Den pragmatiska sanktionen

Karl VI, tyskromersk kejsare 1711-1740.

Som en fortsättning på det föregående inlägget är det nu dags för att ta upp ytterligare en fundamental svaghet med den österrikiska monarkin under den första halvan av 1700-talet, nämligen dess tronföljd. Det välde som ätten Habsburg styrde över var allt annat än en sammanhållen österrikisk enhetstat, utan istället en samling furstendömen vars enda gemensamma länk var att de hade samma härskare. Om ätten Habsburg dog ut så skulle hela väldet kunna splittras genom att de olika provinserna valde skilda kandidater till efterträdare. År 1711 var risken för att detta skulle ske uppenbar då tyskromerska riket tillämpade strikt manlig tronföljd och det endast fanns en manlig medlem av ätten Habsburg kvar i livet, nämligen kejsar Karl VI.

Karl VI fick visserligen en son 1716, men denne dog samma år, så när Karl VI själv dog 1740 hade han bara två döttrar. Detta resulterade i det österrikiska tronföljdskriget som Karl VI hade ägnat hela sin regeringstid åt att undvika, men som han också på sätt och vis var ansvarig för. Karl VI hade nämligen efterträtt sin äldre bror Josef I som också hade fått döttrar men inga söner. Enligt ett familjeavtal från 1703 som bröderna och deras far hade skrivit under skulle Josef ärva de österrikiska arvländerna medan Karl fick ta över anspråket på det spanska väldet. Om någon av bröderna dog utan söner skulle den andre brodern ärva denne, vilket skedde 1711 då Karl VI blev kejsare. Men om båda bröderna dog utan söner så skulle Josefs äldsta dotter ärva hela det habsburgska väldet. Detta ville dock Karl VI inte respektera. Trots att han ännu inte hade fått några barn skrev han redan 1711 ett testamente som gav hans egna döttrar företräde framför Josefs. Och 1713 proklamerade han den “pragmatiska sanktionen” som skulle trygga tronföljden åt hans egen avkomma och säkra den österrikiska monarkins fortbestånd.

I ett längre perspektiv var den pragmatiska sanktionen ett stort steg mot en österrikisk enhetstat eftersom den införde en gemensam tronföljdsordning och på så sätt förhindrade att väldet styckades upp. På kort sikt innebar det dock en försvagning av centralmakten eftersom Karl VI var tvungen att få varje enskild provins att anta den pragmatiska sanktionen som grundlag, vilket förutsatte politiska eftergifter från hans sida. Detta arbete inleddes 1720 och det största steget (men också det mest kostsamma) togs 1722 då ungrarna erkände den pragmatiska sanktionen i utbyte mot att få tillbaka alla sina gamla friheter och privilegier.

Tronföljden var dock inte säkrad bara för att den pragmatiska sanktionen antogs som grundlag av alla delar av det habsburgska väldet. Familjeavtalet från 1703 gjorde att Josefs två döttrar i mångas ögon var mer rättmätiga arvtagare än Karl VI:s dotter Maria Theresia (född 1717). Dessa brorsdöttrar hade gifts bort till Bayerns och Sachsens kronprinsar på villkor att de avsade sig alla anspråk på habsburgskt territorium. Men de kände sig lika bundna av sina avsägelser som Karl VI var av familjeavtalet från 1703. Dessutom fanns det även ett revanschistiskt Spanien som ville få tillbaka besittningarna som de hade förlorat i det spanska tronföljdskriget. Och alla dessa parter kunde räkna med att Frankrike var villigt att stötta dem om det innebar en möjlighet att försvaga Österrike.

Karl VI ägnade därför mycket möda åt att få de utländska makterna att erkänna den pragmatiska sanktionen. I utbyte mot att släppa sitt anspråk på Spaniens krona och sluta en allians riktad mot Storbritannien fick han Spanien att erkänna den pragmatiska sanktionen 1725. Vänskapen med Spanien blev dock inte långvarig och i det polska tronföljdskriget erövrade spanjorerna likväl de österrikiska besittningarna i södra Italien. I den följande freden 1738 erkände spanjorerna den pragmatiska sanktionen på nytt bara för att sedan fortsätta attackera Österrikes italienska besittningar i det österrikiska tronföljdskriget. Även fransmännen erkände Österrikes tronföljdsordning 1738 (i utbyte mot Lothringen) men stöttade likväl Österrikes fiender i det följande kriget. Storbritannien erkände den pragmatiska sanktionen 1731 när Österrike slöt en allians med dem, men deras pris var högt. Österrike tvingades lägga ner sitt lönsamma ostindiska kompani (grundat 1722) som hade konkurrerat med engelsmännen. Trots att Österrike därmed gick miste om välbehövliga intäkter fick de inget brittiskt stöd i det polska tronföljdskriget.

Med facit i hand är det väldigt lätt att se att alla löften från de utländska makterna var helt värdelösa och att Karl VI gick med på eftergifter i onödan. En som begrep detta var den österrikiske fältherren och statsmannen Eugen av Savojen. Han ansåg att det bästa sättet att garantera den pragmatiska sanktion var att ha en stark armé och en välfylld skattkammare. Fast år 1740 hade Österrike inget av detta

I jämförelse med allt detta var Karl VI:s minsta bekymmer ett preussiskt anspråk på en del av Schlesien. Ett arvsfördrag från 1537 mellan Brandenburg och Schlesien-Liegnitz hade stadgat att Brandenburg skulle ärva det senare hertigdömet ifall dess hertigrätt dog ut, vilket skedde 1675. Schlesien-Liegnitz var emellertid ett län som lydde under kungen av Böhmen, tillika tyskromersk kejsare, och han hade aldrig erkänt fördraget så det lediga länet drogs in till kronan istället. Detta resulterade i en konflikt mellan Brandenburg-Preussen och Österrike som ännu inte var löst när Karl VI gick ur tiden 1740. Preussen hade dock även anspråk som riktade sig mot ätten Wittelsbach (hertigdömet Jülich-Berg) och i hopp om att få kejsarens stöd för detta hade Preussen varit mycket lojal mot Österrike och bland annat erkänt den pragmatiska sanktionen. Ironiskt nog var det från just detta oväntade håll som den tändande gnistan skulle komma och sätta huset Habsburg i brand.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.