från Habsburgarna (såväl spanska som österrikiska) och dessutom från Bayern som han hade gift in sig med. Tronföljdskrisen var nära att resultera i ett religionskrig, som tyskarna dock slapp uppleva för ytterligare några år till, men Wolfgang Wilhelm var delvis framgångsrik. Han fick Jülich och Berg medan övriga territorier tillföll Brandenburg (Kleve, Mark och Ravensberg). För den katolska kyrkan var detta också en stor framgång eftersom Wolfgang Wilhelm skulle mot givna löften förtrycka sina protestantiska undersåtar.
Pfalz-Neuburg i lila och Jülich-Kleve-Berg i rosa.
Hoppar vi en mansålder fram i tiden hamnar vi en ny tronföljdskrig som denna gång resulterade i ett fullskaligt europeiskt storkrig. 1685 dog nämligen huvudgrenen av den pfalziska ätten ut och Wolfgang Wilhelms son Philipp Wilhelm stod näst på tur att ärva Kurpfalz. Detta kurfustendöme hade varit en av de viktigaste protestantiska staterna och dess huvudstad Heidelberg huserade ett universitet som var det ledande kulturcentret bland tyska kalvinister. Att en katolik skulle ärva Kurpfalz var därför mycket oroande för protestanter men det var inte därför som det blev krig. Ludvig XIV såg nämligen chansen att lägga beslag på Kurpfalz genom att stödja anspråket från sin svägerska Elisabeth Charlotte som var syster till den pfalziske kurfursten som hade dött 1685.
Bild inifrån ruinen, till skillnad från de två ovan är detta foto och de nedan tagna av mig.
Det pfalziska tronföljdskriget varade 1688-1697 och fransmännen popularitet i Kurpfalz sjönk rejält under detta krig. Förstörelsen var nämligen enorm och det var då Heidelbergs slott (som härstammade från 1200-talet) blev en ruin. Hela Kurpfalz ödelades hösten 1688 när fransmännen tillämpade brända jordens taktik och brände ned slottet som sprängde det stora tornet. Snabba reparationer ledde till att slottet kunde hålla stånd mot ytterligare franska attacker 1691 och 1692, men 1693 lyckades fransmännen inta slottet en andra gång. Denna gång såg de till att slottet blev fullständigt ödelagt och det kom sedan att förbli en ruin till våra dagar.
Samma torn som på föregående bild
Men man kan ju undra varför ett strategiskt välplacerat slott ovanför huvudstaden Heidelberg inte blev återuppbyggt. Svaret på den frågan är religiösa motsättningar. Den nye kurfursten var katolik och föredrog att stanna i sin gamla huvudstad Düsseldorf längre ned längs Rhen eftersom invånarna i Heidelberg var mycket fientligt sinnade till katolicismen och motsatte varje försök från sin kurfurste att gynna katolicismen. Det gick så långt att kurfursten av Pfalz lät anlägga en helt ny huvudstad på andra sidan Rhen där det ödelagda Mannheim återuppbyggdes. 1720 var ett praktfullt slott uppfört i Mannheim och kurfursten kunde nu flytta in där på behörigt avstånd från kalvinisterna i Heidelberg.
Karl Teodor som blev ny kurfurste 1742 ville dock flytta tillbaka huvudstaden till Heidelburg och en långsamt återuppbyggnad inleddes. Men denna gick om intet 1764 när blixten slog ned två gånger i rad på slottet och tände eld. Kurfursten såg detta som ett tecken från gud och avbröt återuppbyggnaden. När romantiken svepte in i Tyskland i slutet av 1700-talet började man uppskatta slottet just som en ruin från fornstora dar och man bestämde sig att den skulle förbli en ruin för all framtid. Och som sådan är det ett mycket populärt resmål för turister.
Höchstädt är en stad med 7000 invånare som ligger vid Donau nära Bayerns västra gräns. Dess strategiska läge har medfört att inte mindre än tre fältslag har utkämpats dörr mellan. Första gången var september 1703 då en fransk-bayersk armé besegrade den tyska riksarmén. Andra gången var augusti 1704 då en koalitionsarmé ledd av hertigen av Marlborough och Eugen av Savojen besegrade samma fransk-bayerska armé. Slutligen år 1800 då fransmännen besegrade österrikarna. Det är dock det andra slaget vid Höchstädt som har är mest känt, och då under sitt engelska namn Blenheim (som syftar på det närliggande byn Blindheim).
Slottet hade inga tennsoldater men väl tre mannekänger i skala 1:1 (en brittisk ryttare kom inte med på bilden)
Två år i rad (2020-2021) besökte jag Höchstädt. Syftet var att ta en titt på det stora dioramat med över 9 000 tennsoldater som åskådliggör slaget vid Blenheim. Jag var tvungen att besöka stället två gånger eftersom jag hade inte gjort min hemläxa inför besöket. Det finns nämligen två museum i Höchstädt. Ett fältslagssmuseum i slottet med samma namn och sedan ett hembygdsmuseum i centrala Höchstädt. Det var det sistnämnda som huserade tennsoldaterna och det hade mycket begränsade öppettider. Endast söndagar mellan kl. 14:00 och 17:00 från april till september! Mitt första besök i Höchstädt var inte på en söndag…
Höchstädts slott
Nåväl, själva fältslagsmuseumet i slottet var förvånansvärt bra för att vara ett museum på landsbygden som är tillägnat ett över 300 år gammalt fältslag som få ”vanliga” människor har hört talas om. De hade även stakat ut en cykelväg med hållplatser så att man med hjälp av en karta kunde utforska det gamla slagfältet. Men jag kunde ändå inte förstå varför de hade gömt undan tennsoldaterna i det sällan besökta hembygdsmuseet.
Hembygdsmuseet med öppettider
När jag året efter äntligen kunde se dessa tennsoldater kunde jag konstatera att det fanns två mindre dioramor och ett större. Det första dioramat är troligen det allra första slaget vid Höchstädt medan resten handlar om slaget vid Blenheim.
Diorama 1
Vänstra halvan av det första dioramat (föreställer främst tyska riksarmén)Högra halvan av det första dioramat (föreställer främst den fransk-bayerska armén)
Diorama 2
Slaget vid Blenheim mellan kl. 13:00 och 14:00. Det går att se de danska bataljonerna i bakgrunden.
Diorama 3
Slaget vid Blenheim mellan kl. 16:30 och 17:30.
Eftersom man lätt blir lite sjösjuk av mina videor bifogar jag även följande stillbilder från det stora dioramat (nummer 3):
Ännu en bild från ”Sagan om Grålle” som jag har använt till min nya presentationsida om medeltiden
De senaste veckorna har jag fixat och donat på hemsidan. Jag gjorde samma sak för exakt ett år sedan, men hann inte med allt då och jag har inte hunnit med allt nu heller. Det här kommer nog att bli en återkommande novembertradition.
Nytt för i år är att jag har delat upp sektionen om ”Svenska kungar” i tre stycken: vikingatiden, medeltiden och nya tiden. Dessutom har jag gjort ytterligare sammanslagningar av sidor. I ett fall innebar det även en utökning av innehållet. Sidorna om medeltida drotsar och marskar blev en sida om riksämbetsmännen som leder upp till inrättandet av statsministerämbetet 1876. Syftet med dessa förändringar är att göra sidor med mer fördjupat innehåll mer framträdande, istället för som tidigare då man fick klicka sig förbi sidor med mer översiktlig information för att hitta dem.
Jag kan även passa på att nämna en förändring med mina rubriker. Om någon har fått för sig att jag har ändrat typsnittet på mina sidors huvudrubriker så har de fel. Jag har ända sedan starten 2002 använt mig av ett och samma typsnitt, nämligen Batang som då ingick i standardutbudet i alla Microsofts produkter. På den tiden var Internet explorer lika dominerande bland webbläsare som Google är bland sökmotorer. Efterhand tappade dock Microsoft marknadsandelar till andra webbläsare som inte hade Batang förinstallerat och till slut försvann typsnittet även från Microsofts produkter. Jag blev då tvungen att ladda ned Batang från nätet varje gång jag skaffade en ny dator eller surfplatta så att min hemsida skulle se ut som jag hade tänkt mig. Men mina läsare var inte medvetna om detta och i deras webbläsare ersattes det för dem icke existerande Batang med ett helt annat typsnitt.
För att komma till rätta med typsnittsproblemet ersatte jag först sidhuvudets ”Tacitus.nu” med en bild, men det var först i november förra året som jag började byta ut rubrikerna på varje enskild sida med bilder. Jag har nu gjort detta på alla svenskspråkiga sektioner utom den om regentlängder. På engelskspråkiga Tacitus har jag inte hunnit med mer än att skrapa lite på ytan.
Nu kan ni förstås undra varför jag har gjort det så besvärligt för mig. Varför inte bara byta ut Batang mot ett annat typsnitt? Jo, jag tänkte på det, men jag lyckades inte hitta ett som jag gillade. Dessutom finns risken att samma problem upprepar sig i framtiden om det typsnitt jag väljer som ersättning också försvinner från grundsortimentet. Med bilder får man en större kontroll över hemsidans utseende och det är därför som jag även ersätter länkarna på den gula kantlisten med bilder. I det fallet är det inte på grund av typsnitt utan för att slippa problem med oönskad radbrytning då textens storlek varierar i olika webbläsare.
Nästa november blir jag kanske helt klar med övergången till bilder och då kan mitt årliga underhåll fokusera på andra saker. Som till exempel fler bilder och en översyn av själva texterna.
Bertil Almquists tolkning av landstigningen vid Humlebæk (från barnboken ”Sagan om Grålle”)
Danmarks första deltagande i stora nordiska kriget blev väldigt kort. De invaderade Holstein-Gottorp i mars 1700 och inledde en belägring av Tönningen i april som de tvingades avbryta när en svensk-lüneburgsk undsättningshär invaderade Holstein i maj (holländare anslöt sig också efteråt). Därefter blev det en tids stiltje i kriget innan Karl XII landsteg på Själland den 25 juli under beskydd av en kombinerad svensk-holländsk-engelsk flotta. Med detta var spelet förlorat för Danmark som tvingades avsluta kriget genom att underteckna fördraget i Traventhal den 8 augusti.
Man skulle kunna tro att allting gick precis som Sverige hade planerat och att Danmark aldrig hade en chans inför en så mäktig koalition av garanter för Holstein-Gottorps självständighet. Men riktigt så enkelt var det inte. Danmark hade kalkylerat med att Sjömakterna inte skulle agera som garanter för Altona-fördraget från 1689 som hade återupprättat Holstein-Gottorps självständighet efter den senaste danska ockupationen. Tanken var att Danmark skulle lova att bistå dem med hjälptrupper i ett kommande krig vilket Sverige hade visat sig vara ovillig att göra. Men det första som skedde efter den danska inmarschen i Holstein-Gottorp var att Karl XII ratificerade ett färdigförhandlat alliansfördrag med sjömakterna. Sverige var en starkare stat än Danmark så för Sjömakterna var det enkelt val att välja Sverige ifall båda länderna ville alliera sig med dem. Men helst ville de ha hjälptrupper från både Sverige och Danmark så de ville därför inte förstöra relationen med Danmark alltför mycket. Av den anledningen var de ute efter att få ett snabbt slut på konflikten och återgå till status quo, till skillnad från Karl XII som ville lösa den holstein-gottorpska frågan en gång för alla.
Även Lüneburgarna hade Danmark hoppats avskräcka från att delta i det holsteinska fälttåget. I detta fall genom att hota dem från söder med en sachsisk hjälpkår. Men August den starke var mannen som alltid lovade mer än han tänkte hålla och hjälpkåren som danskarna fick var i ett bedrövligt dåligt skick. Deras attack mot Lüneburgarnas territorier slutade med ett fiasko och misslyckades med att förmå lüneburgarna att dra tillbaka trupper från undsättningsarmén. Lägg sedan till det faktum att norrmännen inte lyckades genomföra några avlastningsattacker mot Sverige som det var planerat så stod det klart att Danmarks strategi hade råkat ut för ett präktigt misslyckande.
Men det hade inte gått enligt plan för svenskarna heller. Karl XII:s ursprungliga plan var nämligen inte att landsätta armén på Själland. Han ville landsätta den i Tyskland och förstärka undsättningshären för att sedan gå till attack mot den danska huvudarmén. Detta motarbetades av Sjömakterna som inte ville hjälpa honom med att skydda överskeppningen från den danska flottan. Anledningen var rädslan för att Karl XII i så fall skulle kunna agera alltför självständigt och omintetgöra förhoppningen om en snabb fred. De föreslog istället en landstigning på Själland eftersom den svenska arméns säkerhet då skulle bli beroende av närvaron av sjömakternas flotta. Slöt Danmark fred skulle Karl XII inte ha något annat val än att acceptera detta eftersom hans armé då skulle bli strandsatt på en dansk ö som den danska huvudarmén lätt skulle kunna skeppas över till.
Landstigningen av Själland var inte heller någon riskfri operation även när Sjömakternas flotta stod till förfogande. Den svenska landstigningsstyrkan bestod av 8 bataljoner (4 800 man) som landsattes i två omgångar. Den danska styrkan som försvarade stranden utgjordes av ca 350 ryttare och lika många uppbådade bönder. De försvarade sig så gott de kunde, men mot en så överlägsen styrka var utgången given på förhand. Svenskarna tog kontrollen över stranden och byggde ett befäst läger. Men därefter började problemen för svenskarna. Dåligt väder förhindrade landsättningen av fler svenska trupper. Den medhavda provianten skulle bara räcka för fem dagar och då de inte hade något kavalleri var det alltför farligt att skicka ut provianteringspatruller. Det danska kavalleriet höll sig i närheten och tog tillfånga svenskar som ändå försökte. Det svenska försörjningsläget höll på att bli väldigt kritiskt men den 30 juli tillät äntligen vädret att man återupptog överskeppningen.
Medan svenskarna hoppades på bättre väder bestod Köpenhamns garnison av 5 000 fotsoldater och 700 ryttare. Dessutom tillkom flottans personal. Det höjdes röster för att skicka ut en mobil styrka på 8 000 soldater och matroser för att bekämpa den svenska armén när den fortfarande var sårbar. Tanken var att borgare och matroser skulle kunna försvara Köpenhamn mot en överraskningsattack medan de reguljära trupperna var borta. En mindre incident vid Dragør kom dock vid ett psykologiskt olämpligt tillfälle. En svensk flottstyrka gjorde nämligen ett försök att lägga beslag på några danska skutor. Räden slogs visserligen tillbaka men den skrämde upp danskarna så mycket att de övergav alla planer på att skicka iväg trupper från Köpenhamn. Därmed var det bara vädret som kunde rädda Danmark och även det svek dem till slut, varför den danske kungen fick bråttom att sluta fred innan den svenska armén kunde sätta sig i rörelse.
Karta som visar Karl XII:s befästa läger i mitten. Humlebæk till vänster, Espergærde i det högra hörnet och Tibberup längst upp (bifogat som en bilaga i band 1 av det danska generalstabsverket).
En gång för länge sedan åkte jag bil från Helsingör och Köpenhamn. Jag passade då på att göra ett stopp vid Humlebæk för att se hur platsen för Karl XII:s landstigning såg ut. Dumt nog hade jag inte läst på om ämnet innan jag besökte Humlebæk. Jag upptäckte nämligen att stranden vid Humlebæk var väldigt brant och det kunde rimligen inte ha varit där Karl XII landsatte sina trupper. I somras gjorde jag ett nytt besök och beväpnad med generalstabsverkets kartor hade jag bättre lycka med att finna platsen som alltså inte låg vid Humlebæk utan strax norr om det i ett område som heter Tibberup. Dessvärre är det inte så mycket man kan se eftersom hela området är bebyggt med dyra villor och med undantag av någon enstaka snutt är stranden helt privatiserad.
Resterna av en skans bland träden (fotograferat från stranden). Sannolikt fanns det inga träd vid skansen när landstigningen ägde rum, men resten av området kan nog ha sett ut sådär innan alla husen byggdes.
För den som inte är militärhistoriskt intresserad är Humlebæk mest känt för konstmuseet Louisiana som ligger vid den allra nordligaste änden av tätorten. Går man ner till stranden vid Louisiana och promenerar norrut så har man på ena sidan en väldigt fin badstrand och på den andra sidan en riktig gammal lövskog (eller kanske rättare sagt skogsdunge). Detta ställe ger förmodligen den bästa uppfattningen om hur det kan ha sett ut när karolinerna landsteg där. Bland träden på kullen finns rester av en gammal skans som var i bruk när svenskarna landsteg.
Stranden sedd från kullen där skansen var belägen.
Men denna skans bör ha beskjutit svenskarnas södra flank som befann sig ett stenkast längre norrut. Dessvärre går det en kommungräns just där och Helsingörs kommun har bebyggt allting på sin sida om gränsen. Ägarna till villatomterna har varit noga med att förse alla ingångar till stranden med grindar och skyltar som upplyser folk om att det är privat mark.
”Privat område”Privat badstrand. Det fanns inget hus på tomten men likväl var det inhägnat och skyltat som privat! Detta var inte heller det enda stället som man hade gjort så här.
I mitten av landstigningsområdet fanns det visserligen en smal badstrand som var öppen för allmänheten och längst norrut fanns det en än så länge obebyggd tomt där det gick att promenera ned till stranden. Det sistnämnda stället skulle enligt generalstabsverkets karta ha kunnat vara den norra änden av den strand som upplänningarna landsteg i under den andra vågen (tillsammans med Kalmar regemente på den södra sidan, Livgardet och en bataljon av Malmö garnisonsregemente utgjorde den första vågen).
Den nordligaste änden av landstigningsområdet? (fotografen har ryggen mot norr)
Att just ”Humlebæk” valdes som plats för landstigningen berodde på att stranden där var förhållandevis flack och att det dessutom var nära till kustvägen mellan Helsingör och Köpenhamn.
Nästa inlägg kommer att innehålla färre semesterbilder och mer historia om landstigningen vid Humlebæk (jag var faktiskt på väg att glömma att jag skulle skriva ett blogginlägg idag).
De senaste två veckorna har jag fortsatt att arbeta med den nya sidan om Holstein-Gottorps armé, för jag var tydligen inte alls klar med den. Dagen efter att jag hade publicerat sidan googlade jag efter ”Holstein-Gottorps armé” och fann en gammal diskussionstråd på Skalman om just detta ämne. En av deltagarna var ingen mindre än Ben som har kommenterat på den här bloggen under sitt riktiga namn Bengt Nilsson. Han hade letat upp en bok som heter ”Das Heerwesen des Fürstentums Schleswig-Holstein-Gottorf 1600-1715” och redovisade uppgifter från den. Jag noterade att bland dessa fanns ett regemente som inte alls var inkluderat i min sida, nämligen von Dürings regemente som existerade 1696-1698. Jag insåg att jag var tvungen att leta upp just den boken och komplettera min egen sida.
När jag väl fick tag på boken, som varken fanns i krigsarkivets eller armémuseums bibliotek men väl i Stockholms stadsarkiv (!), kunde jag konstatera att det var inget mer regemente som jag hade missat. Men jag fick en bättre översikt över hur den holsteinska arméns organisation hade utvecklats och lade till ett sådant avsnitt. Och när jag väl höll på att skriva om sidan lade jag även till text som beskrev den holsteinska arméns fälttåg med fokus på de två belägringarna av Tönningen 1700 och 1713-1714. Dessutom lade jag även till ett avsnitt om fanor (med bilder!) eftersom jag uppmärksammade motstridig information om detta i min litteratur, men som även skulle kunna ge ledtrådar till regementenas uniformer (främst Livregementet). Någon gång i framtiden lär jag väl behöva göra en djupdykning i de källor som Höglund och Steve Kling har använt sig av för att reda ut vem det är som har missförstått vad om holsteinarnas fanor och uniformer. Sedan återstår det även frågetecken om holsteinska regementschefer eftersom vissa av dem dog innan deras kända efterträdare tog över. Men allt detta kommer med största sannolikhet vänta till en väldigt avlägsen framtid eftersom jag redan nu har ägnat långt mycket mer tid åt detta projekt än vad som var tänkt från början.
Jag har tidigare fått önskemål om att även skildra Hannovers armé, vilket jag då bedömde som mindre sannolikt. Men nu när jag har inkluderat Holsteins armé känns det väl som oundvikligt att även Hannovers armé måste redovisas. Fast med tanke på att sidorna om Preussen och Holstein tog mycket längre tid än beräknat så är detta ett lågprioriterat projekt.
Högsta prio nu är att ta itu med den danska armén (efter ett par månaders höstpaus) och jag bävar för hur lång tid det kommer att ta. Min förhoppning är att kunna utöka tidsperioden så att den även innefattar skånska kriget (vilket redan är fallet med den norska armén), redovisa exakt vilka platser varje regemente befann sig under stora nordiska kriget, samt gå igenom alla dess organisationsförändringar. Detta kan kanske vara för ambitiöst så vi får väl se om det blir verklighet.
