År 1701 sattes en ”lantmilis” upp i Estland och Livland som rekryterades genom utskrivning av estniska och lettiska bönder. Det sätt som denna rekrytering genomfördes framstår som näst intill identiskt med hur svenska och finska infanteriregementen rekryterades i det äldre indelningsverket (det som Gustav II Adolf skapade). Kalle Kroon, som har forskat i detta ämne och även skrivit en artikel om det i Karolinska förbundets årsbok 2008, hävdar bestämt att termen ”lantmilis” är missvisande och inte bör användas eftersom den innefattar det traditionella bondeuppbådet medan det som sattes upp 1701 var reguljära arméförband. Istället ska dessa förband kallas för ”utskrivna” eller ”land-” regementen. Men det leder då till frågan: exakt vad är egentligen en ”lantmilis”.
Ordet lantmilis som i samtida texter oftast stavades ”Land Milice” består av två komponenter. Det sista ordet är egentligen bara en synonym till ”militär” även om betydelsen av ordet milis i modern svenska har fått en mindre respektingivande betydelse. Det första ordet användes normalt för att markera att det var armén och inte flottan som åsyftades. Men ordet ”land” kunde även användas i motsättning till ”kronan” och då syfta på vilka det är som ansvarar för rekrytering och försörjning. 1711/12 fick till exempel trumslagarna i Björneborgs regemente trummor av ”Cronan” och bantlärer av ”Landet”.
Svenska akademins ordbok har följande definitioner av milis:
- (†) krigsmakt; äv. konkret: krigsfolk; trupp; militär (se d. o. II 2, 3). Efter såsom Riksens wärn består på Milicen til Lands och Sjös. HC11H 10: 9 (1662). Major (Luckoinen) för foot Dragonerne, som är een irregulair milice, (har) blifvit .. fången. HFinlÖ 212 (1711). (Brabantska ständerna sammanträda) under betäckning af Kejserlig Milice. SP 1792, nr 9, s. 2. Den Milice som ligger vid Ystad. KrigVAH 1816, s. 90. Ekbohrn (1868).
- (om utländska förh.) häruppbåd med vanl. ofullständig (l. ingen) utbildning; folkhär; landstorm (se d. o. 1 o. 2); motsatt: reguljär armé, yrkesarmé, stående trupper. PT 1758, nr 20, s. 2 (i Frankrike). Några fästningar eller någon stående här har Schweiz icke, endast en värnpligtig milis. Carlson 2Skolgeogr. 46 (1887). En parad (i Rom) av den fascistiska milisen. SvD(A) 1932, nr 295, s. 7.
Enligt den första definitionen, som inte längre används i det svenska språket, är milis bara en synonym till krigsmakt som kunde användas till att beskriva alla sorters militär personal. Den andra definitionen beskriver en militärstyrka som inte ingår i den reguljära armén och som vanligen är av lägre kvalitet.
Den första definitionen inkluderar alla regementen i den svenska armén under stora nordiska kriget och den andra definitionen ger inte en rättvis bild av den baltiska lantmilisen som var fungerade som reguljära infanteriregementen. Hittills verkar det som om Kalle Kroon har helt rätt, så varför envisas jag då med att använda ordet lantmilis?
En del av förklaringen är att jag är språkligt konservativ och vill behålla den terminologi som används i litteraturen om den inte är olämplig. Och historiker kan i likhet med andra vetenskapsmän ge en term en något annorlunda definition än den som används i vardagsspråket om det fyller ett behov av att ge texten en högre grad av precision (till exempel att ge synonymer olika betydelser). Och jag anser att ordet lantmilis är ett lämplig ord att använda eftersom den används för att markera en viktig distinktion bland de olika regementena i den svenska och andra arméer. Medan Kalle Kroons ambition är att framhäva likheterna mellan lantmilisen och de övriga regementena så har jag en helt egen käpphäst som går ut på att inte blanda ihop Karls XI:s yngre indelningsverk med utskrivning/värnplikt.
I grund och botten finns det nämligen två sätt att rekrytera soldater, antingen med tvång eller genom att locka frivilliga med god betalning. Frivilliga förband under stora nordiska krigets tidsålder kallas för ”värvade” medan utskrivna förband kallas för ”lantmilis”. Danmark och Sachsen hade förband av den sistnämnda typen och de kallas allmänt för just lantmilis i litteraturen (den danska lantmilisen sattes upp samma år som den baltiska). I Sverige är det dock bara utskrivna förband i de baltiska och tyska provinserna som kallas för lantmilis i litteraturen. Varför benämns de svenska och finska förbanden som ”indelta” och inte som lantmilis av historikerna?
Det som gör Karl XI:s yngre indelningsverk speciellt är att till skillnad från det äldre indelningsverket, som baserades på utskrivning, så slöt Karl XI avtal med bönderna som gjorde att de slapp utskrivning i utbyte mot att de själva värvade soldater till landskapsregementena. Indelta soldater under stora nordiska kriget var nämligen frivilliga. Det var böndernas uppgift att rekrytera dem och de fick betala en värvningspeng till rekryten för att locka honom att skriva under kontraktet. Hur mycket de betalade berodde på tillgång och efterfrågan. Samma sak upprepades med männingsförbanden som rekryterades på exakt samma sätt. För mig är detta en viktig distinktion eftersom många tycks ha en vanföreställning om att Karl XI:s indelningsverk var en form av värnplikt, vilket det i allra högsta grad inte var. Det var en utveckling bort från värnplikt.
Men om jag vill skilja lantmilisen från de indelta regementena, varför kallar jag dem inte bara för ”utskrivna” regementen i likhet med Östra skånska, Västra skånska och Hallands regementen som sattes upp 1711. Ja, det är helt befogad synpunkt. Men som jag nämnde tidigare så används begreppet lantmilis även för förband av motsvarande karaktär i Danmark och Sachsen så jag ser ingen anledning att skrota termen helt och hållet (språkligt konservativ). Dessutom har lantmilisen fördelen av att vara kortare än ”de utskrivna regementena” eller ”utskrivningsregementena”. I de fall jag använder denna term skriver jag också först att de rekryterades genom utskrivning för att sedan använda det kortare ordet lantmilis som en kollektiv benämning på dem. Den eftergift som jag har gjort är att inte använda benämningen lantmilis som en del av regementsnamnet, istället har de kallats för ett lantregemente (vilket förstås är kortare än lantmilisregemente) för att separera dem från både värvade och indelta regementen. Ordet ”lant-” kan i det här fallet tolkas som att rekryterna erhålls från ”landet” utan värvning från vare sig bönder eller kronan.
Att sedan den moderna betydelsen av milis kan uppfattas som nedvärderande ser jag inte som ett problem då jag skriver om historiska förhållanden och jag räknar med att min läsekrets kan skilja mellan modernt och historiskt. I litteraturen benämns bondeuppbåd som just uppbåd medan ordet milis för såväl svenska som utländska arméer används för att beskriva utskrivna/värnpliktiga soldater som var organiserade i militära förband och fick regelbunden övning i syfte att försvara hemlandet.
Slutligen, en liten detalj vid sidan av. Österbottens regemente rekryterades med utskrivning ända fram till 1733 eftersom de avböjde det första erbjudandet om att gå över till det ”ständiga knektehållet” som var den egentliga benämningen på Karl XI:s indelningsverk. Tydligen fanns det en god tillgång på frivilliga rekryter i Österbotten så att den som mot sin vilja blev utskriven kunde alltid leja en annan person i dennes ställe. Detta innebar att i praktiken var även Österbottens regemente ett ”frivilligregemente”, i alla fall under fredstid. Kanske var det erfarenheten av stora nordiska kriget som fick dem att ändra sig. Men anledningen till att Österbotten hade så många frivilliga kan kanske ha något samband med nutida regionala stereotyper. Österbottningar har nämligen rykte om sig att vara ilskna och stridslystna medan tavaster är sävliga och karelare är sociala och pratglada.