Sveriges officerstjänster under 1700-talet

Enligt indelningsverket skulle ett typiskt regemente bestå av åtta kompanier á 150 man. Varje kompani hade fem underofficerare (fältväbel, sergeant, förare, furir och rustmästare) och tre kompaniofficerare (kapten, löjtnant och fänrik). Tre kompanier saknade dock en kapten och leddes istället av regementsofficerarna (översten, överstelöjtnanten och majoren). I Livkompaniet som var överstens kompani hade man dessutom en kaptenlöjtnant istället för en löjtnant. Utöver dessa sammanlagt 24 officerare fanns det även en 25:e officer med titeln regementskvartermästare som inte tillhörde något kompani och som var ansvarig för att utstaka lägren. Regementskvartermästaren hade före 1650 haft en grad som låg mellan majoren och kaptenen samt i likhet med regementsofficerarna varit chef över ett eget kompani. Men 1650 devalverades befattningen så att den fick en tjänsteställning strax under kaptenerna.

Indelningsverket hade ordnat så att det fanns permanenta indelningar åt alla dessa befattningar som skulle garantera att de fick samma löner som vid de värvade regementena. Det vill säga följande kontantlöner.

  • Överste = 1 700 daler silvermynt.
  • Överstelöjtnant = 950 dsm
  • Major = 400 dsm
  • Kapten = 200 dsm
  • Regementskvartermästare = 160 dsm
  • Kaptenlöjtnant, Löjtnant & Fänrik = 100 dsm
  • Fältväbel & Sergeant = 41 dsm
  • Förare, Furir & Rustmästare = 29 dsm

Detta gällde alltså infanteriet. Motsvarande kavalleritjänster hade med undantag för regementskvartermästaren något högre löner (ca 25% mer för underofficerare och 20 % mer för kompaniofficerare samt 480 dsm för majoren, 990 dsm för överstelöjtnanten och 1 740 för översten).

Antalet indelningar förändrades inte under hela den tid som indelningsverket existerade så i teorin var detta system väldigt stabilt. I praktiken skulle det dock under 1700-talet bli ett väldigt rörigt försörjningssystem för armén.

Redan vid utbrottet av stora nordiska krigets utbrott fanns det ett behov av att utöka officerstätheten. Först försökte man uppnå detta genom att minska storleken på kompanierna till 100 man så att ett regemente skulle bestå av tolv kompanier istället för åtta. Men det visade sig snart att de praktiska problemen med en fältorganisation som avvek från indelningsverket blev för stora så man återgick snabbt till den gamla kompaniorganisationen för indelta regementen så att det endast var de värvade regementen som skulle ha mindre kompanier. I de indelta regementena införde man istället fördubblingsbefäl så att varje kompani fick ytterligare tre officerare och tre underofficerare. Fördubblingsbefälen var dock tillfälliga och när fred slöts 1721 skulle de indelta regementena återgå till den gamla befälsorganisationen, vilket i praktiken innebar att många officerare kom att få befattningar och indelningar som inte motsvarade den tjänstegrad som de hade, samt att de övertaliga officerarna blev “expektansofficerare” som var knutna till regementena och väntade på lediga tjänster.

Det stora trycket på de få officerstjänsterna under frihetstiden skulle dock leda till att man började mixtra med indelningsverket så att fler officerstjänster skulle kunna skapas utan att öka statens utgifter. Det första steget mot detta togs 1734 då en adjutant-tjänst med fänriks rang infördes i varje regemente. Syftet med denna tjänst var att han skulle användas som kurir för att vidarebefordra regementschefens order. Tidigare hade man använt underofficerare till det, men detta ansåg officerskårens representanter vid riksdagen vara olämpligt så de yrkade på en ny officerstjänst vilket bifölls. Någon ny indelning skapades dock inte så adjutanterna fick nöja sig med fältväbels indelning vilket resulterade i en kedjereaktion i indelningsverket som gjorde att den underofficer som var lägst i rang fick en menig soldats lön.

Nästa steg togs 1752 då riksdagen beslutade att så kallade stabskaptener skulle tillsättas vid de kompanier som formellt leddes av regementsofficerare. Detta innebar att tre nya officerstjänster skapades vid varje regemente och lönefrågan löstes på samma sätt som tidigare så att de nya stabskaptenerna blev avlönade som löjtnanter och ytterligare tre underofficerare blev avlönade som meniga soldater.

Bara fyra år senare infördes en andra majorstjänst och ytterligare en adjutant vid varje regemente. Till en början hade andremajorens kompani ingen stabskapten men den “buggen” åtgärdades 1769. Under gustaviansk tid skulle sedan en tredje majortjänst (och ytterligare en stabskapten) samt en tredje adjutant-tjänst inrättas så att det nu var ganska få befäl som faktiskt hade en indelning som motsvarade deras tjänst. Lägg därtill det faktum att de återkommande krigen ledde varje gång till en expansion av officerskåren och följaktligen många övertaliga officerare när fred slöts. Så under 1700-talet var det snarast ett normaltillstånd att en officer kunde till exempel ha en majors grad men en kaptens tjänst och en löjtnants lön!

This entry was posted in Organisation & löner. Bookmark the permalink.

One Response to Sveriges officerstjänster under 1700-talet

  1. Örjan Martinsson says:

    Den huvudsakliga källan till detta blogginlägg är:

    Nilsson, Nils-Göran (1988), “Rank or Command? The use of Brevet Rank in the 18th Century Swedish army and its consequences for the Modern Historian” i Magnus Mörner och Tommy Svensson (ed.) Classes, Strata and Elites. Essays on Social Stratification in History. Göteborg.

Comments are closed.