Svenska uniformer i holländsk tjänst – del 2 (nu med fanor)

Nu är jag fullt frisk men arbetet med översättningen går fortfarande i snigelfart. Det tycks alltid vara något som händer runtomkring som gör att jag just nu inte lägger ner speciellt mycket tid på min hobby.  Det är dock min fromma förhoppning att kunna bli klar med översättningen före månadsskiftet.

Under den gångna veckan har jag fått ett brev från ingen mindre än Lars-Eric Höglund. Han har uppmärksammat att jag sökt information om de svenska hjälptruppernas uniformer under pfalziska tronföljdskriget. 1988 hade Höglund skrivit en kort artikel i tidningen Carolinen (nr 20) om just detta ämne och han var vänlig nog att skicka en kopia av den till mig.  Det avsnitt av artikeln som beskriver fanor och uniformer följer nedan:

Gemensamt för samtliga var blå rockar med tennknappar, svarta hattar med kantband. Byxor, camisoler (västar) och gehäng av naturfärgat skinn, samt, med undantag för Bielkes regemente, svarta patronväskor.
 Rekonstruktionsförsök
Samtliga fanor, med undantag för Lewenhaupts, är rekonstruktionsförsök. Några avbildningar finns inte bevarade. Om det förekom flammor även från sidorna och palmqvistar under monogrammet kan jag därför tyvärr inte svara på. Däremot torde de i samtliga fall varit försedda med Karl Xl:s namnchiffer. Vi har ett fullgott vittnesbörd i form av Magnus Stenbock, som var major på Bielkes. I sin meritförteckning refererar han till sin tid för slaget vid Fleurus,  där hans bataljon var den sista som i god ordning retirerade f rån slagfältet. Han säger att han då ”haft sin Konungs heder”, vars namn han såg på fanorna. ”för ögonen och därav i följe ej velat låta driva sig från fältet”. 
Den läsare som besitter tålamod och har tungan där den skall vara, kan dessutom förse trummorna med en vapensköld. Motivet skall i så fall vara respektive regementschefens på samtliga trummor’
 Lewenhaupts reg:
Uppslag, strumpor och hattband gula. Fana blå med monogram etc i guld. Trummor d:o. Guldgalon.
 Holsteinska reg:
Uppslag, strumpor och hattband orange. Fana blå/orange i rutor. Trummor d:o. Silvergalon.
 Bielkes reg:
Uppslag och strumpor karmosinröda. Hattband ”rött”. Officerare bar scharlakansröd rock och underofficerare karminröd. Patronväskor röda med mässingsbeslag. Fana vit och karmin. Trummor d:o. Silvergalon.
 Erskins reg:
Uppslag strumpor och hattband röda. Fana röd med vita flammor. Trummor röda. Guldgalon
 Tiesenhausens reg:
Uppslag och strumpor karmosinröda. Hattband rött/vitt. Fana röd med röd/vit kant och vita flammor i hörnen. Trummor röda med vita flarnmor. Silvergalon.
 Nieroths reg:
Uppslag, strumpor och hattband vita. Fana blå med silverflammor. Trummor d:o. Guldgalon.

Till skillnad från bilderna jag visade i inlägget för två veckor sedan ska alltså strumporna vara i uppslagsfärgen. Inte heller byxor och västar ska vara blå utan de ska istället vara skinnfärgade. Det Holsteinska regementet i Höglunds artikel hade Putbus som sekundchef och den orangea uppslagsfärgen överensstämmer också med Putbus-bilden i det förra inlägget. Bielkes regemente verkar dock ha en helt annan uniform på bilden i det inlägget jämfört med Höglunds text. Jag vet inte heller om det i samma inlägg avbildade Knorrings regemente motsvaras av något av de regementen som Höglund har räknat upp.

Den svenska styrka som deltog i det pfalziska tronföljdskriget var inte obetydlig. De sex infanteriregementen som Höglund räknar upp bestod vardera av 12 kompanier á 70 man. Inklusive befäl och spel skulle varje regemente bestå av 1 008 man. Tillsammans utgjorde dessa den ursprungliga styrkan på drygt 6 000 man. Men denna styrka utökades senare till 9 700 man (enligt boken German Armies sidan 364) och bör då ha inkluderat Barnekows kavalleriregemente.  Dessutom skickade Sverige även hjälptrupper till kejsaren om vilka Bengt Nilsson berättade följande i kommentarerna till ”Det bortglömda kriget”:

”Enligt Georg Tessin skulle den fördragsmässigt bestå av 6 000 man, men tydligen nådde man aldrig dit. Han uppger 4 000 för 1690, 2 050 för 1691 och samma för 1692.

Med all information jag har fått från olika håll så är det frestande att skriva ihop en artikel om de svenska hjälptrupperna. Men jag behöver nog göra en del efterforskningar innan det kan bli möjligt. Dessutom hade jag liknande planer på att skriva en artikel om pikar när Bengt Nilsson presenterade massa uppgifter om piklösa regementen i kommentarerna till några av höstens blogginlägg. Det gick så långt så att jag begav mig till Stockholms stadsbibliotek för att låna band av det danska generalstabsverket, bara för att upptäcka att magasinet där de förvarades hade stängts av för utlåning på grund av arbetsmiljöskäl. Vilket kanske var lika bra eftersom jag hittar på nya projekt snabbare än jag hinner avsluta dem! Så min artikel om svenska hjälptrupper kommer nog att dröja. Som tur, har ju Höglund redan en artikel om de första sex regementena och han tipsade mig även om att han i förra året skrev en artikel för samma tidskrift om Sparres regemente (blivande Royal Suedois).

Följande bilder på fanor kommer från den förstnämnda artikeln av Höglund och de är även beskrivna i texten som jag citerade ovan:

Pfalziska tronföljdskriget3

 

Det här inlägget postades i Allmän historia, Litteratur, Uniformer. Bokmärk permalänken.

4 svar på Svenska uniformer i holländsk tjänst – del 2 (nu med fanor)

  1. Anders Larsson skriver:

    Hej Örjan.
    Vet man något om beväpningen för dessa trupper?
    Om de hade pluggbajonetter som på teckningarna tex.
    Anders

  2. Örjan Martinsson skriver:

    Jag har dessvärre ingen kunskap om vad för utrustning de hade (Bengt Nilsson nämnde emellertid i en kommentar att en tredjedel av manskapet hade pikar). Lars-Eric Höglund mejlade mig dock igår och lämnade ytterligare information om hjälptrupperna. När de holländska regementena sattes upp fick de svenska uniformer och utrustning men när de anlände till den holländska armén övertog holländarna ansvaret för löner och ersättning av utsliten utrustning och uniformer. Så efterhand bör de väl ha sett ut som resten av den holländska armén.

    Nedan följer huvuddelen av Höglunds mejl:

    ”Men här skall du få en förteckning över de ”svenska” regementen som var i holländsk tjänst under kriget, med regementschefer:

    Gustaf Mauritz Lewenhaupt 1688-91 (Det Svenska regementet)
    Karl Vilhelm Sparre 1691 –

    Karl Gustav Erskine 1688-90 (Stupad vid Fleurus 1690)
    Georg Johan von Knorring 1690-95
    Ernst Dietlew von Crassow 1695-98

    Magnus Gabriel von Tiesenhausen 1688-94
    Henrik Gotthard von Buddenbrock 1694-98

    Magnus Wilhelm Nieroth 1688-91
    Bengt Oxenstierna 1691-98 (Stupade vid Malplaque 1709)

    Ernst Ludwig von Putbus 1688-94 (Holsteinska regementet)
    Abraham Brahe 1694-97
    Adam Ludwig Lewenhaupt 1697-98

    Nils Bielke 1688-98 (Kommendör Johan Gabriel Banér)

    Andres Sparrfelt 1693-97 (Nyuppsatt, med två kompanier vardera från de övriga svenska regementena)
    Georg Gyllenstierna 1697-98

    Evald von Hastfehr 1693-95 (Nytt regemente, värvat i de svenska provinserna)
    Conrad Axel von Wangenstein 1695-98

    Kjell Kristoffer von Barnekow 1693-98 (Värvat kavalleriregemente från de svenska provinserna)

    Några fälttecken för de sistnämnda känner jag inte till.

    Det holländska infanteriet var vanligtvis uniformerat i grått. Gardet och ”främlingsregementen” i blått. Schweitzare i blått eller rött, ”Skotska brigaden” i rött.
    Vi får utgå från att de svenska regementena efterhand fick nya uniformer av mera holländskt snitt när de gamla var utslitna, osv. eftersom Generalstaterna enligt kontrakt, åtog sig underhåll, lön och ekipage. De kan därför skilja sig åt väsentligt, jämfört med originalmunderingen. Bland annat de stora vida ärmuppslagen.

    När det gäller nationaliteten på G.M Lewenhaupts ”svenska” regemente, så har jag kollat på den mikrofilmade generalmönsterrullan. Inslaget av tyskfödda soldater är stort. Inhemska soldater verkar i huvudsak ha kommit från vänerlandskapen och västkusten.”

  3. Bengt Nilsson skriver:

    Jag blir lite frågande inför detta med nationaliteten. Den mikrofilmade generalmönsterrullan från 1688 för G. M. Lewenhaupts regemente (Generalmönsterrullor, SE/KrA/0023/0/1486) innehåller generellt inte några uppgifter om knektarnas härkomst, så hur kan man säga varifrån de inhemska i huvudsak kom? Eller pratar vi om någon annan generalmönsterrulla?

  4. Lars-Eric Höglund skriver:

    Om Gustaf Mauritz Lewenhaupts regemente kan fastställas att det bestod av stab och 12 kompanier. Vart kompani bestod av tre officerare, sex underofficerare, en pipare, två trumslagare, tre korpraler och 69 meniga. Tre korpralskap på vardera 24 man.(Ett pikenerare och två musketerare) Totalt 84 man per kompani.
    Som Bengt Nilsson så rätt säger, nämns det inte i generalmönsterrullan varifrån manskapet kom. Men de togs i huvudsak från de värvade garnisonsförbanden i Skåne och på västkusten (Svenska och Tyska livregementena till fot, samt Drottningens livregemente) och i de rullorna står bl.a knektarnas härkomst angivna.
    Många döljer sig under Andersson, Jonsson och Persson, men många har tagit ett ”soldatnamn” Örn, Falk, Käck, Flink, Spennare, osv. En viss geografisk härstamning finns, som Karl i Hova, Anders i Hällsjö, Mats Halland, Olof Hising och Anders Dalbo. Några fick rätt nedsättande namn; Anders Liten, Samuel Snåhl och Olof Stollig!
    Men Reinhold von Lewenweld, Peter Kohlmäter, Daniel Offenbach, Isach Schansche, Christoffer Brietzel, Hindich Laboretz, Jürgen Ratke, Wentzel Craatz, Hieronymus Barthold och Hans Stuhlgemeister, m.fl, m.fl, verkar ha sitt ursprung söder om Östersjön.
    Om någon är intresserad av att titta närmare på den mikrofilmade generalmönsterrullan för regementet, så finns den att köpa eller hyra från SVAR i Ramsele (G.M. Lewenhaupts inf.reg. 1688. Nr KO 5925) annars får ni gärna låna min! E-maila till info@acedia.se

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *