Karolinska trummor

Anders Larsson har hittat en halv trumma i ett museilager. Trumman är gul med blå flammor men har som motiv Sveriges riksvapen i ett vitt fält. Ett litet rött lejon med armborst i hörnet avslöjar att den tillhörde ett Smålandsregemente och den pfalziska ättens vapen i riksvapnet avslöjar att den är karolinsk. Med största sannolikhet är det en trumma tillhörande ett livkompani eftersom trummornas motiv ofta var detsamma som fanornas.

Anders Larsson tror att den tillhörde Kronobergs regemente eftersom trumman saknar röd färg som annars var framträdande i de två andra indelta regementenas fanor. Men det fanns även småländska tre- och femmänningar som skulle kunna vara aktuella. Om någon annan har bättre insikter om trummans identitet tar han tacksamt emot dem.

Livgardets trumma (livkompaniet) i Göte Göranssons tolkning.

När vi ändå är inne på ämnet trummor så kan jag ju nämna att 1699 var Livgardets trummor blå men i övrigt samma utseende som på fanorna, det vill säga riksvapnet för livkompaniet och kungens spegelmonogram som motiv för de övriga kompanierna.

I ryskt förvar finns även trummor från Nylands regemente som togs under hattarnas ryska krig och som tydligt visar skillnaden mellan livkompaniets trummor och de vanliga kompaniernas trummor.

Nylands regementes trummor från hattarnas ryska krig

Nyländska trumslagare finns också i ett äldre utförande. Nämligen i illustrationen nedan från 1696:

Nyländska trumslagare från 1696

Anders Larsson har även i källorna hittat följande uppgifter:

Närke-Värmlands regemente 1715-1719

  • Målade vita med förgyllt konungs vapen (Sveriges vapen?) och förgyllda kronor. (livkomp).
  • Målade med blå och röd färg med förgyllt (krona) Konungens vapen (och) CC

Södermanlands regemente 1717

Nya trummor till regementet. Lif:Companiets trummor äro målade vita och blå flammor, och provinsen vapen i fält. De övrige trummorna äro gula och blå flammor målade och provinseringens vapen i gult fält.

Från Anders Larsson kommer även följande bilder:

Trumma hittad i Hälsingland. Nyare snören och sarg. Endast stommen är gammal.

Savolax regemente (Musikmuseet)

Posted in Övrigt | Leave a comment

Peter den stores ambitioner

Peter den store (1672-1725)

Peter den stores främsta mål med det stora nordiska kriget var att få tillgång till en hamn vid Östersjön. Trots alla motgångar i början av kriget släppte han aldrig detta krav utan fortsatte envist kampen mot Karl XII även när bundsförvanterna föll bort en efter hand och upprepade svenska segrar på slagfältet.

Redan det stora nederlaget vid Narva år 1700 hade kunnat ge en god anledning till att överge kriget. Det hade varit överenskommet innan kriget startade att Ryssland skulle vänta med att ansluta sig tills det hade avslutat sitt pågående krig mot Osmanska riket. Men Danmarks utsatta läge när sjömakternas flotta förenade sig med den svenska och möjliggjorde en landstigning på Själland gjorde att danska diplomater bönade ryssarna att så snabbt som möjligt öppna en ny front så att Danmark inte skulle slås ut ur kriget. Peter den store snabbade då på fredsförhandlingarna med turkarna, vilket missgynnade Rysslands intressen, och anföll Sverige redan i september. Till tsarens stora vrede hade dock Danmark redan slutit fred trots att deras allians förbjöd separatfreder, och även sachsarna svek honom genom att avbryta deras fälttåg kort efter att den ryska invasionen inleddes. Det blev därför ett enkelt beslut för svenskarna att koncentrera sina styrkor mot den ryska armén som led ett förkrossande nederlag den 20 november.

Peter den store kunde ha använt sina bundsförvanters trolöshet som ursäkt till att söka fred med Sverige, men för detta var han ännu inte hågad till. Det danska sändebudet hos tsar Peter utsattes visserligen för en rejäl utskällning av tsaren och upplevde stämningen så fientlig att han fruktade för sin egen personliga säkerhet, men han kunde ändå rapportera hem till Köpenhamn i december att det inte fanns något tecken på defaitism hos tsaren, denne var helt inställd på att hämnas nederlaget vid Narva.

Det var istället August den starke som åtminstone utåt visade tvekan om huruvida han skulle fortsätta kriget. Detta kunde han utnyttja till att förhandla fram ytterst förmånliga villkor med tsaren i fördraget i Birsen februari 1701. I detta lovade Peter den store att bidra med 15-20 000 man i hjälptrupper till den sachsiska armén samt under två års tid betala 200 000 riksdaler om året i subsidier till August. Peter den store fick med andra ord betala dyrt för att behålla August som bundsförvant. Båda två blev dock missnöjda med hur den andre parten uppfyllde sina åtaganden. De ryska trupperna lyfte inte ett finger för att hjälpa sachsarna i slaget vid Düna och när sachsarna därefter evakuerade Kurland så var det ryssarnas tur att känna sig övergiven av sin bundsförvant. Fördraget i Birsen följdes av ytterligare avtal mellan de två och dessa skulle förlöpa på liknande sätt och gjorde att deras relation blev allt mer ansträngd.

En separatfred med Sverige blev en allt mer lockande idé för Peter den store. En förutsättning var dock att få behålla den hamnstad som han hade grundat vid Nevas mynning. Helst ville han även trygga försvaret av denna stad genom att införliva hela Ingermanland med Narva samt också Karelen. I mörka stunder kunde han dock nöja sig med området runt Neva och ön Kronslott samt dessutom erbjuda ryskt territorium som kompensation till Sverige.

Från och med 1705 drabbades emellertid Ryssland av stora uppror som riktades mot Peter den stores reformer. Det djupa folkliga missnöje som upproren demonstrerade gjorde att Peter den store inte längre var villig att erbjuda ryskt territorium i utbyte mot Sankt Petersburg av rädsla för att väcka än mer vrede bland folket. Istället erbjöd han nu polskt territorium som kompensation.

För Sverige var dock Rysslands krav helt oacceptabla. Det svenska stormaktsväldet med sina långa kuster och utspridda provinser var alldeles för sårbart om dess flotta inte kunde kontrollera Östersjön. Danmarks och Sveriges flottor var jämnstarka och om även Ryssland fick en flotta skulle Sverige hamna i ett svårt underläge. Att acceptera polskt territorium som kompensation var inte heller någon god idé eftersom det skulle provocera polackerna som hade uttryckt ovilja att avträda Kurland till Sverige även om de kompenserades med territorier som hade förlorats till ryssarna 1667.

Sveriges position inför eventuella fredsförhandlingar var att alla ockuperade territorier skulle återbördas och att Ryssland skulle betala ersättning för de skador som de hade åsamkat Sverige. Helst skulle denna ersättning ske i form av erövring av ryskt territorium, men Karl XII var öppen för andra lösningar och därmed en fred med oförändrade gränser.

Preussen gjorde 1705 och 1706 allvarliga försök att mäkla fred mellan Sverige och Ryssland men dessa föll på tsarens oomkullrunkeliga krav på att få behålla Sankt Petersburg. Inte ens år 1707 när Karl XII stod på höjden av sin makt släppte tsaren detta krav. Via engelska kanaler förmedlade tsaren då ett fredsanbud som gick ut på att han för all framtid skulle få behålla den del av Ingermanland där Sankt Petersburg låg, samt också inneha Narva för ett visst antal år.

Med facit i hand hade det varit klokt av Karl XII att acceptera detta fredsanbud. Men för alla som inte hade facit så var kravet helt orimligt. Det var helt enkelt oundvikligt att Karl XII och Peter den store skulle avgöra frågan på slagfältet.

Posted in Stora nordiska kriget | 3 Comments

Uppbådsfanor och karelska standar

Korpos sockens uppbådsfana från 1712 (Åbo län)

En läsare som har varit inne på min förteckning över uppbådsfanor har skickat mig den här bilden på en finsk uppbådsfana. Detta är uppenbarligen en teckning som rekonstruerar originalfanan som i likhet med de flesta finska uppbådsfanor förvaras i S:t Petersburgs artillerimuseum. Jag har inga kunskaper om hur det gick till i Finland när bönder uppbådades för att bistå armén. Men med tanke på att deras fanor togs av ryssarna så verkar framgången ha uteblivit.

De flesta uppbådsfanor från stora nordiska kriget är annars från Västergötland och de såg nog ingen strid överhuvudtaget. Det var ju Magnus Stenbock som i samband med den danska invasionen 1709 fick idén att uppbåda Sveriges bönder på polskt manér. Defensionskommisionen i Stockholm var dock skeptisk till idén och bönderna själva var än mer skeptiska. I Vadsbo  i norra Västergötland uppstod det tumult när uppbådet samlades och en impopulär kronofogde blev på ett mycket brutalt sätt ihjälslagen av bönderna. Myndigheterna valde därför att avbryta hela experimentet efter denna händelse.

Intressant nog vägrade de småländska bönderna att dra ut i fält i Skåne eftersom Blekinge-bönderna skulle lämnas kvar hemma för att försvara örlogsbasen i Karlskrona. Smålänningarna litade nämligen inte på sina grannars lojalitet och ville inte lämna Småland försvarslöst mot dem.

___________________________________

Magnus Lindskog har också lämnat ett finskt bidrag i form av detta utdrag ur källorna:

“…wid detta Vacante Carelska Cavallerie Regem[entet] brister och felar…
/…/
I lijka motto insinueres i ödmiukheet ett underdånigt Memorial angående Estandarer, Trumpetter, Fältkista och kettlar, hwilcka Regementet eij hafwer; Emeden the förra odugl. Estandarer hwar å bara stängerna woro qwara, blefwo allaredan Åhr 1708 på Wiborgz Slott insatte och sedan wed stadzens ehröfring kommit Fienden i händer
General Förslagh Uppå det V[aca]nte Carelska Ordinarie Cavalleri
/…/
Wedh Nyslott d: 26 Martii 1712
Jac. Danielson
ÖfwersteLeutnant
Underdåhn Ödmiukt Memorial
1:o begiäres i Ödmiukheet för detta Carels[ka]
ordinarie Cavallerie Regementet. 8 st
Estandarer. Emedan dhe förriga som ald[eles]
wohro söndrige och blotta stängerne 170[8]
blefwo på Wijborgz Slott in lefwererade
och aff Fijenden wedh Wijborgz Öfwergång
äro Eröfrade.
/…/”
Källa: Krigskollegium Krigskollegii kansli, Krigskollegii brevböcker, SE/KrA/0001/E c/76 (1712), bildid: A0065990_01169 ff

Mer information om de Karelska ryttarnas standar lär garanteras finnas i nästa årsbok från det Svenska vapenhistoriska sällskapet som förhoppningsvis ska komma från trycket i mars. Den årsboken skildrar nämligen de svenska dragon- och kavalleristandaren och är förstås skriven av Leif Törnquist.

Posted in Fanor & standar, Fanor & standar (källtexter) | Leave a comment

August den starkes ambitioner

August den starke 1670-1733 (eller Friedrich August som han egentligen hette)

August den starke var den yngre sonen till kurfurst Johann Georg III av Sachsen och var därmed inte förutbestämd att få styra ett eget furstendöme. Men när hans storebror Johann Georg IV oväntat dog av smittkoppor 1694 blev den 24 år gamle August den starke plötsligt härskare över en av Tysklands mest betydelsefulla stater. Detta var dock inte tillräckligt för honom utan han skulle under de kommande åren försöka öka sin makt än mer.

Det första steget mot detta togs när han ställde upp i det polska kungavalet 1697. Den franske kandidaten, prinsen av Conti,  såg ut att vinna och den tyskromerske kejsaren var desperat efter att finna någon motkandidat som både hade viljan att ställa upp och de nödvändiga finanserna för att muta de polska riksdagsmännen. August såg sin chans och ställde upp. Han lyckades visserligen inte vinna flest röster, men han utropade sig som segrare i alla fall och tågade in i Polen med sin sachsiska armé för att säkra sin tron innan prinsen av Conti anlände till Polen och kunde erbjuda effektivt motstånd.

Att bli kung av Polen var dock inte heller tillräckligt för att stilla Augusts ambitioner. Den polska kungamakten var svag och August ville bli enväldig. Men en förutsättning för att han skulle kunna uppnå detta var att han behöll sin sachsiska armé i Polen, även efter att han besegrat prinsen av Contis anhängare 1698. En möjlighet till detta var att fortsätta Polens deltagande i kriget mot det Osmanska riket. August såg också chansen att erövra Moldavien från turkarna och därmed få tillgång till Svarta havet. Till hans (och även den ryske tsarens) stora besvikelse var dock kejsaren inställd på att avsluta det stora turkiska kriget, vilket skedde i freden i Karlowitz 1699.

Både August och tsaren riktade som bekant sina blickar mot Sverige istället och startade det stora nordiska kriget. Ett krig som skulle utarma Sachsens finanser och försvaga Polens självständighet utan att leda till några som helst fördelar för August. Men detta är inte hela historien. Augusts ambitioner var av den art att han ständigt sökte efter nya tillfällen att utöka sin makt. Faktum är att samtidigt som Sachsen gjorde de sista förberedelserna för angreppet mot Livland så påbörjade han även förhandlingarna för en allians med Frankrike som syftade till landvinster på en helt annan front.

I likhet med de flesta bedömare ansåg han att det var mycket troligt att Frankrike och Österrike skulle utkämpa ett krig om den spanska tronföljden när Carlos II avled, och för August var ett europeiskt storkrig ett gyllene tillfälle till landförvärv. Hans mål med den franska alliansen var att erövra Böhmen, Mähren och Schlesien från Österrike. Han ville också förena alla de små sachsiska hertigdömena med sitt kurfurstendöme genom att deras hertigar ersattes med andra furstendömen såsom Kleve, Jülich, Berg, Mark-Ravensberg, Raventstein och Hanau. De uppräknade landområdena var sådana som Sachsen hade gamla anspråk på men som kontrollerades av Brandenburg och Kur-Pfalz. De låg dessutom i västra Tyskland medan de sachsiska hertigdömena var ett sammanhängande landområde som gränsade till Kurfurstendömet Sachsen.

Som om detta inte var nog så ville August även bryta ätten Habsburgs monopol på den tyskromerska kejsarkronan. Vem som skulle få den istället nämnde han inte, men det är tämligen uppenbart att han hade sig själv i åtanke.

Nu blev det inte så mycket av den här allianstrevaren eftersom Frankrike ville ha en diplomatisk lösning på tvisten om den spanska tronföljden. Och även om det till slut skulle bli krig i alla fall så var Carlos II ofin nog att dö redan i november 1700. Då var ju August fullt sysselsatt med ett krig mot Sverige som inte alls hade gått som planerat. Frankrike var dock villigt att mäkla fred mellan Sachsen och Sverige för att frigöra en potentiell bundsförvant. August å andra sidan var nu inte lika intresserad av ett krig mot Österrike.  Preussen och Hannover hade nämligen allierat sig med Österrike och det gjorde ett eventuellt västeuropeiskt krig betydligt mer riskabelt med små utsikter till de landförvärv som August ursprungligen hade tänkt sig.

August var dock inte den som sa “nej tack, jag är inte intresserad”. Han ville inte stänga några dörrar förrän det var absolut oundvikligt och fortsatte att bedriva resultatlösa förhandlingar med Frankrike under vilka han hela tiden hävdade att ett avtal var snart undertecknat och det bara behövdes några smärre ändringar. Fransmännen utsattes med andra ord för samma behandling som svenskarna hade fått åren innan krigsutbrottet. Det var först 1702 som bluffen avslöjades genom fransmännen fick nys om att August istället för att bistå Frankrike hade valt att hyra ut hjälptrupper till Österrike.

Men beslutet att hyra ut hjälptrupper till Österrike innebar inte att han hade gett upp hoppet om att expandera på Österrikes bekostnad. Efter att Karl XII hade invaderat Sachsen 1706 inledde denne en diplomatisk strid om religionsfrihet i Schlesien. Karl XII syntes vara beredd att förklara krig mot Österrike om inte kejsaren upphörde att förtrycka Schlesiens protestanter. För August var detta goda nyheter och han var villig att alliera sig med Karl XII i händelse av krig. Den här gången var det kungadömet Bägge Sicilierna, en del av det spanska arvet, som han hoppades få som kompensation. Men Karl XII gjorde honom återigen besviken genom att uppnå en fredlig lösning på krisen. Istället fick August rikta in sig på att återvinna sin polska krona när Karl XII vände mot Ryssland. Ett företag som visserligen lyckades men som bara innebar att hans territorier var plus-minus-noll jämfört med när kriget inleddes.

Posted in Allmän historia | Leave a comment

Viborgs uniformer 1700-1702

Den senaste tiden har jag inte haft särskilt mycket tid åt att ägna mig åt stora nordiska krigets historia, vilket har satt spår på bloggen aktivitet. Anders Larsson har däremot varit mer aktiv och han har hittat nya uppgifter om Viborgs regemente i krigsarkivet (bilderna i det här inlägget är hans).

Enligt Lars-Eric Höglund skulle Viborgs regemente ha blivit nymunderade 1702 och 1703, och då fått blå byxor. Anders Larsson har dock hittat uppgifter om en leverans av nya uniformer som inkluderade skinnbyxor och som avgick med skeppet S:t Anna från Stockholm i augusti 1700. Så om inte båten gick under, vilket verkar mindre troligt eftersom skepparen Jacob Meisner var aktiv året efter, så kan viborgarna ha fått ut nya uniformer precis i tid för slaget vid Narva (där en mindre del av regementet deltog). På min hemsida har jag avbildat viborgarna med blå byxor och det skulle därmed kunna vara felaktigt.

 

Posted in Uniformer | 5 Comments

Fredrik I och det preussiska hotet

Fredrik I kröner sig själv till kung i Preussen den 18 januari 1701

Brandenburg-Preussen hade mellan 1640 och 1786 en serie av dugliga härskare som förvandlade ett obemärkt furstendöme som kallades för “Tysklands sandlåda” till en av Europas fem stormakter och innehavaren av den allra mest respektingivande armén.

Den förste var Fredrik Vilhelm som kallades för “den store kurfursten” och regerade 1640-1686. Han ärvde ett krigshärjat Brandenburg, men stärkte dess finanser samt införde envälde och en stående armé som vann ära genom att besegra svenskarna vid Fehrbellin 1675.  Hans sonson med samme namn regerade 1713-1740 i samma anda och fördubblade arméns styrka. Slutligen skulle Fredrik den store slå världen med häpnad genom att framgångsrikt bedriva krig mot Europas stormakter och fördubbla Preussens storlek.

Däremellan har vi dock Fredrik I som regerade 1688-1713 och som i jämförelse med sin far, son och sonson framstår som en obetydlig parentes vars enda större bedrift var att uppnå titeln kung i Preussen. Detta var dock en dyrköpt titel. Inte nog med att han var tvungen att betala 2 miljoner dukater till den tyskromerske kejsaren och 600 000 dukater till katolska kyrkan för att få sin titel erkänd. Han var även tvungen att bistå kejsaren och sjömakterna med trupper som krigförande part i det spanska tronföljdskriget (och inte genom att hyra ut dem vilket andra tyska stater gjorde med stor förtjänst).  För att markera sin kungliga status införde han även ett mycket påkostat hovceremoniel. Allt detta gjorde att Preussens ekonomi befann sig i ett bedrövligt tillstånd när han dog.

Smärre landvinster skedde dock under Fredrik I:s regeringstid. Fast detta skedde genom köp eller arv och inte genom krig. Hade historien tagit en annan vändning så skulle han dock ha kunnat utöka Preussen på Sveriges bekostnad. Redan när den anti-svenska koalitionen tog form 1697-99 var Preussen påtänkt som medlem. Fredrik I var inte ointresserad men han var då fullt upptagen med att vinna stöd för sin kungatitel och ville inte bli betraktad som en orosstiftare. Hade koalitionens angrepp mot Sverige varit mer framgångsrikt år 1700 så skulle han dock troligen ha anslutit sig.

Medan Karl XII krigade i Polen var Fredrik I uppvaktad av båda sidor. Danmark var ivrigt att återinträda i kriget igen, men minnet av vad som hände 1643 och 1657 gjorde dem ovilliga att göra så utan Preussens sällskap. Preussen skulle då fungera som en sköld som skyddade Danmark ifall Karl XII skulle göra som sin farfar och Lennart Torstensson och genast bege sig mot Jylland. Men av samma anledning var Fredrik I ovillig att förklara krig mot Sverige så länge den svenska huvudarmén befann sig strax utanför den preussiska gränsen. I det läget var Fredrik I mer intresserad av att ansluta sig till Sverige i hopp om att de gemensamt skulle stycka Polen.

På Fredrik I:s önskelista fanns Ermland, Västpreussen och Kurland. Karl XII var dock inte alls som sin farfar och hade inget intresse av att ge bort några polska landområden. Fredrik I hade dessutom mycket lite att erbjuda i gengäld. Större delen av hans armé var upptagen i det spanska tronföljdskriget och han var inte ens villig att erkänna Stanislaus Leczynski som kung innan majoriteten av Europas länder hade gjort detsamma. Fredrik I:s beteende har träffande beskrivits som att han i Västeuropa förde krig utan politik och i Östeuropa bedrev politik utan armé.

1704 var det dock ytterst nära att Preussen ändå anslöt sig till Sveriges fiender. Då rörde sig den svenska armén söderut för att kröna Stanislaus Leczynski till kung i Warszawa. Med mer distans till svenskarna lät anbuden från danskarna mer lockande och riktigt hett blev det i augusti när Karl XII gjorde en avstickare ner till Lemberg. Då passade nämligen August den starke på att ta tillbaka Warszawa, hans första framgång under kriget. Med en rysk armé redan inne i Litauen och Danmark redo för krig samlades 19 000 preussiska soldater i Ostpreussen för att snart inleda fientligheterna mot Sverige.

Fredrik I hade goda skäl att tro att Sverige befann sig i ett djupt hål hösten 1704. Men han hade överskattat betydelsen av Warszawas fall. Karl XII reagerade på detta genom att vända tillbaka och fördriva den sachsiska armén som besegrades vid Punitz den 28 oktober. Svenskarna gick sedan återigen i vinterkvarter nära den preussiska gränsen. Denna händelseutveckling blev en kalldusch för Fredrik I som omedelbart avbröt sina krigsplaner och sedan försäkrade Karl XII om hans vänliga avsikter och att armén i Ostpreussen hade bara samlats på grund av rädsla för en rysk attack. I slutet av året gick han dessutom med på att skicka ytterligare 8000 man för tjänstgöring i det spanska tronföljdskriget.

Fredrik I hade dock inte gett upp planerna för ett krig mot Sverige och vintern 1705-06 såg det återigen ut som ett ett gynnsamt läge hade uppstått för att Danmark och Preussen skulle ansluta sig till Sveriges fiender. Men med så få trupper kvar i hemlandet var Fredrik I inte villig att gå med i kriget förrän han hade dragit tillbaka styrkor som deltog i det spanska tronföljdskriget. Detta tog tid och under den tiden hann Karl XII fördriva ryssarna från Grodno och Rehnskiöld segra vid slaget i Fraustadt. Återigen en kalldusch för Fredrik I.

Efter två avbrutna försök att ansluta sig till det stora nordiska kriget blev Fredrik I mer försiktig. Inte ens nyheten om slaget vid Poltava var tillräckligt för ett tredje försök. Mycket beroende på att han överskattade faran från Krassows här i Polen som drog sig tillbaka till Pommern. Till slut skulle Preussen ändå förena sig med den anti-svenska koalitionen och erövra halva Vorpommern. Men detta skedde inte under Fredrik I:s regeringstid utan under hans mer duglige son Fredrik Vilhelm.

Posted in Allmän historia, Stora nordiska kriget | Leave a comment

Franska formar och savolaxiska dragonfanor

Efter ett uppehåll på 1,5 år (orsakat av en övergång till digital teknik) har Prince August äntligen kommit ut med nya formar i serien om sjuårskriget. Denna gång har turen kommit till det franska infanteriet. Sedan tidigare finns infanteriformar för preussare, österrikare, ungrare och ryssar. Härefter kommer Prince August fokusera på kavalleri och artilleri så att det ska bli möjligt att gjuta kompletta former.

Skalan och poserna i serien om sjuårskriget är kompatibla med Prince Augusts karoliner-formar. Och just de franska formarna är i hög grad intressanta även för dem som är inriktade på det stora nordiska kriget. Det kommer nämligen i två varianter, en med rockskörten uppvikta och en där de hänger löst. Den sistnämnda varianten innebär att de även skulle kunna användas för tidigare konflikter och målas som danskar, sachsare och ryssar.

Figurerna har visserligen damasker som troligen inte var i bruk under stora nordiska krigets första årtionde, men de ska ha använts av danskarna under Gadebusch-fälttåget). Uppslagen är också klent tilltagna och jag har mina dubier om “ryggsäcken”. En fördel med det sistnämnda är dock att den döljer hårpiskan vilket gör hårfrisyren tillräckligt neutral för det tidiga 1700-talet. Dessutom är rocken knäppt vilket är en klar förbättring jämfört med de officiella formerna för karolinermotståndare.

För den som inte är överdrivet petig med detaljerna så innebär dessa nytillskott en välbehövlig komplettering till de gamla formarna med karolinermotståndare. Officern, fanbäraren och trumslagaren har visserligen identiska poser i båda serierna. Men nu finns det även en underofficer (den stora luckan i den gamla serien) och man är inte längre begränsad till en skjutande bataljon utan kan även ha en marscherande bataljon och en bataljon i en mer allround pose (figur nummer 4 i bilden längst upp).

Förhoppningsvis kommer även de framtida kavalleri- och artilleriformarna vara lika användbara för stora nordiska kriget.

________________________________________________

Savolax dragonregementes fanor

Slutligen har Magnus Lindskog mejlat ännu ett intressant utdrag från källorna. Denna gång om Savolax’ dragonfanor:

”Högwälborne och Wälbohrne Respective Hr General FeltTygmestare och KrigzRådh./.

Såsom Kongl. Krigs Collegium igienom des ankombne bref af d:n nästledne 11 hujus, begierer af mig een noga underrettelse, om dee 8 dragonefanor, som Sahl: Hr Öfwersten Anders Leschert von Härtzfelt gifwit Hr Majoren Rudolph von Binow i förwaringh, och han wijdh sin afReesa härifrån A:o 1694 uti Wijborgz Archelie inlefwererat; Altså länder derpå till skylligt swar, att samma dragonefanor finnes här i gott behåldh, warandes 7 af swart damask, med een förgylt opspändh båga; sampt hwijta och swarta silkes fransor; Men Lijffahna hwijt, medh hwijta silkes fransar; på den eene sijdan Kongl:e May:tts nampn inbundit X [namnchiffer] också förgylt, uthan … inscriptioner; sedan ähre och der  till … försölfrade spetzer med Kongl. May:ttz Nampn X [namnchiffer] uthuggne, doch utan q… så och utan fanståkar, hwarest dee ähr giorde, har man ingen effterrettelse, men meenas wara förde ifrån Stockholm, hwarmed förblif:r

Kongl: Krigz Collegiji

Af Wijborg d:n 29 M[a]ij A:o 1696./.

Tienstwilligste tienare
And: G: Lindehielm”

Källa: Krigskollegium Krigskollegii kansli, Krigskollegii brevböcker, SE/KrA/0001/E c/60 (1696), bildid: A0065974_00034 ff

De åtta dragonfanor som nämns i detta brev är huvudsakligen en kompletterande uppsättning fanor som tillverkades av Baltzar Friedrich 1677 efter att sex fanor (inklusive livfanan) från hans ursprungliga svit från 1675 hade förlorats i slaget vid Lund. De sistnämnda fanorna finns fortfarande kvar i Köphamns Tøjhusmuseum, men vad som hände med de fanor som nämns i brevet är för mig okänt. Fast 1696 fanns de uppenbarligen i Viborgs fästning och om de inte hade flyttats eller delats ut till något annat förband under mellantiden så bör de ha erövrats av ryssarna när fästningen föll till dem 1710.

Posted in Fanor & standar (källtexter), Prince August | 5 Comments

Kongens klæder

När jag skrev om de danska uniformerna på min hemsida använde jag mig av en tunn bok på 76 sidor av Karsten Skjold Petersen som min huvudsakliga källa (“Den danske  hærs uniformer i 1700-tallet” från 2005). Det var en bok som jag upptäckte när jag besökte Tøjhusmuséet i Köpenhamn och som trots sitt lilla format innehöll detaljerade beskrivningar av varje danskt regementes uniformer under 1700-talet. Karsten Skjold Petersen har dock inte nöjt sig med denna insats. Nyligen införskaffade jag mig boken “Kongens klæder” som han gav ut 2014 och som i princip täcker in samma ämne fast tio gånger större (716 sidor!).

Denna tjocka lunta skildrar Danmark och Norges uniformsutveckling fram till 1816 respektive 1814. I en och samma volym har därmed Danmark-Norge fått sin motsvarighet till både Erik Bellander och Lars-Eric Höglund. Och till skillnad från Bellanders bok som är nästan lika tjock och skildrar den allmänna uniformsutvecklingen fram till och med 1970-talet så ägnar sig Karsten Skjold Petersen nästan helt och hållet åt 1700-talet. Boken är rik på illustrationer och sparar sannerligen inte på detaljerna, vilket gör den till det ultimata standardverket. Den är helt enkelt ett måste för den som är intresserad av dansk-norska uniformer.

Posted in Litteratur | 2 Comments

Düna-målning tillskriven Lemke

okandEfter att ha ägnat tid åt Daniel Stawerts Düna-målning den senaste tiden råkade jag stöta på målningen ovan som såldes för 55 000 kr på Bukowskis auktioner. Målningen är osignerad och auktionshuset anger försiktigt att den är “tillskriven” Johan Philip Lemke, Denne konstnär som levde 1631-1711 är ju mest känd för att ha gjort bataljmålningarna i Karl X Gustavs och Karl XI:s gallerier på Drottningholms slott. Att ange Lemke som upphovsman till en målning av en batalj från denna tid verkar tydligen vara ett default-läge när information om målarens identitet saknas. Både Stawerts bataljmålningar och Johan Henrik Schildts Düna-målning (Arvid Horns triumftavla) har tidigare varit tillskrivna Lemke och nu har vi alltså ännu en Düna-målning som Lemke har fått äran för!

Personligen är jag väldigt skeptisk till att målningen ovan skulle vara Lemkes. Skärpan på detaljerna matchar helt enkelt inte den höga nivån på Lemkes Drottningholms-målningar. Jag har i synnerhet jämfört hur Lemke och konstnären ovan har avbildat människors ansikten och hästarnas huvuden, och då framgår det väldigt tydligt att Düna-målningen är gjord av en mindre skicklig konstnär. Lemke har en i det närmaste fotografisk precision när det gäller sådana detaljer medan Düna-målaren är mer valhänt. Allra värst är den sachsiske ryttaren längst till höger vars ansikte liknar Edvard Munchs “skriet“. Hästarnas ögon har dessutom tydliga ögonvitor, vilket ger en serietidningskänsla. Slutligen så kan jag även nämna det röda huset vid stranden som är hafsigt målad med bland annat sneda fönster. Lemke kunde visserligen placera byggnader på fel sida av slagfältet men de var åtminstone noggrant målade.

Tanken att Lemke på ålderns höst med avtagande krafter skulle ha målat en bataljmålning med lägre kvalitet än dem som går att beskåda på Drottningholm faller på att en stor del av hans Drottningholmsmålningar färdigställdes rätt sent. Han anställdes nämligen som svensk bataljmålare 1683 och levererade målningar ända fram till 1699 då han slutade på grund av att han inte hade fått betalt sedan 1695. De svåra missväxtperioderna på 1690-talet hade skapat ekonomiska problem för den svenska staten som därför höll inne med Lemkes konstnärslön. Lemke slutade dock inte med att måla de bataljer han hade fått i uppdrag att avbilda. Åtminstone 11 av de sammanlagt 27 bataljmålningar färdigställdes efter 1699 så han höll nog på med dem till slutet av sitt liv. Det skulle dröja till 1720 innan de återstående bataljmålningarna hängdes upp i sina gallerier på Drottningholms slott. Statens skuld till Lemkes arvingar skulle dock inte regleras förrän 1742.

Så nej, den som betalade 55 000 kronor för Düna-målning lär sannolikt inte ha köpt ett verk av Lemke. Därmed inte sagt att målningen inte skulle vara fin att ha på väggen. Man ser visserligen inte så mycket av själva slaget vid Düna, men de två ryttarna i förgrunden är rätt intressanta. På avstånd ser det ut som om de skakar hand men tittar man närmare så ser man att de skjuter varandra med pistoler. Ingen av dem lär ha överlevt slaget…

Posted in Övrigt | 1 Comment

Stawert, Lithén och trekantiga hattar

I förra inlägget visade jag närbilder Stawerts Düna-målning och tog upp hur han avbildade hattarna. Jag berörde dock inte frågan om hur pass tillförlitlig hans målning är. Som bekant hade hela infanteriet med undantag för Livgardet fortfarande karpuser trots att Stawert enbart avbildar svenskar iförda hattar. Tidigare har jag spekulerat i att Stawert kan ha utgått från Livgardets uniformer när han målade infanteriet eftersom han var baserad i Stockholm och därför bör ha varit bekant med deras uniform. Men efter att ha tittat närmare på Stawerts målning har jag blivit övertygad om att han har använt en teckning av Johan Lithén som förlaga.

Den teckning av Lithén som jag tror är förlagan till Stawert finns i planschbandet i “Karl XII på slagfältet”. Han verkar dock ha gjort flera teckningar eftersom en annan avbildning av samma slag går att se på sidorna 32-33 i boken “Swedish Weaponry Since 1630” av Bengt M. Holmquist och Birger Gripstad från 1982. Hur som helst skildrar teckningen från “Karl XII på slagfältet” exakt samma skede av slaget från Düna och från samma perspektiv som på Stawerts målning. Detta behöver inte i sig betyda att de är beroende källor eftersom det finns goda estetiska och pedagogiska skäl till det valet. Men även landskapet och alla byggnader är identiska. Slutligen så har de även avbildat Västerbottensbataljonen i förgrunden på exakt samma sätt. Den vänstra halvan håller pikar och musköter rakt upp medan den högra delen fäller ned pikarna och avfyrar sina musköter. Man kan säga att bataljonen gör “vågen”.  Detaljerna i Lithéns teckning är dock så små att man behöver förstoringsglas för att studera dem och jag kan bara se pikar som fälls ned och inte musköter som avfyras. Men alla dessa likheter kan rimligen inte bero på tillfälligheter.

Lithéns västerbottningar gör vågen

Lithéns västerbottningar gör vågen

Den enda stora skillnaden som jag kan se är att Stawert har klämt in en extra Västerbottensbataljon mellan den som gör vågen och Upplands grenadjärer. Huruvida detta är historiskt korrekt eller inte kan jag inte svara på, men enligt kartorna i “Karl XII på slagfältet” så skulle den andra västerbottensbataljonen just ha landstigit på andra änden av slagfältet när sachsarna anföll för sista gången, så det verkar osäkert ifall de skulle ha hunnit ta plats i slaglinjen innan slaget var över.

Till skillnad från Stawert deltog Lithén i Karl XII:s fälttåg. Som fortifikationsofficer hade han uppdraget att rekognoscera landstigningsplatser inför slaget vid Düna som han också deltog i. 1705 återvände han hem till Sverige och ägnade sig då att rita kartor och  teckningar över Karl XII:s slag. Med tanke på hans personliga insats vid Düna lär det väl inte ha dröjt länge innan han illustrerade just detta slag. Jag skulle därför tro att hans teckning fanns tillgänglig för Stawert när han år 1707 fick uppdraget att måla slaget vid Düna.

Om Lithén var Stawerts källa så kan det ha varit därifrån Stawert fick idén att måla svenska fotsoldater med hatt istället för karpus. Detaljerna i Lithéns teckning är otydliga och öppna för tolkningar, men jag tycker mig ändå se att manskapet i Västerbottensbataljonen bär karpus. Upplandsgrenadjärer ser dock ut att ha vidbrättade hattar i likhet med kavalleriet. Men med lite god vilja kan man kanske ändå tolka dessa som ett försök att avbilda karpuser sedda ovanifrån. Det är emellertid fullt begripligt att Stawert, ifall detta var hans källa, tolkade Lithéns huvudbonader som vidbrättade hattar.

Upplands grenadjärer

Upplands grenadjärer

Intressant nog så tycks kavalleriet, och till synes även infanteribataljonen, ha trekantiga hattar i den andra teckningen av Lithén. Kanske var inte heller ögonvittnet Lithén så pålitlig när det gäller sådana här detaljer som avbildades flera år efter att händelsen hade ägt rum.

Den andra Düna-teckningen av Lithén

Den andra Düna-teckningen av Lithén

Säkra belägg för existensen av trekantiga hattar i den karolinska armén återfinns dock i Daniel Grundells bok “Nödig Underättelse om Artilleriet till Lands och Siös” som publicerades 1705. Grundell var en artillerikapten baserad i Karlskrona när boken gavs ut så han borde ju gå att lita på.

En beskärd bild som är tagen från Meddelande XV från Armémuseum (sid. 22). Hela bilden går att se i Erik Bellanders bok (sid 227)1111

En beskärd bild som är tagen från Meddelande XV från Armémuseum (sid. 22). Hela bilden går att se i Erik Bellanders bok (sid 227)

Posted in Uniformer | 4 Comments