Schabrak och pistolstrumpor

January 22nd, 2012

Jag har under helgen tittat närmare på hur de svenska schabraken såg ut och upptäckte då att jag har gjort två pinsamma fel när jag målat mina tennsoldater.

Det första felet är att jag har utgått ifrån att befälen i den svenska armén hade blå schabrak med gula kanter. Enligt Höglund var de visserligen i de allra flesta fall blå, men de hade guldgaloner istället för gula kanter. Den troliga förklaringen till min missuppfattning är att jag har utgått från Prince Augusts målningsbeskrivningar. Den allra första skvadronen jag gjorde var min stora Östgötaskvadron och jag följde då instruktionerna från Höglunds bok i den mån det gick. Dessvärre nämner han bara att underofficerarna hade blå schabrak (till skillnad från de menigas röda schabrak med gula kanter), men jag resonerade då att de troligen hade gula kanter och har sedan fortsatt att måla alla befälsschabrak i samma stil. Konstigt nog har jag aldrig registrerat att officerarna hade guldgaloner på schabraken i de fall dessa omnämns i Höglunds bok.

Det andra felet är att jag har målat Södra Skånskas schabrak gula med blågul kant. Detta är i själva verket Norra Skånskas schabrak. Min minnesbild av hur det gick till när jag målade dem för tre år sedan var att det inte fanns någon information om Södra Skånskas schabrak så jag gissade att Skåneregementenas schabrak var likadana. Den blågula kanten verkade även passa för södra Skånska eftersom de hade ett blågult standar. Men nu när jag kikar i Höglunds bok ser jag att det visst finns information om Södra Skånskas schabrak. På inte mindre än två ställen står det att dessa var blå med gul kant. Hur jag har kunnat missa det övergår mitt förstånd.

Så i vanlig ordning får jag måla om mina tennsoldater när jag får tid över.  Men med anledning av detta bestämde jag mig för att göra en ordentlig kartläggning av hur det egentligen förhåller sig med de svenska schabraken och pistolstrumporna:

Den slutsats som man kan dra från officerarnas schabrak är att dessa normalt var blå och hade samma typ av galoner som deras hattar. Enda undantaget är Hielms dragoner som förutom gula schabrak även hade silvergaloner trots att deras hattar hade guldgaloner.

Underofficerarna är lite mer besvärliga. Två regementen hade schabrak av svart läder och ännu fler saknade guld- eller silvergaloner.  De flesta regementen hade guldgaloner men med undantag för de Pommerska dragonerna hade deras underofficerare även guldgaloner på hattarna. I de fall underofficerarna hade silvergaloner på både schabrak och hattar så tillhörde de regementen där även officerarna gick omkring med silver.

Det mönster som jag med viss möda kan se är att underofficerarnas schabrak antingen var likadana som officerarnas eller likadana som de menigas.  Men jag kan inte utesluta att det fanns särskilda underofficersschabrak med silvergaloner som kontrasterade mot officerarnas guld och de menigas gult.

Manskapets schabrak såg ut på följande sätt:

Blått är den dominerande färgen även bland manskapets schabrak men i många regementen är det också vanligt att schabraken har samma färg som standaren. Jag försökte leta efter ett mönster som skulle visa i vilken mån det är standarets, rockens eller uppslagens färg som bestämmer utseendet på schabraken, men jag fick inte något tydligt svar. Alla varianterna verkar vara lika vanliga och de förekommer ofta samtidigt i samma regemente. Och om schabraken inte har rock- eller uppslagsfärgen finns den ofta representerad som kantfärg. Vissa regementen ingick emellertid inte i någondera av dessa kategorier (Livregementet, Livdragonerna och kanske även det Estniska kavalleriregementet).

Det jag lade märke till var dock att rockfärgen (eller rättare sagt den blå färgen) var mycket vanligare bland de yngre regementena än bland de äldre. Intressant nog har Höglund funnit ett regemente med två olika färger på schabraken. Schreiterfeldts dragonregemente hade 1702 röda schabrak (uppslagsfärgen)  men 1703 och 1708 var de blå.  Detta kan kanske ligga linje med de andra förändringarna i den Lewenhauptska armén som jag har nämnt tidigare (dvs. alla regementen bytte till uniformer som var exakt likadana) eller så var det en del av en allmän trend i armén att gå över till enhetliga blå schabrak.

Rysk blogg och svenska grenadjärmössor

January 15th, 2012

Grenadjärmössa från De la Gardies regemente som förlorades till ryssarna.

Jag blev nyligen tipsad om en rysk blogg som har mycket intressant information om stora nordiska kriget: http://rusmilhist.blogspot.com 

Bland annat har den en redovisning av fem svenska grenadjärmössor som togs av ryssarna. Den mest kända av dem syns på bilden ovan (som är länkad till det aktuella blogginlägget. Enligt Erik Bellander tillhörde den här mössan en grenadjär vid kapten Dannefelts kompani som ingick i De la Gardies estländska regemente. Lars-Eric höglund ifrågasatte detta med hänvisning till att mössan hade röda uppslag medan De la Gardies regemente hade gula uppslag 1707. Däremot hade Narvas garnisionsregemente röda uppslag och eftersom den främre fliken innehåller Estlands vapen identifierade han mössan med detta regemente istället. Höglunds förargerliga misstag var att han tydligen inte kände till att det på mössans baksida står att mössan tillhörde Dannefelts kompani, och detta namn innebär att regementstillhörigheten inte kan vara någon annan än De la Gardies.

För att strö ytterligare salt i Höglunds sår finns det ännu ett skäl till varför mössan inte kunde tillhöra Narvas garnisionsregemente. Vid denna tid räknades nämligen Narva till Ingermanland och regementet som låg i garnison vid flera ingermanländska fästningar skulle inte ha haft Estlands vapen som symbol.  Så jag var redan innan jag läste den ryska bloggen skeptisk till Höglunds identifiering, men jag kunde inte komma på något bättre alternativ om nu färgen var felaktig för De la Gardies regemente.

Fast om  mössan bevisligen tillhörde De la Gardies regemente innebär det ju att deras regementsfärg måste ha varit röd före 1707.  Detta är en spännande slutsats eftersom den ger stöd åt något som jag har misstänkt ända sedan jag gjorde sidan om svenska arméns uniformer i slaget vid Ljesna. De regementen som ingick i den armén hade vid krigets början en stor spridning när det gällde uniformsfärger, men alla uniformsuppgifter som låg nära i tid till slaget vid Ljensa  tydde på ett extremt enhetligt blågult utseende. De finska kavalleriregementena med grå rockar i början av kriget hade blå rockar 1708. De finska infanteriregementenas uppslagsfärger som i början av kriget varierade mellan gult, rött och vitt var 1708 bara gula. Tremänningarnas grå rockar hade blivit blå. Och nu visar det sig att även De la Gardies regemente fick sin gamla blåröda uniform utbytt mot en enhetlig blågul vid tiden för Lewenhaupts fälttåg. Detta innnebär att jag nu är än mer skeptisk till att Livländska adelsfanan skulle ha haft grå rockar vid Ljesna.

 Men för att återgå till själva mössan så får man en tankeställare av att se fotografiet av den. Fotot ser nämligen inte alls ut som på alla teckningar av mössan som jag tidigare har stött på (Göte Göransson i Karoliner, Sören Henriksen i Höglunds bok och David Rickman i ospreyboken om Poltava). Teckningarna visar en typisk mitra av tyg med tofs längst upp, men på fotot har mössan en luva som inte hänger ihop med framskärmen, och det får en att undra ifall någon av de svenska grenadjärmössorna hade ett utseende som liknade Prince Augusts tennfigurer.  Jag får allt färre skäl för att överhuvudtaget göra grenadjärer till min tennsoldatssamling. I den skala jag använder mig av är det inte heller nödvändigt att ha grenadjärer.

De två förstnämnda teckningarna kan ni se på denna sida. David Rickmans teckning ser ni bredvid. Jag har klagat på Angus Konstams böcker om stora nordiska kriget förut och även denna bild kan läggas till den långa listan av fel. Göte Göransson och David Rickman har båda varsin variant av felaktig färgsättning på mössan (Sören Henriksons teckning är svartvit). Men Rickman har gjort det underliga misstaget att avbilda uniformen i övrigt som blågul trots att mössan har röda uppslag. Att rocken inte är uppvikt nedtill är ett vanligt misstag i bilder på svenska grenadjärer och det tycks gå tillbaka till över hundra år gamla illustrationer som okritiskt har kopierats av sentida illustratörer. Även detta har den ryska bloggen skrivit om.

Nya pikenerare med mera

January 8th, 2012

En ny omgång tennsoldater blev klara idag. Jag har nämligen tjuvstartat arbetet med att göra slaglinjen vid Poltava enhetlig. Här kommer tio uppländska pikenerare och fem gardespikenerare. Eftersom en av de uppländska bataljonerna ska bytas ut helt och hållet har jag även gjort befäl (trumslagare finns sedan tidigare). Tillsammans med 36 musketerare som jag kommer att måla vid ett senare tillfälle är detta tillräckligt för att göra alla Upplands- och gardesbataljoner enhetliga. Det enda som därefter saknas är tjugo stående pikenerare till de övriga bataljonerna i första linjen.

En handfull västerbottningar har också slunkit med och sakta men säkert har jag snart en skjutande Västerbottenbataljon (hälften kvar). Den kommer att bli ett trevligt tillskott eftersom det blir väldigt enformigt med att bara måla blågula soldater.

Jag brukar säga att kamerablixten får mina fanor att framstå som blekare än vad de egentligen är, men den här gången är det inte blixtens fel. Jag har nämligen använt mig av de ryska beskrivningarna av de fanor som erövrades efter Poltava. Dessa hade i en stor utsträcning blivit blekta. Framförallt var det den röda färgen som var känslig för blekning. Kalmars rödgula fana beskrevs till exempel som vit-gul, den gula färgen hade klarat sig medan den röda hade utplånats helt och hållet! Upplands fanor var också underliga så till vida att graden av belkning varierade så mycket att ryssarna trodde att de tillhörde två olia regementen. Två fanor beskrevs som röda medan fyra beskrevs som “sandfärgade”. Så jag har tänkt att avspegla detta genom att låta den ena bataljonen ha en röd fana och den andra en sandfärgad fana.

Västerbottens fana beskrevs som kornblå eller ljusblå, men fanan ovan blev lite för mörk . Det är något jag får fixa senare när jag får mer tid. Det är nämligen min förhoppning att vid något tillfälle kunna göra en särskild sida med blekta fanark för slaget vid Poltava som motsvarar de ryska trofébeskrivningarna.  Men det kommer att dröja för den närmaste tiden har jag fullt upp med andra saker som inte har med vare sig tenngjutning eller hemsidan att göra. Dessutom har jag ju musketerare att måla.

Nytt år och nya östgötar

January 1st, 2012

De utlovade åtta östgötarna har blivit klara plus en officer. Jag har nämligen beslutat att byta ut en av standarbärarna och ersätta den med officeren. På så sätt förminskas min stora östgötaskvadron från en tvåkompanisksvadron till en mer historisk korrekt enkompaniskvadron, detta samtidigt som jag utökar den från 42 figurer till 50.

När jag först skapade den här skvadronen vintern 1996-97 bestod den av enbart 34 figurer och såg ut så här:

Numera ser den ut så här:

Det börjar nu bli väldigt trångt på detta hyllplan och efter nästa utökning kommer jag nog att bli tvungen att ordna ett eget hyllplan för dessa. Tidigare var de två leden i skvadronen extremt nära varandra eftersom jag ville ha en tydligt plogformation även i det lilla formatet. Numera är avståndet något större eftersom bredden är så pass stor att plogformationen syns iallafall. Fast fortfarande är de alltför nära varandra, men den här gången är det det begränsade utrymmet som inte tillåter ett större avstånd mellan leden.

Östgötaskvadronen består nu av 6 officerare, 4 underofficerare, 1 trumpetare och 39 meniga ryttare. En fulltalig skvadron bestod av lika många officerare och trumpetare men dubbelt så många underofficerare och 125 meniga ryttare. I slaget vid Poltava var dock kavalleriregementena i genomsnitt halverade så en decimerad skvadron som deltog i slaget kan mycket väl ha sett ut som den på bilden.

Nästa etappmål är att förstärka skvadronen med 4 underofficerare och tre meniga. Därmed skulle den ha en komplett uppsättning befäl, vilket är realistisk eftersom vakanser fylldes nästan omedelbart genom befordringar. Med de extra meniga skulle jag komma upp i manskapsstyrka på 42 man vilket skulle vara exakt en tredjedel av en fulltalig skvadron.

Sedan vill jag förstärka livgardesbataljonen så att den också kommer upp i samma skala. För en infanteribataljon utgör skalan 1:3 gränsen för vad som får plats i ett hyllplan. En fulltalig bataljon skulle innebära att jag var tvungen att dela upp den på två hyllplan med enbart musketerare och ett med enbart pikenerare, vilket skulle se rätt tråkigt ut. Men vi får se vad framtiden har att komma med.

För övrigt märks det att mina östgötaryttare är bland de allra första som jag målade. Dessvärre har jag inte haft den bästa formen när jag målat de nytillkomna heller. I sommar kommer jag därför att göra en mindre ansiktslyftning på dem. Det handlar främst om att snygga till silvergalonerna på hattarna som antingen var slarvigt målade från början eller blivit utsatta för slitage under årens lopp. Innan dess kommer det dock att komma flera nya tennsoldater. Jag har nämligen inte kunnat avhålla mig från tenngjutningen under julen.

Prince August

December 25th, 2011

Dagen efter julafton och årets sista inlägg på bloggen. Det var i år som Prince August kom ut med nya karoliner-formar för första gången sedan 1992. De två pikenerarformarna hade jag köpt sedan tidigare men hästgrenadjärerna hade jag satt upp på min önskelista för julen. Några sådana fick jag dock inte eftersom de var slutsålda dagarna före jul på Wentzel hobby i centrala Stockholm. Detta kan vara ett gott tecken som tyder på att de nya formarna var framgångsrika och att det går att hoppas på fler nytillskott. Fast egentligen är det nogl alldeles för tidigt för sådana slutsatser. De nya formarna lanserades av Prince August i slutet av januari men det dröjde hela nio månader innan de dök upp på  butikshyllorna på  Wentzels hobby. Det verkar nämligen som om hobbybutikerna bara fyller på sitt lager med Prince August-produkter en gång om året och det går att se att vissa formar har legat på hyllan väldigt länge eftersom de har äldre etiketter och förpackningar som måste häftas ihop för att inte falla isär. Det sistnämnda syftar på formarna med draganordningar och draghästar som tycks vara långt ifrån några storsäljare.

Tidigare i år varnade jag för att Prince Augusts hade ökat priserna på sitt sortiment. Detta tycks dock inte ha slagit igenom i butiksledet. Orsaken är sannolikt den att priserna i butikerna höjdes när finanskrisen var som allra värst och den svenska kronan tappade mycket i förhållande till euron. Sedan dess har kronan stärkts igen så att vi återigen är på den vanliga nivån på ca 9 kr för en euro . Den valutastärkningen har räckt för att täcka upp det allra mesta av årets prishöjning.

Vad som är mer oroande är att formen DK-103 (fanbärare & trumslagare)  fortfarande inte går att beställa från Prince August. Den har listats som “Not Available” på deras hemsida ända sedan början av året. Prince Augusts förklaring till detta är att mastern som används till att skapa dessa formar har gått sönder och att en ny behöver skulpteras. Detta har dock inte skett under 2011 trots att de i vanlig ordning har producerat en räcka nya “sagan om ringen”-figurer under det gångna året. Det ointresse som Prince August visar för formarna med karolinermotståndare (3 st. lanserades 1992 och därefter inga fler) är ett tydligt tecken på att det inte kommer att komma några fler i den serien. I nuläget får man väl vara glad ifall de inte lägger ned serien helt och hållet. Uppenbarligen säljer den för dåligt.

Att ha många formar för bara den ena sidan medan motståndarsidan får ett minimalt antal formar är inte begränsat till karolinerserien. Prince Augusts 54 mm-formar från Napoleonkriget består nästan uteslutande av fransmän och de säljs huvudsakligen i Frankrike. Formarna med andra nationaliteter säljer för dåligt och därför görs inga nya. Men själv kan jag tycka att det är just bristen på formar för andra nationaliteter som gör att de som finns säljer dåligt. Fanns det bara fler poser att välja mellan skulle fler bli intresserade av att lägga ner tid och pengar på att bygga upp modellarméer tillhörande dessa nationer. Men, men… Prince August resonerar annorlunda. Mitt bästa hopp om att få fler poser för karolinermotståndare verkar vara att en vacker dag bli tillräckligt rik för att anlita en egen skulptör och därmed kunna tillverka egna formar.

Svenska uniformsförordningar

December 18th, 2011

Jag roade mig idag med att göra en tabell över hur de svenska landskapsregementenas uniformer skulle ha sett ut enligt de olika förordningarna 1655-1765. Tabellen blev lite rörig eftersom jag var tvungen att misshandla den för att den skulle få plats i det mer begränsade formatet på bloggen. Hur som helst anger fältets färg vilken färg rocken hade (jackan 1655) och textfärgen anger uppslagsfärgen (byxorna 1655).

Det framgår av fotnot 1 att fem regementen fick ut kläde till nya blå uniformer 1666 och detta kan ha varit det första försöket att införa en enhetsuniform, eller så råkade man bara ha väldigt mycket blått tyg tillgängligt det året.

 Fram till dess att enhetsuniformen infördes 1687 var tanken med de olika förordningarna att ha en stor spridning av uniformsfärger så att det skulle vara lätt att känna igen regementena. Dessutom strävade man också att regementenas färger i stor utsträckning skulle överenstämma med landskapsvapnen.  Uppland, Kronoberg, Skaraborg och Västerbotten är tydliga exempel på detta.

I Sverige var enhetsuniformen extremt enhetlig då nästan alla regementen hade gula uppslag till den blå rocken. Efter det pommerska kriget 1757-1762 hade man dock insett att den svenska karolineruniformen gav ett ålderdomligt intryck och man bestämde sig 1765 för att byta ut den mot uniformer i preussisk stil. Dessa skulle även ha mer färgvariation för att underlätta identifiering.

I likhet med tabellen ovan kommer texten i följande tabell från Erik Bellanders bok “Dräkt och uniform”.  Modellritningarna för m/1765 finns dock tillgängliga på krigsarkivets hemsida och överensstämmer inte helt med Bellanders uppgifter. Tabellens bakgrundsfärger visar därför hur modellritningarna ser ut och där text och färg inte stämmer överens har vi alltså motstridig information från Bellander.

Som synes är det mer vitt på modellritningarna än hos Bellander. Och Västgötaregementenas gula färg är helt klart blekare än de övriga regementenas . Dessutom har Kalmar rött foder på modellritningen medan Bellander säger gult.

Alla regementen hade blå rockar och det är den färgen som anges i de fall bröstrevärer saknas på uniformen. Enligt Bellander skulle Jönköping ha haft ljusblå rockar medan de övriga hade mellanblå rockar. Modellritningarna visar dock helt klart mörkblå rockar för samtliga. Av någon outgrundlig anledning hävdar Bellander upprepade gånger att de svenska rockarna under karolinsk tid och frihetstiden var mellanblå trots att han aldrig har en fotnot för det påståendet och att beläggen i hans egen bok pekar tydligt på en mörkblå nyans. Förklaringen att hans definition av mellanblå skiljer sig från min motbevisas i bildtexterna till de gustavanska uniformerna. Det hela är därför väldigt mystiskt och det är på grund av Bellander som Göte Göransson avbildade karolinerna i sin bok med en alltför ljus nyans.

Men i vilket fall som helst kom m/1766 att inte bäras av särskilt många regementen. För bara några år senare tog Gustav III makten och han designade nya uniformer som skiljde sig inte bara från tidigare svenska uniformer utan också från alla andra länders uniformer. Det var alltså Gustav III:s fel att den klassiska karoliner-uniformen försvann.

Gustaf Abraham Pipers minnen från Karl XII:s ryska fälttåg och sin ryska fångenskap

December 12th, 2011

Jag har nu skannat in och publicerat enav de mer intressanta primärkällorna från stora nordiska kriget. Det är ett utdrag från en landshövdings memoarer som skildrar hans tid som en endast sexton år gammal fänrik under det ryska fälttåget och hans umbäranden under flera års fångenskap.

Den mest kända episoden i levnadsskildringen är den unge Pipers förfrysningsskada i Ukraina som resulterar i att han tvingas amputera delar av foten. Detta är skildrat med stor inlevelse och man får uppleva hans stora våndor medan fältskärerna bestämmer sig för hur mycket som ska amputeras. Episoden avslutas med ett flitigt citerat möte med Karl XII som försökte trösta tonåringen som blivit krympling.

Som fänrik verkar Piper ha varit en riktig stridis. Bara några rader efter att han berättat att en kapten Spole med 30 man blivit massakrerade avslutar han sin stridsskildring med att skriva: “Detta var den roligaste och nöjsammaste rencontre, jag belefvat“. Han var också starkt kritisk mot beslutet att kapitulera vid Perevolotjna och det är från honom vi har fått kunskap om de Albedyhlska dragonernas berömda svar på Lewenhaupts fråga om de ville strida eller kapitulera (»Hvi frågar man oss nu? Tillförne har man oss aldrig frågat, utan det har hetat: Gå på! Vi kunne ej säja, att vi skola slå dem, men vi vilje göra allt, hvad mänsk- och möjeligit är.»).

För den uniformsintresserade finns det också ett intressant avsnitt där Piper och hans kamrater försöker lista ut vilken sida några framryckande skvadroner tillhörde. Alla tvivel skingrades vid ett avstånd på 300-400 steg då de kastade av sina kappor och Piper kunde se “grönt och rödt framlysa“.

Den som är intresserad av stora nordiska kriget bör helt klart läsa Pipers levnadsskildring för även tiden under rysk fångenskap är spännande läsning med flyktförsök, misär, fiffel med fångutväxling och äventyrlig hemresa. Varför har inte detta blivit filmatiserat?

http://www.tacitus.nu/karoliner/kallor/Piper/index.htm

Att skära eller att inte skära

December 4th, 2011

Min borttappade kamera har kommit tillbaka. Den hade trillat ut ur väskan hos min bror och han berättade inte att han hade den förrän jag frågade. Därmed kan jag skriva det inlägg om ventilation av formar som jag skulle ha skrivit förra veckan.

För att uppnå goda gjutresultat rekommenderar Prince August att man med kniv skär ut små luftkanaler i formen så att luften lättare strömmar ut från besvärliga ställen vid gjutning. De gör inte dessa själva vid tillverkningen eftersom varje form är unik och de besvärliga ställena kan variera. Problem-områdena är dock vanligen de smala utstickande delarna av figurerna. Dessa bildar återvändsgränder i formen där luftfickor uppstår som hindrar metallen från att fylla ut formen.

Själv har jag inte sysslat så mycket med ventilering eftersom det för mig känns som om man “förstör” formen när man skär bort delar av dem. Av döma av de begagnade formar som säljs på tradera verkar det också som om detta är väldigt ovanligt bland gemene man. Jag har hittills bara stött på en traderaförsäljare som har sålt ventilerade formar.

När jag började med tenngjutning upptäckte jag att underofficeren i form 905 var bland de allra svåraste figurerna att gjuta. Hillebarden och svärdbaljan gick genom små tunnlar i formar där det nästan alltid uppstod luftfickor. Min lösning på det problemet kan egentligen inte kallas för ventilering eftersom jag inte skar ut kanaler. Det jag gjorde var att eliminera tunnlarna genom att skära bort små gummibitar från formen. Detta resulterade i figurer med mycket mindre luft mellan hillebarden och underofficeren, och det lilla hål som fanns mellan svärdbaljan och rockskörten försvann helt och hållet. Att hillebarden hade fått en onaturlig form märkte man bara ifall man betraktade den underifrån på baksidan. Det viktigaste var dock att det nu var mycket lättare att gjuta underofficerare även om de fortfarande var rätt besvärliga. Senare skulpterade Prince August om underofficeren på ett sätt som liknade det jag hade gjort kniven, men det är en annan historia. 

Jag försökte även förbättra formen med standarbäraren genom att bredda gjutkanalen som gick till själva standaret. Detta var dock inte framgångsrikt så jag var tvungen att använda modellmetall ända tills jag gick över till pappersstandar.

Första gången jag ventilerade en form “på riktigt” var däremot så sent som i år. Ryttaren i form 931 kan vara rätt besvärlig att gjuta och eftersom det är en figur man behöver många av tar det sin lilla tid att bli färdig. Min första idé var att köpa ytterligare en Nr. 931 så att jag kunde halvera gjutningstiden genom att gjuta med två formar samtidigt. När jag öppnade formen upptäckte jag emellertid att Nr. 931 hade blivit omskulpterad av Prince August. Min nästan 20 år gamla form hade en trubbig värja medan den nya formen hade en spetsig värja. Eftersom värjan är en så pass framträdande del av figuren går det inte att använda båda formarna till samma skvadron.

Jag hade alltså två formar som jag inte kunde använda samtidigt. Men med två formar blev det också lättare att förmå mig själv att “förstöra” den ena genom att skära ut en luftkanal från det besvärligaste stället, nämligen värjan. Den modifierade formen använde jag sedan till att gjuta en liten Östgötaskvadron (med trubbiga värjor så att den överensstämmer med den stora Östgötaskvadronen). Mitt intryck var att det skedde en dramatisk förbättring av antalet lyckade gjutningar med den ventilerade formen.

Formen till vänster är oförändrad medan jag har skurit ut en luftkanal från värjan i formen till höger (det är alltså inte gjutskägg på värjan)

En närbild på den luftkanal som kan skymtas ovanför värjan och som mynnar ut i höjd med hatten.

Senare under sommaren valde jag att gå vetenskapligt till väga och gjuta med båda formarna samtidigt för att se hur snabbt jag kom upp till åtta lyckade gjutningar vardera. Var det verkligen så mycket lättare att gjuta med en ventilerad form som jag trodde? Men det något överraskande svaret var att det inte blev någon skillnad. Jag uppnådde målen i stort sett samtidigt. Fast till viss del kan detta bero på att jag  är en erfaren gjutare. Den ventilerade formen tog en tidig ledning med sisådär tre figurer, men när jag väl hade hittat de rätta ställena att placera klämmorna på den oventilerade formen började den producera den ena lyckade gjutningen efter den andra och kom till slut i kapp (ett tag var den faktiskt i klar ledning innan den ventilerade formen gjorde ett ryck i slutet).

Med en ventilerad form tycks det som om man rätt enkelt kan få bra resultat redan vid de första gjutningarna. Men en erfaren gjutare kan uppnå lika goda resultat med en oventilerad form genom att förlita sig på sin fingertoppskänsla och därigenom placera klämmorna på rätt ställe. Har man hittat de rätta ställena blir det ofta rena ketchupeffekten och man får nästan 100 % lyckade gjutningar. 

Jag har på olika vägar fått en samling på nio klämmor. Det kan tyckas vara onödigt många, men jag har nytta av dem eftersom de kan justeras så att de klämmer olika hårt. För när jag gjuter letar jag alltid efter jämviktsläget där klämmorna sitter tillräckligt hårt så att metallen inte rinner ut , men inte mer än så eftersom jag vill att all luft ska kunna slinka ut ur formen.  Uppenbarligen var denna teknik fullt tillräcklig för att hålla jämna steg med en ventilerad form.

Jag kommer därför även i fortsättningen att vara restriktiv med att skära i mina formar. Men för den ovane gjutaren och den som inte vill köpa så många klämmor framstår ventilering som en enkel metod för att öka antalet lyckade gjutningar. Startsträckan blir dessutom kortare än om man använder sig av mitt tillvägagångssätt.

 

Kameraproblem

November 27th, 2011

Idag hade jag tänkt skriva om mina erfarenheter av att ventilera gjutformar, vilket är en teknik där man skär ut kanaler i formen så att luften leds bort från besvärliga ställen och därmed gör det lättare att få lyckade gutníngar. Dessvärre får det vänta till ett senare tillfälle eftersom jag inte lyckades hitta min kamera när jag skulle fota en ventilerad form. Jag har letat på alla möjliga ställen utan att hitta den. I värsta fall har den trillat ut ur min väska någonstans och är då borta för alltid.

Att kameran är borttappad är för övrigt inte mitt enda kameraproblem. Under de senaste veckorna har jag försökt ta bilder på slagfältscener med mina tennsoldater med syftet att ersätta de gamla bilderna som pryder olika sidor på hemsidan. Men detta är inte rätt årstid att ta foton på tennsoldater. Det krävs nämligen dagsljus eftersom ljuset från glödlampor ger ett alltför gulaktigt sken. Men de få timmar det är ljust ute tycks vädret alltid vara mulet.

Jag har ett bord som är bräddat med plankor och klätt med en gräsmatta omgärdat av plankor med himmelsblå tapet. På detta bord står mina tennsoldater uppställda i väntan på rätt väder. Men vill det sig inte får jag snart skrinlägga mina planer och vänta på ljusare tider.

De danska tennsoldaterna med sina ljusgrå rockar gör också uppgiften så mycket svårare. Kommer jag för nära dem med kameran reflekterar deras rockar så mycket ljus att de blir vita. Men har jag kameran för långt bak blir de alldeles för mörka. Det rätta mellanläget finns inte så länge belysningen är undermålig.

För ljus
För mörk

Med den bild som finns på sidan om den dansk-norska arméns fälttåg hade jag samma problem. Fast då fuskade jag genom att i efterhand manipulera bilden så att den blev ljusare (vilket gjorde att den himmelsblå tapeten i bakgrunden blev grå, dvs. mulet väder istället för nattmörker när jag egentligen ville ha en solig dag). Jag vill dock spänna bågen lite högre när det gäller bilder som förmodligen kommer att finnas på hemsidan i många år framöver så tanken var att även den bilden skulle ersättas med en proffsigare bild. Fast det är frestande att bara acceptera att jag är en lika dålig fotograf som jag är målare och nöja mig med amatörmässiga bilder. Men förhoppningsvis är det bara bristen på dagsljus som ställer till det för mig och får jag bara en riktigt solig dag så kan det ännu bli några bra bilder.

 

Statusrapport 7 – Lugna tider framöver

November 20th, 2011

Som tidigare har meddelats kommer det inte att bli så mycket nya tennsoldater fram till nästa sommar. Jag har åtta halvmålade östgötaryttare som jag har tänkt avsluta under julen, men det är allt. Tanken är istället att jag ska fokusera mer på hemsidan fram till sommaren och göra klart saker som jag aldrig hann med att göra medan jag höll på med tenngjutningen.

Jag har den senaste tiden hållit på med just detta och gjort klart sidorna om den danska arméns uniformer. Norrmännen återstår att göra, men just de är inte så prioriterade. Det skulle vara mer intressant att göra ett liknande projekt om den sachsiska armén. Jag har visserligen inte alls lika många uniformsuppgifter om sacharna men det borde å andra sidan göra arbetet betydligt mindre tungrott än vad som har varit fallet med danskarna (och norrmännen).

Ett annat ouppklarat projekt är Karl XII:s brev som jag hade tänkt digitalisera. Även om det är mycket osäkert ifall kommer att bli klar med dem i nästa år så kommer jag åtminstone försöka få upp  ett tempo och inte låta det vara helt stillastående som under 2011. Jag har även en annan kortare källtext som är intressant nog att lägga upp på hemsidan. Nämligen Gustav Abraham Pipers skildring av sina upplevelser under det ryska fälttåget som en ung färnrik.

Sedan finns det en mängd småsaker som till exempel nya bilder på hemsidan som jag ska försöka fixa. Dessutom lär jag väl under den kommande tiden få idéer på nya sidor som jag vill göra och beroende på dagsformen kommer jag även att förverkliga dem.

‘När jag väl börjar gjuta och måla tennsoldater igen kommer jag dock inte att som tidigare har sagt göra kavalleriskvadroner. Jag har blivit allt mer intressarad av att åtminstone delvis översätta karolinersidorna till engelska. Men ska jag översätta tennsoldatsgalleriet vill jag göra texterna kortare och slippa längre redogörelser över varför det svenska infanteriets slaglinje vid Poltava inte har enhetliga poser. Det är på tiden att jag färdigställer den delen av min samling. De två livgardesbataljonerna som står i halt och upplandsbataljonen som anfaller bör alltså bytas ut mot skjutande bataljoner. Sedan vill jag även byta ut de marscherande pikenerare mot mer lämpliga stående pikenerare från de nya formarna. Sammanlagt kommer detta innebära att minst 71 tennsoldater (av 276) ska bytas ut ur slaglinjen. Det kommer också innebära att min samling av fristående tennsoldater kommer att svälla ytterligare (vilket är anledningen till att jag först ville dröja med att göra detta). Jag kommer dock inte att överge ryttarspåret helt och hållet. Åtminstone en skvadron drabanter ska jag kunna hinna med.