Sveriges och Hollands parallella historia

Under 1600-talet var Sverige ett land som trots begränsade resurser lyckades bli en stormakt som hade stort inflytande över Europas historia under nästan 100 år. Under 1700-talet kollapsade dock det svenska stormaktsväldet och dess armé var därefter bara en skugga av sitt forna jag. Ett annat land som genomgick i stort sett samma utveckling var Nederländerna. Holländarnas ”guldålder” har många paralleller med den svenska stormaktstiden även om det sätt som den upphörde skiljer sig åt.

I likhet med Sverige blev Nederländerna självständigt på 1500-talet som ett resultat av uppror mot en utländsk kungaätt som sedan förvandlades till ett inbördeskrig som böljade fram och tillbaka. I Sveriges fall de medeltida unionskrigen mot Danmark 1448-1523 som fick uppföljare 1563-1570 och 1611-1613. I Nederländernas fall var det frågan om det åttioåriga kriget mot Spanien som varade 1566-1648.

Under 1500-talet var både Sverige och Holland hänvisade till gerillakrig då deras uppbådade soldater från allmogen hade svårt att hävda sig mot Danmarks och Spaniens professionella soldater. Sverige gynnades av en kuperad skogsterräng som var lätt att försvara och idealisk för bakhåll. Holländarna gynnades av att deras land hade extremt många borgar och kanaler som gjorde spanjorernas krigföring frustrerande långsam. Dessutom innebar den låglänta terrängen som skyddades mot havet av jordvallar att holländarna under ett nödläge kunde stoppa fiendens frammarsch genom helt sonika översvämma stora landområden. Att varken Sverige eller Nederländerna kunde erövras med en snabb blixtoffensiv var en stor nackdel för Danmark och Spanien som hade stora problem med att betala löner till sina legoknektar och därför inte kunde upprätthålla trycket under en tillräckligt lång period.

De långvariga krigen hade dock den effekten att kvaliteten på de svenska och holländska arméerna sakta men säkert höjdes och det blev alltmer orealistiskt att deras motståndare skulle kunna återbörda Sverige och Holland till sina ”rättmätiga” kungar. Under 1600-talets första hälft blev istället Holland och Sverige ledande när det gällde att utveckla militär taktik. Först ut var Nederländerna som bildade den ”holländska skolan” som sedan Gustav II Adolf byggde vidare på när han reformerade den svenska krigsmakten.

När Sverige och Holland slöt fred med sina respektive motståndare 1648 var båda staterna etablerade stormakter. Men den stora utmaningen för ett litet och resurssvagt land var hur man skulle kunna upprätthålla en stormaktsställning under fredstid. Både Sverige och Holland hade utvecklat tekniker för att låta kriget försörja sig själv och under fredstid visade sig deras arméer vara mycket kostsamma att upprätthålla. Regimförändringar bidrog dessutom i båda länderna till att åtgärder som skulle stärka statens finanser inte vidtogs. 1650 dog Hollands ståthållare och ingen ny ståthållare utnämndes som kunde agera motvikt och försvara statens intressen gentemot den styrande köpmannaklassen. I Sveriges fall så var det en förmyndarregering som 1660-1672 försummade de svenska statsfinanserna.

När både Sverige och Nederländerna motvilligt drogs in i krig på 1670-talet hade kvaliteten på deras arméer sjunkit betydligt och det var med stor möda som de försvarade sin ställning som stormakter. I båda fallen ledde till inrikespolitiska förändringar. I Holland utsågs Vilhelm II till ny ståthållare och i Sverige införde Karl XI kungligt envälde 1680. Båda två lade därefter ner stor kraft på att stärka sina arméers slagkraft. Reformerna innebar att både den svenska och den holländska armén hävdade sig väl under 1700-talets första decennium.

1700-talets början skulle dock innebära slutet för både Sveriges och Nederländernas storhetstid. Den svenska stormakten mötte sitt öde i stora nordiska krigets ragnarök. Nederländerna vann visserligen det spanska tronföljdskriget men i likhet med Sverige hade kriget kostat mycket pengar som ett litet land inte hade råd med. Och i båda fallen innebar även inrikespolitiska förändringar att viljan att bekosta en stark armé försvann. Vilhelm III dog 1702 och ingen ny ståthållare utnämndes, och i Sverige tog riksdagen över all makt som kungen hade när Karl XII dog 1718.

Under den långa fredsperioden på 1720- och 30-talet förföll de svenska och holländska arméerna på ett liknande sätt som under 1660-talet. Men varken de själva eller stormakterna var medvetna om denna kraftiga försämring utan alla antog att de skulle kunna upprepa sina forna bravader när det österrikiska tronföljdskriget utkämpades 1740-1748. Både holländare och svenskar skulle dock göra fiaskon när de högst frivilligt åtog sig att ingripa i den europeiska storpolitiken. Sverige fick se sin armé kapitulera och Finland ockuperas medan holländarna visade sig vara den svaga länken i den allierade arméns slaglinje och sedan vara helt oförmögen att stoppa fransmännens invasion av Nederländerna.

Holländarna svarade på krisen genom att på nytt utse en ståthållare medan den svenska regimförändringen tog längre tid på sig. I vilket fall som helst så innebar fiaskona inte några reformer likt det som skedde i slutet av 1600-talet. Nederländerna valde istället att i stort sett hålla sig borta från äventyrlig krigspolitik medan Sverige gjorde ytterligare försök till revanschkrig utan att inse vilka stora ekonomiska uppoffringar som var nödvändiga för att dessa försök skulle vara realistiska.

Posted in Övrigt | Leave a comment

Törnrosasömnen är snart över

Aktiviteten på den här bloggen har varit låg under detta år och helt obefintlig de senaste månaderna. Men detta ska inte tolkas som att bloggen har dött sotdöden utan det är bara ett uppehåll under vilket jag har prioriterat andra saker än min hobby.

Nu har jag dock återigen börjat engagera mig i min hemsida och det som sker just nu är att jag begärt in offerter från olika webbdesignbyråer. Hemsidan är i behov av en renovering och en ny plattform som ska göra det enklare för mig att publicera texter och underhålla dem. Detta arbete överstiger dessvärre min kompetens med rejäl marginal och därför är jag tvungen att anlita ett proffs.

Exakt när renoveringen blir klar vet jag inte eftersom det beror på vilka svar jag får på min förfrågan. Men när webbdesignern har avslutat sitt arbete så blir det min tur att genomföra ett omfattande arbete med att överföra innehållet från de gamla sidorna till den nya plattformen och även delvis revidera sidorna. I bästa fall kan jag inviga ett sprillans nytt Tacitus.nu någon gång under vintern, men det kan mycket väl dröja längre än så. Vi får helt enkelt vänta och se.

Bloggen ska däremot inte behöva vänta ända tills hemsidan är klar innan den vaknar ur sin törnrosasömn utan jag ska redan nu försöka återvända till det gamla tempot med ett inlägg varje vecka, åtminstone medan det är webbdesignern och inte jag som arbetar.

And now for something completely different

För den som har törstat efter mer information om historia på den här bloggen så kan jag tipsa om en väldigt intressant artikel som jag läste nyligen. Den handlar om sydstatsheneralen Robert E. Lee som har fått ett oförtjänt gott rykte i USA och som författaren vill ta glansen ifrån:

The Myth of The Kindly General Lee

Posted in Statusrapporter | 6 Comments

Karl XII:s oknäppta knappar

General Ambrose Burnside med de mellersta knapparna oknäppta (för övrigt den man vars efternamn har gett upphov till ordet “sideburns”)

För en månad sedan blev jag uppmärksammad på en intressant detalj på Karl XII-statyn i Kungsträdgården, alla knappar mellan den översta och de vid midjan är oknäppta. Varför detta klädskick när inget porträtt på honom (så vitt jag vet) har avbildat honom på det sättet. Den enda förklaringen som jag kunde komma på är att skulptören Johan Peter Molin ville visa att Karl XII i Napoleon-stil hade för vana att förvara ena handen innanför rocken. Den så kallade Napoleon-posen var nämligen väldigt vanlig i porträtt från 1800-talet. Och även om Napoleon har gjort posen berömd så förekom den även på 1700-talet. Enligt wikipedia beskrevs posen 1738 som att den visade på “manly boldness tempered with modesty”. Posen var så vanlig att det faktiskt förekom porträtt där handen inte var innanför rocken men där knapparna ändå var oknäppta för att visa att han hade för vana att ha handen där.

Mannen som gav posen sitt namn trots att han inte uppfann den.

 

Abraham Lincoln flankerad av två herrar med handen innanför rocken (fotografi från 1862 som färglagts i modern tid)

Fast i Karl XII-statyns fall verkar det vara överdrivet många knappar som var oknäppta om syftet bara var att förvara handen där. Men i brist på bättre förklaring tolkade jag det ändå som om att skulptörens avsikt var att visa att Karl XII som en sann fältherre brukade ha handen innanför rocken.

Jag trodde först att Molins inspiration kom uteslutande från hans egen samtids officersporträtt eftersom jag inte kunde hitta något Karl XII-porträtt som såg ut så där när jag gjorde en snabb koll. Men, men… jag tittade inte tillräckligt noggrant för en vecka senare noterade jag ett par oknäppta knappar i David von Kraffts porträtt av kungen 1717 i Lund (som sedan blev förlaga för över 100 kopior, den så kallade “Lundatypen).

David von Kraffts originalmålning som förvaras på Drottningholm

Att hålla värjan med ena handen verkar ha varit Karl XII:s vanligaste pose. Men kanske var det vanligare att han höll den andra handen innanför rocken än att han pekade mot Ryssland med den. Fast om handen innanför rocken handlade om att signalera manlig djärvhet i kombination med ödmjukhet eller bara berodde på att det såg snyggare ut än att ha den i fickan ska jag låta vara osagt.

Posted in Uniformer | 1 Comment

Bohuslänska uniformer cirka 1715

Anders Larsson har mejlat information om de nya rockar och kappor som Bohus dragoner fick någon gång efter besiktningen 1714 men före 1716 års fälttåg. I Höglunds bok står det bara att de var gröna med gult foder 1715, men i Krigskollegii brev 1715 (5181) har Anders funnit mer information. Mest intressant är att kapporna hade “dubbelt gröna kragar”. De var alltså inte gula trots att bojfodret var gult. Rockarna var gröna med gult foder, uppslag och krage. De var dessutom försedda med två axelklaffar och 20 platta mässingknappar. Det låga antalet knappar tyder på att ficklocken kan ha haft max tre knappar (läs mer om detta i mitt gamla inlägg om knappologi).

 

Posted in Uniformer | 3 Comments

Litteratur om svenska och danska standar

Det här året har blogginläggen bara kommit en gång i månaden och risken är att det kommer att dröja till årets slut innan jag återgår det vanliga tempot med ett inlägg i veckan. Fram tills nu har jag haft fullt upp med annat än att syssla med min hobby, men jag ser nu ljuset i tunneln. Fast istället för att genast återgå till det normala bloggtempot tänkte jag använda de kommande månaderna åt arbete bakom kulisserna med min hemsida. Den är nämligen sedan lång tid tillbaka i behov av renovering både på utsidan och “under huven”. Jag lär väl återkomma senare med mer information om vad detta går ut på.

Det som har hänt den här månaden är att Svenska vapenhistoriska sällskapets årsbok för 2017 landade i min brevlåda. Det är en 176 sidor tjock bok som enbart handlar om Kavalleriets standar och dragonfanor m/1686. Författaren är förstås Leif Törnquist som med all önskvärd detaljnivå skildrar perioden 1686-1900. Boken är en uppföljare till årsboken från 2015 som behandlade infanteriets fanor. Ytterligare en bok som handlar om de tillfälliga regementenas fanor och standar är dessutom på gång. Tillsammans med årsboken från 2006 där Leif Törnquist behandlade fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna så lär dessa fyra årsböcker bli en komplett monografi över svenska fanor och standar under stora nordiska kriget.

I samband att Törnquists bok levererades till mig beställde jag även en bok om danska fanor och standar av Karsten Skjold Petersen (“Faner og Estandarter i Den Danske Hær” från 2016). Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den tegelsten till bok som han har skrivit om ämnet dansk-norska uniformer fram till 1816. Den här boken har dock bara en tiondel av den förras storlek (80 sidor) och behandlar en betydligt längre tidsperiod (från 1600-talet till nutid). Den är med andra ord väldigt översiktlig och har därmed mycket lite av regementsspecifik information och än mindre om stora nordiska kriget. Som introduktion till ämnet är den däremot alldeles utmärkt. Min förhoppning är att Skjold Peterson kommer att gå tillväga på samma sätt med ämnet danska fanor som han gjorde med de danska uniformerna, för innan tegelstenen om uniformerna kom ut hade han tidigare gett ut en uniformsbok som var lika kort som den här nya boken om fanorna.

Varken Törnquists eller Skjold Petersens böcker nya böcker om fanor är dessvärre tillgängliga i den vanliga bokhandeln. Svenska vapenhistoriska sällskapets böcker får man beställa genom att kontakta deras sekreterare. Skjold Petersens bok går nog att köpa i Tøjhusmuséets museumshop om man är på besök i Köpenhamn, men för oss andra är det den här sajten som gäller. Sedan finns det förstås på antikvariat Helge Bruhns bok “Dannebrog og Danske Faner Gennem Tiderne” från 1949 som innehåller mycket mer information om än inte helt samma som i Skjold Petersens bok.

 

Posted in Fanor & standar, Litteratur, Statusrapporter | Comments Off on Litteratur om svenska och danska standar

Kampen om Polen 1706-1709

När August den starke undertecknade fördraget i Altranstädt september 1706 gav han upp sin polska kungakrona och erkände Stanislaw Leszczynski som Polens rättmätige kung. Det polska inbördeskriget upphörde dock inte med denna underskrift. Augusts polska anhängare (Sandomierzkonfederationen) ansåg fortfarande att Stanislaw var en illegitim svensk marionett och freden i Altranstädt innebar för dem bara att Polens tron nu var vakant och att en ny kung behövde väljas.

Sandomierzkonfederationen hade dock inte så bråttom med att välja en ny kung. Slaget vid Kalisz en månad senare innebar att Polen under ett år hamnade under rysk kontroll och Peter den store lade ner mycket energi på att få Augusts gamla anhängare att välja en ny ryssvänlig kung. Polackerna var dock inte villiga att ta det steget utan föredrog att avvakta den kommande händelseutvecklingen. Ifall en segerrik Karl XII tågade österut och besegrade ryssarna, som många trodde,  så skulle det vara oklokt att alltför hårt knuta sig till Peter den store. I så fall var en förlikning med Stanislaw på gynnsamma villkor att föredra.

De krav som Sandomierzkonfederationen ställde var att deras medlemmar skulle återfå/behålla de ämbeten som de hade tilldelats av August, och att Stanislaws utnämningar därmed ogiltigförklarades. Dessutom skulle Warszawakonfederationen upplösas och ett nytt kungaval hållas för att eventuellt välja Stanislaw till Polens laglige kung. Det var just Warszawakonfederationen som hade valt Stanislaw till polsk kung 1704 och som hade varit Sverige motpart när polsk-svenska avtal undertecknades. Genom att upplösa Warszawakonfederationen skulle dess medlemmar bli befriade från sina trohetseder till Stanislaw och de polsk-svenska avtalen skulle bli ogiltiga. I vanlig ordning hade den polska oppositionen intagit en strikt legalistisk hållning som inte tog någon som helst hänsyn till faktiska maktförhållanden. Stanislaw var villig att gå med på långtgående kompromisser men dessa krav var orimliga och det skulle till slut stå klart att militära medel var nödvändiga för att betvinga oppositionen.

Karl XII lämnade kvar en styrka på 8 000 man under Krassows befäl för att stödja Stanislaw medan han själv tågade vidare österut mot ryssarna. Bland de inhemska trupper som stödde Stanislaw räknades den litauiska kronoarmén på 16 000 man under Johan Sapiehas befäl samt i egentliga Polen en 8 000 man stark Stanislawtrogen “kronoarmé” under befäl av Josef Potocki. Kvalitén på den sistnämnda styrkan var låg, för  den riktiga kronoarmén i Polen var lojal med Sandomierzkonfederationen och leddes av Adam Sieniawski. Men sammantaget borde stridskrafterna ha varit mer än tillräckliga för att besegra oppositionens trupper som varierade betydligt i styrka beroende på aktuell tillgång till proviant och dagspolitiska läge.

Efter att utdragna förhandlingar med Sandomierzkonfederationenen inte ledde någonvart så inledde Krassow sent omsider offensiven mot Sieniawski under hösten 1708. Meningen var att de två Stanislawtrogna arméerrna skulle skydda flankerna, men på grund av en blunder av Potocki som hade avancerat för långt blev hans styrka besegrad av Sieniawski i slaget vid Koniecpol den 21 november. Sieniawski utnyttjade detta till att härja Stanislawtrogna landsdelar och hotade rent av svenskarnas basområde i Västpreussen. Nyheten om slaget vid Ljesna hade dessutom skrämt Sapieha som var rädd för ett eventuellt ryskt angrepp i Litauen och därför drog tillbaka sin styrka. Ensam djupt nere i Polen och med risk att få sin försörjningslinje bruten drog även Krassow sig tillbaka till Västpreussen  under vintern. Pacificeringen av Polen hade misslyckats och avståndet mellan Krassows kår och huvudarmén blev enormt stor när Karl XII samtidigt tågade mot Ukraina.

De militära bakslagen vid Ljensa och Koniecpol innebar att Preussen och Sachsen blev intresserade av blanda sig in i Polens affärer. I december började Preussen i tysthet uppmuntra polackerna att göra motstånd mot Stanislaw. August hade i princip redan gjort detta innan bläcket hade hunnit torka på fördraget i Altranstädt. Men trots ideliga löften om att en sachsisk armé snart skulle tåga in i Polen var det först nu som han var någorlunda seriös med sina löften. Hans stora problem vid denna tid var dock att Sachsen var så gott som bankrutt och att han inte hade råd att starta ett nytt krig. Lösningen var att få ryska subsidier & hjälptrupper och även om detta hade förhandlingar pågått redan innan det ovannämnda bläcket torkade. Ryssarna var dock inte villiga att punga ut så mycket som August ville ha. August började dock känna av pressen mer under 1709 eftersom hans polska anhängare började tröttna och antydde att de skulle välja någon annan till kung ifall August inte infriade sina löften.

Slaget vid Poltava innebar att ryssarna inte längre behövde sachsarnas hjälp och än mindre betala för den. I slutet av juli anländer en rysk diplomat i Dresden med nyheten och ett ultimatum. Om Sachsen överhuvudtaget skulle få några subsidier måste de före augusti månad invadera Polen med 10 000 man och förlita sig på tsarens välvilja eftersom ett avtal inte skulle hinnas ratificeras innan den korta deadlinen. August skrev under trots att han inte hade 10 000 man och inte heller vågade attackera Polen med Krassows kår och svenska trupper i Pommern i närheten av Sachsen. Det var först efter att Ryssland hotade att utse någon annan till kung av Polen som August i desperation korsade den polska gränsen i slutet av augusti. Till ryssarnas stora ilska undvek han dessutom strid med Krassow och lät honom evakuera sin armé till Pommern i oktober.

August fick tillbaka sin polska krona, men några ryska subsidier fick han inte. Den polska kronan var dessutom nu kraftigt devalverad eftersom Peter den store skötte utnämningarna till polska ämbeten och höll en stor rysk ockupationsarmé i Polen mot både polackernas och Augusts uttryckta vilja. Sandomierzkonfederationen som hade motsatt sig Stanislaw på grund av att han var en svensk marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället.

Posted in Stora nordiska kriget | 1 Comment

Brigadmuseets tennsoldater

I höstas besökte jag Brigadmuseet i Karlstad som är lite grann av ett nostalgimuseum för dem som gjorde lumpen under andra halvan av 1900-talet. Längst upp fanns det dock ett rum fyllt med tennsoldater av Holger Eriksson som visade hur de värmländska soldaterna såg ut under olika tidsperioder. Och som synes ovan har de även en fulltalig karolinsk skvadron som visserligen inte kan vara värmländsk men som ändå är fin att se.

Musketerare och pikenerare från trettioåriga kriget

Närke-Värmlands uniform 1683

Närke-Värmlands släpmundering 1700?

Huvudbonaderna på tennsoldaterna från 1683 och 1700 är karpuser, dock inte Göte Göranssons tolkning som vi är mest vana vid utan en toppluve-variant som ofta förekommer i äldre illustrationer. Under skånska kriget hade Närke-Värmland röda rockar med vita uppslag, men innan de fick sin första karolinska uniform 1691 verkar det som om de fick röda rockar med blå uppslag i början av 1680-talet.

Enligt skylten till diaramat ska musketeraren till höger bära en grå pajrock som fastställdes som släpmundering omkring 1700. Men frågan är hur pålitlig museets information är. Se till exempel nedanstående bild som visar diaramat för den karolinska tiden:

På museets skylt står det:

“Underofficer i uniform 1688 förande livfana från 1658. Officer, trumslagare och soldfater 1688-1717, de röda strumporna infördes omkring 1700. Grenadjär (granatkastare) i uniform 1690.”

Färgsättningen (röda uppslag och gult foder) är ohistorisk för Närke-Värmlands regemente, men den överensstämmer med den rock i Armémuseum som tidigare troddes vara ett exemplar av den “äldre karolinska uniformen” och som man genom missförstånd hade identifierat som tillhörandes Närke-Värmlands regement. I verkligheten hade den första värmländska karoliner-rocken rött foder 1691 och strumporna var definitivt röda innan 1710, troligen redan 1691.

Grenadjärerna lär dessutom med största sannolikhet ha haft samma uniformer som de övriga manskapet och borde därmed inte alls ha sett ut som på bilden nedan:

“Grenadjär i uniform 1690”

Livfanan är intressant eftersom den tillverkades i Hamburg 1658 men levererades inte till Sverige förrän 1677. I sviten ingick också papegojgröna kompanifanor med olika motiv och några av dessa delades ut till Västmanlands regemente 1680. Livfanan kom dock inte till användning förrän 1713 då den delades ut till Närke-Värmlands tremänningsregemente. Denna livfana och en av kompanifanorna förvaras idag i Armémuseum:

Anledningen till att Värmlands vapensköld är röd på fanan beror på att den andra sidan visar Närkes vapensköld och det var inte tekniskt möjligt att måla olika färger på vardera sida.

Gustavianska tiden, m/1778

Finska kriget, patrull och officer i m/1808 och handräckningsman i m/1792.

Brigadmuseet har ytterligare sex diaramor som täcker in tiden från Karl XIV Johan till andra världskriget, men eftersom mitt intresse för svensk militärhistoria upphör 1814 så sätter jag punkt här. För den som är intresserad av fortsättningen är det bara att bege sig till Karlstad!

Posted in Sevärdheter | Comments Off on Brigadmuseets tennsoldater

Det danska hotet

Fredrik IV av Danmark (1671-1730)

Danmarks första deltagande i det stora nordiska kriget fick ett snabbt och snöpligt slut i och med att sjömakterna beslöt att hedra Altona-fördraget och försvara Holstein-Gottorp. Freden i Traventhal den 8 augusti var dock inte avsett att avsluta deras deltagande i det stora nordiska kriget. Avtalen med Sachsen och Ryssland förbjöd separatfreder med Sverige, men Danmark hävdade att den nyligen slutna freden bara gällde Holstein-Gottorp och det var ju också formellt korrekt eftersom Sverige hade bara stridit mot danskarna i egenskap av garantimakt för Altona-fördraget. Det gällde då bara att så snabbt som möjligt starta ett riktigt krig mot Sverige för att uppfylla sina förpliktelser gentemot Sachsen och Ryssland.

Den första planen var att passa på att attackera den svenska flottan redan när den evakuerade styrkan från Själland. Men detta hindrades av sjömakternas flotta som stannade kvar tills svenskarna var i säkerhet.

Vad danskarna gjorde istället var att i början av november skicka hjälptrupper till Sachsen som var så gott som försvarslöst mot en svensk invasion. Det hade också varit Karl XII:s ursprungliga tanke att invadera Sachsen så fort som möjligt och han hade beordrat en omedelbar marsch mot Sachsen redan den 29 augusti. Befälhavaren över trupperna i Tyskland, Nils Gyllenstierna, vägrade dock att verkställa ordern med hänvisning till bristande förberedelser och oklara instruktioner. Den ryska invasionen i september och de danska hjälptruppernas ankomst resulterade sedan i att planen på att invadera Sachsen skrinlades.

Slaget vid Narva kylde dock ned danskarnas iver att ansluta sig till det stora nordiska kriget. Danskarna blev osäkra på ifall deras bundsförvanter verkligen tänkte fullfölja kriget och av rädsla för att stå ensam i ett krig mot Sverige valde de att avvakta händelseutvecklingen. Slagen vid Düna och Kliszow bara förstärkte denna inställning. Sedan när den svenska armén etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen blev danskarna riktigt oroliga. Situationen påminde då alltför mycket om de krig som hade resulterade i frederna i Brömsebro och Roskilde. Danskarna kunde förvänta sig att Karl XII skulle släppa allt och genast invadera Jylland ifall Danmark förklarade krig. Så länge Karl XII befann sig i Polen var det därför ett absolut krav att även Preussen skulle gå med i kriget och agera som en sköld med den svenska huvudarmén ifall danskarna skulle förklara krig.

Preussen hade dock ingen lust att offra sig för Danmarks skull och litade ännu mindre än danskarna på August den starkes vilja att fortsätta kriget mot Sverige. De fruktade rent av att August skulle passa på och byta sida ifall Preussen anslöt sig till den anti-svenska koalitionen. Trots dessa reservationerna såg det ändå vid två tillfällen ut som om Danmark och Preussen var på väg att ansluta sig till det stora nordiska kriget 1704 och 1706.

Medan det polska fälttåget pågick gjorde Danmark sig behjälplig på andra sätt än genom militärt stöd. Deras diplomati verkade på alla sätt för att hjälpa och hålla ihop den anti-svenska koalitionen samt att underminera Sverige ställning gentemot stormakterna. Danska agenter hjälpte även till med att rekrytera trupper åt Sachsen, och danska skepp bedrev handel från hamnar som Ryssland hade erövrat från Sverige. Det sistnämnda orsakade diplomatiska gräl med Sverige vilket dessutom förstärktes av en kris i relationen med Holstein-Gottorp. Danmark och Holstein hade stött varsin kandidat till furstbiskop av Lübeck och när den holsteinske kandidaten vann vägrade Danmark att erkänna detta och använda militär för att fördriva honom. Konflikterna var på god väg att eskalera till ett danskt-svenskt krig år 1706.

Händelserna i Fraustadt och Grodno år 1706 förändrade dock läget helt och hållet. När Karl XII sedan invaderade Sachsen så fruktade Danmark att de och inte Ryssland stod näst på tur. Den nästan öppet fientliga inställningen till Sverige byttes nu ut mot underdånighet. Alla diplomatiska dispyter löstes nu till Sveriges förmån och danskarna ansträngde sig enormt för att inte göra något som kunde uppfattas som en provokation mot Sverige. När danskarna skulle skicka ett regemente till sin del av Holstein för att reparera befästningar skickade de ängsligt en diplomat till Karl XII för att förklara det oskyldiga syftet och att styrkan var långt under de 6 000 man som Traventhal-freden tillät danskarna att hålla i Holstein. Danmark och Sachsen avstod även från att ha ambassadörer i varandras huvudstäder under 1707.

Så fort den svenska armén begav sig av mot Ryssland och befann sig på behörigt avstånd började dock ränksmideriet igen. Danmark var fortfarande inställt på ett revanschkrig och det enda orosmomentet var osäkerheten kring Rysslands förmåga och vilja att fortsätta kriget.

Av stor vikt för dessa planer var också att Danmark och Sachsen behövde försäkra sig om att sjömakterna inte skulle intervenera så som de gjorde förra gången. För att uppnå detta gick de med på villkoren att sjömakterna inte skulle bli av med några hjälptrupper och att norra Tyskland skulle vara fredat från krigshandlingar. Detta innnebar att den danska krigsplanen riktade sig mot en invasion av Skåne och inte en repris på attacken mot Holstein-Gottorp.

Någon större brådska hade dock inte danskarna utan de ägnade förhandlingarna med Ryssland åt att försöka få ut så stora subsidier som möjligt från dem. Strax efter att Fredrik IV den 12 oktober 1708 hade meddelat ryssarna om sin avsikt att gå med i kriget så fort ett gynnsamt tillfälle uppstod, valde han att påbörja en lång nöjesresa till Italien och kom inte tillbaka till Danmark förrän under följande sommar. Detta medförde att förhandlingarna i Köpenhamn blev väldigt utdragna och för att snabba upp processen reste en rysk diplomat med vidsträckta befogenheter till Venedig för att möta Frederik IV personligen vid månadsskiftet januari/februari och omedelbart sluta en allians. Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut ansågs vara ett tillräckligt gynnsamt tillfälle och den ryske diplomaten föreslog att Danmark skulle inträda i kriget redan under sommaren. Fredrik IV underlät dock att underteckna avtalet och det enda riktiga skäl som han kunde anföra till det var just kraven på att rysarna skulle betala Danmark mycket stora subsidier.

När danskarna väl kom igång med krigsförberedelserna gick planen ut på att invadera Skåne tidigast i november, och då endast under förutsättning att Ryssland gick med på de danska kraven. Men när nyheterna om Poltava och Perevolotjna kom ändrades situationen fullständigt. Ryssland var inte längre villigt att betala några subsidier överhuvudtaget och eftersom de indelta regementen återuppsattes i Sverige skulle truppkoncentrationen i Skåne bli väldigt hög ifall danskarna väntade till våren 1710. Danmark var därför tvunget att accelerera sina förberedelser och förklara krig redan i slutet av oktober för att inte ställas mot en fulltalig svensk armé som hade fått hela vintern på sig att öva. Men utan att ha lyckats inta en fästning och åarna frusna så blev det alldeles för svårt för den danska armén att försvara sig mot den svenska motoffensiven. Med facit i hand så skulle de ha lyssnat på den ryske diplomaten och anfallit redan i juni 1709.

Posted in Stora nordiska kriget | Comments Off on Det danska hotet

Karolinska trummor

Anders Larsson har hittat en halv trumma i ett museilager. Trumman är gul med blå flammor men har som motiv Sveriges riksvapen i ett vitt fält. Ett litet rött lejon med armborst i hörnet avslöjar att den tillhörde ett Smålandsregemente och den pfalziska ättens vapen i riksvapnet avslöjar att den är karolinsk. Med största sannolikhet är det en trumma tillhörande ett livkompani eftersom trummornas motiv ofta var detsamma som fanornas.

Anders Larsson tror att den tillhörde Kronobergs regemente eftersom trumman saknar röd färg som var framträdande i Kalmars fana medan Jönköping inte hade Smålandslejonet som symbol. Men det fanns även småländska tre- och femmänningar som skulle kunna vara aktuella. Om någon annan har bättre insikter om trummans identitet tar han tacksamt emot dem.

Livgardets trumma (livkompaniet) i Göte Göranssons tolkning.

När vi ändå är inne på ämnet trummor så kan jag ju nämna att 1699 var Livgardets trummor blå men i övrigt samma utseende som på fanorna, det vill säga riksvapnet för livkompaniet och kungens spegelmonogram som motiv för de övriga kompanierna.

I ryskt förvar finns även trummor från Nylands regemente och Livgardet som togs under hattarnas ryska krig och som tydligt visar skillnaden mellan livkompaniets trummor och de vanliga kompaniernas trummor (Johan Gaerdin har upplyst mig om att den ryska texten anger att den vita trumman tillhörde Gardet och alltså inte är från samma regemente.)

Nylands regementes trummor från hattarnas ryska krig

Nyländska trumslagare finns också i ett äldre utförande. Nämligen i illustrationen nedan från 1696:

Nyländska trumslagare från 1696

Anders Larsson har även i källorna hittat följande uppgifter:

Närke-Värmlands regemente 1715-1719

  • Målade vita med förgyllt konungs vapen (Sveriges vapen?) och förgyllda kronor. (livkomp).
  • Målade med blå och röd färg med förgyllt (krona) Konungens vapen (och) CC

Södermanlands regemente 1717

Nya trummor till regementet. Lif:Companiets trummor äro målade vita och blå flammor, och provinsen vapen i fält. De övrige trummorna äro gula och blå flammor målade och provinseringens vapen i gult fält.

Från Anders Larsson kommer även följande bilder:

Trumma hittad i Hälsingland. Nyare snören och sarg. Endast stommen är gammal.

Savolax regemente (Musikmuseet)

Posted in Övrigt | 3 Comments

Peter den stores ambitioner

Peter den store (1672-1725)

Peter den stores främsta mål med det stora nordiska kriget var att få tillgång till en hamn vid Östersjön. Trots alla motgångar i början av kriget släppte han aldrig detta krav utan fortsatte envist kampen mot Karl XII även när bundsförvanterna föll bort en efter hand och upprepade svenska segrar på slagfältet.

Redan det stora nederlaget vid Narva år 1700 hade kunnat ge en god anledning till att överge kriget. Det hade varit överenskommet innan kriget startade att Ryssland skulle vänta med att ansluta sig tills det hade avslutat sitt pågående krig mot Osmanska riket. Men Danmarks utsatta läge när sjömakternas flotta förenade sig med den svenska och möjliggjorde en landstigning på Själland gjorde att danska diplomater bönade ryssarna att så snabbt som möjligt öppna en ny front så att Danmark inte skulle slås ut ur kriget. Peter den store snabbade då på fredsförhandlingarna med turkarna, vilket missgynnade Rysslands intressen, och anföll Sverige redan i september. Till tsarens stora vrede hade dock Danmark redan slutit fred trots att deras allians förbjöd separatfreder, och även sachsarna svek honom genom att avbryta deras fälttåg kort efter att den ryska invasionen inleddes. Det blev därför ett enkelt beslut för svenskarna att koncentrera sina styrkor mot den ryska armén som led ett förkrossande nederlag den 20 november.

Peter den store kunde ha använt sina bundsförvanters trolöshet som ursäkt till att söka fred med Sverige, men för detta var han ännu inte hågad till. Det danska sändebudet hos tsar Peter utsattes visserligen för en rejäl utskällning av tsaren och upplevde stämningen så fientlig att han fruktade för sin egen personliga säkerhet, men han kunde ändå rapportera hem till Köpenhamn i december att det inte fanns något tecken på defaitism hos tsaren, denne var helt inställd på att hämnas nederlaget vid Narva.

Det var istället August den starke som åtminstone utåt visade tvekan om huruvida han skulle fortsätta kriget. Detta kunde han utnyttja till att förhandla fram ytterst förmånliga villkor med tsaren i fördraget i Birsen februari 1701. I detta lovade Peter den store att bidra med 15-20 000 man i hjälptrupper till den sachsiska armén samt under två års tid betala 200 000 riksdaler om året i subsidier till August. Peter den store fick med andra ord betala dyrt för att behålla August som bundsförvant. Båda två blev dock missnöjda med hur den andre parten uppfyllde sina åtaganden. De ryska trupperna lyfte inte ett finger för att hjälpa sachsarna i slaget vid Düna och när sachsarna därefter evakuerade Kurland så var det ryssarnas tur att känna sig övergiven av sin bundsförvant. Fördraget i Birsen följdes av ytterligare avtal mellan de två och dessa skulle förlöpa på liknande sätt och gjorde att deras relation blev allt mer ansträngd.

En separatfred med Sverige blev en allt mer lockande idé för Peter den store. En förutsättning var dock att få behålla den hamnstad som han hade grundat vid Nevas mynning. Helst ville han även trygga försvaret av denna stad genom att införliva hela Ingermanland med Narva samt också Karelen. I mörka stunder kunde han dock nöja sig med området runt Neva och ön Kronslott samt dessutom erbjuda ryskt territorium som kompensation till Sverige.

Från och med 1705 drabbades emellertid Ryssland av stora uppror som riktades mot Peter den stores reformer. Det djupa folkliga missnöje som upproren demonstrerade gjorde att Peter den store inte längre var villig att erbjuda ryskt territorium i utbyte mot Sankt Petersburg av rädsla för att väcka än mer vrede bland folket. Istället erbjöd han nu polskt territorium som kompensation.

För Sverige var dock Rysslands krav helt oacceptabla. Det svenska stormaktsväldet med sina långa kuster och utspridda provinser var alldeles för sårbart om dess flotta inte kunde kontrollera Östersjön. Danmarks och Sveriges flottor var jämnstarka och om även Ryssland fick en flotta skulle Sverige hamna i ett svårt underläge. Att acceptera polskt territorium som kompensation var inte heller någon god idé eftersom det skulle provocera polackerna som hade uttryckt ovilja att avträda Kurland till Sverige även om de kompenserades med territorier som hade förlorats till ryssarna 1667.

Sveriges position inför eventuella fredsförhandlingar var att alla ockuperade territorier skulle återbördas och att Ryssland skulle betala ersättning för de skador som de hade åsamkat Sverige. Helst skulle denna ersättning ske i form av erövring av ryskt territorium, men Karl XII var öppen för andra lösningar och därmed en fred med oförändrade gränser.

Preussen gjorde 1705 och 1706 allvarliga försök att mäkla fred mellan Sverige och Ryssland men dessa föll på tsarens oomkullrunkeliga krav på att få behålla Sankt Petersburg. Inte ens år 1707 när Karl XII stod på höjden av sin makt släppte tsaren detta krav. Via engelska kanaler förmedlade tsaren då ett fredsanbud som gick ut på att han för all framtid skulle få behålla den del av Ingermanland där Sankt Petersburg låg, samt också inneha Narva för ett visst antal år.

Med facit i hand hade det varit klokt av Karl XII att acceptera detta fredsanbud. Men för alla som inte hade facit så var kravet helt orimligt. Det var helt enkelt oundvikligt att Karl XII och Peter den store skulle avgöra frågan på slagfältet.

Posted in Stora nordiska kriget | 3 Comments