Ovanstående fana finns i Armémuseum och det yxbärande lejonet avslöjar att det bör ha varit en norsk fana. Men stången har en pappersetikett från 1800-talet med texten ”Nr 2 …Stenbock vid H…1710”. Inget norskt regemente deltog i slaget vid Helsingborg och det bör man ha vetat på 1800-talet så hur ska man förklara detta?
En trolig förklaring är att den har återanvänts av ett annat regemente. Återanvändning har bevisligen förekommit under stora nordiska kriget eftersom Västsjälländska lantdragonerna lämnade ifrån sig standar till det norska Nordanfjällska dragonregementet år 1718. Dessa standar bar danska riksvapnets tre liggande lejon som traditionellt var Själlands symbol. För slaget vid Helsingborg är de bästa kandidaterna till att bära återanvända fanor de fyra lantmilisbataljonerna. Av dessa tillhörde tre bataljoner de två själländska lantregementena som då kanske bar Norges symbol på fanorna istället för Själlands.
Såvitt jag vet finns det inte några uppgifter om utseendet på de fanor som delades ut till lantmilisinfanteriet. Litteraturen har dessutom motstridiga uppgifter om hur många fänrikar (= fanbärare) som de hade. När lantmilisregementena sattes upp 1701 skulle de bestå av tre bataljoner vardera, men enligt Rockstroh hade de bara en fänrik per regemente med undantag för Viborg-Lollands regemente som hade två eftersom det sattes upp i två olika delar av landet. Den enda syftet med fanan var att soldaterna skulle svära trohetseden till den och danskarna satsade därför på en minimalistisk lösning. Vid krigstid var ju tanken att de skulle stanna hemma och användas som garnisonstrupp eller kommenderas till flotten. Det danska Generalstabsverket har dock avvikande uppgifter, för enligt detta skulle lantmilisen ha en fänrik per bataljon. Detta var kanske något som infördes senare. Trots allt kom ju lantmilisen att användas som fältförband i slagen vid Helsingborg och Gadebusch, och då kan man ju tycka att varje bataljon borde ha fått en fana. Men den enda utökning av lantmilisens officerskår som Rockstroh nämner är att vid krigsutbrottet fick varje kompani en extra löjtnant. Det kan vara så att Generalstabsverket har gjort ett felaktigt antagande att lantmilisen hade en fänrik per bataljon i likhet med de värvade regementena.
Om det bara fanns en fana per lantregemente så bör en av de fyra lantmilisbataljonerna (Östsjälländska) ha saknat en fana i slaget vid Helsingborg. Eller så bar den kanske en gammal norsk fana som någon hade hittat i ett förråd. Det är förstås också möjligt att lantmilisen fick återanvända fanor redan när de sattes upp. Den danska regeringens inställning till lantregementena var ju att de skulle kosta så litet som möjligt.
Den norska fanan på bilden ovan är vit och det tycks inte finnas några rester av någon annan bakgrundsfärg så det verkar som om fanan ursprungligen var en livfana. Det finns exempel på röda fanor som har blivit så blekta att den röda färgen har helt utplånats och röd är ju korrekt bakgrundsfärg för ett norskt lejon. Men bären på lagerkransen är röda så det borde ju göra det mindre sannolikt att duken ursprungligen var röd.