Jag har i ett par inlägg under augusti visat fanritningar för kavalleriförband av 1766 års modell, men dessa ger ingen bra bild av skillnaden mellan m/1686 och m/1766 eftersom det var bara infanteriet som berördes av förändringarna. Så jag tänkte nu återigen visa upp några av de bilder som jag tog från krigsarkivet för att en ge en kort skildring av de svenska fanornas historia. För en mer uttömmande beskrivning hänvisar jag till LEIF Törnquists artikel ”Från banér till kommandotecken” i Meddelanden från Armémuseum 38.
Trots att Sveriges landskapsvapen härstammar från mitten av 1500-talet skulle dessa endast i enstaka fall pryda svenska fanor och standar under de följande hundra åren. Erik XIV hade ett system med att alla fanor skulle ha gula kors med individuella färger och geometriska mönster i de övriga fyra fälten. När korsen sedan försvann förde svenska regementen samma typ av fanor som de arméer som fanns på kontinenten. Det dröjde ända till 1672 innan Krigskollegiet beslutade att använda landskapsvapnen som motiv på fanorna. En förteckning på hur fanorna skulle se ut upprättades 1673. Denna ”m/1673” hade enbart landskapsvapnet och inga övriga dekorationer. Ett 50-tal fanor med detta utförande hann tillverkas innan man året efter beslutade att även ha fyrkulor i hörnen och landskapsvapnet omgivet av en lagerkrans (detta gällde både infanteri och kavalleri). Dessa revideringar stadfästes sedan i en kunglig förordning 1675 och fanor av den typen kallas därför för m/1675.
Marinregementet 1676 (m/1675)
I krigsarkivet fanns det bara en fanritning av m/1675 och det är skissen ovan som visar Marinregementets (blå) fana. Detta var ett tillfälligt regemente som sattes upp 1676 med rekryter från Halland och Bohuslän och som upplöstes efter krigsslutet.
Västerbottens kompanifana m/1686
Erfarenheterna från Skånska kriget resulterade i en revidering av fanornas utseende. Bland annat försvann fyrkulorna från alla truppslags fälttecken och kavalleriet blev även av med lagerkransarna.
Västerbotten 1759 (kompanifana m/1686B)
Enligt m/1686 skulle fanorna målas men under 1730-talet började man brodera fanorna istället och detta resulterade i att motivet blev mycket mindre än tidigare. Denna variant stadfästes i en förordning från 1756 och kallas därför i äldre litteratur för m/1756. Men eftersom fanor av den typen är betydligt äldre än så är det mer korrekt att kalla dem för m/1686B (där B står för broderad).
Trots att Västerbottens fana är avbildad i ljusblått så står det i bildtexten att den ska vara mörkblå .
Närke-Värmlands regemente 1764 (kompanifana m/1761)
1761 skedde en modernisering av fanornas utseende. Lagerkransen byttes ut mot en krönt sköld av snäckskal i rokokostil. Skaraborgs regemente var först ut med att få fanor med den designen. Dessvärre var den nya stilen inte populär och det kom flera klagomål från överstarna som bland annat kallade skölden för ”träaktig”. När det var Närke-Värmlands tur att få nya fanor 1764 protesterade dess överste mot fanritningen ovan och det resulterade i den omarbetade modellen nedan.
Närke-Värmlands regemente m/1766
Genom att byta ut snäckskalen mot stiliserade palmblad blev skölden genast mycket vackrare och m/1766 var född. För Närke-Värmlands del skedde ytterligare en förändring genom att fanan efter förslag från översten fick fältet fyrstyckat i rött (Närke) och vitt (Värmland).
Trots att man experimenterade med fanornas utseende i början av 1800-talet skulle m/1766 gälla ända fram till 1819. De flesta fanor som tillverkades av den här typen är från omkring 1812 då en stor nyinskaffning av fanor skedde i den svenska armén. Under frihetstiden och den gustavianska tiden bytte man sällan ut fanor så äldre fantyper levde kvar väldigt länge.
Bataljonsfana m/1819
1819 gick landskapsfanorna tillfälligt i graven och ersattes med enhetliga bataljonsfanor som efter fransk förebild var baserade på nationsflaggan och som inte skilde sig i utseende från regemente till regemente. Livfanan hade stora riksvapnet i vitt fält istället för lilla riksvapnet.
Södermanlands regemente m/1844
När Oscar I tillträdde 1844 återinfördes landskapsvapnen på fanorna och nu skulle även segernamn broderas in på fanorna. Det sistnämnda innebar dock att fankommittéer var tvungna att utreda vilka segernamn regementena var berättigade till och det kunde bli långdragna historier som därmed försenade nyinskaffningen.
Nu börjar det emellertid bli sent så jag hoppar över redogörelsen av de förändringar som ägde rum efter 1844. Dessa är ju trots allt av mindre intresse för en blogg som är fokuserat på det stora nordiska kriget.