Ryska armén vs civilbefolkning

Jag måste erkänna att inte så mycket har hänt på hemsidan sedan kriget i Ukraina började. Det blir svårt att engagera sig att skriva om 1700-talets ryska armé när dess nutida arvtagare gör sig ständigt påmind i nyhetsflödet. Det gäller i synnerhet de senaste dagarnas bilder på vad ryska trupper har gjort i Butja utanför Kiev. Att den ryska armén gör sig skyldig till grova övergrepp mot civilbefolkningen är tyvärr inget nytt i krigshistorien utan var något som i allra högsta grad gällde under stora nordiska kriget också. Faktum är att Boris Megorskys bok tar upp även denna mindre smickrande bild och ger på sidan 185 följande perspektiv:

De två första styckena tar upp den ryska sedvänjan att inte bara plundra egendom utan även människor. Något som verkligen skiljde dem från de västerländska arméerna. Engelsmannen Charles Whitworths beskrivning (som han måste ha fått från ryssarna) framstår som ett solklart fall av “whitewashing” av en grym sedvänja genom att framställa det som att de bortrövade bönderna fick ett bättre liv i Ryssland än i hemlandet. Alla blev dessutom inte livegna i Ryssland, en hel del av dem såldes i slavmarknader på Krimhalvön, Konstantinopel och i Persien.

Det allra sista stycket tar upp den gammelryska inställningen till de “kättare” som inte var rättrogna ortodoxa kristna. Med stöd av gamla testamentet ansågs det vara en skyldighet att utrota alla som inte var ortodoxa. Detta förklarar en hel del av den brutalitet som ryssarna gjorde sig skyldigt till under kriget.

Peter den stores strävan att göra Ryssland mer västerländskt inkluderade även en önskan om att bedriva en något mer human krigföring, men det var inte alltid hans generaler respekterade detta, och även tsaren själv höll fast vid den brända jordens taktik. Att Livland blev så svårt härjat att landsbygden i praktiken blev en obebodd ödemark var precis vad Peter den store önskade sig eftersom det gjorde det omöjligt för svenskarna att samla större styrkor där. Däremot ogillade han Apraxins härjningar av Ingermanland 1702 eftersom det var ett landområde som han ville behålla (Livland var avsett att tillfalla August den starke och kunde därför med gott samvete ödeläggas).

Men det var inte bara fientligt territorium som ödelades av ryssarna. När den ryska armén ryckte in i Litauen för att hjälpa till med att bekämpa svenskarna så dröjde det inte länge förrän de blev hatade av civilbefolkningen. Den ryska arméns logistik visade sig inte fungera alls på grund av inkompetens/korruption i den högsta ledningen. Istället för att under ordnade förhållanden försörja armén med hjälp av kontributioner från de lokala myndigheterna, så var soldaterna tvungna att på egen hand plundra för att inte svälta. Den bristande disciplinen gjorde sedan att detta urartade till allt grövre övergrepp. Den engelske envoyen Charles Whitworth kommenterade detta på följande sätt (denna gång är citatet taget från sid 258 i Stig Backmans bok “Från Rawicz till Fraustadt”):

“Jag kan icke nog beskriva det elände , som jag överallt anträffade”. Allmänt beklagade man sig över ryssarnas “arroganta uppträdande och fordringar”. Känslan av att de voro arvfiender väcktes åter till liv, och man talade högt om svenskarnas ankomst såsom den enda räddningen ur betrycket, berättar Whitworth.

Peter den store var själv personligen ansvarig för ett av våldsdåden i Litauen. Efter ett större dryckeslag i Polock begav han sig till ett unitariskt kloster (unitarier = ortodoxa som erkände påvens överhöghet) och inledde en teologisk diskussion som gjorde honom så rasande att han slog ihjäl en av munkarna (även Mensjikov och tsarens stora hund dödade varsin munk vid samma tillfälle). Dagen efter dödades de resterande munkarna och ryssarna började attackera och röva bort unitarier i övriga delar av Litauen så att de var tvungna att gömma sig inne i skogarna.

Även Finland skulle bli svårt utsatt för ryska härjningar, men där var det stora skillnader mellan de olika landsdelarna. Sydkusten drabbades hårt under själva erövringsfasen 1713-14, men eftersom ryssarna behövde bevara södra Finland som en försörjningsbas för sin ockupationsarmé så blev ockupationen förhållandevis mild. Men tiotusentals finnar blev ändå tvångskommenderade som arbetare i Sankt Petersburg eller tvingade till rysk militärtjänst i Kaukasus och mycket få av dessa överlevde. För Österbotten var dock den ryska ockupationen en betydligt värre upplevelse. För att förhindra att en svensk armé skulle kunna marschera genom norra Finland så utsattes Österbotten för ständiga härjningar av kosacker under ockupationstiden och blev i praktiken ett ödelagt ingenmansland. Den enskilt värsta händelsen ägde rum 29 september 1714 i Karlö utanför Uleåborg då 800 finnar som flytt dit höggs ihjäl av kosacker med yxor.

Det är visserligen sant att även de andra europeiska nationernas arméer gjorde sig skyldiga till övergrepp och svenskarna var inget undantag, men ryssarna var i en klass för sig och dessvärre verkar de även idag vara i en klass för sig.

This entry was posted in Stora nordiska kriget. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.