Elisabeth Farnese 1692-1766 (Spaniens egentliga härskare 1714-1746)
Den region som var allestädes närvarande i konflikterna mellan de kontinentala makterna under den första halvan av 1700-talet var Italien. 200 år av spansk dominans i Italien ersattes som en följd av spanska tronföljdskriget med 20 år av österrikisk dominans som varade fram till det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Italien en betydelsefull front där landområden bytte ägare.
Den enskilt viktigaste aktören i spelet om Italien var Elisabeth Farnese av Parma. Hon blev 1714 drottning av Spanien när Filip V gifte om sig. Elisabeth var en viljestark kvinna och tog i praktiken befälet över riket redan innan hon hade träffat sin make. Kort efter att hon hade passerat gränsen hade hon nämligen ett gräl med Filip V:s dåvarande ledande rådgivare som hon omedelbart förvisade till Frankrike. Tillsammans med sin landsman kardinal Alberoni rensade hon bort Filip V:s franska rådgivare och såg till att hovet fick en italiensk prägel. Detta fick även uttryck i utrikespolitiken som syftade till att vinna tillbaka Spaniens förlorade italienska besittningar. Det första försöket var ett regelrätt anfallskrig 1718-1720 som dock slogs tillbaka av kvadrupel-alliansen och ledde till Alberonis fall. Detta krig har jag skildrat i inlägget: I skuggan av det stora nordiska kriget.
Ett positivt utfall av bildandet av kvadrupelalliansen var dock att Elisabeth Farneses anspråk på Parma och Toscana erkändes av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna 1718. De härskande ätterna i dessa två stater (Farnese och Medici) väntades snart dö ut. Parma hade styrts av Elisabeths far och sedan av hennes två barnlösa farbröder vilket innebar hade Elisabeths son don Carlos (född 1716) kunde betraktas som den naturlige tronföljaren. Även till Toscana krävde hon arvsrätt åt sin son även om detta anspråk var mycket svagare (hennes gammelfarmor var en toscansk prinsessa).
Kejsar Karl VI var däremot mer motsträvig till hennes krav. Sedan 1648 var norra Italien visserligen inte längre formellt en del av det Tyskromerska riket, men kejsarna fortsatte att hävda sin överhöghet där vilket innebar att det var de som bestämde över titlar och tronföljd. Karl VI som ansåg sig vara Spaniens rättmätige kung ville inte att sonen till sin ärkefiende Filip V skulle ärva Parma och Toscana och därmed få ett fotfäste i det omstridda Italien. Helst ville han ha Parma och Toscana för sig själv under förevändning att de var lediga län som drogs in till kronan. Detta var dock inte de övriga stormakterna intresserade av utan de föredrog don Carlos eftersom han hade tre äldre halvbröder och skulle därför troligen inte bli spansk kung (vilket dock skedde 1759). In i det längsta försökte han motarbeta de spanska bourbonernas anspråk, men bristen på en alternativ kandidat (som inte skulle innebära införlivning med Österrike) hämmade hans diplomati som i slutet av 1720-talet drabbades av en härdsmälta. För att illustrera hur hopplös hans diplomati var kan det nämnas att han lovade att ge bort österrikiska besittningar längs Toscanas kust till dess storhertig Cosimo III de’ Medici ifall han inom kort kunde nominera en tronföljarkandidat som inte var fientligt sinnad till Österrike. Cosimo III föreslog 1717 sin granne hertigen av Modena som tronföljare. Men detta förslag accepterades inte av Karl VI som året efter istället fick se på när de ovan nämnda stormakterna ställde sig bakom den spanske kandidaten.
Don Carlos 1716-1788, hertig av Parma 1731-35, kung av Bägge Sicilierna 1735-1759 och kung av Spanien 1759-1788.
Det tillfälliga tövädret mellan Spanien och Österrike i samband Wienalliansen 1725 förde med sig giftermålsplaner som hade kunnat lösa alla knutar. Elisabeth Farnese ville förutom erkännandet av sonen don Carlos anspråk på Parma och Toscana även ha ett dubbelbröllop mellan honom och Karl VI:s dotter Maria Theresia samt mellan deras yngre syskon don Felipe och Maria Anna. Men som redan nämnts i ett tidigare inlägg hoppades Karl VI fortfarande på att få en egen son. Med sina förhalanden och halvhjärtade engagemang för alliansen förstörde han vänskapen med Spanien och blev därmed diplomatiskt isolerat. 1729 fick Spanien tillstånd från Storbritannien och Frankrike att skeppa över trupper till Italien för att garantera don Carlos arvsanspråk. 1731 efterträdde sedan don Carlos sin morfars bror som hertig av Parma och Österrike hade inget val än att till slut erkänna hans besittning av detta land såväl som arvsrätten till Toscana. De rättigheter som Karl VI ansåg att kejsarkronan gav honom kunde inte matchas av de militära resurser som han förfogade över.
När det polska tronföljdskriget bröt ut 1733 var det med hjälp av spanska trupper baserade i Toscana som don Carlos kunde erövra Bägge Sicilierna 1734, vilket var just den händelseutveckling som Karl VI hade befarat hela tiden. I fredavtalet som slöts prelimärt 1735 och formellt 1738 skedde emellertid en byteskarusell som gjorde att förlusten inte blev så stor för Österrike. Don Carlos bytte Parma och Toscana (den siste Medici-härskaren dog 1737) mot Bägge Sicilierna. Toscana gick till Frans Stefan av Lothringen som hade förlorat sitt hertigdöme till Stanislaw Leszczynski. Frans Stefan var motvillig till att byta men hans kommande äktenskap med Maria Theresia villkorades med att han gick med på detta. Parma tillföll Österrike vilket kompenserade för att kungen av Sardinien hade fått en remsa av Lombardiet.
Italien 1796 (bortsett från Korsica som tillhörde Genua till 1769 var gränserna var desamma som efter slutet på det österrikiska tronföljdskriget 1748)
Invånarna i Parma och Toscana var missnöjda och de i Bägge Sicilierna var lyckliga. Don Carlos var nämligen en populär härskare som italienarna betraktade som en landsman. Förvaltningen av Bägge Sicilierna skulle också förbättras dramatiskt under hans styre. Under den spanska tiden hade Bägge Sicilierna försummats och österrikarna hade förfärats över hur underutvecklat detta land var. Men de österrikiska habsburgarna hade inte lyckats mycket bättre än de spanska habsburgarna med att förvalta landet. Under deras styre hade Bägge Sicilierna ständiga budgetunderskott som Wien var tvungen att täcka. Don Carlos skulle däremot fördubbla skatteintäkterna vilket vittnade om hur mycket outnyttjad potential det fanns i den österrikiska monarkin. För historien skulle upprepa sig när Preussen erövrade Schlesien som, trots att detta var en mycket lönsam provins för habsburgarna, fick se dramatiskt höjda skatter.
Spelet om Italien var emellertid inte över med det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Elisabeth Farnese pådrivande med att utöka de spanska bourbonernas besittningar i Italien. Här började inte kriget på allvar förrän 1742 och denna gång var planen att lägga beslag på allt återstående habsburgskt territorium för don Felipes räkning. Ironiskt nog var även han en lovande svärsonskandidat som Karl VI hade ratat och dessutom istället gift med en dotter till den franske kungen. Under österrikiska tronföljdskriget var det dock inte i Italien som de stora händelserna ägde rum och österrikarna presterade mycket bättre här än förra gången. När fred slöts 1748 fick de emellertid ändå avträda sitt nya hertigdöme i Parma och stället återbörda det till ätten Farneses ättling don Felipe. Det var franska framgångar i Nederländerna och inte den spanska armén i Italien som fällde avgörandet.
Dessutom hade Österrike varit tvungen att ge bort ytterligare en remsa av Lombardiet till sin ”bundsförvant” Sardinien. Detta rike hade nämligen i sann opportunistisk anda fått båda sidor att bjuda över varandra med territorium i österrikiska Lombardiet för dess medverkan i kriget. Eller uttryckt på ett annat sätt: Österrike erbjöds ”beskydd” ifall de frivilligt gav bort delar av sitt territorium och ifall de vägrade skulle Sardinien ansluta sig till Österrikes fiender och ta samma territorium med våld. Italienare…
Därmed har vi nu lite grann börjat ta itu med det Österriska tronföljdskriget som alla sommarens inlägg har byggt upp till. I nästa inlägg skildras därför stormen som svepte in i Österrike 1740.