Eftersom mina sidor om de dansk-norska regementena även innehåller uniformsuppgifter från tiden innan stora nordiska kriget, så är det logiskt att jag gör likadant för artiklarna om svenska regementen. Först på tur blev sidan om Dalregementet som nu inte bara innehåller all information om uniformer från dess grundande till och med m/1765. Den innehåller även all information om fanor fram till m/1819. Dessutom har jag lagt till en kartläggning av regementets insatser under skånska kriget. Det sistnämnda är nödvändigt för att sätta notiserna om fanor och uniformer i rätt sammanhang. Planen är att göra samma sak med de övriga fyra regementsartiklarna under våren.
Under våren kommer jag dock att arbeta på flera fronter. För arbetet med de dansk-norska sidorna fortskrider och dessutom håller jag på att översätta mina sidor till engelska. Väldigt lite av det jag har gjort de senaste två åren har översatts till engelska eftersom jag har velat vänta tills sidorna blir stabila (jag har ju gång på gång gjort justeringar på dem). Sedan behöver de engelskspråkiga sidorna möbleras om så att de får samma indelning i sektioner som de svenska sidorna. Detta medför att allt översättningsarbete kommer att publiceras i en ”big bang” innan det är dags för sommarlov. Då hoppas jag också vara klar med sidorna om den dansk-norska arméns organisation som har hamnat lite grann i skymundan på sistone eftersom jag vill försäkra mig om att det andra blir färdigt före sommaren.
Gamla kartan till vänster och nya kartan till höger.
Jag har nu bytt ut en karta på sidan om Holstein-Gottorps armé och lagt till en karta på sidan om den danska lantmilisen 1614-1679. Båda kartorna utgår från en ny mall som jag har lagt ned mycket tid på att färdigställa. Jag påbörjade arbetet redan när jag skrev sidan om Holstein-Gottorp för 1,5 år sedan, men valde till sist att återanvända en gammal mall eftersom det blev för mycket jobb. Nu när jag arbetar med danska lantmiliser behöver jag dock kartor som visar regementsindelningen så jag återupptog arbetet med mallen.
Den stora fördelen med den nya mallen är att den är mer ”högupplöst” och visar gränser och strandlinjer mer detaljerat. Och Slesvig-Holsteins västkust visar nu den historiska kustlinjen och inte den moderna. En annan detalj är förstås att Danmark öster om Fyn inte har suddats bort från kartan.
Vad som inte syns på de kartor som jag har lagt till nu är att mallen även inkluderar högupplösta gränser för Sveriges tyska besittningar. Detta är något som jag kommer att ha stor användning för i kommande projekt på hemsidan.
Hav och sjöar har dessutom blivit ljusblått istället för den mellanblå nyans som jag tidigare har använt mig av på mina kartor. Så gott som alla andra kartor kör med ljusblå färg för detta och jag får väl följa med strömmen. Planen är att alla kartor på min hemsida ska succesivt revideras. Det är också min förhoppning att utöka den nya mallen så att den omfattar hela Tyskromerska riket. Men skulle det bli för mycket jobb så kan jag alltid använda de gamla mallarna.
Ovanstående fana finns i Armémuseum och det yxbärande lejonet avslöjar att det bör ha varit en norsk fana. Men stången har en pappersetikett från 1800-talet med texten ”Nr 2 …Stenbock vid H…1710”. Inget norskt regemente deltog i slaget vid Helsingborg och det bör man ha vetat på 1800-talet. Så hur ska man förklara detta?
En trolig förklaring är att den har återanvänts av ett annat regemente. Återanvändning har bevisligen förekommit under stora nordiska kriget eftersom Västsjälländska lantdragonerna lämnade ifrån sig standar till det norska Nordanfjällska dragonregementet år 1718. Dessa standar bar danska riksvapnets tre liggande lejon som traditionellt var Själlands symbol. För slaget vid Helsingborg är de bästa kandidaterna till att bära återanvända fanor de fyra lantmilisbataljonerna. Av dessa tillhörde tre bataljoner de två själländska lantregementena som då kanske bar Norges symbol på fanorna istället för Själlands.
Såvitt jag vet finns det inte några uppgifter om utseendet på de fanor som delades ut till lantmilisinfanteriet. Litteraturen har dessutom motstridiga uppgifter om hur många fänrikar (= fanbärare) som de hade. När lantmilisregementena sattes upp 1701 skulle de bestå av tre bataljoner vardera, men enligt Rockstroh hade de bara en fänrik per regemente med undantag för Viborg-Lollands regemente som hade två eftersom det sattes upp i två olika delar av landet. Den enda syftet med fanan var att soldaterna skulle svära trohetseden till den och danskarna satsade därför på en minimalistisk lösning. Vid krigstid var ju tanken att de skulle stanna hemma och användas som garnisonstrupp eller kommenderas till flottan. Det danska Generalstabsverket har dock avvikande uppgifter, för enligt detta skulle lantmilisen ha en fänrik per bataljon. Detta var kanske något som infördes senare. Trots allt kom ju lantmilisen att användas som fältförband i slagen vid Helsingborg och Gadebusch, och då kan man ju tycka att varje bataljon borde ha fått en fana. Men den enda utökning av lantmilisens officerskår som Rockstroh nämner är att vid krigsutbrottet fick varje kompani en extra löjtnant. Det kan vara så att Generalstabsverket har gjort ett felaktigt antagande att lantmilisen hade en fänrik per bataljon i likhet med de värvade regementena.
Om det bara fanns en fana per lantregemente så bör en av de fyra lantmilisbataljonerna (Östsjälländska) ha saknat en fana i slaget vid Helsingborg. Eller så bar den kanske en gammal norsk fana som någon hade hittat i ett förråd. Det är förstås också möjligt att lantmilisen fick återanvända fanor redan när de sattes upp. Den danska regeringens inställning till lantregementena var ju att de skulle kosta så litet som möjligt.
Den norska fanan på bilden ovan är vit och det tycks inte finnas några rester av någon annan bakgrundsfärg så det verkar som om fanan ursprungligen var en livfana. Det finns exempel på röda fanor som har blivit så blekta att den röda färgen har helt utplånats och röd är ju korrekt bakgrundsfärg för ett norskt lejon. Men bären på lagerkransen är röda så det borde ju göra det mindre sannolikt att duken ursprungligen var röd.
Arbetet med att slutföra sidan om dansk-norsk organisation fortsätter. Men stigande ambitionsnivå gör att det går långsamt. Jag hade tänkt att jag skulle göra det lätt för mig genom att pussla ihop information om den norska armén från mina befintliga källor. Men jag insåg att det saknades pusselbitar och att samtliga författare har gjort förenklingar som gör det vanskligt att kombinera deras uppgifter till en enhet. Därför har jag besökt krigsarkivet och fotograferat sidorna från diverse böcker om den norska arméns historia. Det verkar som om min sida om den norska lantmilisen kommer att hamna i samma storleksklass som sidan om den danska lantmilisen 1614-1679. Sedan ska jag även skriva en sida om den danska lantmilisen 1701-1730, men den lär inte bli lika omfattande.
Det finns fortfarande ett par titlar om den norska armén som jag ännu inte har lyckats få tag i. Jag upptäckte till exempel i en källförteckning att J. O. Wahl ska ha skrivit en artikel med namnet ”Den Norske Hær 1680-1700”. Den låter intressant men den fanns inte i ”Norsk Militært tidsskrift 1909” som källförteckningen hade angivit.
Medan detta arbete har pågått har jag även fått ett stort antal mejl från Kalle Kroon om den baltiska lantmilisen. Han har upptäckt nya detaljer om deras uniformer som jag har lagt till på hemsidan. Däremot har jag ännu inte lagt till informationen om de dekorativa knapphål som dessa förband verkar ha haft. Någon gång skall väl även de baltiska utskrivna regementena få en egen sida, men det lär dessvärre dröja eftersom jag har en lång lista på saker som behöver göras. Fram till dess hänvisar jag till detta blogginlägg där jag har sammanställt innehållet i de mejl som Kalle Kroon har skickat till mig:
Baltisk uniformsinformation från Kalle Kroon
Här ser du en utförlig beskrivelse om den Livländska lantdragonens uniformering med persedlar, vars anskaffning var även obligatorisk för de rikare borgarna i staden Dorpat. Se Gadebusch, F. G Livländische Jahrbücher, Dritter Teil, sid. 135-136, under fotnot.
Petlitsa – tidigare omnämnda i svenska källor som ”litsor” – placerades mest kring knapphålen.
Den 12 oktober 1701 skrev Harriska lantregementets chef öv B von der Pahlen till H.M Konung att rockarna i hans regemente har gula litzor. Han motsatte sig O Rehbinders plan att förena två socknar av Harriska regementets rekryteringsdistrikt – Kohs och Kusal – med Jerviska lantregementets rekryteringsdistrikt och i detta syfte försökte von der Pahlen understryka Harriska regementets värdighet genom att nämna dess litzor (egentligen hade även Wieriska och tydligen även den Jerviska dessa litzor under de första krigsåren). Se RA, militära samlingen, admin. handlingar rörande armén, M 759.
Men hur placerades dessa litzor? När man tittar på en översikt av Livländska lantdragonernas uniform, återstår det ej annat än att förmoda att dessa var en slags breda klädestycken omkring knapphålen. Detta synes vara en ålderdomlig dekoration och förekommer inte efter 1703 på lantsoldaternas uniformer. Se även nedanstående bilder.
När jag gjorde värnplikt i sovjetiska armén hade jag sådana pelitsor på kragen:
I svenska armén tillverkades dessa av färgat linne, enligt samma källor jag presenterade till dig, och således tror jag att dessa litzor var lite bredare klädesstycken omkring knapphålen än de knapphål av kamelhår med mera som var brukligt vid senare uniformer som vi har sett som vanliga…
Okänd officer”General” Lars Hierta (enligt Lewenhaupt fick en Lars Hjerta generalmajors avsked 1710)Överstelöjtnant Schering Rosenhane
Schabraken för den livländska lantdragonskvadron var – enligt Gadebusch se mitt förra brev (= Gadebusch, F. G Livländische Jahrbücher, Dritter Teil, sid. 135-136, under fotnot) –, av gul lake och ”borderat” med grön lake. Karpusen hade även en ”Zopf” pa mitten, d.v.s. en fläta eller ”bigtail ” på engelska. Egentligen kan jag inte riktigt tolka vad som man egentligen menade med Zopfen. Kanske något liknande som vid de franska dragonerna under ungefär samma tid:
Fransk dragon som missionerar
Baltiska krigshändelser (från Kalle Kroon)
Under sommaren eller vintern 1701 kom Johan Friedrich von Lipharts lantbataljon i kontakt och avvärjde en stor hop av kosacker på 1500 man i en strid vid insjön Luban – se RA Schlippenbachs Saml. M 1379. Ett koncept till H.M. konung, tydligen under december 1701 –men likväl har antagligen samma händelse blivit markerad av en senare historiker O Sjögren i hans verk W A Schlippenbachs Lifländska här, sid. 304-305, J F von Liphart den 17 december 1701.
Den 19 juli 1702 vann Jerviska, Wiekiska och Wieriska lantregementena en seger vid Waskenarva, med stöd av Dorpat-flottan, man verkställde en desant-operation och attackerade ryska skansar, och ryssarna var tvungna att flykta, se Kelch
Den Oberpahlenska lantbataljonen deltog i striden vid Hummelshof i 1702 och det var den enda enheten av infanteriet som fanns kvar när Schlippenbach retirerade mot Pernau, enligt journal förd av Schlippenbachs fältkansli, Krigsarkivet. Därefter skickades denna bataljon tillbaka till Dorpat.
En till historien obekant svensk seger vunnen den 13 juli 1703 under Petchury, deltagarna – jag menar infanteriet – var en del av öv. C G Skyttes eget regemente och Nyggienska samt Oberpahlenska lantbataljonerna. Se relation som finns i Tartus universitetsbibliotek,
Samtidigt behärskade den Dorpatska örlogsflottan hela Pejpussjön och förhärjade svårt den ryska stranden samt kring Pskov. På flottan stred en del av Harriska lantregementet samt Dorpatska, Oberpahlenska och Nyggienska lantbataljonerna. Se KrA, Rullor 1703: 19, och kronist Chr Kelch, Livländische Historia, Continuation 1690-1706,
Samt ytterligare en obekant svensk seger där major Freudenfeldt vid Karelska regementet till häst slog ryssar vid an Wöhhandu eller Wabst – idag Võhandu, nära Räppin eller Räpina:
Ännu en obekant drabbning och svensk seger mellan den Estniska Adelsfanan och Schlippenbachs dragoner samt ryska dragoner vid Noistfer – dagens Purdi– men som började redan 40 km norrut vid Mustilla eller Mustla, i 1705.
Efter att ha skrivit en lång sida om hur den danska lantmilisen utvecklades under 1600-talet kan det vara intressant att jämföra hur utskrivning av manskap skiljde sig mellan Danmark och Sverige.
Danmark fick sin lantmilis baserad på utskrivning först 1614 medan Sverige vid samma tid hade utskrivna förband som kunde räkna sina anor från 1540-talet. Utskrivningen i båda länderna baserades dock på kungens urgamla rättighet att uppbåda manskap från allmogen för att försvara landet. Historiskt hade denna rättighet enbart använts när det var krig och manskapet hade hemförlovats när det var över, vilket innebar att det var en form av värnplikt. Utvecklingen under 1500- och 1600-talet gjorde dock att behovet av en stående armé med övat manskap under fredstid blev allt större. I båda länderna hade kungarna föredragit värvat manskap för denna uppgift, men dessa var dyra och utskrivet manskap var mycket billigare. Därför bildade de skandinaviska länderna lantmiliser.
I Sverige skedde det som sagt tidigt och det är mycket möjligt att det var Dackefejden som övertygade Gustav Vasa om att uppbådade bönder kunde stå emot värvade soldater. I vilket fall som helst var de kostnadseffektiva och Gustav Vasa började under 1540-talet vid behov utfärda order till de olika landskapen om att ställa upp med manskap. Någon formell förordning för detta infördes inte och sättet som manskap utskrevs kunde variera mycket. Till en början var det baserat på folktal då rekryteringsbördan i varje landskap fördelades på socknarna i enlighet med deras folkmängd. Det stod dock klart att kronan föredrog vissa kategorier av rekryter. Framförallt de män som tidigare hade gjort militärtjänst och som därför kom att återkomma varje gång kungen ville ha manskap från landskapet. De som saknade fast anställning var också självklara val och blev utskrivna utan pardon. När detta var klart kunde de resterande soldaterna skrivas ut genom att allmogen delades in i rotar i vilka en soldat vardera skulle bli uttagen till militärtjänst. Vilka ålders- och yrkeskategorier som var inkluderade i roteringen varierade vid varje utskrivningstillfälle. Frälsebönderna skulle ha en lindrigare börda och delades därför oftast in i separata rotar. In i det längsta försökte man undvika att skriva ut dem som ägde/arrenderade en gård.
De ständiga krigen från och med slutet av 1550-talet innebar att utskrivningens karaktär av värnplikt försvann i Sverige och att den istället förvandlades till tvångsvärvning. Det fanns aldrig någon tidsgräns för hur länge en utskriven soldat skulle tjänstgöra i armén utan kronan behöll manskapet så länge som den önskade. Den danska lantmilisen hade däremot under 1600-talet en tjänstgöringstid på tre år och när den återinfördes 1701 blev tjänstgöringstiden sex år (i Norge var den nio år). I krigstid förlängdes visserligen tjänstgöringstiden i Danmark-Norge till obestämd tid. Men i Sverige ansågs 10-15 års tjänstgöringstid under 1600-talet som ett minimum även i fredstid.
En annan skillnad mellan Sverige och Danmark-Norge var att utskrivningen i Sverige hade karaktär av individuella avtal mellan kung och landskap medan det i Danmark-Norge var reglerat i nationella förordningar. Detta innebar att bördan kunde vara mer ojämnt fördelad i Sverige där landskapsregementenas storlek var förhållandevis enhetlig medan inget dansk-norskt regemente hade samma styrka som något annat.
Utskrivning enligt folktal övergavs i Sverige från och med 1590-talet då man gick över till gårdstal. Detta system som även kom att tillämpas i Danmark-Norge när de införde lantmilis, innebar att bondgårdarna fördes samman till rotar som fick ansvar för att rekrytera en soldat vardera. Man får förmoda att motivet till detta skifte var att få ned antalet rekryter som rymde till skogs genom att ge de bofasta bönderna ansvaret att leverera rekryterna. Ifall de misslyckades rekrytera någon fick de själva bli soldat istället (detta var dock mer ett hot och blev vanligen inte verkställt). Detta var ytterligare ett avsteg från idén om värnplikt eftersom det nu var frågan om värvning som var delegerad till bönderna. Rotebönderna hade dock i likhet med kronan rätt att tvångsrekrytera dem som saknade fast anställning.
Systemet med utskrivning enligt gårdstal skiljer sig inte så mycket från Karl XI:s indelningsverk (”ständiga knektehållet”). Den enda skillnaden var att indelningen i rotar ändrades vid varje enskild utskrivning beroende på behovet av manskap och vilka kategorier som skulle inkluderas. Det första landskap som fick permanenta rotar och därmed ett ständigt knektehåll var Dalarna år 1621. Detta skedde på Dalarnas initiativ eftersom de hade under en längre tid klagat över den tunga börda som de hade fått och blivit allt mindre ”samarbetsvilliga” när utskrivningar genomfördes. Gårdstal-principen slog nämligen hårt mot de delar av landet som hade många småbönder (och dessutom få frälsebönder som kom lindrigare undan). Småbönderna hade helt enkelt inte lika många drängar som de kunde avvara och blev därför i en högre utsträckning själva utskrivna. Skiftet till ett ständigt knektehåll löste dock inte denna orättvisa, men det gjorde den mer uthärdlig genom att bördan blev mer förutsägbar när rotarna var permanenta och varje rote ansvarade för att ersätta en individuell soldat som de själva hade rekryterat. Den enda eftergift som kronan gick med på var egentligen att de satte ett tak på hur många soldater som landskapet skulle bidra med. Detta hindrade dock inte kronan från att begå avtalsbrott och begära ytterligare manskap när behovet var extra stort.
Det ständiga knektehållet infördes 1645 i Jämtland och 1649 i Västerbotten vilka var landskap som också hade många småbönder och få frälsebönder. Sedan infördes ständiga knektehållet över hela riket med 1682 års riksdag. Återigen dock i form av enskilda avtal med varje landskaps riksdagsdelegation. Men den rikstäckande reformen efter skånska kriget. var ingen självklarhet. Karl XI:s rådgivare var nämligen inte ense om detta systems förträfflighet. Man hade visserligen noterat att strömmen av rekryter från landskap med ständigt knektehåll var mer pålitlig och deras allmoge inte klagade lika mycket över bördorna, men nackdelen var att det satte en formell gräns för hur många soldater som man kunde kräva. En annan nackdel från adelns synvinkel var att om rotarna blev permanenta skulle inga gårdar kunna få lindrigare börda ifall de blev omvandlade till frälsejord. Av denna anledning hade adeln under 1600-talet motsatt sig det ständiga knektehållet från allra första början. Karl XI:s mäktiga rådgivare Johan Gyllenstierna ville behålla de traditionella utskrivningarna och det var först efter hans död 1680 som förespråkarna för det ständiga knektehållet fick övertaget. Den nämnda nackdelen med ett tak på antalet soldater visade sig också vara mest teoretiskt då flera omgångar tremänningar samt fyr- och femmänningar sattes upp under stora nordiska kriget.
I Danmark-Norge var rotarna permanenta från första början och i Danmark var det västra och norra Jyllands många småbönder som var hårt drabbade av gårdstalsprincipen.
Överhuvudtaget var den danska lantmilisinstitutionen mer strukturerad med noggranna förordningar medan Sveriges motsvarighet påminde mer om en praxis som växte fram enligt en slags sedvanerätt. För Sverige innebar detta både större regionala variationer och större flexibilitet för kronan att ändra på reglerna. Fast i praktiken var även Danmarks system ganska flexibelt då kronan missbrukade systemet på olika sätt genom att förse värvade regementen med utskrivna soldater vars rotar då fick skriva ut en ny soldat. Kopplingen mellan regemente och rekryteringsområde var dessutom mycket svagare i Danmark än i Sverige då danskarna inte brydde sig så mycket om rekryternas hemvist när de behövde fylla luckor som uppstod under krigstid. För danskarna var lantmilisregementena alltid b-laget som försedde de värvade regementena med manskap vid behov medan Sverige betraktade sina landskapsregementen som den hårda kärnan i armén.
Nu är jag äntligen klar med min artikel om den danska lantmilisen som existerade 1614-1679. Artikeln inkluderar även den fortsatta regementshistoriken fram till 1730 för de värvade regementen som härstammade från lantmilisen, det vill säga Själländska, Fynska, Jylländska och Oldenburgska regementena.
Den här artikeln har tagit lång tid att skriva och det är också den allra största enskilda sida som jag har skrivit. Kopierar man innehållet till en word-fil så blir den 45 sidor lång. Ursprungligen hade jag bara tänkt lägga till några stycken på min sida om dansk-norska arméns organisation för att redogöra de nationella infanteriregementenas uppkomst. Och för att räta ut en hel del frågetecken blev jag då tvungen att skaffa K. C. Rockstrohs trebandsverk Udviklingen af den nationale Hær i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrade. (1909-1926). Det stod sedan snabbt klart att ämnet var komplicerat och behövde bli en egen sida. När jag väl hade börjat med det tyckte jag att det var lika bra att inkludera detaljerade regementsöversikter där jag redovisade bland annat all information om fanor och uniformer. Men det visade sig att även regementshistoriken var väldigt komplicerad och att Vaupells mer lätttillgängliga uppgifter om regementenas historia var svajiga.
Jag behövde läsa Rockstrohs verk flera gånger för att kunna vaska fram all information som fanns där. Rockstrohs verk är gediget, men det är svårt att använda som ett uppslagsverk eftersom det består av uppemot 1500 tättskrivna sidor med ett strikt kronologiskt upplägg och en besvärande brist på tabeller och sammanfattningar. Det blir stundom lätt att gå vilse bland alla omfattande redogörelser av förslag till organisationsförändringar och beslutade förändringar för hitta de förändringar som faktiskt genomfördes.
Till en början tänkte jag även inkludera det nationella kavalleriet men jag var tvungen att släppa det på grund av att det skulle ta alldeles för mycket tid. Någon gång ska jag även skriva en liknande sida om kavalleriet. Men det kommer inte att bli i år och jag skulle bli förvånad ifall det sker nästa år.
Anledningen till att jag har arbetat så mycket med att lägga till sidor om den dansk-norska armén är att jag vill ersätta Daniel Schorrs gamla sajt Northern Wars som hade flera artiklar om detta ämne innan han släckte sajten och sedan sopade bort spåren av den från Internet. Men jag blev för några dagar sedan tipsad om att det finns en sida med länkar till Webarchive som innehåller Northern Wars artiklar. Daniels Schorr skulle sannolikt inte ha uppskattat detta, men han dog för fyra år sedan så artiklarna kommer troligen att bli kvar där ett bra tag. Min plan att utveckla Tacitus så att all dansk-norsk information i Northern Wars kommer att finnas på min hemsida kvarstår trots detta. Det kommer dock att ta ett tag eftersom jag får inte glömma bort att mitt fokus är på den svenska armén och stora nordiska kriget.
”Dani ordinant et reordinant et tamen semper sine ordine vivunt” ”Danskarna organiserar och omorganiserar och lever ändå alltid utan ordning”
Den svenska översättningen av Axel Oxenstiernas citat kommer från Google translate eftersom Vaupells danska översättning har en snällare ordalydelse ”Naar Danskerne have iværksat noget, skulle de strax ved en ny Lov gøre det om igen” (sid 595). Vaupell har tagit med citatet i hans översikt av den danska regementshistoriken som säkerligen vållade honom viss frustration när han skrev den. För nu när jag håller på och skriver om den danska arméns organisation under 1600- och 1700-talet har jag kommit fram till samma insikt som Vaupell. Organisationen är sällan stabil under någon längre period och även under en kort period kan det ske många förändringar som går i olika riktningar. Min litteratur går inte igenom alla dessa utan ger en förenklad bild med detaljer som är motstridiga jämfört med de andra författarna och stundom även med sig själv. I och med att jag hela tiden måste lägga ner mycket tid på att räta ut frågetecken så går arbetet väldigt långsamt.
I början av det här året skrev jag en sida om dansk arméorganisation som täckte perioden 1660-1709 och jag lovade att innan året var slut skulle den täcka in hela perioden fram till 1730 och även den norska armén under samma tid. Detta kommer jag inte att hinna med eftersom jag kom igång sent och dessutom har ägnat väldigt mycket tid åt att studera historiken för de danska landskapsregementena som grundades 1615. Men i gengäld så kommer detta att resultera i att en riktigt lång artikel om dem läggs till på hemsidan om några veckor (med uniformer, fanor, fälttåg och allt). Och förhoppningsvis blir sidan om dansk-norska arméns organisation 1660-1730 också klar innan vintern är över.
Innan dess kan jag passa på att berätta om en av de mörkare episoderna i den svenska arméns historia som jag stötte på när jag läste om de danska landskapsregementena.
Grymma svenskar
Under Torstenssonkriget 1643-1645 ockuperade svenskarna den jylländska halvön, men danskarna gjorde sommaren 1644 ett försök att få ett fotfäste på halvön. Den 24 juli landsattes 1300 danska soldater vid Kielfjordens strand och började genast att bygga en skans. Svenskarna ville förstås inte tillåta detta och redan 28 juli stormades de av en svensk kavalleristyrka ledd av Carl Gustaf Wrangel. Danskarna flydde den halvfärdiga skansens för att ta sig till stranden där de kunde skyddas av flottans kanoner. Men de kom inte långt innan de omringades. Danskarna sköt en salva mot fienden men det stoppade inte svenskarna som inte hade några problem med att besegra de oerfarna danska soldaterna.
Men de svenska ryttarna var inte intresserade av att ta några infödda danskar tillfånga. De frågade samtliga vad deras nationalitet var och dödade alla som svarade att de var danskar. De som försökte rädda sig genom att säga att de var tyskar blev också dödade när svenskarna märkte att de talade tyska med dansk brytning. Endast en major och ca 80 värvade tyskar blev skonade. Wrangel försökte i efterhand förklara händelsen med att ryttarna var förbittrade över att danskarna hittills under kriget inte hade velat utväxla fångar och att danskfödda krigsfångar rymde vid första bästa tillfälle, även ifall de hade låtit sig värvas i den svenska armén.
Men detta logiska resonemang för att rättfärdiga en massaker på danskfödda soldater förklarar inte det ursinne och den blodtörst som de svenska ryttarna visade upp. För de nöjde sig inte med att bara döda dem. De passade även på att ha ”roligt” och misshandla dem. Ett exempel på en soldat som mot alla odds överlevde är Peder Enevoldsen. Han fick skador som utgjordes av ett sönderslaget kindben, ett hål i pannan och ytterligare tre hål i huvudet, ett skott som gått rakt igenom låret, fyra hål i vänstra armen, två hål i högra armen och tre avhuggna fingrar.
På 1600-talet var det si och så med kärleken mellan broderfolken…
För elva år sedan skrev jag om den mystiska fanan från Fyn som syns ovan. Då visste inte Digitalt museum mer än att den ”eventuellt var tagen under stora nordiska kriget”. Jag vet inte om de redan då preciserade årtalet som den eventuellt togs till år 1700. Men jag märkte idag att de har lagt till texten ”Fanan har troligtvis tillverkats 1647 för något av de två jylländska nationella fotfolksregementena”.
Eftersom Danmark inte har några landskapsvapen fick de nationala regementena fanor med motiv som var hämtade från Danmarks stora riksvapen. Själländska regementet fick Danmarks lilla riksvapen Jylländska regementet fick det ”gotiska vapnet” och Fynska regementet fick det ”vendiska vapnet” med lindormen som syns på fanan ovan. Men vilket vapen bars av det Skånska regementet? Min danska litteratur verkar vara helt ointresserad av den detaljen så jag har ingen aning. Eller?… kanske har jag ändå en aning. Fram till 1658, då Skånska regementet upplöstes, fanns det nämligen bara tre permanenta nationala regementen. Fynska blev ett permanent regemente först 1661. Kan det ha varit så att Fynska regementet tog över skåningarnas symbol som nu var ledig? Den som har skrivit texten i digitalt museum tror visserligen att ett jylländskt regemente fick fanor med den vendiska lindormen år 1647. Men den personen verkar ju inte vara helt säker på sin sak.
Det som skedde 1647 var en omorganisation av de nationala regementena som genom delningar gick från tre till fem regementen. Det blev två jylländska regementen och den delning som ägde rum redan under Torstenssonkriget när Fynska regementet avskildes från Själländska regementet skulle nu bli permanent (var det tänkt). Skånska regementet, som hade blivit något försvagat genom förlusten av Halland i freden i Brömsebro, förblev odelat. Men denna omorganisation blev inte långvarig eftersom det visade sig att skatteintäkterna inte på långa vägar räckte till för att finansiera dessa regementen. Redan 1649 reducerades armén och man gick tillbaka till en organisation som liknade den före Torstenssonkriget. De regementen som hade tillfälligt delats blev dessutom inte fullständigt separerade då de fortsatte att ha en gemensam överste.
Eftersom det bara fanns tre symboler från Danmarks stora riksvapen som gick att använda som symboler för danska regementen (Norges och Sveriges vapen var inte lämpliga) och det bara fanns tre överstar så verkar det rimligt att tro att de regementen som lydde under samma överste också hade samma symbol. När Jylländska regementet blev mer varaktigt delat 1658 så fortsatte jyllänningar att ha samma vapen på fanorna och de åtskildes genom att ha gul respektive blå färg på dukarna.
Nu är det visserligen inte helt säkert att det faktiskt fanns en provinssymbol för Skåne eftersom det var först med förordningen från 1664 som detta blev standardiserat på danska fanor. Men en källa från 1627 berättar att det värvade Kungens livregemente som hade rekryterats från de nationala regementena hade fanor prydda ”med alle kgl. Maj. Provinciers Vaaben”.
Om fanan inte var i bruk under Frederik IV:s tid och istället bars av skåningar så bör det ha funnits flera tillfällen under Torstenssons och Karl X Gustavs krig som fanan kan ha förlorats. Men jag har som sagt inga som helst belägg på de skånska fanornas utseende. Rimligen borde det finnas någon källa som har beskrivit dem så att det går att bekräfta eller avfärda min hypotes. Kanske blir det en del 3 av det här inlägget? I vilket fall som helst bör något annat regemente än det jylländska från 1647 ha burit fanan när den förlorades till svenskarna eftersom det upplöstes redan 1649.
Ovan har vi det monument som restes 1938 vid Fredrikstens fästning i Halden. Det är inget märkligt att ha ett monument där en känd kung stupade. Det som däremot är märkligt är att detta monument över Karl XII:s död är det sjunde i ordningen. Hur kan man ha haft så många monument? Ja, det första revs ned eftersom det ansågs kränka svenskarna. Det andra och tredje monumentet var gjorda av material som av olika anledningar gjorde dem kortlivade. Det fjärde monumentet förstördes av tyska ockupanter som ansåg att det fanns bättre användningsområden för gjutjärn. De följande monumenten sattes upp på platser som man då trodde var Karl XII:s dödsplats (nummer 5 och 6 var samma monument men på olika platser)
Det första monumentet restes på lokalt initiativ 1723 och förseddes med hånfulla texter om hur Karl XII mötte sitt öde i Fredrikshald. På en sidan en dikt på danska och på en annan sida en latinsk text om hur det var guds vilja att den övermodige och krigiske Karl XII stupade samt framställde Fredrik IV som en oövervinnelig fredsbringare (var det Karl XII som startade ett oprovocerat krig två gånger och förlorade alla större fältslag?)
När Christian VI besökte platsen 1730 blev han inte nöjd med vad han såg utan ansåg att texten var respektlös. Han beordrade att monumentet skulle raseras varefter det dröjde ett halvt sekel innan nästa monument restes.
Det första monumentet som restes 1723 och raserades 1730 eller 1731 (texten inne i museet och infotavlan utanför fästningen stämmer inte överens)Dikten som fanns på det första monumentet
Det andra monumentet restes 1788 men utgjordes av ett enkelt träkors som snart ruttnade bort. 1815 restes en obelisk av sandsten som man trodde skulle vara desto mer hållbar. Men stenen var porös och souvenir-jägare plockade bort bitar av den i en sådan omfattning att även den blev snart ödelagd
Det är info-tavlan vid Fredrikstens fästning som angav att träkorset ”råtnet snart bort”. Bengt Nilsson har dock i kommentarerna till detta inlägg berättat att träkorset fanns kvar 1814, men att souvenir-jägare då skar av bitar av det så att det försvann.
Teckning av det andra monumentet som gjordes av trä 1788
En målning av det tredje monumentet som restes 1815 (dessvärre syns min reflektion i fotots mitt)
Det fjärde monumentet restes av den svenska armén 1860, Med en 10 meter hög gjutjärns-konstruktion som liknade en kyrkspira i nygotisk stil var detta det allra största Karl XII-monumentet i Halden. När det nuvarande monumentet restes 1938 togs det fjärde monumentet bort från sin gamla plats och förvarades inne i Fredrikstens fästning. Men under ockupationen 1940-1945 återanvändes dessvärre gjutjärnet av tyskarna och det enda som återstår idag är en sidoplatta.
Foto på det fjärde monumentet som restes 1860Järnplaketten till monument 5 och 6.
Men däremellan restes monument 5 och 6 som utgjordes av en granitkula med en diameter på 80 cm. Kulan hamnade på sin första plats 1892 som man då trodde var Karl XII:s dödsplats Den kompletterades 1902 med en järnplakett som var försedd med text. Sedan ändrade man återigen uppfattning om var Karl XII dog och flyttade det 1935 till en plats 20 meter bakom det nuvarande monumentet. Där fick det även en sockel och blev därmed det ”sjätte” monumentet som fick stå kvar i hela tre år innan det ersattes av ett helt nytt monument.
Två avbildningar av Elbingska regementets kompanifanor som finns i Köpenhamn respektive Sankt Petersburg. Den ryska fanan till höger är en rekonstruktion och saknar en flammande granat i åtminstone ett av hörnen.
Under den gångna veckan har jag varit fullt sysselsatt med att uppdatera mina förteckningar av bevarade fanor. Anledningen är Leif Törnquists bokserie från 2015-2022 som innehåller bilder (och identifieringar) av många av de fanor och standar som finns i ryskt och danskt förvar. I synnerhet den sista boken ”Fanor och standar vid värvade förband 1686-1815” har varit väldigt värdefull och nu gjort min sida om värvade regementens fanor betydligt mer intressant att titta på. Tidigare var det ju mest en förteckning av ”okända infanteriförbands” fanor som saknade närmare beskrivningar än deras färg.
Förutom bilderna är också Törnquists identifieringar av stort intresse eftersom de ofta skiljer sig från dem man hittar i Höglunds bok. Bilden ovan föreställer kompanifanor som Törnquist har identifierat med Elbingska regementet medan Höglund har identifierat dem med Stralsunds garnisonsregemente (och han har granater i samtliga hörn i sin rekonstruktion av fanan). Fanorna som Törnquist har identifierat med Stralsunds garnisonsregemente har Höglund angett som Wismars guvernörsregemente. Det senare regementets fana har Törnquist identifierat med den som Höglund har angett som Bremiska infanteriregementet. Bremiska regementet har Törnquist gett de fanor som Höglund har identifierat med Elbingska regementet. En ganska rejäl rockad har ägt rum och Törnquist själv har under bokseriens gång ändrat uppfattning om åtminstone två fanor så det finns risk att ta fel om man inte dubbelkollar regementena i hela bokserien.
Och nu till något helt annat…
Trumma som finns i Östergötlands museum
Den här bildan fick jag mejlad till mig förra veckan av en antikvarie från Östergötlands museum som undrade ifall jag hade något information om den. Min kunskap om trummor är dock inte särskilt omfattande. Men förutom det uppenbara att den kommer från Karl XI:s tid så tyder det svarta och röda flammorna att den kommer från Östergötlands regemente som hade dessa uniformsfärger enligt m/1675 och bar dem fram till 1692 då den blågula enhetsuniformen infördes. Östgötarna var dock inte det enda regementet med rödsvarta uniformer. Det fanns ytterligare fyra regementen med den kombinationen:
Biuggs dragonskvadron (Västkusten) Rikskanslerns dragoner (Baltikum) Rikskanslerns livregemente till fot Koloniregementet (rekryterat i Skåne för garnisonstjänst i Baltikum)
Men dessa var kortlivade eller baltiska förband som sattes upp under skånska kriget. Och med tanke på att trumman hamnade i Östergötlands museum så får väl en östgötsk proveniens anses som mest trolig.
