Det danska hotet

Fredrik IV av Danmark (1671-1730)

Danmarks första deltagande i det stora nordiska kriget fick ett snabbt och snöpligt slut i och med att sjömakterna beslöt att hedra Altona-fördraget och försvara Holstein-Gottorp. Freden i Traventhal den 8 augusti var dock inte avsett att avsluta deras deltagande i det stora nordiska kriget. Avtalen med Sachsen och Ryssland förbjöd separatfreder med Sverige, men Danmark hävdade att den nyligen slutna freden bara gällde Holstein-Gottorp och det var ju också formellt korrekt eftersom Sverige hade bara stridit mot danskarna i egenskap av garantimakt för Altona-fördraget. Det gällde då bara att så snabbt som möjligt starta ett riktigt krig mot Sverige för att uppfylla sina förpliktelser gentemot Sachsen och Ryssland.

Den första planen var att passa på att attackera den svenska flottan redan när den evakuerade styrkan från Själland. Men detta hindrades av sjömakternas flotta som stannade kvar tills svenskarna var i säkerhet.

Vad danskarna gjorde istället var att i början av november skicka hjälptrupper till Sachsen som var så gott som försvarslöst mot en svensk invasion. Det hade också varit Karl XII:s ursprungliga tanke att invadera Sachsen så fort som möjligt och han hade beordrat en omedelbar marsch mot Sachsen redan den 29 augusti. Befälhavaren över trupperna i Tyskland, Nils Gyllenstierna, vägrade dock att verkställa ordern med hänvisning till bristande förberedelser och oklara instruktioner. Den ryska invasionen i september och de danska hjälptruppernas ankomst resulterade sedan i att planen på att invadera Sachsen skrinlades.

Slaget vid Narva kylde dock ned danskarnas iver att ansluta sig till det stora nordiska kriget. Danskarna blev osäkra på ifall deras bundsförvanter verkligen tänkte fullfölja kriget och av rädsla för att stå ensam i ett krig mot Sverige valde de att avvakta händelseutvecklingen. Slagen vid Düna och Kliszow bara förstärkte denna inställning. Sedan när den svenska armén etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen blev danskarna riktigt oroliga. Situationen påminde då alltför mycket om de krig som hade resulterade i frederna i Brömsebro och Roskilde. Danskarna kunde förvänta sig att Karl XII skulle släppa allt och genast invadera Jylland ifall Danmark förklarade krig. Så länge Karl XII befann sig i Polen var det därför ett absolut krav att även Preussen skulle gå med i kriget och agera som en sköld med den svenska huvudarmén ifall danskarna skulle förklara krig.

Preussen hade dock ingen lust att offra sig för Danmarks skull och litade ännu mindre än danskarna på August den starkes vilja att fortsätta kriget mot Sverige. De fruktade rent av att August skulle passa på och byta sida ifall Preussen anslöt sig till den anti-svenska koalitionen. Trots dessa reservationerna såg det ändå vid två tillfällen ut som om Danmark och Preussen var på väg att ansluta sig till det stora nordiska kriget 1704 och 1706.

Medan det polska fälttåget pågick gjorde Danmark sig behjälplig på andra sätt än genom militärt stöd. Deras diplomati verkade på alla sätt för att hjälpa och hålla ihop den anti-svenska koalitionen samt att underminera Sverige ställning gentemot stormakterna. Danska agenter hjälpte även till med att rekrytera trupper åt Sachsen, och danska skepp bedrev handel från hamnar som Ryssland hade erövrat från Sverige. Det sistnämnda orsakade diplomatiska gräl med Sverige vilket dessutom förstärktes av en kris i relationen med Holstein-Gottorp. Danmark och Holstein hade stött varsin kandidat till furstbiskop av Lübeck och när den holsteinske kandidaten vann vägrade Danmark att erkänna detta och använda militär för att fördriva honom. Konflikterna var på god väg att eskalera till ett danskt-svenskt krig år 1706.

Händelserna i Fraustadt och Grodno år 1706 förändrade dock läget helt och hållet. När Karl XII sedan invaderade Sachsen så fruktade Danmark att de och inte Ryssland stod näst på tur. Den nästan öppet fientliga inställningen till Sverige byttes nu ut mot underdånighet. Alla diplomatiska dispyter löstes nu till Sveriges förmån och danskarna ansträngde sig enormt för att inte göra något som kunde uppfattas som en provokation mot Sverige. När danskarna skulle skicka ett regemente till sin del av Holstein för att reparera befästningar skickade de ängsligt en diplomat till Karl XII för att förklara det oskyldiga syftet och att styrkan var långt under de 6 000 man som Traventhal-freden tillät danskarna att hålla i Holstein. Danmark och Sachsen avstod även från att ha ambassadörer i varandras huvudstäder under 1707.

Så fort den svenska armén begav sig av mot Ryssland och befann sig på behörigt avstånd började dock ränksmideriet igen. Danmark var fortfarande inställt på ett revanschkrig och det enda orosmomentet var osäkerheten kring Rysslands förmåga och vilja att fortsätta kriget.

Av stor vikt för dessa planer var också att Danmark och Sachsen behövde försäkra sig om att sjömakterna inte skulle intervenera så som de gjorde förra gången. För att uppnå detta gick de med på villkoren att sjömakterna inte skulle bli av med några hjälptrupper och att norra Tyskland skulle vara fredat från krigshandlingar. Detta innnebar att den danska krigsplanen riktade sig mot en invasion av Skåne och inte en repris på attacken mot Holstein-Gottorp.

Någon större brådska hade dock inte danskarna utan de ägnade förhandlingarna med Ryssland åt att försöka få ut så stora subsidier som möjligt från dem. Strax efter att Fredrik IV den 12 oktober 1708 hade meddelat ryssarna om sin avsikt att gå med i kriget så fort ett gynnsamt tillfälle uppstod, valde han att påbörja en lång nöjesresa till Italien och kom inte tillbaka till Danmark förrän under följande sommar. Detta medförde att förhandlingarna i Köpenhamn blev väldigt utdragna och för att snabba upp processen reste en rysk diplomat med vidsträckta befogenheter till Venedig för att möta Frederik IV personligen vid månadsskiftet januari/februari och omedelbart sluta en allians. Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut ansågs vara ett tillräckligt gynnsamt tillfälle och den ryske diplomaten föreslog att Danmark skulle inträda i kriget redan under sommaren. Fredrik IV underlät dock att underteckna avtalet och det enda riktiga skäl som han kunde anföra till det var just kraven på att rysarna skulle betala Danmark mycket stora subsidier.

När danskarna väl kom igång var planen snarare att invadera Skåne under våren 1710. Men när nyheterna om Poltava och Perevolotjna kom ändrades situationen fullständigt. Ryssland var inte längre villigt att betala några subsidier överhuvudtaget och när de indelta regementen återuppsattes i Sverige skulle truppkoncentrationen i Skåne bli väldigt hög. Danmark var därför tvunget att accelerera sin förberedelser och förklara krig redan i oktober för att inte ställas mot en fulltalig svensk armé som hade fått hela vintern på sig att öva. Men utan att ha lyckats inta en fästning och åarna frusna så blev det alldeles för svårt för den danska armén att försvara sig mot den svenska motoffensiven. Med facit i hand så skulle de ha lyssnat på den ryske diplomaten och anfallit redan i juni 1709.

Posted in Stora nordiska kriget | Leave a comment

Karolinska trummor

Anders Larsson har hittat en halv trumma i ett museilager. Trumman är gul med blå flammor men har som motiv Sveriges riksvapen i ett vitt fält. Ett litet rött lejon med armborst i hörnet avslöjar att den tillhörde ett Smålandsregemente och den pfalziska ättens vapen i riksvapnet avslöjar att den är karolinsk. Med största sannolikhet är det en trumma tillhörande ett livkompani eftersom trummornas motiv ofta var detsamma som fanornas.

Anders Larsson tror att den tillhörde Kronobergs regemente eftersom trumman saknar röd färg som var framträdande i Kalmars fana medan Jönköping inte hade Smålandslejonet som symbol. Men det fanns även småländska tre- och femmänningar som skulle kunna vara aktuella. Om någon annan har bättre insikter om trummans identitet tar han tacksamt emot dem.

Livgardets trumma (livkompaniet) i Göte Göranssons tolkning.

När vi ändå är inne på ämnet trummor så kan jag ju nämna att 1699 var Livgardets trummor blå men i övrigt samma utseende som på fanorna, det vill säga riksvapnet för livkompaniet och kungens spegelmonogram som motiv för de övriga kompanierna.

I ryskt förvar finns även trummor från Nylands regemente och Livgardet som togs under hattarnas ryska krig och som tydligt visar skillnaden mellan livkompaniets trummor och de vanliga kompaniernas trummor (Johan Gaerdin har upplyst mig om att den ryska texten anger att den vita trumman tillhörde Gardet och alltså inte är från samma regemente.)

Nylands regementes trummor från hattarnas ryska krig

Nyländska trumslagare finns också i ett äldre utförande. Nämligen i illustrationen nedan från 1696:

Nyländska trumslagare från 1696

Anders Larsson har även i källorna hittat följande uppgifter:

Närke-Värmlands regemente 1715-1719

  • Målade vita med förgyllt konungs vapen (Sveriges vapen?) och förgyllda kronor. (livkomp).
  • Målade med blå och röd färg med förgyllt (krona) Konungens vapen (och) CC

Södermanlands regemente 1717

Nya trummor till regementet. Lif:Companiets trummor äro målade vita och blå flammor, och provinsen vapen i fält. De övrige trummorna äro gula och blå flammor målade och provinseringens vapen i gult fält.

Från Anders Larsson kommer även följande bilder:

Trumma hittad i Hälsingland. Nyare snören och sarg. Endast stommen är gammal.

Savolax regemente (Musikmuseet)

Posted in Övrigt | 2 Comments

Peter den stores ambitioner

Peter den store (1672-1725)

Peter den stores främsta mål med det stora nordiska kriget var att få tillgång till en hamn vid Östersjön. Trots alla motgångar i början av kriget släppte han aldrig detta krav utan fortsatte envist kampen mot Karl XII även när bundsförvanterna föll bort en efter hand och upprepade svenska segrar på slagfältet.

Redan det stora nederlaget vid Narva år 1700 hade kunnat ge en god anledning till att överge kriget. Det hade varit överenskommet innan kriget startade att Ryssland skulle vänta med att ansluta sig tills det hade avslutat sitt pågående krig mot Osmanska riket. Men Danmarks utsatta läge när sjömakternas flotta förenade sig med den svenska och möjliggjorde en landstigning på Själland gjorde att danska diplomater bönade ryssarna att så snabbt som möjligt öppna en ny front så att Danmark inte skulle slås ut ur kriget. Peter den store snabbade då på fredsförhandlingarna med turkarna, vilket missgynnade Rysslands intressen, och anföll Sverige redan i september. Till tsarens stora vrede hade dock Danmark redan slutit fred trots att deras allians förbjöd separatfreder, och även sachsarna svek honom genom att avbryta deras fälttåg kort efter att den ryska invasionen inleddes. Det blev därför ett enkelt beslut för svenskarna att koncentrera sina styrkor mot den ryska armén som led ett förkrossande nederlag den 20 november.

Peter den store kunde ha använt sina bundsförvanters trolöshet som ursäkt till att söka fred med Sverige, men för detta var han ännu inte hågad till. Det danska sändebudet hos tsar Peter utsattes visserligen för en rejäl utskällning av tsaren och upplevde stämningen så fientlig att han fruktade för sin egen personliga säkerhet, men han kunde ändå rapportera hem till Köpenhamn i december att det inte fanns något tecken på defaitism hos tsaren, denne var helt inställd på att hämnas nederlaget vid Narva.

Det var istället August den starke som åtminstone utåt visade tvekan om huruvida han skulle fortsätta kriget. Detta kunde han utnyttja till att förhandla fram ytterst förmånliga villkor med tsaren i fördraget i Birsen februari 1701. I detta lovade Peter den store att bidra med 15-20 000 man i hjälptrupper till den sachsiska armén samt under två års tid betala 200 000 riksdaler om året i subsidier till August. Peter den store fick med andra ord betala dyrt för att behålla August som bundsförvant. Båda två blev dock missnöjda med hur den andre parten uppfyllde sina åtaganden. De ryska trupperna lyfte inte ett finger för att hjälpa sachsarna i slaget vid Düna och när sachsarna därefter evakuerade Kurland så var det ryssarnas tur att känna sig övergiven av sin bundsförvant. Fördraget i Birsen följdes av ytterligare avtal mellan de två och dessa skulle förlöpa på liknande sätt och gjorde att deras relation blev allt mer ansträngd.

En separatfred med Sverige blev en allt mer lockande idé för Peter den store. En förutsättning var dock att få behålla den hamnstad som han hade grundat vid Nevas mynning. Helst ville han även trygga försvaret av denna stad genom att införliva hela Ingermanland med Narva samt också Karelen. I mörka stunder kunde han dock nöja sig med området runt Neva och ön Kronslott samt dessutom erbjuda ryskt territorium som kompensation till Sverige.

Från och med 1705 drabbades emellertid Ryssland av stora uppror som riktades mot Peter den stores reformer. Det djupa folkliga missnöje som upproren demonstrerade gjorde att Peter den store inte längre var villig att erbjuda ryskt territorium i utbyte mot Sankt Petersburg av rädsla för att väcka än mer vrede bland folket. Istället erbjöd han nu polskt territorium som kompensation.

För Sverige var dock Rysslands krav helt oacceptabla. Det svenska stormaktsväldet med sina långa kuster och utspridda provinser var alldeles för sårbart om dess flotta inte kunde kontrollera Östersjön. Danmarks och Sveriges flottor var jämnstarka och om även Ryssland fick en flotta skulle Sverige hamna i ett svårt underläge. Att acceptera polskt territorium som kompensation var inte heller någon god idé eftersom det skulle provocera polackerna som hade uttryckt ovilja att avträda Kurland till Sverige även om de kompenserades med territorier som hade förlorats till ryssarna 1667.

Sveriges position inför eventuella fredsförhandlingar var att alla ockuperade territorier skulle återbördas och att Ryssland skulle betala ersättning för de skador som de hade åsamkat Sverige. Helst skulle denna ersättning ske i form av erövring av ryskt territorium, men Karl XII var öppen för andra lösningar och därmed en fred med oförändrade gränser.

Preussen gjorde 1705 och 1706 allvarliga försök att mäkla fred mellan Sverige och Ryssland men dessa föll på tsarens oomkullrunkeliga krav på att få behålla Sankt Petersburg. Inte ens år 1707 när Karl XII stod på höjden av sin makt släppte tsaren detta krav. Via engelska kanaler förmedlade tsaren då ett fredsanbud som gick ut på att han för all framtid skulle få behålla den del av Ingermanland där Sankt Petersburg låg, samt också inneha Narva för ett visst antal år.

Med facit i hand hade det varit klokt av Karl XII att acceptera detta fredsanbud. Men för alla som inte hade facit så var kravet helt orimligt. Det var helt enkelt oundvikligt att Karl XII och Peter den store skulle avgöra frågan på slagfältet.

Posted in Stora nordiska kriget | 3 Comments

Uppbådsfanor och karelska standar

Korpos sockens uppbådsfana från 1712 (Åbo län)

En läsare som har varit inne på min förteckning över uppbådsfanor har skickat mig den här bilden på en finsk uppbådsfana. Detta är uppenbarligen en teckning som rekonstruerar originalfanan som hamnade i förvar i Korpo kyrka. Detta till skillnad från de flesta andra finska uppbådsfanor som förvaras i S:t Petersburgs artillerimuseum. Jag har inga kunskaper om hur det gick till i Finland när bönder uppbådades för att bistå armén. Men med tanke på att nästan alla deras fanor togs av ryssarna så verkar framgången ha uteblivit.

De flesta uppbådsfanor från stora nordiska kriget är annars från Västergötland och de såg nog ingen strid överhuvudtaget. Det var ju Magnus Stenbock som i samband med den danska invasionen 1709 fick idén att uppbåda Sveriges bönder på polskt manér. Defensionskommisionen i Stockholm var dock skeptisk till idén och bönderna själva var än mer skeptiska. I Vadsbo  i norra Västergötland uppstod det tumult när uppbådet samlades och en impopulär kronofogde blev på ett mycket brutalt sätt ihjälslagen av bönderna. Myndigheterna valde därför att avbryta hela experimentet efter denna händelse.

Intressant nog vägrade de småländska bönderna att dra ut i fält i Skåne eftersom Blekinge-bönderna skulle lämnas kvar hemma för att försvara örlogsbasen i Karlskrona. Smålänningarna litade nämligen inte på sina grannars lojalitet och ville inte lämna Småland försvarslöst mot dem.

___________________________________

Magnus Lindskog har också lämnat ett finskt bidrag i form av detta utdrag ur källorna:

“…wid detta Vacante Carelska Cavallerie Regem[entet] brister och felar…
/…/
I lijka motto insinueres i ödmiukheet ett underdånigt Memorial angående Estandarer, Trumpetter, Fältkista och kettlar, hwilcka Regementet eij hafwer; Emeden the förra odugl. Estandarer hwar å bara stängerna woro qwara, blefwo allaredan Åhr 1708 på Wiborgz Slott insatte och sedan wed stadzens ehröfring kommit Fienden i händer
General Förslagh Uppå det V[aca]nte Carelska Ordinarie Cavalleri
/…/
Wedh Nyslott d: 26 Martii 1712
Jac. Danielson
ÖfwersteLeutnant
Underdåhn Ödmiukt Memorial
1:o begiäres i Ödmiukheet för detta Carels[ka]
ordinarie Cavallerie Regementet. 8 st
Estandarer. Emedan dhe förriga som ald[eles]
wohro söndrige och blotta stängerne 170[8]
blefwo på Wijborgz Slott in lefwererade
och aff Fijenden wedh Wijborgz Öfwergång
äro Eröfrade.
/…/”
Källa: Krigskollegium Krigskollegii kansli, Krigskollegii brevböcker, SE/KrA/0001/E c/76 (1712), bildid: A0065990_01169 ff

Mer information om de Karelska ryttarnas standar lär garanteras finnas i nästa årsbok från det Svenska vapenhistoriska sällskapet som förhoppningsvis ska komma från trycket i mars. Den årsboken skildrar nämligen de svenska dragon- och kavalleristandaren och är förstås skriven av Leif Törnquist.

Posted in Fanor & standar, Fanor & standar (källtexter) | 2 Comments

August den starkes ambitioner

August den starke 1670-1733 (eller Friedrich August som han egentligen hette)

August den starke var den yngre sonen till kurfurst Johann Georg III av Sachsen och var därmed inte förutbestämd att få styra ett eget furstendöme. Men när hans storebror Johann Georg IV oväntat dog av smittkoppor 1694 blev den 24 år gamle August den starke plötsligt härskare över en av Tysklands mest betydelsefulla stater. Detta var dock inte tillräckligt för honom utan han skulle under de kommande åren försöka öka sin makt än mer.

Det första steget mot detta togs när han ställde upp i det polska kungavalet 1697. Den franske kandidaten, prinsen av Conti,  såg ut att vinna och den tyskromerske kejsaren var desperat efter att finna någon motkandidat som både hade viljan att ställa upp och de nödvändiga finanserna för att muta de polska riksdagsmännen. August såg sin chans och ställde upp. Han lyckades visserligen inte vinna flest röster, men han utropade sig som segrare i alla fall och tågade in i Polen med sin sachsiska armé för att säkra sin tron innan prinsen av Conti anlände till Polen och kunde erbjuda effektivt motstånd.

Att bli kung av Polen var dock inte heller tillräckligt för att stilla Augusts ambitioner. Den polska kungamakten var svag och August ville bli enväldig. Men en förutsättning för att han skulle kunna uppnå detta var att han behöll sin sachsiska armé i Polen, även efter att han besegrat prinsen av Contis anhängare 1698. En möjlighet till detta var att fortsätta Polens deltagande i kriget mot det Osmanska riket. August såg också chansen att erövra Moldavien från turkarna och därmed få tillgång till Svarta havet. Till hans (och även den ryske tsarens) stora besvikelse var dock kejsaren inställd på att avsluta det stora turkiska kriget, vilket skedde i freden i Karlowitz 1699.

Både August och tsaren riktade som bekant sina blickar mot Sverige istället och startade det stora nordiska kriget. Ett krig som skulle utarma Sachsens finanser och försvaga Polens självständighet utan att leda till några som helst fördelar för August. Men detta är inte hela historien. Augusts ambitioner var av den art att han ständigt sökte efter nya tillfällen att utöka sin makt. Faktum är att samtidigt som Sachsen gjorde de sista förberedelserna för angreppet mot Livland så påbörjade han även förhandlingarna för en allians med Frankrike som syftade till landvinster på en helt annan front.

I likhet med de flesta bedömare ansåg han att det var mycket troligt att Frankrike och Österrike skulle utkämpa ett krig om den spanska tronföljden när Carlos II avled, och för August var ett europeiskt storkrig ett gyllene tillfälle till landförvärv. Hans mål med den franska alliansen var att erövra Böhmen, Mähren och Schlesien från Österrike. Han ville också förena alla de små sachsiska hertigdömena med sitt kurfurstendöme genom att deras hertigar ersattes med andra furstendömen såsom Kleve, Jülich, Berg, Mark-Ravensberg, Raventstein och Hanau. De uppräknade landområdena var sådana som Sachsen hade gamla anspråk på men som kontrollerades av Brandenburg och Kur-Pfalz. De låg dessutom i västra Tyskland medan de sachsiska hertigdömena var ett sammanhängande landområde som gränsade till Kurfurstendömet Sachsen.

Som om detta inte var nog så ville August även bryta ätten Habsburgs monopol på den tyskromerska kejsarkronan. Vem som skulle få den istället nämnde han inte, men det är tämligen uppenbart att han hade sig själv i åtanke.

Nu blev det inte så mycket av den här allianstrevaren eftersom Frankrike ville ha en diplomatisk lösning på tvisten om den spanska tronföljden. Och även om det till slut skulle bli krig i alla fall så var Carlos II ofin nog att dö redan i november 1700. Då var ju August fullt sysselsatt med ett krig mot Sverige som inte alls hade gått som planerat. Frankrike var dock villigt att mäkla fred mellan Sachsen och Sverige för att frigöra en potentiell bundsförvant. August å andra sidan var nu inte lika intresserad av ett krig mot Österrike.  Preussen och Hannover hade nämligen allierat sig med Österrike och det gjorde ett eventuellt västeuropeiskt krig betydligt mer riskabelt med små utsikter till de landförvärv som August ursprungligen hade tänkt sig.

August var dock inte den som sa “nej tack, jag är inte intresserad”. Han ville inte stänga några dörrar förrän det var absolut oundvikligt och fortsatte att bedriva resultatlösa förhandlingar med Frankrike under vilka han hela tiden hävdade att ett avtal var snart undertecknat och det bara behövdes några smärre ändringar. Fransmännen utsattes med andra ord för samma behandling som svenskarna hade fått åren innan krigsutbrottet. Det var först 1702 som bluffen avslöjades genom fransmännen fick nys om att August istället för att bistå Frankrike hade valt att hyra ut hjälptrupper till Österrike.

Men beslutet att hyra ut hjälptrupper till Österrike innebar inte att han hade gett upp hoppet om att expandera på Österrikes bekostnad. Efter att Karl XII hade invaderat Sachsen 1706 inledde denne en diplomatisk strid om religionsfrihet i Schlesien. Karl XII syntes vara beredd att förklara krig mot Österrike om inte kejsaren upphörde att förtrycka Schlesiens protestanter. För August var detta goda nyheter och han var villig att alliera sig med Karl XII i händelse av krig. Den här gången var det kungadömet Bägge Sicilierna, en del av det spanska arvet, som han hoppades få som kompensation. Men Karl XII gjorde honom återigen besviken genom att uppnå en fredlig lösning på krisen. Istället fick August rikta in sig på att återvinna sin polska krona när Karl XII vände mot Ryssland. Ett företag som visserligen lyckades men som bara innebar att hans territorier var plus-minus-noll jämfört med när kriget inleddes.

Posted in Allmän historia | Leave a comment

Viborgs uniformer 1700-1702

Den senaste tiden har jag inte haft särskilt mycket tid åt att ägna mig åt stora nordiska krigets historia, vilket har satt spår på bloggen aktivitet. Anders Larsson har däremot varit mer aktiv och han har hittat nya uppgifter om Viborgs regemente i krigsarkivet (bilderna i det här inlägget är hans).

Enligt Lars-Eric Höglund skulle Viborgs regemente ha blivit nymunderade 1702 och 1703, och då fått blå byxor. Anders Larsson har dock hittat uppgifter om en leverans av nya uniformer som inkluderade skinnbyxor och som avgick med skeppet S:t Anna från Stockholm i augusti 1700. Så om inte båten gick under, vilket verkar mindre troligt eftersom skepparen Jacob Meisner var aktiv året efter, så kan viborgarna ha fått ut nya uniformer precis i tid för slaget vid Narva (där en mindre del av regementet deltog). På min hemsida har jag avbildat viborgarna med blå byxor och det skulle därmed kunna vara felaktigt.

 

Posted in Uniformer | 5 Comments

Fredrik I och det preussiska hotet

Fredrik I kröner sig själv till kung i Preussen den 18 januari 1701

Brandenburg-Preussen hade mellan 1640 och 1786 en serie av dugliga härskare som förvandlade ett obemärkt furstendöme som kallades för “Tysklands sandlåda” till en av Europas fem stormakter och innehavaren av den allra mest respektingivande armén.

Den förste var Fredrik Vilhelm som kallades för “den store kurfursten” och regerade 1640-1686. Han ärvde ett krigshärjat Brandenburg, men stärkte dess finanser samt införde envälde och en stående armé som vann ära genom att besegra svenskarna vid Fehrbellin 1675.  Hans sonson med samme namn regerade 1713-1740 i samma anda och fördubblade arméns styrka. Slutligen skulle Fredrik den store slå världen med häpnad genom att framgångsrikt bedriva krig mot Europas stormakter och fördubbla Preussens storlek.

Däremellan har vi dock Fredrik I som regerade 1688-1713 och som i jämförelse med sin far, son och sonson framstår som en obetydlig parentes vars enda större bedrift var att uppnå titeln kung i Preussen. Detta var dock en dyrköpt titel. Inte nog med att han var tvungen att betala 2 miljoner dukater till den tyskromerske kejsaren och 600 000 dukater till katolska kyrkan för att få sin titel erkänd. Han var även tvungen att bistå kejsaren och sjömakterna med trupper som krigförande part i det spanska tronföljdskriget (och inte genom att hyra ut dem vilket andra tyska stater gjorde med stor förtjänst).  För att markera sin kungliga status införde han även ett mycket påkostat hovceremoniel. Allt detta gjorde att Preussens ekonomi befann sig i ett bedrövligt tillstånd när han dog.

Smärre landvinster skedde dock under Fredrik I:s regeringstid. Fast detta skedde genom köp eller arv och inte genom krig. Hade historien tagit en annan vändning så skulle han dock ha kunnat utöka Preussen på Sveriges bekostnad. Redan när den anti-svenska koalitionen tog form 1697-99 var Preussen påtänkt som medlem. Fredrik I var inte ointresserad men han var då fullt upptagen med att vinna stöd för sin kungatitel och ville inte bli betraktad som en orosstiftare. Hade koalitionens angrepp mot Sverige varit mer framgångsrikt år 1700 så skulle han dock troligen ha anslutit sig.

Medan Karl XII krigade i Polen var Fredrik I uppvaktad av båda sidor. Danmark var ivrigt att återinträda i kriget igen, men minnet av vad som hände 1643 och 1657 gjorde dem ovilliga att göra så utan Preussens sällskap. Preussen skulle då fungera som en sköld som skyddade Danmark ifall Karl XII skulle göra som sin farfar och Lennart Torstensson och genast bege sig mot Jylland. Men av samma anledning var Fredrik I ovillig att förklara krig mot Sverige så länge den svenska huvudarmén befann sig strax utanför den preussiska gränsen. I det läget var Fredrik I mer intresserad av att ansluta sig till Sverige i hopp om att de gemensamt skulle stycka Polen.

På Fredrik I:s önskelista fanns Ermland, Västpreussen och Kurland. Karl XII var dock inte alls som sin farfar och hade inget intresse av att ge bort några polska landområden. Fredrik I hade dessutom mycket lite att erbjuda i gengäld. Större delen av hans armé var upptagen i det spanska tronföljdskriget och han var inte ens villig att erkänna Stanislaus Leczynski som kung innan majoriteten av Europas länder hade gjort detsamma. Fredrik I:s beteende har träffande beskrivits som att han i Västeuropa förde krig utan politik och i Östeuropa bedrev politik utan armé.

1704 var det dock ytterst nära att Preussen ändå anslöt sig till Sveriges fiender. Då rörde sig den svenska armén söderut för att kröna Stanislaus Leczynski till kung i Warszawa. Med mer distans till svenskarna lät anbuden från danskarna mer lockande och riktigt hett blev det i augusti när Karl XII gjorde en avstickare ner till Lemberg. Då passade nämligen August den starke på att ta tillbaka Warszawa, hans första framgång under kriget. Med en rysk armé redan inne i Litauen och Danmark redo för krig samlades 19 000 preussiska soldater i Ostpreussen för att snart inleda fientligheterna mot Sverige.

Fredrik I hade goda skäl att tro att Sverige befann sig i ett djupt hål hösten 1704. Men han hade överskattat betydelsen av Warszawas fall. Karl XII reagerade på detta genom att vända tillbaka och fördriva den sachsiska armén som besegrades vid Punitz den 28 oktober. Svenskarna gick sedan återigen i vinterkvarter nära den preussiska gränsen. Denna händelseutveckling blev en kalldusch för Fredrik I som omedelbart avbröt sina krigsplaner och sedan försäkrade Karl XII om hans vänliga avsikter och att armén i Ostpreussen hade bara samlats på grund av rädsla för en rysk attack. I slutet av året gick han dessutom med på att skicka ytterligare 8000 man för tjänstgöring i det spanska tronföljdskriget.

Fredrik I hade dock inte gett upp planerna för ett krig mot Sverige och vintern 1705-06 såg det återigen ut som ett ett gynnsamt läge hade uppstått för att Danmark och Preussen skulle ansluta sig till Sveriges fiender. Men med så få trupper kvar i hemlandet var Fredrik I inte villig att gå med i kriget förrän han hade dragit tillbaka styrkor som deltog i det spanska tronföljdskriget. Detta tog tid och under den tiden hann Karl XII fördriva ryssarna från Grodno och Rehnskiöld segra vid slaget i Fraustadt. Återigen en kalldusch för Fredrik I.

Efter två avbrutna försök att ansluta sig till det stora nordiska kriget blev Fredrik I mer försiktig. Inte ens nyheten om slaget vid Poltava var tillräckligt för ett tredje försök. Mycket beroende på att han överskattade faran från Krassows här i Polen som drog sig tillbaka till Pommern. Till slut skulle Preussen ändå förena sig med den anti-svenska koalitionen och erövra halva Vorpommern. Men detta skedde inte under Fredrik I:s regeringstid utan under hans mer duglige son Fredrik Vilhelm.

Posted in Allmän historia, Stora nordiska kriget | Leave a comment

Franska formar och savolaxiska dragonfanor

Efter ett uppehåll på 1,5 år (orsakat av en övergång till digital teknik) har Prince August äntligen kommit ut med nya formar i serien om sjuårskriget. Denna gång har turen kommit till det franska infanteriet. Sedan tidigare finns infanteriformar för preussare, österrikare, ungrare och ryssar. Härefter kommer Prince August fokusera på kavalleri och artilleri så att det ska bli möjligt att gjuta kompletta former.

Skalan och poserna i serien om sjuårskriget är kompatibla med Prince Augusts karoliner-formar. Och just de franska formarna är i hög grad intressanta även för dem som är inriktade på det stora nordiska kriget. Det kommer nämligen i två varianter, en med rockskörten uppvikta och en där de hänger löst. Den sistnämnda varianten innebär att de även skulle kunna användas för tidigare konflikter och målas som danskar, sachsare och ryssar.

Figurerna har visserligen damasker som troligen inte var i bruk under stora nordiska krigets första årtionde, men de ska ha använts av danskarna under Gadebusch-fälttåget). Uppslagen är också klent tilltagna och jag har mina dubier om “ryggsäcken”. En fördel med det sistnämnda är dock att den döljer hårpiskan vilket gör hårfrisyren tillräckligt neutral för det tidiga 1700-talet. Dessutom är rocken knäppt vilket är en klar förbättring jämfört med de officiella formerna för karolinermotståndare.

För den som inte är överdrivet petig med detaljerna så innebär dessa nytillskott en välbehövlig komplettering till de gamla formarna med karolinermotståndare. Officern, fanbäraren och trumslagaren har visserligen identiska poser i båda serierna. Men nu finns det även en underofficer (den stora luckan i den gamla serien) och man är inte längre begränsad till en skjutande bataljon utan kan även ha en marscherande bataljon och en bataljon i en mer allround pose (figur nummer 4 i bilden längst upp).

Förhoppningsvis kommer även de framtida kavalleri- och artilleriformarna vara lika användbara för stora nordiska kriget.

________________________________________________

Savolax dragonregementes fanor

Slutligen har Magnus Lindskog mejlat ännu ett intressant utdrag från källorna. Denna gång om Savolax’ dragonfanor:

”Högwälborne och Wälbohrne Respective Hr General FeltTygmestare och KrigzRådh./.

Såsom Kongl. Krigs Collegium igienom des ankombne bref af d:n nästledne 11 hujus, begierer af mig een noga underrettelse, om dee 8 dragonefanor, som Sahl: Hr Öfwersten Anders Leschert von Härtzfelt gifwit Hr Majoren Rudolph von Binow i förwaringh, och han wijdh sin afReesa härifrån A:o 1694 uti Wijborgz Archelie inlefwererat; Altså länder derpå till skylligt swar, att samma dragonefanor finnes här i gott behåldh, warandes 7 af swart damask, med een förgylt opspändh båga; sampt hwijta och swarta silkes fransor; Men Lijffahna hwijt, medh hwijta silkes fransar; på den eene sijdan Kongl:e May:tts nampn inbundit X [namnchiffer] också förgylt, uthan … inscriptioner; sedan ähre och der  till … försölfrade spetzer med Kongl. May:ttz Nampn X [namnchiffer] uthuggne, doch utan q… så och utan fanståkar, hwarest dee ähr giorde, har man ingen effterrettelse, men meenas wara förde ifrån Stockholm, hwarmed förblif:r

Kongl: Krigz Collegiji

Af Wijborg d:n 29 M[a]ij A:o 1696./.

Tienstwilligste tienare
And: G: Lindehielm”

Källa: Krigskollegium Krigskollegii kansli, Krigskollegii brevböcker, SE/KrA/0001/E c/60 (1696), bildid: A0065974_00034 ff

De åtta dragonfanor som nämns i detta brev är huvudsakligen en kompletterande uppsättning fanor som tillverkades av Baltzar Friedrich 1677 efter att sex fanor (inklusive livfanan) från hans ursprungliga svit från 1675 hade förlorats i slaget vid Lund. De sistnämnda fanorna finns fortfarande kvar i Köphamns Tøjhusmuseum, men vad som hände med de fanor som nämns i brevet är för mig okänt. Fast 1696 fanns de uppenbarligen i Viborgs fästning och om de inte hade flyttats eller delats ut till något annat förband under mellantiden så bör de ha erövrats av ryssarna när fästningen föll till dem 1710.

Posted in Fanor & standar (källtexter), Prince August | 5 Comments

Kongens klæder

När jag skrev om de danska uniformerna på min hemsida använde jag mig av en tunn bok på 76 sidor av Karsten Skjold Petersen som min huvudsakliga källa (“Den danske  hærs uniformer i 1700-tallet” från 2005). Det var en bok som jag upptäckte när jag besökte Tøjhusmuséet i Köpenhamn och som trots sitt lilla format innehöll detaljerade beskrivningar av varje danskt regementes uniformer under 1700-talet. Karsten Skjold Petersen har dock inte nöjt sig med denna insats. Nyligen införskaffade jag mig boken “Kongens klæder” som han gav ut 2014 och som i princip täcker in samma ämne fast tio gånger större (716 sidor!).

Denna tjocka lunta skildrar Danmark och Norges uniformsutveckling fram till 1816 respektive 1814. I en och samma volym har därmed Danmark-Norge fått sin motsvarighet till både Erik Bellander och Lars-Eric Höglund. Och till skillnad från Bellanders bok som är nästan lika tjock och skildrar den allmänna uniformsutvecklingen fram till och med 1970-talet så ägnar sig Karsten Skjold Petersen nästan helt och hållet åt 1700-talet. Boken är rik på illustrationer och sparar sannerligen inte på detaljerna, vilket gör den till det ultimata standardverket. Den är helt enkelt ett måste för den som är intresserad av dansk-norska uniformer.

Posted in Litteratur | 4 Comments

Düna-målning tillskriven Lemke

okandEfter att ha ägnat tid åt Daniel Stawerts Düna-målning den senaste tiden råkade jag stöta på målningen ovan som såldes för 55 000 kr på Bukowskis auktioner. Målningen är osignerad och auktionshuset anger försiktigt att den är “tillskriven” Johan Philip Lemke, Denne konstnär som levde 1631-1711 är ju mest känd för att ha gjort bataljmålningarna i Karl X Gustavs och Karl XI:s gallerier på Drottningholms slott. Att ange Lemke som upphovsman till en målning av en batalj från denna tid verkar tydligen vara ett default-läge när information om målarens identitet saknas. Både Stawerts bataljmålningar och Johan Henrik Schildts Düna-målning (Arvid Horns triumftavla) har tidigare varit tillskrivna Lemke och nu har vi alltså ännu en Düna-målning som Lemke har fått äran för!

Personligen är jag väldigt skeptisk till att målningen ovan skulle vara Lemkes. Skärpan på detaljerna matchar helt enkelt inte den höga nivån på Lemkes Drottningholms-målningar. Jag har i synnerhet jämfört hur Lemke och konstnären ovan har avbildat människors ansikten och hästarnas huvuden, och då framgår det väldigt tydligt att Düna-målningen är gjord av en mindre skicklig konstnär. Lemke har en i det närmaste fotografisk precision när det gäller sådana detaljer medan Düna-målaren är mer valhänt. Allra värst är den sachsiske ryttaren längst till höger vars ansikte liknar Edvard Munchs “skriet“. Hästarnas ögon har dessutom tydliga ögonvitor, vilket ger en serietidningskänsla. Slutligen så kan jag även nämna det röda huset vid stranden som är hafsigt målad med bland annat sneda fönster. Lemke kunde visserligen placera byggnader på fel sida av slagfältet men de var åtminstone noggrant målade.

Tanken att Lemke på ålderns höst med avtagande krafter skulle ha målat en bataljmålning med lägre kvalitet än dem som går att beskåda på Drottningholm faller på att en stor del av hans Drottningholmsmålningar färdigställdes rätt sent. Han anställdes nämligen som svensk bataljmålare 1683 och levererade målningar ända fram till 1699 då han slutade på grund av att han inte hade fått betalt sedan 1695. De svåra missväxtperioderna på 1690-talet hade skapat ekonomiska problem för den svenska staten som därför höll inne med Lemkes konstnärslön. Lemke slutade dock inte med att måla de bataljer han hade fått i uppdrag att avbilda. Åtminstone 11 av de sammanlagt 27 bataljmålningar färdigställdes efter 1699 så han höll nog på med dem till slutet av sitt liv. Det skulle dröja till 1720 innan de återstående bataljmålningarna hängdes upp i sina gallerier på Drottningholms slott. Statens skuld till Lemkes arvingar skulle dock inte regleras förrän 1742.

Så nej, den som betalade 55 000 kronor för Düna-målning lär sannolikt inte ha köpt ett verk av Lemke. Därmed inte sagt att målningen inte skulle vara fin att ha på väggen. Man ser visserligen inte så mycket av själva slaget vid Düna, men de två ryttarna i förgrunden är rätt intressanta. På avstånd ser det ut som om de skakar hand men tittar man närmare så ser man att de skjuter varandra med pistoler. Ingen av dem lär ha överlevt slaget…

Posted in Övrigt | 1 Comment