Helion förlag, som 2018 gav ut boken om den ryska armén som jag använde till mina uniformssidor, gav samma år ut en bok om deras svenska motståndare. Ingen mindre än den välkände historikern Lars Ericson Wolke skrev den, fast dessvärre med mindre bra resultat.
Så, vad är problemet? Ja, till att börja med kan vi konstatera att detta är en ganska tunn bok, bara 100 sidor jämfört med Boris Megorskys 270 sidor. Med andra ord börjar vi närma oss de rätt så ytliga osprey-böckernas format. Nu går det förvisso att skriva korta böcker som har hög kvalitet om man disponerar bokens sidor på ett bra sätt. Men jag tycker inte att Lars Ericson gör detta. Han är visserligen kunnig om ämnet, men jag tycker att boken saknar ett tydligt fokus på vad det är han vill uppnå och vilken publik han riktar sig till. Det verkar stundom inte bättre än att han försöker fylla ut boken så mycket det går utan att anstränga sig för mycket.
Det allvarligaste felet är hur han skildrar det stora nordiska kriget. Han börjar med en översiktligt kronologisk skildring på bara 9 sidor (plus 4 sidor med enbart kartor eller bilder) för att sedan ägna 28 sidor åt att studera hur den karolinska armén presterade på slagfältet. I teorin är det här inte ett dumt upplägg, men det förutsätter att man fokuserar på bara några enstaka fältslag som kan utgöra bra exempel på hur karolinerna agerade i strid. Lars Ericsons urval är dock följande lista:
- Narva 1700
- Fraustadt 1706
- Poltava 1709
- Helsingborg 1710
- Gadebusch 1712
- Tröndelag 1718-19
- Södra Stäket 1719
Sju fältslag/fälttåg fördelade på bara 28 sidor, och räknar man bort illustrationerna så blir det bara ungefär tre sidor per slag! Det blir med andra ord väldigt översiktligt och inte särskilt intressant för de läsare som har tillgång till Wikipedia. Han hade lika gärna kunde slå ihop detta kapitel med den föregående översiktliga beskrivningen av stora nordiska kriget. Då hade han kunnat använda sidantalet till att ge en mer balanserad skildring av kriget istället för att som nu ge fältslagen ett helt oproportionellt stort utrymme. Några större insikter om karolinsk taktik får man ändå inte av så kortfattade skildringar.
Om vi lämnar själva krigsskildringen så kan jag ta upp ett solklart exempel på hur jag tycker att han inte har använt det ringa sidantalet på bästa sätt. I ett avsnitt om ”regulations” berättar han ganska detaljerat om diverse excercis-reglementen, men han berättar inte vilken effekt de hade på den svenska armén, bara att de finns i krigsarkivet. Och detta är inte enda gången han berättar om vilka dokument som finns i krigsarkivet (vilket råkar vara hans före detta arbetsplats). Eftersom boken riktar sig till en engelskspråkig publik så undrar man över vilken nytta de har av att veta att det finns ett antal svenska primärkällor i krigsarkivet. Det finns flera sådana här exempel där han (i mitt tycke) tappar fokus men jag skulle framstå som väldigt petig ifall jag räknar upp allihopa.
Trots mitt sura omdöme (som kanske delvis beror på insikten att jag själv skulle ha kunnat skriva en bättre bok om detta ämne) så är Lars Ericsons bok en helt okej bok om man ser den som enbart en introduktion till ämnet. Men jag tror många som köper boken blir missnöjda över att den inte har det fokus på detaljer som läsare av den här typen av böcker vill ha. Det känns som Lars Ericson har skrivit en översiktlig populärhistorisk bok som riktar sig till den svenska publik han i vanliga fall skriver åt.