I förra inlägget tog jag upp den ryska arméns illdåd mot civilbefolkningen under stora nordiska kriget. Det var förstås ingen komplett redogörelse och jag tog inte upp den händelse som mycket väl kan ha varit det enskilt värsta illdådet. Nämligen skövlandet av Baturyn, vilket ägde rum i Ukraina som formellt sett var ryssarnas eget territorium.
Bakgrunden till detta var Ivan Mazepas uppror mot tsaren. Mazepa var hetman över den del av Ukraina som framgångsrikt hade frigjort sig från polsk styre under Bogdan Chmelnytskyjs kosackuppror som hade inletts 1648. I fördraget i Perejaslav 1654 fick kosackerna hjälp av Ryssland i utbyte mot att de erkände tsarens överhöghet och denne accepterade i sin tur att kosackerna fick självstyre. Ivan Mazepa som blev hetman 1687 kom dock att alltmer frukta Peter den stores ambitioner att stärka den ryska centralmakten och såg Karl XII:s ryska fälttåg som ett bra tillfälle att byta sida och försöka frigöra Ukraina från ryskt styre, vilket skedde i oktober 1708.
Men för Peter den store var detta högförräderi, och mot förrädare var han helt skoningslös. För att kväsa upproret i sin linda skickade han omedelbart 20 dragonregementen under Mensjikovs befäl till Mazepas befästa huvudstad Baturyn. Dessa anlände innan vare sig Mazepa själv eller Karl XII hann komma dit och förstärka staden. Men Mensjikovs försök att med först diplomati och sedan genom stormning inta staden misslyckades och under en vecka fick han därför belägra staden. Staden försvarades av 8 000 man och var välförsedd med såväl kanoner och förnödenheter, vilka skulle kunna vara till stor nytta för den svenska armén som var på väg dit. Men en Moskvatrogen överste i Baturyns garnison, Ivan Nos, svek försvararna genom att visa Mensjikov en hemlig gång in i Baturyn som de ryska dragonerna sedan använde. Efter en strid på bara två timmar där Ivan Nos regemente anslöt sig till ryssarna var den ryska segern fullständig. Det var nu som den verkliga tragedin utspelade sig.
Alla soldater som hade stridit mot tsarens trupper avrättades på fantasifulla och brutala sätt. Allt av värde i staden som inte plundrades brändes ned. Men ännu värre var att civilbefolkningen inte skonades. Kvinnor, barn och äldre avrättades på grymma sätt utan någon hänsyn till vilka som hade stöttat upproret eller förblivit lojala. Folk som tog tillflykt i kyrkor blev innebrända. Nyheten om illdåden spreds över hela Europa som chockades över den brutalitet som de ryska trupperna hade visat.
Exakt hur många civilpersoner som dödades finns det flera olika uppskattningar om. Och givetvis finns det ryska historiker som hävdar att allt samman bara var svensk propaganda. Men arkeologiska utgrävningar i Baturyn har avslöjat en stor mängd lämningar av kvinnor, barn och äldre som dödats på ett våldsamt sätt och sedan bara dumpats i massgravar vid tiden för Baturyns fall. Uppskattningar på garnisonens förluster sträcker sig från 5000 till 7000 man medan de civila förlusterna sägs ligga mellan 3000 och 7500.
Förstörelsen av Baturyn var inte heller slutet på Peter den stores hämnd. Under vintern 1708-09 blev Lebedyn i nordöstra Ukraina centrum för den ryska rättsskipningen dit misstänkta förrädare fördes för att torteras och på så sätt erkänna sina brott och sedan avrättas. Det exakta antalet offer är inte känt men protokollen tyder på minst 900 stycken.
De Zaporogiska kosackerna som hade anslutit sig till Mazepa och Karl XII fick också sina hemtrakter grundligt härjade under våren 1709. Slutligen blev de kosacker, som inte hade hunnit ta sig över Dnepr innan Lewenhaupt kapitulerade vid Perevolotjna, avrättade genom att spetsas på påle. Därmed hade Peter den store satt punkt på ukrainarnas ”anti-ryska” aktiviteter.