Ospreyboken om stora nordiska krigets arméer

Under den tid som min blogg och hemsida befann sig i en törnrosasömn publicerade Osprey 2019 äntligen en titel som täckte in den karolinska armén. Bortsett från Angus Konstams tre böcker om slaget vid Poltava och Peter den stores armé från 90-talet har Osprey helt ignorerat Stora nordiska kriget. Men vad som publicerades 2019 är inte så mycket att hänga i julgranen eftersom Osprey valde att klämma in alla deltagande arméer i en enda tunn volym på ca 48 rikt illustrerade sidor. Ospreyböcker är ytliga, det är deras affärsidé att publicera böcker som går snabbt att läsa, men som ger en bra överblick och introduktion till ämnet. Och inte minst har välgjorda illustrationer som fungerar som inspiration för figurmålare. Men just den här boken är lite väl översiktlig.

Jag hade trott att de åtminstone skulle hoppa över ryssarna eftersom Osprey redan hade två (väldigt bristfälliga) volymer om deras armé. Men nej, författaren Gabriele Esposito ägnar sju sidor åt dem som i princip är en sammanfattning av Angus Konstams skildring (och upprepar samma felaktigheter som till exempel västerländska uniformer redan år 1700). Dessutom redovisar han samtliga arméer som deltog i kriget på något sätt. Det enda undantager är turkarna. Eller vad sägs om denna lista:

  • Ryska armén (7 sidor)
  • Svenska armén (6 sidor)
  • Sachsiska armén (3 sidor)
  • Polsk-litauiska armén (2,5 sidor)
  • Dansk-norska armén (4 sidor)
  • Hannoverska armén (1 sida)
  • Preussiska armén (2,5 sida)
  • Holsteinska armén (1 sida)
  • Kosacker. tatarer, moldaver och valaker (2 sidor)

De korta sidantalet gör att varje armé i princip bara hinner med en kort sammanfattning. Och för att göra saken värre så tycker jag inte heller att författaren har disponerat det begränsade utrymmet på ett bra sätt. Han går nämligen ofta in på noggranna beskrivningar av organisatoriska förändringar på regementsnivå, vilket i mitt tycke gör att texten blir rätt tråkig. Det hade varit bättre ifall han hade hållit sig till ett fågelperspektiv och redovisat arméernas totala styrka över tid samt hur de skilde sig åt ifråga om rekrytering, utrustning och taktik.

Vad gäller faktauppgifterna så finns det nog en hel del för felfinnarna att hitta. Men skildrar man ett dussin olika nationaliteter i en kort volym om ett ämne som man inte har som specialområde så vore det konstigt ifall så inte var fallet. Den grövsta missen som han gjorde när han beskrev den svenska armén är att adelsfanornas ryttare skulle ha bestått av aristokrater. Det var visserligen adeln som rekryterade adelsfanorna, men dess manskap skiljde sig inte från de övriga indelta kavalleriregementen. Dessutom framstår det som om han trodde att adelsfanorna var förband som sattes upp vid krigsutbrottet.

Men en historiker är inte bättre än sina källor och när jag läste om hans detaljerade beskrivning av Livgardets organisationsförändringar blev jag väldigt fundersam. Var kan en historiker som inte kan läsa svenska ha fått tag i sådana uppgifter? Jag bläddrade genast till litteraturlistan längst bak i boken och min misstanke bekräftades. Han har använt ingen mindre än mig själv som källa! På sätt och vis är det hedrande att bli erkänd som en ”auktoritet”, men samtidigt inser jag att det nog är min artikel om svenska arméns organisation som har resulterat i missförståndet om Adelsfanornas rekrytering. Jag hade bara skrivit ”raised by the nobility” och det är fullt begripligt att man då kan göra tolkningen att adelsfanorna bestod av adelsmän. Men min artikel vara bara en kort sammanfattning av hur de olika regementena rekryterades där jag inte kunde gå in på alla de små detaljerna. Jag har dock mycket större kunskap om ämnet än vad som finns med i min artikel och det gör att jag kan hålla en hög precision på min ”sammanfattning”. Däremot så sträcker sig Gabriele Espositos kunskaper förmodligen inte mycket längre utöver det som han har skrivit i sin ännu kortare sammanfattning, och då blir det lätt hänt att ”raised by the nobility” förvrängs till ”entirely manned by aristocrats”, och att min placering av adelsfanorna i samma stycke som ståndsdragonerna och andra tillfälliga förband tolkas som att de sattes upp vid krigsutbrottet. Jag skrev visserligen uttryckligen att adelsfanorna var permanenta förband, men han måste ha tolkat det som att de sattes upp med avsikt att behållas efter kriget.

Även hans beskrivning av indelningsverket och männingsförbanden var lite svajig om än inte alltför missvisande. Där verkar det dock som om han har använt sig av en annan källa än mig. Av döma av litteraturlistan så är Hans Högmans hemsida en god kandidat.

Den del av Ospreyböckernas som får det det största genomslaget brukar dock inte vara texten utan dess illustrationer och även där finns det en hel del att anmärka.

Infanteristerna ska uppenbarligen avbilda den äldre respektive den yngre karolinska uniformen. Den så kallade äldre karolinska uniformen med vertikala ficklock har dock sannolikt inte varit i allmänt bruk av den svenska armén utan var nog bara en prototyp. Men det är förlåtligt att en utländsk illustratör har gjort misstaget att avbilda den eftersom han kan inte ha haft tillgång till litteratur som har avfärdat denna.

Ett mer pinsamt misstag är dock att ärmuppslagen inte ser det minsta svenska ut. Illustratören har helt missat att de små och knapplösa uppslagen var en utmärkande detalj på de svenska uniformerna. Sedan kan man också ha synpunkter på att den äldre uniformen har krage och trekantig hatt. Men eftersom årtalet som anges är 1706 så är det helt okej även om det inte är så som den ”äldre karolinska uniformen” brukar avbildas. Sedan så finns det inte belägg för att infanterister hade axelklaffar.

Även på denna bild ser man osvenska ärmuppslag med knappar. Men det intressanta är att Södra Skånskas ryttare har fått ljusblå uppslag. Det står ingenstans att deras rockar hade två olika nyanser av blått samtidigt. Höglunds bok har dock illustrationer av ryttare (inklusive Södra skånska) där foder och uppslag är något ljusare än rockens färg. Troligen är det därifrån som Osprey har hämtat sin inspiration, men de har gjort kontrasten mellan nyanserna ännu större än i Höglunds bok. Som jag har förstått det var det exakt samma nyans av blått på rock och foder. Skillnaden var mest att fodret var gjort av ett annat materiel än rocken och därför kunde se lite annorlunda ut.

Den gråklädde artilleristen anges vara från 1715, men vid det laget hade artilleristerna blå rockar. Sista gången det svenska artilleriet stred i grå rockar var Stenbocks skånska fälttåg 1710. Dessutom tycks gråklädda artillerister alltid ha haft mässingknappar.

Sammanfattningsvis så märks det väl att jag inte är så imponerad av den här boken. Det korta formatet gör en bok om detta breda ämne till ett nästan omöjligt uppdrag. Det skulle ha krävts en författare som verkligen kunde ämnet utan och innan för att den här (möjligen) skulle ha kunnat bli en bra bok. Jag vet inte heller riktigt vem som är målgruppen för denna bok. Någon som kan tänka sig att läsa på om stora nordiska kriget men som behöver ett litet smakprov först och inte vet hur man googlar?

Visst är det väl bra att samla alla små arméer som deltog i kriget i en enda volym eftersom det skulle nog inte bära sig att ge ut separata böcker för dem. Men det var onödigt att inkludera ryssarna som redan har egna böcker, och den svenska armén är även den väl värd att få sina egna böcker. Hade man skippat svenskarna och ryssarna och fokuserat på de mindre nationerna skulle den här boken ha blivit betydligt mer användbar, om än inte så kommersiellt framgångsrik.

Det här inlägget postades i Litteratur. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *