Danmarks första deltagande i stora nordiska kriget blev väldigt kort. De invaderade Holstein-Gottorp i mars 1700 och inledde en belägring av Tönningen i april som de tvingades avbryta när en svensk-lüneburgsk undsättningshär invaderade Holstein i maj (holländare anslöt sig också efteråt). Därefter blev det en tids stiltje i kriget innan Karl XII landsteg på Själland den 25 juli under beskydd av en kombinerad svensk-holländsk-engelsk flotta. Med detta var spelet förlorat för Danmark som tvingades avsluta kriget genom att underteckna fördraget i Traventhal den 8 augusti.
Man skulle kunna tro att allting gick precis som Sverige hade planerat och att Danmark aldrig hade en chans inför en så mäktig koalition av garanter för Holstein-Gottorps självständighet. Men riktigt så enkelt var det inte. Danmark hade kalkylerat med att Sjömakterna inte skulle agera som garanter för Altona-fördraget från 1689 som hade återupprättat Holstein-Gottorps självständighet efter den senaste danska ockupationen. Tanken var att Danmark skulle lova att bistå dem med hjälptrupper i ett kommande krig vilket Sverige hade visat sig vara ovillig att göra. Men det första som skedde efter den danska inmarschen i Holstein-Gottorp var att Karl XII ratificerade ett färdigförhandlat alliansfördrag med sjömakterna. Sverige var en starkare stat än Danmark så för Sjömakterna var det enkelt val att välja Sverige ifall båda länderna ville alliera sig med dem. Men helst ville de ha hjälptrupper från både Sverige och Danmark så de ville därför inte förstöra relationen med Danmark alltför mycket. Av den anledningen var de ute efter att få ett snabbt slut på konflikten och återgå till status quo, till skillnad från Karl XII som ville lösa den holstein-gottorpska frågan en gång för alla.
Även Lüneburgarna hade Danmark hoppats avskräcka från att delta i det holsteinska fälttåget. I detta fall genom att hota dem från söder med en sachsisk hjälpkår. Men August den starke var mannen som alltid lovade mer än han tänkte hålla och hjälpkåren som danskarna fick var i ett bedrövligt dåligt skick. Deras attack mot Lüneburgarnas territorier slutade med ett fiasko och misslyckades med att förmå lüneburgarna att dra tillbaka trupper från undsättningsarmén. Lägg sedan till det faktum att norrmännen inte lyckades genomföra några avlastningsattacker mot Sverige som det var planerat så stod det klart att Danmarks strategi hade råkat ut för ett präktigt misslyckande.
Men det hade inte gått enligt plan för svenskarna heller. Karl XII:s ursprungliga plan var nämligen inte att landsätta armén på Själland. Han ville landsätta den i Tyskland och förstärka undsättningshären för att sedan gå till attack mot den danska huvudarmén. Detta motarbetades av Sjömakterna som inte ville hjälpa honom med att skydda överskeppningen från den danska flottan. Anledningen var rädslan för att Karl XII i så fall skulle kunna agera alltför självständigt och omintetgöra förhoppningen om en snabb fred. De föreslog istället en landstigning på Själland eftersom den svenska arméns säkerhet då skulle bli beroende av närvaron av sjömakternas flotta. Slöt Danmark fred skulle Karl XII inte ha något annat val än att acceptera detta eftersom hans armé då skulle bli strandsatt på en dansk ö som den danska huvudarmén lätt skulle kunna skeppas över till.
Landstigningen av Själland var inte heller någon riskfri operation även när Sjömakternas flotta stod till förfogande. Den svenska landstigningsstyrkan bestod av 8 bataljoner (4 800 man) som landsattes i två omgångar. Den danska styrkan som försvarade stranden utgjordes av ca 350 ryttare och lika många uppbådade bönder. De försvarade sig så gott de kunde, men mot en så överlägsen styrka var utgången given på förhand. Svenskarna tog kontrollen över stranden och byggde ett befäst läger. Men därefter började problemen för svenskarna. Dåligt väder förhindrade landsättningen av fler svenska trupper. Den medhavda provianten skulle bara räcka för fem dagar och då de inte hade något kavalleri var det alltför farligt att skicka ut provianteringspatruller. Det danska kavalleriet höll sig i närheten och tog tillfånga svenskar som ändå försökte. Det svenska försörjningsläget höll på att bli väldigt kritiskt men den 30 juli tillät äntligen vädret att man återupptog överskeppningen.
Medan svenskarna hoppades på bättre väder bestod Köpenhamns garnison av 5 000 fotsoldater och 700 ryttare. Dessutom tillkom flottans personal. Det höjdes röster för att skicka ut en mobil styrka på 8 000 soldater och matroser för att bekämpa den svenska armén när den fortfarande var sårbar. Tanken var att borgare och matroser skulle kunna försvara Köpenhamn mot en överraskningsattack medan de reguljära trupperna var borta. En mindre incident vid Dragør kom dock vid ett psykologiskt olämpligt tillfälle. En svensk flottstyrka gjorde nämligen ett försök att lägga beslag på några danska skutor. Räden slogs visserligen tillbaka men den skrämde upp danskarna så mycket att de övergav alla planer på att skicka iväg trupper från Köpenhamn. Därmed var det bara vädret som kunde rädda Danmark och även det svek dem till slut, varför den danske kungen fick bråttom att sluta fred innan den svenska armén kunde sätta sig i rörelse.
