Kampen om Polen 1706-1709

När August den starke undertecknade fördraget i Altranstädt september 1706 gav han upp sin polska kungakrona och erkände Stanislaw Leszczynski som Polens rättmätige kung. Det polska inbördeskriget upphörde dock inte med denna underskrift. Augusts polska anhängare (Sandomierzkonfederationen) ansåg fortfarande att Stanislaw var en illegitim svensk marionett och freden i Altranstädt innebar för dem bara att Polens tron nu var vakant och att en ny kung behövde väljas.

Sandomierzkonfederationen hade dock inte så bråttom med att välja en ny kung. Slaget vid Kalisz en månad senare innebar att Polen under ett år hamnade under rysk kontroll och Peter den store lade ner mycket energi på att få Augusts gamla anhängare att välja en ny ryssvänlig kung. Polackerna var dock inte villiga att ta det steget utan föredrog att avvakta den kommande händelseutvecklingen. Ifall en segerrik Karl XII tågade österut och besegrade ryssarna, som många trodde,  så skulle det vara oklokt att alltför hårt knuta sig till Peter den store. I så fall var en förlikning med Stanislaw på gynnsamma villkor att föredra.

De krav som Sandomierzkonfederationen ställde var att deras medlemmar skulle återfå/behålla de ämbeten som de hade tilldelats av August, och att Stanislaws utnämningar därmed ogiltigförklarades. Dessutom skulle Warszawakonfederationen upplösas och ett nytt kungaval hållas för att eventuellt välja Stanislaw till Polens laglige kung. Det var just Warszawakonfederationen som hade valt Stanislaw till polsk kung 1704 och som hade varit Sverige motpart när polsk-svenska avtal undertecknades. Genom att upplösa Warszawakonfederationen skulle dess medlemmar bli befriade från sina trohetseder till Stanislaw och de polsk-svenska avtalen skulle bli ogiltiga. I vanlig ordning hade den polska oppositionen intagit en strikt legalistisk hållning som inte tog någon som helst hänsyn till faktiska maktförhållanden. Stanislaw var villig att gå med på långtgående kompromisser men dessa krav var orimliga och det skulle till slut stå klart att militära medel var nödvändiga för att betvinga oppositionen.

Karl XII lämnade kvar en styrka på 8 000 man under Krassows befäl för att stödja Stanislaw medan han själv tågade vidare österut mot ryssarna. Bland de inhemska trupper som stödde Stanislaw räknades den litauiska kronoarmén på 16 000 man under Johan Sapiehas befäl samt i egentliga Polen en 8 000 man stark Stanislawtrogen ”kronoarmé” under befäl av Josef Potocki. Kvalitén på den sistnämnda styrkan var låg, för  den riktiga kronoarmén i Polen var lojal med Sandomierzkonfederationen och leddes av Adam Sieniawski. Men sammantaget borde stridskrafterna ha varit mer än tillräckliga för att besegra oppositionens trupper som varierade betydligt i styrka beroende på aktuell tillgång till proviant och dagspolitiska läge.

Efter att utdragna förhandlingar med Sandomierzkonfederationenen inte ledde någonvart så inledde Krassow sent omsider offensiven mot Sieniawski under hösten 1708. Meningen var att de två Stanislawtrogna arméerrna skulle skydda flankerna, men på grund av en blunder av Potocki som hade avancerat för långt blev hans styrka besegrad av Sieniawski i slaget vid Koniecpol den 21 november. Sieniawski utnyttjade detta till att härja Stanislawtrogna landsdelar och hotade rent av svenskarnas basområde i Västpreussen. Nyheten om slaget vid Ljesna hade dessutom skrämt Sapieha som var rädd för ett eventuellt ryskt angrepp i Litauen och därför drog tillbaka sin styrka. Ensam djupt nere i Polen och med risk att få sin försörjningslinje bruten drog även Krassow sig tillbaka till Västpreussen  under vintern. Pacificeringen av Polen hade misslyckats och avståndet mellan Krassows kår och huvudarmén blev enormt stor när Karl XII samtidigt tågade mot Ukraina.

De militära bakslagen vid Ljensa och Koniecpol innebar att Preussen och Sachsen blev intresserade av blanda sig in i Polens affärer. I december började Preussen i tysthet uppmuntra polackerna att göra motstånd mot Stanislaw. August hade i princip redan gjort detta innan bläcket hade hunnit torka på fördraget i Altranstädt. Men trots ideliga löften om att en sachsisk armé snart skulle tåga in i Polen var det först nu som han var någorlunda seriös med sina löften. Hans stora problem vid denna tid var dock att Sachsen var så gott som bankrutt och att han inte hade råd att starta ett nytt krig. Lösningen var att få ryska subsidier & hjälptrupper och även om detta hade förhandlingar pågått redan innan det ovannämnda bläcket torkade. Ryssarna var dock inte villiga att punga ut så mycket som August ville ha. August började dock känna av pressen mer under 1709 eftersom hans polska anhängare började tröttna och antydde att de skulle välja någon annan till kung ifall August inte infriade sina löften.

Slaget vid Poltava innebar att ryssarna inte längre behövde sachsarnas hjälp och än mindre betala för den. I slutet av juli anländer en rysk diplomat i Dresden med nyheten och ett ultimatum. Om Sachsen överhuvudtaget skulle få några subsidier måste de före augusti månad invadera Polen med 10 000 man och förlita sig på tsarens välvilja eftersom ett avtal inte skulle hinnas ratificeras innan den korta deadlinen. August skrev under trots att han inte hade 10 000 man och inte heller vågade attackera Polen med Krassows kår och svenska trupper i Pommern i närheten av Sachsen. Det var först efter att Ryssland hotade att utse någon annan till kung av Polen som August i desperation korsade den polska gränsen i slutet av augusti. Till ryssarnas stora ilska undvek han dessutom strid med Krassow och lät honom evakuera sin armé till Pommern i oktober.

August fick tillbaka sin polska krona, men några ryska subsidier fick han inte. Den polska kronan var dessutom nu kraftigt devalverad eftersom Peter den store skötte utnämningarna till polska ämbeten och höll en stor rysk ockupationsarmé i Polen mot både polackernas och Augusts uttryckta vilja. Sandomierzkonfederationen som hade motsatt sig Stanislaw på grund av att han var en svensk marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället.