Österrike på randen till undergång 1740-1741

Maria Theresia 1717-1780

Det är få människor som har ställts inför svårare uppgifter än när den endast 23 år gamla Maria Theresia efterträdde sin far Karl VI dog den 20 oktober 1740. Trots att hennes far hade använt allt sitt politiska kapital åt att trygga hennes tronföljd hade han märkligt nog inte gjort något för att förbereda henne för uppgiften. Hon hade inte deltagit i något regeringsmöte och var inte informerad om rikets tillstånd. Det hon nu upptäckte var bedrövligt. Efter att ha förlorat två krig på raken var statskassan nästan tom och skulderna höga. Efter det turkiska kriget var det dessutom uppenbart att den österrikiska arméns motgångar inte kunde skyllas på enskilda befälhavares misstag. I decennier hade officerare fått sina poster tack var tjänsteköp och nepotism snarare än skicklighet, så att officerskåren nu till stor del var inkompetent. Armén var nu också grundligt demoraliserad och även efter att fred hade slutits fortsatte den att plågas av deserteringar. På pappret var den drygt 140 000 man stark, vilket var en sänkning från de dryga 200 000 man som inte räckte till under polska tronföljdskriget, men i verkligheten fanns det inte mer än 80 000 man som fortfarande tjänstgjorde i den kejserliga armén. Med andra ord hade Österrike och Preussen lika stora arméer trots att Österrikes befolkning var sju gånger större. (Den verkliga styrkan för den österrikiska armén var nog 107 892 man, läs kommentarerna till detta inlägg för mer info)

1736 hade Maria Theresia gift sig med hertig Frans Stefan av Lothringen som var tänkt att efterträda Karl VI som kejsare. Frans Stefan uppfattades dock som en fransman och var därför impopulär bland de tysktalande österrikarna som snarare föredrog kurfurstarna av Bayern och Sachsen, vars fruar kunde göra anspråk på att ha en starkare rätt till tronen än deras kusin Maria Theresia. Medan Sachsen hade en respektabel armé på 37 000 man (efter mobiliseringen 1741, innan dess snarare drygt 20 000 man) hade dock Bayern endast 10 000 man till sitt förfogande och en ekonomi som var i lika dåligt skick som Österrikes. På egen hand kunde Bayern inte göra allvar av sina anspråk som inte ens Frankrike trodde på. Dess kurfurste Karl Albrecht var nämligen gift med Maria Theresias yngre kusin och baserade därför sitt anspråk på arvsfördrag från 1500-talet, som vid en närmare granskning i princip alla utom Bayern ansåg vara grundlöst. Sachsens kurfurste som var gift med den äldsta kusinen verkade däremot vara inställd på att acceptera Maria Theresias trontillträde. Istället för att försöka påverka tronföljden i Österrike valde därför Frankrike att satsa på kejsarvalet istället. Om Frankrikes skyddsling Karl Albrecht blev vald till kejsare istället för Frans Stefan skulle det ju allvarligt försvaga ärkefienden Österrikes inflytande. Av den anledningen höll fransmännen även tillbaka det krigsvilliga Spanien eftersom de befarande att ett yttre krig mot Österrike skulle väcka tysk patriotism och stärka den habsburgska kejsarkandidaten.

Det tycktes därför som om Maria Theresia skulle lyckas att utan krig säkra sin tron. Men samma år som Karl VI dog så dog även Fredrik Vilhelm av Preussen och hans efterträdare Fredrik den store var betydligt mer aggressiv än sin fader. I Fredriks Vilhelms politiska testamente fanns visserligen instruktioner att utnyttja Karl VI:s frånfälle till att erövra Jülich-Berg vid Rhen som Preussen länge hade gjort anspråk på. Fredrik den store ansåg dock att Jülich-Berg var en för liten vinst jämfört med den stora risken det innebar att gå i krig utan bundsförvanter. Han dammade istället av ett gammalt tvivelaktigt anspråk på delar av Schlesien genom att mycket överraskande invadera denna provins i december 1740. De fåtaliga försvararna drevs snabbt undan och endast ett fåtal fästningar höll ut efter januari.

Invasionen av Schlesien satte igång en febril aktivitet i Europas huvudstäder under det närmaste halvåret och alla möjliga kombinationer av allianser diskuterades. Fredrik den store erbjöd till exempel att ersätta Österrike med pengar och militärt stöd mot Frankrike ifall han fick behålla större delen av Schlesien. Preussen hotades i sin tur att styckas av en möjlig allians mellan Österrike, Hannover-Storbritannien, Nederländerna, Ryssland och Sachsen. Det sistnämnda landet kunde inte riktigt bestämma sig för ifall de skulle försöka erövra österrikiskt eller preussiskt territorium. Det som till slut fällde avgörandet var den preussiska segern över österrikarna i slaget vid Mollwitz i april 1741. Slaget var egentligen bara en taktisk seger som inte påverkade det militära läget, men det hade stor psykologisk betydelse i det diplomatiska spelet som stod och vägde. En stor anti-österrikisk koalition bildades mellan Frankrike, Bayern, Sachsen, Preussen och Spanien. Österrikes kärnländer skulle styckas så att:

• Preussen fick nedre Schlesien.
• Sachsen fick övre Schlesien, Mähren (som skulle upphöjas till kungarike) och en del av nedre Österrike (dvs. provinsen Niederösterreich).
• Bayern fick Böhmen, övre Österrike (dvs. provinsen Oberösterreich) och Tyrolen med det så kallade främre Österrike (besittningar i Schwaben).
• Den spanske prinsen don Felipe skulle få Österrikes italienska besittningar.

Frankrike själv strävade inte efter att vinna något eftersom de fruktade att en stor antifransk koalition skulle bildas ifall de försökte ta Österrikiska Nederländerna.

Det militära läget såg nu väldigt dystert ut för Österrike i och med att fransmännen deltog med 80 000 man i Tyskland. Av dessa förstärkte 15 000 man den bayerska armén som anföll längs med Donau medan 25 000 fransmän anföll Böhmen från väster och sachsarna anföll Böhmen från norr. De återstående 40 000 fransmännen placerades i Westfalen och skrämde Österrikes enda bundsförvant i Tyskland, Storbritannien-Hannover, till neutralitet. Ryssland kunde inte heller komma till undsättning eftersom det hade med attackerat av Sverige som stöddes med franska subsidier. Österrike var därmed hopplöst underlägsen när de militära operationerna inleddes under hösten och vägen till Wien var vidöppen för bayrarna som mötte en sympatiskt inställd civilbefolkning.

I detta läge var det få som trodde att Österrike skulle ha en chans att rädda sig, vilket ironiskt nog blev vad som räddade Österrike. Den fientliga koalitionen präglades nämligen av inbördes rivalitet och medlemmarna önskade inga framgångar åt sina grannar. Bayern avbröt marschen mot det nästan försvarslösa Wien och vände norrut mot Prag av rädsla för att Sachsen inte skulle respektera delningsplanen. Preussen slöt ett hemligt vapenstillestånd med Maria Theresia och låtsades sedan bara att föra krig så att Österrike kunde föra över trupper från Schlesien till Böhmen. Men de sävliga österrikarna rörde sig alldeles för långsamt för att kunna rädda Prag som föll i slutet av november varefter Karl Albrecht kunde krönas till kung av ett välvilligt inställt Böhmen den 5 december.

Efter ett år av motgångar hade dock den psykologiska vändpunkten kommit för Maria Theresia. Bedrövad över hennes undersåtars bristande lojalitet fann hon just lojalitet i en oväntad del av hennes rike. I september höll hon ett tårfyllt tal till den i vanliga fall motsträviga ungerska riksdagen där hon förklarade hur illa situationen var och hur orolig hon var över hennes barn. Hennes tal rörde ungrarna till tårar och de utbrast i passionerade yttringar av lojalitet till sin drottning. De följde upp detta med att lova att sätta upp en 100 000 man stark ungersk armé till stöd för henne, och även om det till slut bara blev drygt 20 000 man (villkorat med politiska eftergifter) så gav detta Maria Theresia hoppet att kunna fortsätta kampen. Österrike skulle samla sina krafter och gå till motoffensiv 1742.