Det klassiska 1700-talets militärhistoria

Efter att ha skrivit ett par inlägg om övergångsperioden 1680-1720 då 1600-talet blev 1700-talet så kan det vara läge att beskriva utvecklingen under den “klassiska” delen av 1700-talet. Militärhistoriskt sammanfaller den perioden med upplysningstiden som brukar avgränsas med Ludvig XIV:s död 1715 och franska revolutionen 1789. Just kopplingen med upplysningstiden brukar göra att folk nämner den här perioden som den minst brutala inom krigshistorien då krigen var befriade från hatiska stämningar orsakade av religiösa eller etniska skillnader. Vilket dock är en sanning med modifikation eftersom den amerikanska revolutionen innehöll, i likhet med de flesta inbördeskrig, många grymheter riktade mot den del av civilbefolkningen som hade “fel” åsikter.

Men 1700-talet var inte bara lugnt med avseende på religion och nationalism. Efter att flintlåsmusköter med bajonetter blev standard ca 1700 låg den teknologiska utvecklingen i stort sett stilla. De vapen som brukades under spanska tronföljdskriget användes med obetydliga skillnader även under Napoleonkrigen. Det stora undantaget var artilleriet där det faktiskt skedde stora förändringar mot ökad rörlighet vilket ledde till att mängden pjäser och dess taktiska roll kom att öka högst betydligt. Men om vi fokuserar på infanteriet så var den enda tekniska innovationen som slog igenom under den här perioden den att laddstakar av trä ersattes med metall. Detta gjorde dem mer hållbara och gjorde det möjligt att driva upp tempot i laddningen. Det var Preussen som var först med att lansera dessa. Det första regementet tilldelades sådana redan 1698 och från och med 1718 skulle hela armén ha sådana. Efter Preussens framgångar under 1740-talet började sedan alla andra länder att också använda laddstakar av metall.

På taktisk nivå skedde förbättringar i form av bättre drill som ledde till att arméerna kunde röra sig snabbare på slagfältet och inom ett snävare område. Den tid då det fanns bataljonsstora luckor mellan de individuella bataljonerna var nu sedan länge borta och luckorna höll på att elimineras helt och hållet. Något som särskilt brukar lyftas fram för att förklara den här utvecklingen är införandet av “cadenced step”. Jag känner tyvärr inte till den svenska översättningen av begreppet, men det går ut på att soldaterna rörde sig i takt med trumslagen. Även detta sägs Preussen ha varit först med, för att sedan få allmän spridning efter 1740-talet.

Vän av ordning kanske undrar ifall “cadenced step” är något nytt eftersom trumslagare i stor mängd hade funnits långt innan 1700-talet. Ska vi verkligen tro att dessa tidigare bara användes för att signalera order och att det var först på 1700-talet som man kom på idén att synkronisera soldaternas steg med trumslag? Ja, granskar man detta noga så ser man att metoden förekom långt tidigare och tillämpades bland annat av svenskarna under trettioåriga kriget. På sin höjd föll den i glömska när eldgivningen blev allt mer betydelsefull i slutet av 1600-talet och formationerna därmed blev luftigare, för att sedan återupptäckas efter spanska tronföljdskriget. Själv misstänker jag dock att föreställningen att “cadenced step” inte förekom innan preussarna införde det är ett utslag av äldre forsknings tendens att peka ut händelser som revolutionära snarare än som en del av en längre evolution. Därmed skulle “cadenced step” inte vara en preussisk innovation men väl något som de vidareutvecklade så att de uppnådde en dittills oanad perfektion.

Överhuvudtaget kännetecknades 1700-talets arméer av en strävan att uppnå perfektion. De stående arméer som infördes under 1600-talet blev nu föremål för ständiga förbättringar av organisationen, med en allt starkare centralstyrning som följd. Och de enskilda soldaterna övades flitigt under fredstid så att de kunde klara av alltmer avancerad exercis. På 1600-talet kunde en hel armé sättas upp strax innan de skickades ut i strid men på 1700-talet ansågs det ta många års övning innan soldater var färdigutbildade. Den ökade professionalismen resulterade visserligen i skickligare arméer men taktiken anpassades till en skicklighetsnivå som var svår att upprätthålla under ett längre krig när omsorgsfullt övade veteraner i raskt takt kom att ersättas med råa rekryter. Det blev väldigt tydligt under sjuårskriget som var ovanligt rikt på fältslag. I början av kriget imponerande Preussen stort med sina snabba förflyttningar och vann spektakulära segrar. Men senare under kriget blev dess krigföring allt mer primitiv i takt med att förlusterna dränerade armén på den kompetens som hade tagit decennier att bygga upp.

Vid sidan av det mycket väldisciplinerade “tunga” infanteriet kännetecknades 1700-talet av framväxten av det lätta infanteriet som skulle förebåda den moderna krigföringen. I detta område var det snarare Österrike än Preussen som var föregångare och deras lätta infanteri (huvudsakligen rekryterat från balkanfolk) skulle ställa till med stora problem för preussarna. Det lätta infanteriet stred inte i formationer utan i spridd ordning. De grupperades gärna vid skogsbryn eller tog skydd vid stenmurar och ägnade sig åt prickskytte. Till skillnad från det tunga infanteriets musköteld var det lätta infanteriet mycket träffsäkert eftersom de kunde i lugn och ro välja ut sina mål utan oroa sig för att själva bli skjutna. Dessutom besvärades de inte i lika hög grad av krutröken då de inte stred i täta formationer. Utanför fältslagen gjorde de ännu större nytta genom att i gerillastil ständigt attackera fiendens försörjningslinjer och begränsa deras rörelsefrihet.

Uppkomsten av lätt infanteri kom att i hög grad synliggöra den rådande linjärtaktikens begränsningar. Och tillsammans med insikten att linjärtaktiken numera krävde väldrillade soldater som var svårt att uppnå under fredstid och ännu svårare att upprätthålla under krigstid, så började man att leta efter alternativ. Det alternativ som skulle ersätta linjärtaktiken var kolonntaktiken som på ett teoretiskt plan hade diskuterats under större delen av den här perioden. Men det var först efter franska revolutionen som den började tillämpas och då dramatiskt förändra krigföringen.

This entry was posted in Taktik. Bookmark the permalink.

6 Responses to Det klassiska 1700-talets militärhistoria

  1. Gustav Ramström says:

    Borde inte det svenska infanteriet under Karl XI och Karl XII:s tid använt cadenced step? Finns det belägg för det? Likaså satsade väl den svenska armén innan Stora Nordiska Kriget på att öva sina mannar även under fredstid?

  2. Örjan Martinsson says:

    Rent spontant tycker jag att alla arméer borde ha tillämpat tekniken. Ska en bataljon som är 150 man i bredd framrycka eller omgruppera så underlättar det betydligt ifall alla går i samma takt. Och det absolut enklaste sättet att få dem att gå i takt är ju att följa trumslagen. Men förståsigpåarna lyfter alltid fram “cadenced step” som en förklaring till att arméerna i mitten av 1700-talet kunde röra sig snabbare och i tätare formationer än under det tidiga 1700-talet. Själv har jag dock inga djupare kunskaper om detta, men intuitivt känns det för mig som om det snarare är frågan om evolution än någon helt revolutionerande idé som preussarna kom på. Eller med andra ord, att preussarna snarare utgick från en befintlig teknik som de sedan med hård drill utvecklade till sin maximala potential.

    Det är Christopher Duffy som nämner att tekniken hade fallit i glömska omkring 1700 på grund av eldgivningens ökade roll. Men jag tycker att även en armé som förlitar sig på statiska elddueller bör ju tillämpa smidiga metoder för att förflytta bataljonerna dit de ska och omgruppera dem. Så jag undrar om det inte var några tyska historiker från 1800-talet som beundrade Preussen och fick för sig att cadenced step var deras uppfinning, vilket sedan fick spridning eftersom alla var övertygade om Preussens briljans under 1700-talet.

  3. Örjan Martinsson says:

    Angående övning under fredstid så stämmer det ju att den karolinska armén övades regelbundet i fredstid. Men 1600-talets svenska armé var på många sätt föregångare till sådant som skulle bli allmänt när man började närma sig 1700-talet. Efter stora nordiska kriget skedde dock ett förfall av krigsmakten som på nästan alla punkter halkade efter de andra länderna. Undantaget var artilleriet där Sverige kom att bli ett föregångsland tack vare Cronstedts reformer. Det dröjde dock tills fransmännen fick nys om dem på 1730-talet innan hans tekniska innovationer fick internationell spridning.

    Fast den karolinska armén övades huvudsakligen på kompani- och regementsnivå. Under 1700-talet skulle det däremot bli brukligt att hålla årliga manövrar på arménivå, vilket särskilt främjade kompetensen på generalerna och gjorde arméerna mycket bättre rustade inför kommande krig än om de bara hade tränat exercis på regementsmöten.

  4. Tim Berg says:

    Angående “cadenced step”:

    Jag minns att jag läst någonstans att det inte betydde “att gå i takt”, utan snarare att det var olika taket med ett fastställt antal steg i minuten. Att man så att säga hade olika “hastigheter” för att underlätta snabba manövrar på slagfältet, eller liknande.

    Det var ju dock på ett internetforum jag läste detta, så det är ju inte den tyngsta av källor.

  5. Örjan Martinsson says:

    Nja, jag tycker nog att olika hastigheter är något som ingår naturligt i en metod som går ut på att soldater ska följa takten på trumslagen. Det skulle kännas konstigt om det var något som man kom på först under 1700-talet efter att ha använt trummor så länge.

    Angående internet-källor så läste jag nyligen på en wikipedia-sida att “cadenced step” senast hade använts av de romerska legionerna innan det återupptäcktes av preussarna. Det är något som jag vill minnas att jag också har läst på internetforum. Men enligt Christopher Duffy i boken “The Military Experience in the Age of Reason” skulle även schweizare, landsknektar, holländare och svenskar ha marscherat i takt innan det föll ur bruk under slutet av 1600-talet. Sedan efter spanska tronföljdskriget skulle både Preussen och Hessen ha återupptäckt tekniken. Fast i hans bok om den preussiska armén ger han intryck att preussarna redan tillämpade tekniken innan det spanska tronföljdkriget var över (dvs. när Friedrich Wilhelm blev kung 1713).

    Jag tycker att allt detta luktar som en myt som man har tvingats korrigera allt eftersom man har upptäckt fler sentida exempel på cadenced step.

  6. Om någon undrar varför det inte kom något inlägg på söndagen den 10 augusti så beror det på att jag är bortrest och har inte tillgång till mina böcker eller ens bloggen. Det nya extra krångliga lösenordet som jag var tvungen att byta till helt nyligen var så svårt att jag inte kommer ihåg och dessvärre tog jag inte med en papperslapp med lösenordet nedskrivet. Så jag tar “semester” från bloggen och kommer inte att skriva ett inlägg förrän nästa söndag.

Comments are closed.