Bataljmålningar

Slaget vid Narva (av David von Krafft eller av Daniel Stawert)

Slaget vid Narva (målning av David von Krafft eller Daniel Stawert?)

På den engelska wikipediasidan om slaget vid Narva finns följande bild som uppges vara “Carl Gustaf Rehnskiöld vid Narva” av David von Krafft. Detta är väldigt förvånande eftersom jag kände inte till att Krafft hade gjort bataljmålningar. Vid en närmare granskning av bilden visade målningen också vara misstänkt lik Daniel Stawerts mer kända bataljmålning av detta fältslag som finns upphängd på Drottningholms slott. När jag sedan följde wikipedias källangivelse för bilden hittade jag både bilden och den här beskrivningen på Nationalmuseums hemsida:

“Medelålders. Knäbild, stående ansiktet något fas höger, kroppen lätt till vänster. Grå allongeperuk, blå ögon och små, ljusa mustascher. Iklädd lindhalsduk, blåfodrat harnesk, gult kyller, gula byxor och kraghandskar samt värja i gult gehäng. Håller i höger hand marskalkstav, stödd mot rådsherremanteln, som jämte hatten ligger på ett förgyllt bord, stöder vänster hand mot kanonmynning. I bakgrunden till höger gulröda fanor, till vänster klippvägg samt utblick mot ett landskap. Inskription upptill till vänster.”

Det är helt uppenbart att texten beskriver en helt annan målning än den på bilden. Nationalmuseum måste ha blandat ihop sina bildfiler och en intet ont anande wikipediaskribent har sedan spridit misstaget vidare.

Varför Nationalmuseum ens har en bild på Stawerts målning över slaget vid Narva vet jag inte. För när jag söker på hans namn i Nationalmuseums samlingar får jag inga träffar alls. Inte ens när jag söker på David von Krafft kan jag hitta de övriga två bataljmålningarna som Stawert gjorde (landstigningen vid Humlebæk och övergången av Düna). Wikipedia har dock lyckats få tag på en bild på hans Düna-målning (även om de inte har uppmärksammat att Stawert är dess upphovsman):

Stawert-Düna

På wikipedia går det att se den här bilden i en större  upplösning (2000 x 1693 bildpunkter). Dessvärre har fotot på målningen en så dålig skärpa att detaljerna blir inte mycket bättre än på den mindre bilden ovan. Det går dock att se att bataljonen längst till vänster (Västerbotten?) inte har vikt upp skörten på sina rockar. I ett inlägg från januari noterade jag att även Johan Lithén hade avbildat västerbottningarna på samma sätt i sin skildring av slaget vid Düna. Även bataljonen bredvid i Stawerts målning ser ut att sakna uppvikta rockskört. Stawerts infanteri-hattar ser dock ut att vara trekantiga, till skillnad från kavalleriets. Erik Bellanders beskrivningar av målningarna bekräftar frånvaron av uppvikta rockskört även om han är mer försiktig med att kalla hattarna för trekantiga.

Stawerts tredje målning (eller rättare sagt hans första) över landstigningen vid Humlebæk finns så vitt jag vet inte att få tag i på Internet. Men detaljerna på den är alldeles för små för att man ska kunna få fram information om uniformer. Den är mer av intresse för dem som gillar målningar på örlogsskepp.

Daniel Stawerts bataljmålningar på Drottningholms slott får väl anses vara bland de allra mest kända avbildningarna över stora nordiska krigets fältslag. Fast förstaplatsen tror jag nog tillfaller Rommels avbildning av slaget vid Gadebusch som finns på krigsarkivet och som går att se om man klickar på denna länk.

Posted in Uniformer, Övrigt | 4 Comments

Uppslag, krage och kanter

Den detalj i den karolinska uniformen som var allra mest “svensk” var de små ärmuppslagen. I en tid då militära uniformers utseende bestämdes av det civila modet hade de europeiska arméerna mycket stora uppslag som var besvärliga när man skulle hantera vapnet. Sverige var dock undantaget eftersom Karl XI hade strävat efter fältmässiga uniformer till sin armé. Under 1690-talet var det ett återkommande klagomål från Karl XI att officerare hade för stora ärmuppslag. Samtida bilder visar också att det kunde finnas skillnader mellan manskapet som hade de små “svenska uppslagen” medan befälen som själva betalade för sina uniformer hade mer moderiktiga uppslag.

Hur små skulle då de svenska uppslagen vara och exakt när infördes de? Jag har inget bra svar på någon av dessa frågor. I det förra inlägget och i kommentarerna till detta framgår det att en halv aln kläde länge var tygåtgången till uppslag plus eventuella kanter och krage (med hänsyn tagen till variationer mellan regementena och bredden på klädet). De två exempel jag hade från stora nordiska kriget (1701 och 1710) angav dock bara en fjärdedels aln kläde till uppslag och krage. Anders Larsson kom sedan med ett exempel från 1719 som tydde på att endast en åttondels aln gick till till uppslag och krage. Dessa exempel skulle kunna ses som en indikation på att uppslagen minskade i storlek under kriget.

I Höglunds uniformsbok nämns det att Södermanlands regemente skulle ha 1½ åttondels breda ärmuppslag. Eftersom en aln motsvarar 0,593808 meter så skulle det innebära drygt 11 centimeter breda ärmuppslag. Karl XII:s uniform uppges av Livrustkammaren ha 7,5 centimeter breda uppslag, en bredd som matchar den åttondels aln som Anders Larsson nämnde att Kronobergs regemente skulle till sina uppslag 1719. Drakenhielms uniform som är från samma tid har dock 12-13 centimeter breda uppslag (samt ingen krage).

Men om aln-längden är en indikation på hur breda uppslagen är så borde det innebära att det normala för tiden innan krigsutbrottet skulle vara en halv aln breda ärmuppslag (29,7 cm). Så stora uppslag skulle dock täcka hela underarmen och kan då knappast vara frågan om de små “svenska uppslagen”. I en artikel i senaste numret av Carolinen skriver Höglund om skånska krigets uniformer och han tycks där resonera som om klädet till uppslagen delades längs mitten så att en halv aln blev till två remsor kläde med en bredd på en fjärdedels aln (14,8 cm). Själv hade jag dock spekulerat i banorna att en halv aln (29,7 cm) borde motsvara omkretsen på ett uppslag. För att lista ut hur breda uppslagen då skulle bli bör man veta hur bred klädeslängden till uppslagen var, vilket oftast inte nämns. Men oavsett ifall man följer min tankegång eller vad Höglund skriver så innebär det att uppgifterna om en halv eller en fjärdedels aln inte behöver innebära att uppslagen var olika stora. En åttondels aln borde däremot rimligen innebära mindre uppslag än i alla fall på 1600-talet.

Det som ytterligare komplicerar saken är att det kläde som var angivet för uppslagen skulle också fram till 1683 gå till kanter och därefter till krage. Exakt när kragen blev allmän i den svenska armén är inte känt. Dalregementet hade sådana 1688, men detta regemente hade ju inte den mest typiska uniformen. Nyland fick dock sådan 1696 och Bellander nämner att år 1700 skulle alla infanteriregementen ha krage på sina rockar så det verkar inte orimligt att anta att kragen fanns med redan från början när den karolinska uniformen infördes. Utan att stödja mig på fakta skulle jag också gissa på att tygåtgången till kragen motsvarade det som gick åt till två små ärmuppslag. Men när jag räknar på det sättet inser jag att det skulle innebära väldigt stora ärmuppslag (och rejäl krage) omkring år 1690 även ifall det bara var 2 x ½ aln som tilldelades till uppslag och krage. I så fall hade kanske de små uppslagen inte införts när de första karolinska uniformerna började delas ut i slutet på 1680-talet, även om Dalregementet och Närke-Värmland avvek från mängden genom att bara lägga ut 3/8-dels respektive 1/4-dels aln till sina uppslag. Eller så hade regementena samma fördelning som Närke-Värmland, dvs 4,25 aln till rocken och 0,25 aln till uppslag och krage istället för 4 aln respektive 0,5 aln som i förordningen från 1683.

Vad gäller de kanter som förekom på uniformerna av skånska krigets typ så har jag ingen aning om hur mycket tyg som gick åt till dessa. Men jag antar att bredden på kanterna bör ha motsvarat den på den här uniformen som är utställd på Armémuseum:

Posted in Uniformer | Leave a comment

Mängden tyg som gick åt till en karolinsk rock

I år har jag skrivit ett par inlägg som tar upp hur antalet knappar varierade över tid i den karolinska uniformsrocken. Men även själva tygåtgången till rocken varierade över tid och det är av intresse när ska diskutera olika uniformsmodeller.

Den typ av rock som utgjorde grunden i såväl den karolinska uniformen som dess omedelbara före- och efterträdare var en justaucorps. Detta var benämningen på den  knälånga rock som blev högsta mode i Frankrike på 1660-talet och som spred sig därifrån till resten av Europa (ca 1670 kom den till Sverige). Namnet betyder “kroppsnära” vilket syftar på överdelen av rocken. Under midjan skulle den däremot vara mycket vid så att underdelen fick en klockform och även uppslagen på ärmarna skulle vara mycket stora.

Justaucorpsen gjorde sin entré i den svenska krigshistorien under skånska kriget och 1675 skulle en manskapsrock bestå av 5 alnar kläde (+ en ½ aln kläde åt uppslag och kant). Redan två år innan hade dock översten för Södermanlands regemente klagat över att 5 alnar var alldeles för lite för en rock och begärde därför mer kläde “ty om Råckarne skulle göras så korta, vore de ingen Soldat lika”. Men trots detta skulle rockarna bli ännu mindre.

I uniformsförordningen från 1683 anges att en rock skulle bestå av 4 alnar kläde i regementets färg (med en bredd på 2,25 aln). Återigen skulle dessutom uppslag och kant ha en extra ½ aln kläde. Varken nu eller i det tidigare exemplet nämns något om fodret. Anledningen till ointresset kan kanske vara den att soldaterna inte skulle ha rockskörten uppvikta och därför skulle ändå ingen se fodret.

Uniformsförordningen från 1683 kom dock troligen inte till användning eftersom när regementena skulle börja nymunderas 1687 var det istället frågan om den karolinska enhetsuniformen. I ett kungligt brev till statskontoret angående Älvsborgs regemente bestämdes det att varje man skulle ha 4,5 aln kläde till “jacka och uppslag” samt 6 alnar boj till fodret. Även skaraborgarna skulle ha 4,5 aln till rock och uppslag. Dalkarlarna fick däremot 4 alnar till rocken och bara 3/8 aln till uppslag och krage samt endast 4 alnar boj till fodret. För att få råd med alla knappar verkar de alltså ha sparat på fodret och uppslagen. Närke-Värmland hade däremot kostat på sig inte bara knappar utan även 4,5 aln kläde till rocken. I gengäld har de sparat in ännu mer på uppslag och foder än dalkarlarna, det vill säga en fjärdedels aln kläde respektive 3 alnar boj vilket var exakt hälften av vad kungen tyckte att Älvsborgs regemente borde ha. Upplänningarna fick 4,5 aln till rock och uppslag men lyckades tydligen få tag i 7 alnar boj till fodret.

Trots alla variationer mellan regementena framträder ändå en tydlig bild av en karolinsk rock som i normalfallet hade 4,5 aln kläde till rock och uppslag, vilket var samma mängd som skulle gälla i förordningen från 1683. Det som komplicerar bilden är frågan om när krage infördes på rocken och när uppslagen minskade i storlek. Det är dessa saker som skiljer uniformen som bars under skånska kriget (då endast Livgardet hade krage) och den klassiska karolinska uniformen. Dessa förändringar kan eventuellt ha tagit ut varandra och skulle då kunna förklara varför tygmängden för uppslag var oförändrat.

Klagomål över att uniformsrocken var alldeles för snålt tilltagen återkommer också vid denna tid. Åtskilliga rusthållare vid Livregementets livkompani hade nämligen snålat med uniformerna och endast anskaffat 4 alnar till rocken vilket efter krympning inte var tillräckligt “enär knappast 4,5 alnar förslog till fullkomlig rock efter den föreskrivna modellen”(kavallerister skulle ha vidare rockar än infanteristerna eftersom de behövde få plats med ett harnesk under den).

Storleken på uniformsrocken synes ha förblivit på ungefär samma nivå under de första krigsåren. En skrivelse från 1701 handlar om en beställning på 600 komissrockar som var och en skulle bestå av 4,25 aln kläde och 8 alnar foderboj. En obetydlig minskning på en fjärdedels aln som med tanke på den variation som fanns mellan regementen (och rusthållare) ligger gott och väl inom “felmarginalen”.

Under vistelsen i Sachsen i december 1706 skriver dock Karl XII till statskontoret att de uniformer som tillverkas där nere år vidare än tidigare. Nu skulle det gå åt 5,5 aln kläde till en uniformsrock (vilket var samma tygmängd som Livgardets underofficerare skulle ha enligt m/1699). Detta har traditionellt tolkats som den “yngre karolinska uniformens” födelse. Men frågan är om detta verkligen var någon permanent förändring och inte bara ett unikt tillfälle att kosta på sig lite dyrbarare uniformer när det var Sachsen som stod för notan. För när Jämtlands regemente skulle få ut nya uniformer 1710 skulle klädesrocken återigen bestå av 4 alnar blått kläde och en fjärdedels aln gult kläde.

Tyvärr har jag ingen uppgift om exakt hur mycket tyg som skulle gå åt till en m/1756-rock eftersom det i Bellanders bok bara anges en totalsiffra för rock, väst och byxor på 7 och 3/8-dels aln kläde. Men det skulle vara intressant att veta i vilken mån siffran för rocken skiljer sig  från den “äldre karolinska uniformens” 4,5 aln för en menig infanterist.

Posted in Uniformer | 5 Comments

Det praktfulla Dalregementet

Jag har nu fått tag i den sista av Björn Askers artiklar i Meddelanden från Armémuseum som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Denna handlar om det svenska fotfolkets nybeklädnad 1689-1694 och då främst Dalregementet, Västmanland och Närke-Värmland. Det som är intressant med artikel är att den belyser den bristande enhetlighet som fanns i den karolinska uniformerna även när de införskaffades ungefär samtidigt.

Göte Göranssons tolkning av Dalregementets kaptensuniform år 1688. Det är dock långt ifrån 120 knappar på den bilden.

Göte Göranssons tolkning av Dalregementets kaptensuniform år 1688. Det är dock långt ifrån 120 knappar på den bilden.

När jag skrev inlägget knappologi för två månader sedan nämnde jag att Dalregementets rock hade 48 knappar år 1688 medan Närke-Värmland hade 42 knappar på sin år 1691. Efter att ha läst Björn Askers artikel visar det sig att båda regementena tydligen hade tagit sig friheter på det området. Karl XI anmärkte i kvittensen till Närke-Värmlands regementschef att denne hade förfogat över beklädnadspenningarna så att korpralar och meniga vid hans regemente hade 1½ dussin respektive ½ dussin fler knappar än vid de ordinarie regementena. Standarden för en menig uniformsrock vid denna tid skulle alltså vara 36 knappar. Man kan då undra hur kungen reagerade på Dalregementets 48 knappar för meniga och 96 knappar för underofficerare! Asker berättar inte hur många knappar Dalkarlarnas officersrockar skulle ha utan han hänvisar till dess regementshistoria av Philström och Westerlund. Men i Åberg/Göranssons bok “Karoliner” står det att Dalregementets kaptener år 1688 skulle ha 120 förgyllda knappar! Det är helt uppenbart att antalet knappar var ett sätt att ange en persons rang, men tio dussin knappar på en och samma rock låter för den moderne läsaren som rent löjeväckande. Hur fick de ens plats med så många knappar?

Dalregementets knapphysteri sätter också några andra saker i sitt sammanhang. Det var ju väldigt få karolinska regementen som hade grenadjärmössor och den troliga orsaken till det är att de regementschefer som ville ha sådana var tvungna att betala ur egen ficka eftersom kronan inte bekostade detta. Uppenbarligen var Dalregementets chef villig att kosta på sig sådan lyx eftersom det allra tidigaste belägget för grenadjärmössor (1691) kommer från just detta regemente. Samma år försågs dessutom Dalregementets pikar med små flaggor, vilka fortfarande användes 1699. Enligt Josef Alm (“Blanka vapen och skyddsvapen” sid 146) använde troligen hela det svenska infanteriet pikflaggor fast han erkänner att han inte har sett några andra uppgifter eller bilder som bekräftar detta. Men med hänsyn till det ovan nämnda framstår dessa dala-flaggor snarare som en individuell avvikelse av ett regemente som utmärkte sig för sin praktlystnad.

Posted in Uniformer | 4 Comments

Kriget som inte blev av

Om man bortser från de hjälptrupper som Karl XI skickade till de allierade under pfalziska tronföljdskriget så rådde det fred i Sverige under hela två decennier mellan skånska kriget och stora nordiska kriget. Detta var en anmärkningsvärt lång fredsperiod. Innan frihetstiden var detta förmodligen den längsta perioden någonsin som svenska trupper inte hade stridit på vare sig svenskt eller något grannlands territorium. Men det var väldigt nära att denna långa fredsperiod hade blivit mycket kortare.

Fredsperioden inleddes 1679 när en fransk armé trängde in i norra Tyskland och tvingade Sveriges fiender att sluta fred med Sverige. Trots att den svenska armén hade presterat mycket dåligt under kriget kom de tack vare Frankrikes insats undan med endast obetydliga territoriella förluster. Karl XI kände dock inte någon större tacksamhet för detta utan han upplevde det istället som en förödmjukelse att Frankrike slöt fred på Sveriges vägnar utan svenskt deltagande i förhandlingarna. Detta var inte hur man behandlade en jämlik bundsförvant utan snarare en vasall. Den aggressiva franska utrikespolitik, som var anledningen till att Sverige motvillig hade blivit indraget i ett krig som man inte var förberedd för, tycktes dessutom bara öka i styrka nu när Ludvig XIV stod på höjden av sin makt. För Karl XI var det därmed läge att byta sida i utrikespolitiken och 1681 slöt Sverige en allians med Holland.

Tajmingen för alliansbytet var dock inte den bästa. Frankrike var vid tillfället ohotat i Europa och kunde med tvivelaktiga anspråk annektera område efter område i Tyskland medan de övriga stormakterna tittade på. Den förutsägbara konsekvensen av alliansbytet blev därför att Frankrike istället allierade sig med Sveriges fiender Danmark och Brandenburg. 1679 hade dessa två länder de facto besegrat Sverige och det var fransmännen som hade tagit ifrån dem deras vinster. Men från och med 1682 kunde de med Frankrikes stöd i ryggen uppträda mycket hotfullt mot ett Sverige som fortfarande var försvagat efter skånska kriget. En franska flotta på 30 skepp uppenbarade sig i Öresund sommaren 1683 och skrämde upp svenskarna så mycket att en delmobilisering genomfördes samt att den svenska flottan flyttades från Karlskrona till Kalmar för att inte återvända förrän 1686.

Något krig bröt dock inte ut eftersom Frankrike hade blicken riktad mot Tyskland och ville inte ha sina nya bundsförvanter upptagna av ett krig mot Sverige. Vad som däremot skedde var att Danmark i strid mot fredsavtalet från 1679 trappade upp konflikten med hertigen av Holstein-Gottorp (Karl XI:s morbror) som tvingades i landsflykt till Hamburg och 1684 fick se sina andelar i Slesvig indragna till den danska kronan. Karl XI protesterade mot detta men var för tillfället maktlöst att göra något åt det. Danmark kunde nämligen även räkna med stöd från England vars katolske kung Jakob II tillhörde det franska lägret. I detta gynnsamma läge riktade Danmark även blicken mot riksstaden Hamburg som belägrades 1686 (den danske kungen fick dock nöja sig med att staden betalade 300 000 daler till honom).

Danmarks aggressiva politik i Tyskland mötte dock alltmer motstånd. Framförallt var de Lüneburgska hertigarna (det som skulle bli Hannover) starkt engagerade i att rulla tillbaka den danska expansion i Tyskland. Men också Brandenburg motsatte sig den även om de intog en vacklande ställning i frågan. Tillsammans hade de skickat trupper för att försvara Hamburg och nu började de även sätta press på Danmark i den holsteinska frågan. Från och med 1687 deltog stormakterna och de nordtyska staterna i utdragna förhandlingar om Holstein-Gottorps status där Sverige och Lüneburg stod för den hårda linjen mot Danmark. Danskarna var dock inte villiga att böja sig för kraven då den franska alliansen gav dem triumf på hand.

Vändpunkten kom i november 1688 när en holländsk armé landsteg i England och avsatte Jakob II som kung. Följden av detta blev att England gick från att vara en fransk bundsförvant till att förenas i en personalunion med Holland styrd av Ludvig XIV:s ärkefiende Vilhelm av Oranien. Frankrike som redan hade startat ett krig i Tyskland för att tvinga fram ett erkännande av sina annekteringar fann sig nu ställd inför en mycket stor antifransk koalition (som även inkluderade Sverige). Detta innebar att de inte längre kunde bistå Danmark som nu hastigt och inte så lustigt upptäckte att de var politiskt isolerade. Deras styva hållning i förhandlingarna om Holstein veknade nu något, men de var fortfarande inte villiga ge upp sina ambitioner. Med förhalningar och försök att få till vaga och mångtydiga formuleringar i avtalstexten hoppades de kunna segla igenom stormen utan några större eftergifter.

Sverige och Lüneburgarna var dock inte villiga att låta dem komma undan så lätt. Karl XI lät meddela att några svenska hjälptrupper inte kunde skickas till Holland så länge det fanns risk för krig mot Danmark och krävde därför att den holsteinska frågan skulle avgöras först. Vilhelm av Oranien gick med på detta och ställde därför en engelsk-holländsk flotta till förfogande för att försvara hertigen av Holsteins anspråk. Tiden för kompromisser var nu förbi och Danmark krävdes på ett fullständigt återupprättande av hertigdömet Holstein-Gottorp samt ett skadestånd för ockupationen. Ett ultimatum för när Danmark senast måste acceptera kraven för att undvika krig sattes till den 20 juni 1689. In i det sista vägrade Danmark att gå med på så förödmjukande villkor. Medan nedräkningen pågick beordrades den svenska flottan att gå till sjöss och regementen fick order att marschera mot Skåne. Det var nu uppenbart för Danmark att ett krig mot en övermäktig koalition skulle bli av ifall de inte vek ned sig. Så den 20 juni skrev de under det förhatliga avtalet som gav tillbaka delarna av Slesvig till hertigen av Holstein-Gottorp.

För Karl XI utgjorde händelserna under 1689 höjdpunkten i hans regering. De förödmjukande motgångarna under skånska kriget och den efterföljande fredsperioden hade nu vänts till triumf. Utan att avfyra ett enda skott hade Karl XI tvingat sin ärkefiende till underkastelse och återbördat förlorat territorium till sin morbror. Hans kompromisslöshet hade dock resulterat i ett läge som var helt oacceptabelt för danskarna och som de skulle försöka att korrigera vid första bästa tillfälle, vilket inföll under hans sons regeringstid.

Posted in Allmän historia | Leave a comment

Enhetsuniformen

Tidpunkten för den svenska enhetsuniformens införande har traditionellt daterats till den 29 maj 1687. Då beordrades nämligen kammarkollegiet i ett brev från kungen att skicka ut blå klädesprov till alla överstar (vilket citeras i Erik Bellanders bok på sidan 182):

“Till Kammarkollegium att sända prov till alla överstar i Sverige av det blå klädet som Kongl. Maj:t har approberat
Såsom vi i nåder gott funnit hava att hela Wår militie till fot här i Sverige skall hädanefter klädas uti blått, alltså befalles eder härmed nådeligen, att I med det första avfärden prov till alla våra överstar av infanteriet här i Sverige av det blå klädet för 4 aln. kmt alnen, som vi … approberat … hava, på det de sedan kunna draga försorg varest där utav manufakturerna här i Vårt rike dylikt kläde för deras anförtrodda regementen måge bekomma.”

Björn Asker har dock i en artikel från 1981 som finns i “Meddelande 39 från Armémuseum” redovisat en avvikande uppfattning. Enligt honom togs beslutet om blå enhetsuniformer ett par år innan och brevet från 1687 handlade bara om att man då hade bestämt sig för exakt vilken blå nyans som skulle gälla.  Som stöd för detta anger han ett brev från överste Georg Johan Wrangel vid Upplands regemente som skrevs den 22 maj 1685:

“Efter såsom ryktet går att, att Hans Maj:t vill förändra liveriet med regementena, och att /ett/ och annat behöves till knekternes mundering att anskaffa; ity begäres Hans Maj:ts allernådigste vilje att veta, vad för couleur till stofferingen bliver vid detta regemente bibehållet”

Karl XI svarade på detta brev redan den 27 maj:

“Såsom översten begärar att veta vad för couleur nu härefter skall brukas till stoffering på regements livréer; så giver Kungl. Maj:t härigenom översten till förstå, att det härefter blir gult som förr, när regementet skall få nya kläder, vilket intet lär ännu behövas eller ske så snart.”

Genom att använda ordet “härefter” bekräftar kungen att en förändring är på gång även om uppslagsfärgen kommer att förbli gul. Det faktum att översten bara frågade om uppslagsfärgen och inte rockfärgen (som då var röd) kan tolkas som att det var underförstått att den skulle ändras till blått. Tidigare samma år (13 januari 1685) hade kungen dessutom svarat på ett liknande brev från överste Gustaf Hård vid Skaraborgs regemente och då meddelat att hans regemente i framtiden skulle få blå rockar men att de gamla uniformerna (gula rockar med svarta uppslag) kunde brukas ett par år till.

De ovannämnda breven tyder på att ett principbeslut om blå enhetsuniformer hade tagits senast vid årsskiftet 1684/85. Enligt Björn Asker kan detta beslut ha tagits tidigast efter den 3 januari 1683 då en beklädnadsförordning utfärdades som utgick ifrån att regementenas uniformer skulle vara av olika färg. Han anser därför att beslutet troligen togs under 1684. Men eftersom armén i stor utsträckning bar uniformer som hade delats ut efter krigsslutet 1679 var det inte aktuellt att sätta igång arbetet med att ersätta arméns uniformer förrän 1687. Och det var ju först under perioden 1689-1694 som enhetsuniformen de facto infördes.

Björn Asker har i det följande meddelandet från Armémuseum (Nr. 40) skrivit “Om svenska fotfolkets nybeklädnad 1689-1694“. Dessvärre har jag inte ännu fått tag i den boken men Lars-Eric Höglund har ju i sin bok (sid 12) en lista över när de svenska infanteriregementena mönstrades med den blå enhetsuniformen:

  • 1688: Nyland, Åbo, Österbotten.
  • 1689: Skaraborg, Björneborg (del)
  • 1690: Västmanland, Södermanland, Dalregementet
  • 1691: Uppland, Närke-Värmland, Västgöta-Dal, Älvsborg
  • 1692: Östgöta, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Björneborg (del)
  • 1694: Åbo, Västerbotten, Hälsinge

Jämtland, Savolax och Viborg hade blå uniform redan 1683. Tavastehus hade blå rockar senast 1696.

Posted in Uniformer | 1 Comment

Återigen uniformsikoner

Ryttare med hatt

Ikon från november 2013

Ryttare med karpus

Ikon från november 2013

I februari presenterade jag nya uniformsikoner för infanteriet och lovade att fortsätta med kavalleriet. Tiden går och nu är det maj och det har egentligen inte hänt så mycket. Redan i november 2013 hade jag visserligen gjort svenska kavalleri-ikoner (som syns ovan och till höger) och det enda som behövdes var Sveriges motståndare. Jag var dock inte helt nöjd med dessa bilder, framförallt inte kappan som fladdrade lite väl mycket. Istället valde jag att satsa på en helt ny pose baserad på infanteribilden där ryttaren står framför sin häst. På så sätt skulle man kunna se alla detaljer på uniformen samtidigt som det fortfarande gick att se färgerna på schabraket och pistolstrumporna. Dessutom skulle de bli mycket enklare att modifiera bilderna ifall infanteriet och kavalleriet var baserat på samma grundpose.

Denna nya strategi har därför under våren resulterat i de nedanstående bilderna:

RyttareRyttare2Jag måste dock erkänna att jag inte är helt säker på att den här nya posen fungerar. Min första reaktion när jag var klar med dem var att bilderna blev för plottriga. Men efter ett tag vande jag mig vid dem och började gilla dem. Fast jag är fortfarande orolig över att de inte kommer att fungera i ett mindre format med åtta bilder bredvid varandra på hemsidan.

Ryttare vinterUtan häst blir bilden mycket tydligare och snyggare. Och i de fall då jag inte känner till färgen på schabrak och pistolstrumpor blir det också den hästlösa bilden som jag kommer att använda. Frågan är bara ifall det kommer att se konstigt att ha kavalleriregementen med eller utan häst huller om buller på fältslagssidorna.

En mycket bra fördel med den nya posen är annars att den har samma bredd som infanteribilden vilket innebär att jag kan ha lika många ikoner i bredd oavsett ifall det är kavalleri eller infanteri.

Förlagan till den här posen k0mmer för övrigt från sidan 7 i Ospreyboken om slaget vid Poltava. Jag lånade inte bara hästen utan även pistolen från den bilden. Ursprungligen hade jag tänkt att ryttaren skulle hålla hästarnas tyglar, men jag lyckades aldrig rita handen på ett snyggt sätt eller ens på ett acceptabelt sätt. Dessutom hade jag ett problem med ficklocket (utformade à la Adelsfanan) på den vänstra sidan. Utrymmet räckte inte till för ett helt ficklock och ett halvt ficklock såg väldigt konstigt ut. Det blev därför väldigt praktiskt att låta pistolen skymma fickan.

Nästa steg i det mycket utdragna ikon-arbetet är att skapa danska och sachsiska versioner av dessa bilder. Om jag nu kommer så långt eftersom jag, just när jag skrev det här inlägget, lade märke till att hästens huvud och pistolstrumpan befinner sig väldigt långt ifrån varandra…

Posted in Uppdateringar på hemsidan | Leave a comment

Errata och Adelsfanan – del 2

Bengt Nilsson tipsade mig om att det i Historisk tidskrift från 1924 finns en artikel av Per Sörensson som beskriver Adelsfanans historia efter 1680 (tiden innan täcks in av en artikel i 1922 års årgång). Denna artikel besvarar alla de frågetecken jag har haft om förbandet. Men jag kan också konstatera att det var inte mycket som stämde i den beskrivning jag fick från Grill och Nordisk familjebok. Därför är det dags för ännu en omgång rättelser.

Först kan jag dock konstatera att anledningen till att Södermanland-Närke-Värmlands kompani inte hade några boställen berodde på att indelningsverket faktiskt inte hann införas där. Adelsfanan var sist ut när indelningsverket organiserades och förutom att Sörmlandskompaniet saknade boställen så fick Skånekompaniet (som inkluderade Blekinge och Halland) inga indelningar överhuvudtaget förrän efter stora nordiska kriget. Istället för indelningar fick de under både Karl XI:s och Karl XII:s tid kontantlöner istället.

När det gäller storleken på själva förbandet så varierade detta över tid och kompanierna var olika stora. Det var nivån på adelns inkomster som bestämde hur många ryttare de skulle sätta upp, så när dessa minskade sjönk även antalet ryttare. Dessutom var änkor och minderåriga adelsmän befriade från rusttjänst vilket också medförde variationer över tid. Att som både Nordisk familjebok och Grill ange styrkan till 550 man är därför inte korrekt. Sörensson anger att Adelsfanan bestod av 636 man år 1684 för att därefter nå sin högsta nivå sedan Erik XIV:s tid år 1689 då det uppgick till 672 ryttare. 1717 hade antalet sjunkit till 472 ryttare, fast då var det finska kompaniet inte inkluderat som dock vid krigsutbrottet bara hade kunnat prestera 30 man.

I ett historiskt perspektiv hade det varit väldigt svårt att få adeln att utföra sin rusttjänst eftersom de ständigt försökte komma undan så billigt som möjligt genom att ställa upp med bristfällig utrustning & hästar samt med olika ursäkter stundom inte ens rekrytera en ryttare. Detta trots att rusttjänsten var betydligt mindre betungande för dem än för rusthållarna vid de övriga indelta kavalleriregementena. Kvaliteten på Adelsfanan hade därför ett starkt samband med kungamaktens styrka och det var var först med det karolinska enväldet som Adelsfanan blev ett effektivt kavalleriförband. Men även då var listan på defekter mycket lång vid generalmönstringarna. När enväldet föll 1719 så föll även centralmaktens kontroll över Adelsfanan som snabbt förvandlades till ett pappersförband. Redan 1719 minskades kraven på adeln så att storleken på Adelsfanan sjönk från omkring 500 man till 400.

Nordisk familjeboks påstående om årliga mönstringar fram till 1729 och därefter vart tredje år stämmer inte. Dessa mönstringar genomfördes aldrig eftersom adeln gjorde allt vad de kunde för att förhindra att tillståndet på regementet kontrollerades. Det var så illa att Adelsfanans överste inte hade någon aning om hur många ryttare som faktiskt fanns i hans regemente. Adeln lyckades också få tillstånd att slippa ersätta utsliten utrustning under fredstid eftersom det ansågs vara onödigt att köpa utrustning som bara skulle bli utsliten i onödan! Det misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 gjorde det dock omöjligt för adeln att smita från sina plikter när de själva hade varit drivande för att starta kriget. Precis efter krigsslutet genomfördes äntligen en kompanivis generalmönstring i olika delar i landet och det var väl i praktiken ett nyuppsatt regemente som mönstrades. Bristerna på utrustning och hästar var många och ryttarna var oövade.  Generalfälttygmästaren fällde det bistra omdömet att Adelsfanan inte var fältduglig och skulle göra mer skada än nytta i en aktion. Detta blev sedan den allra sista gången som någon del av Adelsfanan var samlad. Adeln fortsatte därför med misskötseln av förbandet under resten av 1700-talet.

Grills uppgift att Adelsfanan efter år 1720 inte längre uppsattes och ersattes med vakansavgifter bekräftas inte av Sörenssons detaljerade redovisning. Det bedrövliga tillstånd som Sörensson skildrar gör det dessutom troligt att det inte skulle ha legat i adelns intresse att betala in vakansavgifter eftersom ingen kunde kontrollera ifall de verkligen hade satt upp en ryttare, vilket de i praktiken inte gjorde.

Gustav III:s statskupp innebar ingen förbättring och Adelsfanans indelningar, som var väldigt attraktiva eftersom man fick betalt utan att arbeta, användes som belöningar till personer inom hovet. Grill nämner att man 1793 slutade att utnämna nya officerare vid Adelsfanan, men denna förordning upphörde att tillämpas redan samma år då Karl XIII skänkte en ryttmästare-indelning till en korpral i hans drabantkår. Därefter fortsatte allt som vanligt fram till 1809 då man återigen beslutade att dra in Adelsfanans indelningar. Denna gång fullföljde man planen, men enligt Sörensson tog det ett par decennier innan den siste officeren vid Adelsfanan avgick, vilket låter något motsägelsefullt i jämförelse med Nationalencyklopedins påstående att avvecklingen pågick fram till 1823.

Posted in Organisation & löner | Leave a comment

Errata och Adelsfanan

I förra veckans inlägg gjorde jag ett fatalt misstag när jag använde C. Grills “Statistiskt sammandrag af indelningsverket” för att visa vilka indelningar som fanns i de indelta regementena. Problemet med detta är att Grill inte redovisar indelningar utan bara boställen, vilket inte är samma sak. En indelning bestod vanligen av två saker: ett boställe samt öronmärkta skatteintäkter från andra gårdar. Men det fanns även boställen som var så värdefulla att innehavaren istället för att erhålla skatteintäkter var tvungen att betala tillbaka ett överskott. Och framförallt, det fanns indelningar som helt saknade boställen och uteslutande bestod av öronmärkta skatteintäkter. Eftersom Grill bara redovisar boställen finns dessa indelningar inte med i hans sammandrag och detta förklarar om inte alla så åtminstone de flesta skillnader i regementsorganisationerna som jag upptäckte.

Extra pinsamt för mig är att det i ingressen till Adelsfanans tabell över boställen klart och tydligt står att Södermanlands, Närkes och Värmlands kompani bara hade indelningar och inga boställen. Hade jag bara läst texten mer noggrant så skulle jag inte ha behövt undra ifall indelningsverket hann införas i detta kompani. Detta är ett tydligt tecken på att jag stundom har alldeles för bråttom när jag ska skriva dessa blogginlägg! Det skulle dock vara intressant att veta varför just detta kompani var så annorlunda jämfört med alla andra.

I en fotnot till Livregementets tabell står också:

“1:e Predikanten räknades till Lif-Comp., 2:e d:o till Öfv.-Lieutnantens Comp., o. s. v. Likaså voro Pistolsmederne indelte understundom vid serskilda Companier. För vissa grader funnos icke alltid boställen, endast indelningar, såsom här t. ex. för Barberaren vid några Companier: vid andra Regementer för 2:e Trumpetarne, o. s. v.”

Livregementet hade fem boställen för barberare så ifall det fanns fler än så som hade indelningar så lutar det åt att varje kompani hade en barberare. Likaså verkar varje kompani ha haft en predikant vardera även om det i likhet med barberarna bara fanns 2-5 boställen per regemente. Dessutom tycks det ha funnits två trumpetar-indelningar i varje kompani även om det bara var livkompanierna som hade två trumpetar-boställen.

Allt detta innebär att den indelta kavalleriorganisationen nu framstår som betydligt mer enhetlig. Men det finns fortfarande ett par suspekta avvikelser. Endast Adelsfanan hade ett boställe för en regementspräst och är också det enda regemente som inte hade några boställen för predikanter. Tillsammans med de skånska regementena är Adelsfanan dessutom ensamt om att ha ett boställe för en regementsfältskär samtidigt som dessa tre regementen är de enda som inte har boställen för barberare. För mig ser det i dessa fall ut som att man antingen hade det ena eller det andra men inte båda två. Även när det gäller hantverkarna är jag inte säker på att antalet var detsamma i alla regementen.

Adelsfanan

Uppgifterna om Adelsfanan i det här avsnittet, som kommer från Grill och Nordisk familjebok, verkar inte vara särskilt trovärdiga. Läs nästa inlägg för bättre information.

Avslutningsvis kan jag berätta lite mer om Adelsfanan vars avvecklingshistoria är av det märkligare slaget. Grill berättar (sidan 11) att detta förband inte uppsattes efter 1720. Istället skulle de rusttjänstspliktiga adelsmännen betala vakansavgifter för ryttare.  Detta var visserligen inte unikt för Adelsfanan, för även i de andra indelta regementen infördes vakansavgifter som en besparingsåtgärd under frihetstiden. Men i Adelsfanans fall var detta början på slutet eftersom vakanserna blev permanenta.

Enligt nordisk familjebok hölls mönstringar årligen för Adelsfanan till 1729 varefter det skedde bara vart tredje år. Sista gången var 1743 då styrkan bestod av 395 man, vilket är förvånansvärt många för ett regemente som när det var fulltaligt bestod av 550 man och som alltså (enligt Grill) inte skulle ha haft någon nyrekrytering sedan 1720. Det borde därmed ha varit frågan om synnerligen ålderstigna soldater vilket förvisso skulle förklara varför man struntade i mönstringarna efter 1743.

Men det märkligaste med Adelsfanans avveckling är att alla indelningarna hölls besatta ända fram till 1793. En full uppsättning officerare försörjdes på skattebetalarnas bekostnad trots att det inte fanns några ryttare att föra befäl över! Detta visar väldigt tydligt vilka prioriteringar som frihetstidens politiker hade. Skär gärna ned på försvaret, men rör inte officerstjänsterna som istället borde ökas i antal! Och det var väl också mer än en tillfällighet att när ekonomin till slut blev så illa att även officerstjänster drogs in så kunde Gustav III genomföra en statskupp med stöd av militären.

Efter Gustav III:s död tillsattes dock inte längre några nya officerare vid Adelsfanan och det beslutet bekräftades formellt 1809. Helt personalfritt blev inte förbandet förrän 1823 och det skulle dröja ända tills indelningsverkets avskaffande 1901 som Adelsfanan blev formellt nedlagt.

Posted in Organisation & löner | 1 Comment

Indelta regementens organisation

Det svenska indelningsverket byggde på att de militära befattningshavarna inte avlönades med kontantlöner utan istället genom indelningar som bestod av ett boställe och skatteintäkterna från närliggande gårdar. Detta avlöningssystem skulle även gälla den (högre) civila personalen vid regementena. En närmare granskning av antalet indelningar i de olika regementen, så som de redovisas i C. Grills “Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket“, avslöjar dock att indelningen inte var så konsekvent genomförd som man skulle kunna tro.

Grill redovisar dock bara boställen och alla indelningar hade inte boställen vilket innebär att indelningen inte var så inkonsekvent som jag trodde när jag skrev detta inlägg. Se nästa inlägg för mer detaljer.

Nedan redovisas vilka indelningar som fann i de olika typer av kompanierna. I princip ser det ut så här i alla kompanier. Det fanns dock bara ett (beridet) indelt dragonregemente och detta tycks ha varit organiserat på ett sätt som inte var typiskt för dragonregementen. Istället för att ha samma befattningar och titlar som i infanteriet (med tillägg av en hovsmed/hovslagare) så uppvisar Bohusläns kompaniorganisation en blandning av infanteri och kavalleri.

planNotera också att kavallerikompaniet har en andre trumpetare inom parentes. Livregementets kompanier och de övriga regementenas livkompanier hade två trumpetare vardera, medan de andra hade bara en indelning ett boställe för trumpetare.

När man sedan tittar på hur regementsstaberna var organiserade blir det dock genast mycket rörigare, åtminstone för kavalleriet. Samma befattningar finns inte på alla regementen och inte heller i samma antal. Ytterligare en inkonsekvens är att en del av dessa stabsbefattningar kan vara placerade vid enskilda kompanier istället för staben.

Staben för ett infanteriregemente var dock ganska enhetlig och såg ut på detta sätt:

  • Överste
  • Överstelöjtnant
  • Major
  • Regementskvartermästare
  • Regementsskrivare
  • Regementspräst
  • 1:e bataljonspräst
  • 2:e bataljonspräst
  • Regementsfältskär (och tre gesäller)
  • Regementsväbel
  • 1:e skalmejblåsare
  • 2:e skalmejblåsare
  • 3:e skalmejblåsare
  • 4:e skalmejblåsare
  • 1:e profoss
  • 2:e profoss
  • 3:e profoss

Att regementsfältskären delade indelningen med tre gesäller anges endast för Upplands regemente, men kanske gällde det även för de andra infanteriregementena som inte omnämner några gesäller.

En tydlig skillnad mellan infanteriet och kavalleriet är att “militärpolisen” (regementsväbeln och de tre profosserna) tillhör staben och är bara hälften så stark än i kavalleriet som har en profoss i varje kompani och ingen regementsväbel.

För ett indelt kavalleriregemente ingick alltid de följande befattningarna i staben:

  • Överste
  • Överstelöjtnant
  • Major
  • Regementskvartermästare
  • Regementsskrivare
  • Regementspukslagare

Endast Adelsfanan och de två skånska regementena har en indelning för en regementsfältskär. De övriga tycks istället ha indelningar för 2-5 barberare fördelade på kompanierna. Och endast Adelsfanan har en regementspräst medan de övriga har 2-5 predikanter fördelade på kompanierna.

Sedan hade kavalleriet även indelningar för hantverkare såsom pistolsmeder, sadelmakare och skäftare (= den som gör “skaften” till pistoler och karbiner). I de skånska regementena finns det en vardera av dessa kategorier och de har prefixet “regements-” framför sin titel. Inget annat kavalleriregemente har en skäftare och såväl Adelsfanan som Östgöta har varken pistolsmed eller sadelmakare. Småland och Livregementet har däremot tre pistolsmeder vardera och både regementen har fördelat dem på bara två kompanier. Västgöta hade bara en pistolsmed som dock inte var placerad i staben utan i livkompaniet. Förutom skåningarna var det bara Västgöta och Småland som hade indelningar för sadelmakare, den förra en regementssadelmakare i staben och den senare utan prefix och placerad i livkompaniet.

Rimligen borde även de hantverkare som saknar indelningar ha funnits vid kavalleriregementena men kan då kanske ha blivit anlitade vid behov och avlönade med kontantlöner som kuskarna. Men bristen på enhetlighet förvånar mig.

En annan iakttagelse är att det Adelsfane-kompani som organiserades i Södermanland, Närke och Värmland helt saknar indelningar i Grills sammanställning. Hann inte indelningsverket genomföras i det kompaniet innan regementet började avvecklas 1720? Kompaniet hade indelningar men dessa saknade boställen och finns därför inte med i Grills sammanställning.

Som avslutning kan jag redovisa indelningarna för Bohusläns dragoners regementsstab:

  • Överste
  • Överstelöjtnant
  • Major
  • Regementskvartermästare
  • 2 Regementspredikanter
  • Regementsskrivare
  • Regementsfältskär
  • 2 barberare
  • Pistolsmed
  • Sadelmakare

Dessutom fanns det tre profosser fördelade på kompanierna

___________________

Tillägg.

Jag hoppade över Riksänkedrottningens livregemente till häst eftersom detta förband försvann 1720. I samband med det omorganiserades indelningsverket i den bohuslänska delen för att matcha Bohusläns dragoner som den förenades med. Det är bara de bohuslänska indelningarna efter 1720 som redovisas i Grills statistiska sammandrag. För de halländska kompanierna redovisas däremot de ursprungliga indelningarna. Av dessa kan man dra slutsatsen att det hade två trumpetare i varje kompani men också att varje kompani hade en predikant och en barberare. Jämtlands kavallerikompani hade för övrigt exakt samma organisation som dessa halländska kompanier.

Posted in Organisation & löner | 6 Comments