August den starke 1670-1733 (eller Friedrich August som han egentligen hette)
August den starke var den yngre sonen till kurfurst Johann Georg III av Sachsen och var därmed inte förutbestämd att få styra ett eget furstendöme. Men när hans storebror Johann Georg IV oväntat dog av smittkoppor 1694 blev den 24 år gamle August den starke plötsligt härskare över en av Tysklands mest betydelsefulla stater. Detta var dock inte tillräckligt för honom utan han skulle under de kommande åren försöka öka sin makt än mer.
Det första steget mot detta togs när han ställde upp i det polska kungavalet 1697. Den franske kandidaten, prinsen av Conti, såg ut att vinna och den tyskromerske kejsaren var desperat efter att finna någon motkandidat som både hade viljan att ställa upp och de nödvändiga finanserna för att muta de polska riksdagsmännen. August såg sin chans och ställde upp. Han lyckades visserligen inte vinna flest röster, men han utropade sig som segrare i alla fall och tågade in i Polen med sin sachsiska armé för att säkra sin tron innan prinsen av Conti anlände till Polen och kunde erbjuda effektivt motstånd.
Att bli kung av Polen var dock inte heller tillräckligt för att stilla Augusts ambitioner. Den polska kungamakten var svag och August ville bli enväldig. Men en förutsättning för att han skulle kunna uppnå detta var att han behöll sin sachsiska armé i Polen, även efter att han besegrat prinsen av Contis anhängare 1698. En möjlighet till detta var att fortsätta Polens deltagande i kriget mot det Osmanska riket. August såg också chansen att erövra Moldavien från turkarna och därmed få tillgång till Svarta havet. Till hans (och även den ryske tsarens) stora besvikelse var dock kejsaren inställd på att avsluta det stora turkiska kriget, vilket skedde i freden i Karlowitz 1699.
Både August och tsaren riktade som bekant sina blickar mot Sverige istället och startade det stora nordiska kriget. Ett krig som skulle utarma Sachsens finanser och försvaga Polens självständighet utan att leda till några som helst fördelar för August. Men detta är inte hela historien. Augusts ambitioner var av den art att han ständigt sökte efter nya tillfällen att utöka sin makt. Faktum är att samtidigt som Sachsen gjorde de sista förberedelserna för angreppet mot Livland så påbörjade han även förhandlingarna för en allians med Frankrike som syftade till landvinster på en helt annan front.
I likhet med de flesta bedömare ansåg han att det var mycket troligt att Frankrike och Österrike skulle utkämpa ett krig om den spanska tronföljden när Carlos II avled, och för August var ett europeiskt storkrig ett gyllene tillfälle till landförvärv. Hans mål med den franska alliansen var att erövra Böhmen, Mähren och Schlesien från Österrike. Han ville också förena alla de små sachsiska hertigdömena med sitt kurfurstendöme genom att deras hertigar ersattes med andra furstendömen såsom Kleve, Jülich, Berg, Mark-Ravensberg, Raventstein och Hanau. De uppräknade landområdena var sådana som Sachsen hade gamla anspråk på men som kontrollerades av Brandenburg och Kur-Pfalz. De låg dessutom i västra Tyskland medan de sachsiska hertigdömena var ett sammanhängande landområde som gränsade till Kurfurstendömet Sachsen.
Som om detta inte var nog så ville August även bryta ätten Habsburgs monopol på den tyskromerska kejsarkronan. Vem som skulle få den istället nämnde han inte, men det är tämligen uppenbart att han hade sig själv i åtanke.
Nu blev det inte så mycket av den här allianstrevaren eftersom Frankrike ville ha en diplomatisk lösning på tvisten om den spanska tronföljden. Och även om det till slut skulle bli krig i alla fall så var Carlos II ofin nog att dö redan i november 1700. Då var ju August fullt sysselsatt med ett krig mot Sverige som inte alls hade gått som planerat. Frankrike var dock villigt att mäkla fred mellan Sachsen och Sverige för att frigöra en potentiell bundsförvant. August å andra sidan var nu inte lika intresserad av ett krig mot Österrike. Preussen och Hannover hade nämligen allierat sig med Österrike och det gjorde ett eventuellt västeuropeiskt krig betydligt mer riskabelt med små utsikter till de landförvärv som August ursprungligen hade tänkt sig.
August var dock inte den som sa ”nej tack, jag är inte intresserad”. Han ville inte stänga några dörrar förrän det var absolut oundvikligt och fortsatte att bedriva resultatlösa förhandlingar med Frankrike under vilka han hela tiden hävdade att ett avtal var snart undertecknat och det bara behövdes några smärre ändringar. Fransmännen utsattes med andra ord för samma behandling som svenskarna hade fått åren innan krigsutbrottet. Det var först 1702 som bluffen avslöjades genom fransmännen fick nys om att August istället för att bistå Frankrike hade valt att hyra ut hjälptrupper till Österrike.
Men beslutet att hyra ut hjälptrupper till Österrike innebar inte att han hade gett upp hoppet om att expandera på Österrikes bekostnad. Efter att Karl XII hade invaderat Sachsen 1706 inledde denne en diplomatisk strid om religionsfrihet i Schlesien. Karl XII syntes vara beredd att förklara krig mot Österrike om inte kejsaren upphörde att förtrycka Schlesiens protestanter. För August var detta goda nyheter och han var villig att alliera sig med Karl XII i händelse av krig. Den här gången var det kungadömet Bägge Sicilierna, en del av det spanska arvet, som han hoppades få som kompensation. Men Karl XII gjorde honom återigen besviken genom att uppnå en fredlig lösning på krisen. Istället fick August rikta in sig på att återvinna sin polska krona när Karl XII vände mot Ryssland. Ett företag som visserligen lyckades men som bara innebar att hans territorier var plus-minus-noll jämfört med när kriget inleddes.