Peter den stores ambitioner

Peter den store (1672-1725)

Peter den stores främsta mål med det stora nordiska kriget var att få tillgång till en hamn vid Östersjön. Trots alla motgångar i början av kriget släppte han aldrig detta krav utan fortsatte envist kampen mot Karl XII även när bundsförvanterna föll bort en efter hand och upprepade svenska segrar på slagfältet.

Redan det stora nederlaget vid Narva år 1700 hade kunnat ge en god anledning till att överge kriget. Det hade varit överenskommet innan kriget startade att Ryssland skulle vänta med att ansluta sig tills det hade avslutat sitt pågående krig mot Osmanska riket. Men Danmarks utsatta läge när sjömakternas flotta förenade sig med den svenska och möjliggjorde en landstigning på Själland gjorde att danska diplomater bönade ryssarna att så snabbt som möjligt öppna en ny front så att Danmark inte skulle slås ut ur kriget. Peter den store snabbade då på fredsförhandlingarna med turkarna, vilket missgynnade Rysslands intressen, och anföll Sverige redan i september. Till tsarens stora vrede hade dock Danmark redan slutit fred trots att deras allians förbjöd separatfreder, och även sachsarna svek honom genom att avbryta deras fälttåg kort efter att den ryska invasionen inleddes. Det blev därför ett enkelt beslut för svenskarna att koncentrera sina styrkor mot den ryska armén som led ett förkrossande nederlag den 20 november.

Peter den store kunde ha använt sina bundsförvanters trolöshet som ursäkt till att söka fred med Sverige, men för detta var han ännu inte hågad till. Det danska sändebudet hos tsar Peter utsattes visserligen för en rejäl utskällning av tsaren och upplevde stämningen så fientlig att han fruktade för sin egen personliga säkerhet, men han kunde ändå rapportera hem till Köpenhamn i december att det inte fanns något tecken på defaitism hos tsaren, denne var helt inställd på att hämnas nederlaget vid Narva.

Det var istället August den starke som åtminstone utåt visade tvekan om huruvida han skulle fortsätta kriget. Detta kunde han utnyttja till att förhandla fram ytterst förmånliga villkor med tsaren i fördraget i Birsen februari 1701. I detta lovade Peter den store att bidra med 15-20 000 man i hjälptrupper till den sachsiska armén samt under två års tid betala 200 000 riksdaler om året i subsidier till August. Peter den store fick med andra ord betala dyrt för att behålla August som bundsförvant. Båda två blev dock missnöjda med hur den andre parten uppfyllde sina åtaganden. De ryska trupperna lyfte inte ett finger för att hjälpa sachsarna i slaget vid Düna och när sachsarna därefter evakuerade Kurland så var det ryssarnas tur att känna sig övergiven av sin bundsförvant. Fördraget i Birsen följdes av ytterligare avtal mellan de två och dessa skulle förlöpa på liknande sätt och gjorde att deras relation blev allt mer ansträngd.

En separatfred med Sverige blev en allt mer lockande idé för Peter den store. En förutsättning var dock att få behålla den hamnstad som han hade grundat vid Nevas mynning. Helst ville han även trygga försvaret av denna stad genom att införliva hela Ingermanland med Narva samt också Karelen. I mörka stunder kunde han dock nöja sig med området runt Neva och ön Kronslott samt dessutom erbjuda ryskt territorium som kompensation till Sverige.

Från och med 1705 drabbades emellertid Ryssland av stora uppror som riktades mot Peter den stores reformer. Det djupa folkliga missnöje som upproren demonstrerade gjorde att Peter den store inte längre var villig att erbjuda ryskt territorium i utbyte mot Sankt Petersburg av rädsla för att väcka än mer vrede bland folket. Istället erbjöd han nu polskt territorium som kompensation.

För Sverige var dock Rysslands krav helt oacceptabla. Det svenska stormaktsväldet med sina långa kuster och utspridda provinser var alldeles för sårbart om dess flotta inte kunde kontrollera Östersjön. Danmarks och Sveriges flottor var jämnstarka och om även Ryssland fick en flotta skulle Sverige hamna i ett svårt underläge. Att acceptera polskt territorium som kompensation var inte heller någon god idé eftersom det skulle provocera polackerna som hade uttryckt ovilja att avträda Kurland till Sverige även om de kompenserades med territorier som hade förlorats till ryssarna 1667.

Sveriges position inför eventuella fredsförhandlingar var att alla ockuperade territorier skulle återbördas och att Ryssland skulle betala ersättning för de skador som de hade åsamkat Sverige. Helst skulle denna ersättning ske i form av erövring av ryskt territorium, men Karl XII var öppen för andra lösningar och därmed en fred med oförändrade gränser.

Preussen gjorde 1705 och 1706 allvarliga försök att mäkla fred mellan Sverige och Ryssland men dessa föll på tsarens oomkullrunkeliga krav på att få behålla Sankt Petersburg. Inte ens år 1707 när Karl XII stod på höjden av sin makt släppte tsaren detta krav. Via engelska kanaler förmedlade tsaren då ett fredsanbud som gick ut på att han för all framtid skulle få behålla den del av Ingermanland där Sankt Petersburg låg, samt också inneha Narva för ett visst antal år.

Med facit i hand hade det varit klokt av Karl XII att acceptera detta fredsanbud. Men för alla som inte hade facit så var kravet helt orimligt. Det var helt enkelt oundvikligt att Karl XII och Peter den store skulle avgöra frågan på slagfältet.