Sveriges folkmängd under stormaktstiden

I Carl Gustaf Malmströms verk om frihetstiden från 1895 finns följande fotnot om hur Sveriges befolkning påverkades av stora nordiska kriget (band 2, sid 74-75):

Axelson söker s. 371 och f. att göra en beräkning öfver folkmängden inom det egentliga Sverige och kommer till det slut, att den 1718 var 129,000 personer mindre än 1697; och minskningen har naturligtvis mest drabbat de kraftigaste åldersklasserna af mankönet. Det är en välbekant iakttagelse inom statistiken, att genom krig antalet af män i ett land förminskas i jämförelse med antalet af kvinnor. År 1751, det första år då sådan jämförelse för Sverige gjordes, funnos där 1124 kvinnor på hvarje 1000 män. Denna kvinnokönets öfvervikt är större, än någonsin senare i Sverige eller något annat land kändt är. Tabellkommissionen, i sin underdåniga berättelse för åren 1851-55 p. 10, drager däraf den slutsats, “att all den manspillan, hvilken fransyska revolutionskrigen vållade i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, varit en obetydlighet emot dem, som Karl XII:s krig vållat Sverige. Med antagandet, att proportionen könen emellan i återgående till 1718 förändrats efter samma måttstock som från 1751 till 1757, skulle nämligen förhållandet vid Karl XII:s dödsår hafva varit omkring 1250 kvinnor på 1000 män”. Härvid har kommissionen dock förgätit den manspillan som kriget 1741-43 förorsakat, och för öfrigt lagt på Karl XII:s räkning allena äfven den förödelse, som han ärft från hela det föregående århundradets krig.

Min spontana reaktion på tabellkommissionens beräkningar är en viss skepsis mot det rimliga att räkna upp kvinnornas överrepresentation för år 1718 genom att utgå från förändringarna 1751-57. Den generation som deltog i stora nordiska kriget bör väl till antalet ha varit rätt stabil under perioden 1718-1751 för att först därefter börja dö ut till följd av ålderdom. Att åren 1700-1721 kännetecknades av en hög dödlighet för män borde däremot inte kunna ifrågasättas. I uppslagsverket “Den svenska historien” anges (i band 8, sid 89) en annan uppskattning av Sveriges folkmängd som också innebär att Sveriges folkmängd skulle ha minskat under kriget (från 1 363 000 år 1697 till 1 205 000 år 1718, en minskning på 158 000 personer).

Men problemet med dessa och andra uppskattningar av stormaktstidens befolkningsutveckling är att de egentligen inte utgår från källorna utan mer på en magkänsla som säger att Sveriges folkmängd måste ha minskat under Karl XII:s krig och att folktillväxten under 1600-talet måste ha varit svag. Det finns visserligen förteckningar över Sveriges hushåll i samband med betalningen av Älvsborgs lösen 1571 och dessa har olika forskare försökt omvandla till ett antal individer genom att uppskatta hur stort ett genomsnittligt hushåll var. Detta gjordes redan av Hans Forsell i slutet av 1800-talet och han kom fram till att Sverige inom dess dåtida gränser 1571 hade mellan 427 000 och 531 000 invånare. Men det ansåg senare forskare vara orimligt låga siffror eftersom det skulle innebära en mycket kraftigt folkökning under stormaktstiden trots de ständiga krigen. På olika sätt började de därför räkna upp genomsnittsstorleken på hushållen för att få fram mer “rimliga” siffror och gjorde sig därmed oberoende av de samtida källorna.

Deras uppskattningar har bidragit till att skapa en allmän uppfattning att stora nordiska kriget var en tid då folkmängden minskade, som gällde åtminstone fram till år 2000. Det året publicerades Lennart Andersson Palms forskningsrapport “Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997” som baserades på just samtida källor och inte magkänsla. Enligt hans uppskattning hade Sverige (inom nuvarande gränser) 639 000 invånare år 1571 (vilket överensstämmer med Hans Forsell). När stora nordiska kriget började ska denna folkmängd ha mer än fördubblats till 1 363 000 invånare och den skulle fortsätta öka (om än i en långsammare takt) så att den uppnådde 1 408 000 invånare år 1718.

Det märkliga med denna kraftiga folkökning är att den skedde trots dödstal som rimligen bör ha varit höga under en tid av nästan ständiga krig och återkommande pestepidemier. För att förklara detta måste födelsetalen ha varit högre än de var under de mest expansiva decennierna under 1800-talets befolkningsexplosion. De fragmentariska bevis som finns för födelsetal under 1600-talet bekräftar också detta. Lennart Anderssons Palm fortsätter dessutom med att utifrån källuppgifter förklara varför födelsetalen var så höga. Enligt honom ska kvinnor ha gift sig tidigare under stormaktstiden än under senare perioder och färre kvinnor förblev ogifta hela sitt liv. Allt detta innebar att det föddes fler barn per kvinna. Gynnsamma förutsättningar för en befolkningsexplosion var det faktum att digerdöden och den långvariga kris som följde i dess fotspår hade tryckt ned folktalen kraftigt. På 1500-talet kom dock rekylen när Europa upplevde en långvarig ekonomisk uppgång med en mycket snabbt växande folkmängd som resultat.

Flera lagar och förordningar som kom under Karl XI:s tid tycks emellertid ha haft en samlad effekt som gjorde att den genomsnittliga äktenskapsåldern höjdes och att andelen kvinnor som aldrig gifte sig ökade. Den bakomliggande förklaringen till dessa förändringar torde vara att folkmängden hade nått taket för vad det dåtida Sverige klarade av att försörja och detta resulterade i återkommande svältkatastrofer när det blev missväxt.

Den vanliga uppfattningen att Sveriges befolkning skulle ha varit mycket större om det inte hade varit för alla krig under stormaktstiden tycks därmed inte stämma. Hade svenskar inte dött på slagfälten skulle de troligen ha dött av svält i stället eller inte alls ha blivit födda på grund av sämre ekonomiska förutsättningar för familjebildning.

När Sveriges folkmängd återigen började öka kraftigt i början av 1800-talet var orsaken teknologiska förbättringar som ökade jordbrukets kapacitet och förbättrade hälsan. Detta minskade dödstalen (steg 2 i den “demografiska transitionen”) men äktenskapsmönstret förändrades däremot inte tillbaka till stormaktstidens förhållanden, så födelsetalen förblev på 1700-talets nivå till de sjönk ytterligare i steg 3 i den demografiska transitionen.

Den demografiska transitionens fyra steg: Steg 1, stabil befolkning med höga döds- och födelsetal. Steg 2, snabbt växande befolkning med sjunkande dödstal men fortsatt höga födelsetal. Steg 3, långsammare ökning med både sjunkande döds- och födelsetal. Steg 4, stabil befolkning med låga döds- och födelsetal.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.

One Response to Sveriges folkmängd under stormaktstiden

  1. Bengt Nilsson says:

    Det finns en del försök till punktundersökningar, t.ex. Astrid Sondéns av Osby och Loshults socknar där kyrkoboksmaterialet är osedvanligt gott. Hon beräknade att Osby hade 1 272 invånare år 1696 och 1 339 invånare år 1716, medan Loshult under samma tid gick från 485 till 557. (KFÅ 1969, s. 42 n. 18)

Comments are closed.