Fredrik IV av Danmark (1671-1730)
Danmarks första deltagande i det stora nordiska kriget fick ett snabbt och snöpligt slut i och med att sjömakterna beslöt att hedra Altona-fördraget och försvara Holstein-Gottorp. Freden i Traventhal den 8 augusti var dock inte avsett att avsluta deras deltagande i det stora nordiska kriget. Avtalen med Sachsen och Ryssland förbjöd separatfreder med Sverige, men Danmark hävdade att den nyligen slutna freden bara gällde Holstein-Gottorp och det var ju också formellt korrekt eftersom Sverige hade bara stridit mot danskarna i egenskap av garantimakt för Altona-fördraget. Det gällde då bara att så snabbt som möjligt starta ett riktigt krig mot Sverige för att uppfylla sina förpliktelser gentemot Sachsen och Ryssland.
Den första planen var att passa på att attackera den svenska flottan redan när den evakuerade styrkan från Själland. Men detta hindrades av sjömakternas flotta som stannade kvar tills svenskarna var i säkerhet.
Vad danskarna gjorde istället var att i början av november skicka hjälptrupper till Sachsen som var så gott som försvarslöst mot en svensk invasion. Det hade också varit Karl XII:s ursprungliga tanke att invadera Sachsen så fort som möjligt och han hade beordrat en omedelbar marsch mot Sachsen redan den 29 augusti. Befälhavaren över trupperna i Tyskland, Nils Gyllenstierna, vägrade dock att verkställa ordern med hänvisning till bristande förberedelser och oklara instruktioner. Den ryska invasionen i september och de danska hjälptruppernas ankomst resulterade sedan i att planen på att invadera Sachsen skrinlades.
Slaget vid Narva kylde dock ned danskarnas iver att ansluta sig till det stora nordiska kriget. Danskarna blev osäkra på ifall deras bundsförvanter verkligen tänkte fullfölja kriget och av rädsla för att stå ensam i ett krig mot Sverige valde de att avvakta händelseutvecklingen. Slagen vid Düna och Kliszow bara förstärkte denna inställning. Sedan när den svenska armén etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen blev danskarna riktigt oroliga. Situationen påminde då alltför mycket om de krig som hade resulterade i frederna i Brömsebro och Roskilde. Danskarna kunde förvänta sig att Karl XII skulle släppa allt och genast invadera Jylland ifall Danmark förklarade krig. Så länge Karl XII befann sig i Polen var det därför ett absolut krav att även Preussen skulle gå med i kriget och agera som en sköld med den svenska huvudarmén ifall danskarna skulle förklara krig.
Preussen hade dock ingen lust att offra sig för Danmarks skull och litade ännu mindre än danskarna på August den starkes vilja att fortsätta kriget mot Sverige. De fruktade rent av att August skulle passa på och byta sida ifall Preussen anslöt sig till den anti-svenska koalitionen. Trots dessa reservationerna såg det ändå vid två tillfällen ut som om Danmark och Preussen var på väg att ansluta sig till det stora nordiska kriget 1704 och 1706.
Medan det polska fälttåget pågick gjorde Danmark sig behjälplig på andra sätt än genom militärt stöd. Deras diplomati verkade på alla sätt för att hjälpa och hålla ihop den anti-svenska koalitionen samt att underminera Sverige ställning gentemot stormakterna. Danska agenter hjälpte även till med att rekrytera trupper åt Sachsen, och danska skepp bedrev handel från hamnar som Ryssland hade erövrat från Sverige. Det sistnämnda orsakade diplomatiska gräl med Sverige vilket dessutom förstärktes av en kris i relationen med Holstein-Gottorp. Danmark och Holstein hade stött varsin kandidat till furstbiskop av Lübeck och när den holsteinske kandidaten vann vägrade Danmark att erkänna detta och använda militär för att fördriva honom. Konflikterna var på god väg att eskalera till ett danskt-svenskt krig år 1706.
Händelserna i Fraustadt och Grodno år 1706 förändrade dock läget helt och hållet. När Karl XII sedan invaderade Sachsen så fruktade Danmark att de och inte Ryssland stod näst på tur. Den nästan öppet fientliga inställningen till Sverige byttes nu ut mot underdånighet. Alla diplomatiska dispyter löstes nu till Sveriges förmån och danskarna ansträngde sig enormt för att inte göra något som kunde uppfattas som en provokation mot Sverige. När danskarna skulle skicka ett regemente till sin del av Holstein för att reparera befästningar skickade de ängsligt en diplomat till Karl XII för att förklara det oskyldiga syftet och att styrkan var långt under de 6 000 man som Traventhal-freden tillät danskarna att hålla i Holstein. Danmark och Sachsen avstod även från att ha ambassadörer i varandras huvudstäder under 1707.
Så fort den svenska armén begav sig av mot Ryssland och befann sig på behörigt avstånd började dock ränksmideriet igen. Danmark var fortfarande inställt på ett revanschkrig och det enda orosmomentet var osäkerheten kring Rysslands förmåga och vilja att fortsätta kriget.
Av stor vikt för dessa planer var också att Danmark och Sachsen behövde försäkra sig om att sjömakterna inte skulle intervenera så som de gjorde förra gången. För att uppnå detta gick de med på villkoren att sjömakterna inte skulle bli av med några hjälptrupper och att norra Tyskland skulle vara fredat från krigshandlingar. Detta innnebar att den danska krigsplanen riktade sig mot en invasion av Skåne och inte en repris på attacken mot Holstein-Gottorp.
Någon större brådska hade dock inte danskarna utan de ägnade förhandlingarna med Ryssland åt att försöka få ut så stora subsidier som möjligt från dem. Strax efter att Fredrik IV den 12 oktober 1708 hade meddelat ryssarna om sin avsikt att gå med i kriget så fort ett gynnsamt tillfälle uppstod, valde han att påbörja en lång nöjesresa till Italien och kom inte tillbaka till Danmark förrän under följande sommar. Detta medförde att förhandlingarna i Köpenhamn blev väldigt utdragna och för att snabba upp processen reste en rysk diplomat med vidsträckta befogenheter till Venedig för att möta Frederik IV personligen vid månadsskiftet januari/februari och omedelbart sluta en allians. Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut ansågs vara ett tillräckligt gynnsamt tillfälle och den ryske diplomaten föreslog att Danmark skulle inträda i kriget redan under sommaren. Fredrik IV underlät dock att underteckna avtalet och det enda riktiga skäl som han kunde anföra till det var just kraven på att rysarna skulle betala Danmark mycket stora subsidier.
När danskarna väl kom igång med krigsförberedelserna gick planen ut på att invadera Skåne tidigast i november, och då endast under förutsättning att Ryssland gick med på de danska kraven. Men när nyheterna om Poltava och Perevolotjna kom ändrades situationen fullständigt. Ryssland var inte längre villigt att betala några subsidier överhuvudtaget och eftersom de indelta regementen återuppsattes i Sverige skulle truppkoncentrationen i Skåne bli väldigt hög ifall danskarna väntade till våren 1710. Danmark var därför tvunget att accelerera sina förberedelser och förklara krig redan i slutet av oktober för att inte ställas mot en fulltalig svensk armé som hade fått hela vintern på sig att öva. Men utan att ha lyckats inta en fästning och åarna frusna så blev det alldeles för svårt för den danska armén att försvara sig mot den svenska motoffensiven. Med facit i hand så skulle de ha lyssnat på den ryske diplomaten och anfallit redan i juni 1709.