Osprey ger sig ut på banan igen

Ramillies 1706 – Marlborough’s tactical masterpiece

Nu när den mörka hösten kryper sig allt närmare så kan jag passa på att tipsa om en bok som kommer ut om en månad. Det var tio år sedan sist men nu ger Osprey publishing återigen ut en bok om spanska tronföljdskriget. Förra gången var det “Blenheim 1704 – The Duke of Marlborough’s masterpiece” och den här gången blir det alltså “Ramillies 1706 – Marlborough’s tactical masterpiece” (Den där Marlborough måste verkligen ha varit en mästerlig kille…).

När John Tinceys Blenheim-bok kom ut tog jag för givet att Osprey snart skulle följa upp med de resterande slagen i Marlboroughs kvartett (Ramillies, Oudenaarde och Malplaquet). Men det dröjde som sagt tio år innan det blev en uppföljare och istället för Tincey är författaren denna gång Michael McNally. Han har dock meddelat i League of Augsburgs forum att han hoppas Ramillies blir tillräckligt framgångsrik så att han får skriva om de två sista slagen också. Så går allt väl kan det kanske komma ut osprey-böcker om det tidiga 1700-talets militärhistoria i en snabbare takt än bara vart tionde år (Poltava kom ut 1994).

En hel del önskar att Osprey skulle börja ge ut fler böcker om stora nordiska kriget. För de har ju bara Poltava-boken och de två titlarna om Peter den stores armé. Böcker om den svenska armén är en uppenbar lucka i deras sortiment. Men med tanke på den låga kvalitén på just dessa böcker så har jag inget emot att Osprey väntar med ett sådant projekt. Risken för att det skulle ske är dessutom ganska liten. Ospreys utbud är väldigt ensidigt fokuserat på konflikter med anglosaxiskt deltagande och de få gånger som de ger ut en bok utan anknytning till de engelsktalande ländernas historia verkar det mest vara olycksfall i arbetet.

Jag gick faktiskt igenom Ospreys titlar i campaign-serien idag för att illustrera exakt hur stark den anglosaxiska dominansen är. Resultatet är följande tabell där jag har listat antalet titlar som täcker än fältslag där engelsktalande arméer deltog och jämfört dem med resten:

ospreytitlar

Drygt två tredjedelar av hela Campaign-serien avhandlar alltså fältslag med anglosaxiskt deltagande och även de resterande titlar ingår i stor utstäckning i krig med anglosaxiskt deltagande. Det är bättre fördelning bland böckerna om antiken och medeltiden, och även om 1900-talet snedfördelas så är det ingenting jämfört med perioden däremellan där den anglosaxiska dominansen är extrem.

Revolutions- och Napoleonkrigen är en serie konflikter som stöpte om Europa i grunden och som är rika på fältslag. Storbritanniens militära deltagande skedde dock i marginalen (med undantag för slutpunkten) och ändå handlar en klar majoritet av Ospreytitlarna om de brittiska slagen. Det verkar som om varenda drabbning i Spanien med brittiskt deltagande har fått en egen bok. Detta trots att det finns mängder av fältslag utan brittiskt deltagande som var av samma dignitet samtidigt som stora fältslag som Eylau och Friedland lyser med sin frånvaro.

Ospreys 1700-talsutgivning domineras helt av små nordamerikanska fältslag. Hela 12 titlar om amerikanska revolutionen och ytterligare 7 titlar som utspelar sig i Nordamerika under sjuårskriget. De europeiska storkrigen ignoreras i stor utsträckning trots att det även i dessa fanns brittiskt deltagande. Den preussiska armén som är så legendarisk och utkämpade så många fältslag har bara fått tre titlar.

1600-talets stora konflikt var trettioåriga kriget som innehöll många stora fältslag. Men endast ett av dem har förärats en Ospreytitel (Lützen) medan de samtida inbördeskrigen på de brittiska öarna har fått 7 titlar.

Självklart begriper jag att Osprey är ett kommersiellt företag som helt logiskt väljer att ge ut de titlar som säljer bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att den anglosaxiska läsekretsen är väldigt provinsiell. Och i förlängningen ger detta en väldigt skev bild av världshistorien. Osprey har ju 68 böcker om hur britter och amerikanare utkämpade andra världskriget men ryssarna som gjorde grovjobbet får tillsammans med fransmännen dela på bara 17 böcker. Så Osprey utmanar inte direkt föreställningen att kriget avgjordes i Normandie istället för på östfronten.

Nåväl, nu får jag sluta klaga på Osprey. Jag är ändå nöjd med det lilla jag får och jag kommer såklart att köpa boken om Ramillies. Sinom tid hoppas jag också få reda på vilken typ av “masterpiece” Osprey anser att slaget vid Oudenaarde var…

This entry was posted in Litteratur. Bookmark the permalink.

12 Responses to Osprey ger sig ut på banan igen

  1. Lars-Eric Höglund says:

    En anledning, som jag väl får ta på mig “skulden” för, är att de engelska utgåvorna av våra böcker om Stora Nordiska Kriget sålt såpass bra i bl.a England, att de anses täcka behovet om fanor och uniformer.

  2. Gustav says:

    Hej Örjan.

    Jag brukar ofta tänka på tänkbara scenario i Stora Nordiska Kriget. Framför allt brukar jag förtjusa mig vid tanken att Sverige vann det Stora Nordiska Kriget (dock tror jag det var lika bra att Sverige inte gjorde det med tanke på Första Världskriget m.m.). En sak jag ofta brukar fundera på är att ifall det hade varit möjligt att vinna kriget genom att Karl XII gått på fälttåg i Ryssland istället för Polen. Det torde varit möjligt att besegra Ryssland vid början av kriget då ryska krigsmakten var i dåligt skick. Dessutom skulle man lätt, gissar jag att hålla en defensiv position med någon kompetent general längs med Düna. Då är min fråga till dig vad tror du om mina spekulationer, har du några egna om hur Sverige möjligen kunnat gått segrande ur kriget? Även undrar jag ifall du tror det varit lönsamt att ha byggt ut försvaret och fokuset på Nyen som regionshuvudstad i Ingermanland istället för Narva som motvärn mot Ryssland + låg det mer centralt och kunde försvara regionen bättre än Narva.

    /Gustav

  3. Örjan Martinsson says:

    Det är en mycket vanlig tanke att om Karl XII bara hade satsat på att besegra Ryssland först så skulle kriget ha slutat på ett bättre sätt. Men alla personer som föreslår detta har inte riktigt satt in sig i de militära realiteterna. En invasion av Ryssland skulle kräva mycket större resurser än den som skedde i Polen (Polen var ju neutralt och deras motstånd mot svenskarna var väldigt begränsat). Dessutom var sachsarna en kompetent motståndare som man inte borde vända ryggen åt. Den styrka som Karl XII hade kunnat lämna kvar vid Düna ifall han invaderade Ryssland skulle ha varit mycket liten. Och om de jämnstarka sachsarna inte kunde förhindra den svenska huvudarméns övergång av Düna så har jag svårt att tro att en sådan liten svensk styrka skulle ha kunnat förhindra sachsarna från att korsa floden.

    Lägg därtill det politiska spelet i Polen där August II försökte få till stånd en polsk krigsförklaring mot Sverige. Polen hade gamla anspråk på Livland och Estland, och med den svensk armén fullt upptagen i Ryssland skulle säkerligen många polacker bli frestade att ansluta sin kung i kriget mot Sverige. För svenskt vidkommande fanns det ett värde att avsätta August inte bara för att neutralisera Sachsen utan även för att få Polen som bundsförvant i kriget mot Ryssland (för även Ryssland hade landområden som polackerna gjorde anspråk på).

    Nyen var ett svagt fäste och Sveriges ekonomi var mycket ansträngd så jag tror inte att det hade varit lönsamt att bygga ut Nyen. Det fanns brister i alla fästningar och knappt några pengar till att åtgärda dem. Sverige hade helt enkelt inte tillräckligt med resurser för ett utdraget krig på flera fronter.

    Angående Sveriges förmåga att vinna stora nordiska kriget så ska man tänka på att fienderna var mycket väl medvetna om vilken bräcklig grund den svenska stormakten stod på. Karl XII lyckades med att tillfälligt slå ut både Danmark och Sachsen ur kriget, men båda dessa länder började omedelbart att planera för ett återinträde i kriget. Att det dröjde så länge som till 1709 berodde inte på Poltava utan på att Danmark var livrädd för ett nytt tåg över bält så länge en svensk armé fanns i Polen. Danskarnas plan var att anfalla Sverige så fort den svenska armén tågade in i Ryssland, men i likhet med sachsarna ville de ha ryska subsidier som motprestation för ett återinträde. Det var förhandlingarna om hur mycket pengar ryssarna skulle betala som gjorde att återinträdet dröjde till 1709. Slaget vid Poltava avgjorde saken så till vida att ryssarna därefter vägrade att betala ett enda öre och Danmark & Sachsen återinträdde i kriget i alla fall. Danskarna tidigarelade sin planerade invasion av Skåne från våren 1710 till hösten 1709 som en följd av Poltava.

    Med allt detta så landar jag i slutsatsen att Sveriges möjligheter att vinna kriget var nära nog obefintliga, åtminstone på egen hand. Hade Frankrike vunnit det spanska tronföljdskriget eller hade Ludvig XIV levt lite längre så kunde det dock ha slutat annorlunda. Så sent som 1715 ville Ludvig XIV skicka en fransk armé till norra Tyskland för att tvinga de tyska staterna ut ur kriget mot Sverige. Med andra ord ville han upprepa det han gjorde under skånska kriget. Men Frankrikes dåliga finanser höll honom tillbaka och den nya regim som efterträdde honom i september samma år var inte intresserad av ännu ett krig.

  4. Lars-Eric Höglund says:

    Contrafaktiska spekulationer är alltid intressanta att fundera över, men för Sveriges stormaktstids vidkommande, blir de nog bara teorier. Man koncentrerar sig på taktik och strategi, men glömmer ofta det tredje benet i militärtripoden: Logistiken!
    Det hade tagit år att bygga upp en stor välövad invasionsarmé i Baltikum för att invadera Ryssland och kostat enorma summor. Och då en armé marscherar på sin mage, måste den hela tiden underhållas och läggas upp förråd och det hade inte Estland och Livland resurser till och knappast plats heller. Lewenhaupts lilla armé på 8-9.000 man, måste ju dra sig söder om Düna, in i Kurland, för att överleva.
    Nyen hade nog kunnat gjorts till en stark stödjepunkt, typ ett baltiskt Karlskrona, om de geografiska förutsättningarna funnits, dvs byggts på fast grund och det funnits lämpliga farvatten. Nyen var bokstavligt talat, byggt på lösan sand (Nyenskans kunde bli översvämmat av vårfloden ibland) och inseglingsrännan var smal och fylld av sandrevlar. S:t Petersburg, som ju är byggd på den gamla Nyen, kostade uppskattningsvis 100.000 människor livet med pålningsarbeten och att dika ut myrmarkerna och tog årtionden att bygga färdig. Sådana resurser hade inte Sverige.

    Något eget tillfälle att “vinna” kriget fick inte Sverige efter Poltava, även om det spekulerats över Karl XII:s sista norska fälttåg, som enligt de teorierna endast gick ut på att isolera Norge genom att erövra Fredrikshald och Trondhjem och på så vis svälta ut landet och binda upp den danska marinen. Med starka garnisoner i de nämnda fästningarna, skulle sedan en svensk här landstiga, troligtvis i Estland och därigenom hota den ryska armén i Finland och lätta på trycket.
    Dessa teorier kan man läsa mera om i Jan Lindegrens essä om Karl XII i boken “Kungar och krigare” (Malmö 1993) Rekommenderas varmt!

    Det enda rejäla tillfälle att återfå sina förlorade provinser Sverige hade under Stora
    Nordiska Kriget var faktiskt vid Prut, 1711, där hela ryska fältarmén inklusive tsar Peter själv, blev inneslutna och riskerade att dö av törst och svält eller att kapitulera.
    Om turkarna haft en befälhavare av “gamla stammen”, så hade nog världshistorien ändrats. Men nu blev det som det blev.

  5. Gustav says:

    Jag tackar ödmjukast för era fakta och teorier. Mycket intressant. Väldigt lärorikt. Jag brukar som sagt ofta tänka hur Sverige skulle kunnat gå segrande ut ur kriget. Men hela tiden varit medveten om att Sverige inte skulle kunnat gått segrande ur konflikten. Men Örjan, vad tror du om Karl XII val av tillvägagångssätt? Tror du att han gjorde det “bra” som han gjorde eller ser du att Karl XII kunde fört kriget bättre?

  6. Örjan Martinsson says:

    Det går att sätta både plus och minus på Karl XII:s insatser men på det stora hela gjorde han en bra insats. Trots ett hopplöst underläge kunde han behålla initiativet och föra en offensiv krigföring under nio år (+ ett par tillfällen efter dessa). Detta är faktiskt en imponerande prestation.

    Det fanns egentligen bara två typer av strategier som Sverige kunde tillämpa under det stora nordiska krig: en offensiv och en defensiv.

    Karl XII tillämpade den offensiva strategin som gick ut på att anfall är bästa försvar. Han strävade efter att nå ett snabbt avgörande på slagfälten innan fiendernas överlägsna resurser tog ut sin rätt. Detta förde med sig stora risker, vilket det ryska fälttåget tydligt demonstrerade, men det var den enda möjliga strategin om Sverige inte fick någon hjälp utifrån. Dessutom hade en sådan strategi den stora fördelen att kriget fördes på fiendens territorium, vilket hade enorm betydelse för Sveriges ekonomi och gjorde det möjligt att hålla ut en längre tid.

    Den defensiva strategin gick ut på att undvika risker och endast rikta in sig på att avvärja fiendens attacker. I praktiken skulle detta resultera i ett utnötningskrig vilket den mindre resursrika sidan (Sverige) oundvikligen skulle förlora på. Förhoppningen var dock att stormakter skulle ingripa och tvinga fram freder med ur svensk synvinkel förmånliga villkor. Det vill säga en upprepning av vad som skedde under skånska kriget och i viss mån även efter Karl X Gustavs krig. Den främste förespråkaren för denna strategi var Arvid Horn som var den ledande figuren i riksrådet. Han fick tillfälle att pröva denna strategi både under Karl XII:s exil i Turkiet och efter hans död. De stormakter som han hoppades skulle hjälpa Sverige var Storbritannien och Nederländerna men till skillnad från Ludvig XIV var de inte särskilt intresserade av att återupprätta den svenska stormakten. De hade goda relationer med Sveriges fiender och verkade i princip för att förmå Sverige att acceptera det rådande läget och därmed sluta fred på de villkoren, vilket inte ens Arvid Horn var beredd att göra förrän först tre år efter Karl XII:s död.

    Med facit i hand är jag därför att ställa mig bakom Karl XII:s val av strategi även om han också helt klart misslyckades. Det långvariga polska äventyret resulterade inte i att Karl XII kunde invadera Ryssland med stöd av polska styrkor. Tvärtom var han tvungen att lämna en svensk styrka i Polen för att stärka hans polske bundsförvant. Och det ryska fälttåget slutade med en så fullständig katastrof att man är tvungen att konstatera att ingen annan alternativ plan skulle ha gett sämre resultat. Men det var ändå bättre än alternativet att stanna hemma och se fienderna sakta men säkert demontera det svenska stormaktsväldet. Och hade han haft mer tur så skulle det ha kunnat gå vägen.

  7. Gustav says:

    Vad tror du resultatet i hade varit ifall Karl XII istället för att marchera allt mer ifrån Lewenhaupt under 1708 års fälttåg, gått honom till mötes? Lika så tror du Karl XII kunde gjort något annorlunda i Polenfrågan? För vad jag upplever när jag läser är att det inte var så bra att han förlitade sig på att Polen skulle sluta upp på hans sida efter att han krigat och plundrat där. Jag ser lite logik i det hela. Lika så att förlita sig på att Tartarerna, som var mycket långt bort och inte lika kraftiga som den ryska krigsmakten, skulle kunna hjälpa honom tvinga Tsaren på knä.

    Tror du även det ryska fälttåget kunnat gå väl efter Lesnaslaget 1708 ifall Karl XII skulle vänt hem istället för att fortsatt djupare i ostlig/sydostligg riktning mot Severien?

  8. Örjan Martinsson says:

    Marschen mot Severien var han tvingad till på grund av provianteringsproblem efter att så länge ha väntat på Lewenhaupt och sedan insett att vägen öst var blockerad. Karl XII hade ju gett Lewenhaupt gått om tid att ansluta sig och trodde inte att han var så långt borta. Att han då ändå valde att marschera bort från Lewenhaupts kår vittnar om hur allvarliga hans försörjningsproblem faktiskt var. Hade Karl XII trots allt valt att gå Lewenhaupts till mötes så skulle återtåget förmodligen inte ha slutat där utan svenskarna skulle ha fortsatt att dra sig tillbaka tills försörjningssituationen ljusnade. Därmed skulle 1708 års fälttåg sluta med att man vara tillbaka till ruta ett, vilket skulle vara en tydlig motgång för Sverige och uppmuntra till att fler fiender inträdde i kriget. Och att slippa ett krig på flera fronter var en förutsättning för att besegra Ryssland.

    I min mening är det Lewenhaupts agerande som var den avgörande faktorn för att 1708 års fälttåg slutade så illa. Han hade blivit informerad om Karl XII:s plan redan i mars och fick den 3 juni ordern att påbörja marschen. Lewenhaupt ogillade dock Karl XII:s plan och förhalade verkställandet av sin marsch ända till augusti i hopp om att kungen skulle ändra uppfattning. Det var denna ordervägran som resulterade i att Lewenhaupts kår förstördes.

    När det gäller Polen så kan man med facit i hand säga att det inte gick så bra. Karl XII fick ägna mycket längre tid i Polen än vad han hade tänkt sig och med begränsade framgångar. Plundringen, eller “kontributionerna”, var förstås inte bra men det var det enda sättet för Sverige att försörja armén (vilket för övrigt ryssarna också gjorde i stor skala), dessutom riktades kontributionerna framförallt mot dem som var trogna August.

    På papperet var dock planen att avsätta August inte helt dum eftersom han hade blivit kung av Polen under rätt tvivelaktiga omständigheter. Trots vidlyftiga mutor var det den fransk-stödde motkandidaten som fick flest röster vid kungavalet men ryskt vapenskrammel vid gränsen såg till att det var August som till slut blev krönt 1697. Med den här bakgrunden och de budskap från polska oppositionella som Karl XII övertolkade så tyckte han sig se potentialen att på en och samma gång lösa det sachsiska problemet och skaffa en viktigt bundsförvant i kriget mot Ryssland. För Karl XII var detta ett alldeles för bra tillfälle att missa.

    Det visade sig dock att polackerna inte var så villiga att göra sig av med August som Karl XII trodde. Hans ansträngningar resulterade istället att Polen splittrades mellan två falanger och sjönk ner i ett inbördeskrig. Det Sverige skulle ha gjort från första början var egentligen att invadera Sachsen och det var ju en sådan invasion som till slut avgjorde det polska fälttåget. Anledningen till att Karl XII avstod från detta var dock av hänsyn till Storbritannien, Nederländerna och Österrike som var beroende av hjälptrupper från tyska småstater i kriget mot Frankrike. En svensk armé i hjärtat av Tyskland skulle avskräcka de tyska staterna från att skicka iväg sina trupper till Flandern och Italien. Karl XII var i det här läget i högsta grad intresserad av goda relationer med Sjömakterna i hopp om att de skulle kunna hålla Danmark och andra tyska stater borta från kriget mot Sverige (vilket med facit i hand var en fåfäng förhoppning).

    Det som Karl XII hade ägnat många år åt att mödosamt bygga upp i Polen föll dock samman efter att han invaderade Sachsen. Det militära vacuum som uppstod i Polen fylldes då av Ryssland. Medan Karl XII ägnade ett år i Sachsen åt att rusta upp sin armé så rustade ryssarna upp den polska oppositionen mot Stanislaw Leczynski. Kanske skulle Karl XII inte ha haft så bråttom när han passerade Polen 1707 och istället stannat där lite längre för att krossa de polska rebellerna innan han begav sig vidare in mot Ryssland. Svenskarna hade visserligen gjort många impopulära saker i Polen men så hade även ryssarna. Därför var Polen inte ens efter 1709 ett lugnt ställe utan det blossade ibland upp rätt hårda strider mellan ryska trupper och polska upprorsmän. August kände sig inte alls säker på den tron som han hade återtagit 1709.

  9. Gustav says:

    Gällande Lewenhaupt. Visst, han kanske ogillade Karl XII:s fälttågsplaner och han hade lite av ett komplicerat förhållande till de andra generalerna och Karl XII. Heller, kan man inte bortse ifrån Karl XII:s provianteringsproblem och ifall han drygade ut uppdraget vet jag inte. Men han borde inte få skulden tycker jag för Ryska Fälttågets misslyckande.

    För ifall man ser till avståndet till Karl XII, Karl XII:s orimliga tidskrav och med tanke på den enorma mängden vagnar och boskap som skulle föras med, på små leriga vägar. Var uppdraget ofantligt svårt att genomföra. Med tanke på att Lewenhaupt lyckades undvika strid och hålla fienden på avstånd länge och överleva ett fältslag mot en överlägsen armé vid Lesna och överhuvudtaget komma fram till huvudarmén bör Lewenhaupts operation ses som en väldig bedrift.

    Jag kan tänka mig att bäst vore nog varit att Karl XII “städat upp i Polen” och i Polen mött upp med Lewenhaupt kanske inför fortsatt inryckning i Ryssland?

  10. Örjan Martinsson says:

    I Einar Lyths och Pavel Konovaltjuks bok “Vägen till Poltava – Slaget vid Lesnaja 1708” presenteras övertygande bevis för att Lewenhaupt helt medvetet förhalade starten av marschen, bland annat brev till sin underbefälhavare där han beordrar honom att marschera så långsamt som möjligt. Det var först i augusti när Bauers ryska armé i Livland drog sig tillbaka för att ansluta sig till huvudarmén som Lewenhaupt beslöt sig för att lyda sin kungs order.

    Karl XII:s tidskrav var inte det minsta orimliga. Lewenhaupt blev informerad redan i mars om sitt uppdrag och han skulle sedan ha påbörjat marschen i början av juni. Hade bara Lewenhaupt följt sina order utan obstruktion så skulle han med god marginal ha hunnit ansluta sig till Karl XII redan under sommaren.

    Mängden vagnar och boskap var inte större än det som fanns vid huvudarmén och till skillnad från Lewenhaupts kår var huvudarmén tvungen att marschera genom områden som försvarades av ryssarna. Föreställningen att Lewenhaupts kår skulle föra med sig proviant till huvudarmén är en myt som Lyth och Konovaltjuk avlivar. Lewenhaupt tog bara med sig det som han behövde för att försörja sina egna trupper under resans gång.

    När Karl XII bröt upp mot Severien i mitten av september hamnade den ryska armén för första gången i en position att kunna attackera Lewenhaupts kår. Det gällde bara att hitta den först och med lite tur skedde detta i slutet av september. Någon eloge över skickligheten att ha lyckats undvika strid och hålla fienden på avstånd kan man inte ge Lewenhaupt, han gjorde inget märkvärdigare än att marschera i riktning mot huvudarmén. Själva fältslaget var inte heller någon demonstration av fältherresnille. Ryssarna anföll och Lewenhaupt försvarade sig, men han gjorde inget speciellt som inte någon annan fältherre skulle ha gjort. Ska någon berömmas för den insatsen är det snarare soldaterna som utkämpade slaget. Däremot kan man ge Lewenhaupt äran för att efter slaget lyckas rädda en del av armén och föra den till huvudarmén. Det gjorde han bra, men det ändrar inte det faktum att det öde som han drabbades av vid Ljesna var i högsta grad självförvållat och inget som man ska skylla Karl XII för.

  11. Gustav says:

    Jaha! Det var som f*n rent ut sagt. Snacka om “mind blowing”. Min syn på det hela har ändrats helt. Så du säger alltså att Lewenhaupt segade ut? Vilken lurig en. Men är det verkligen fastslagit att han drygade ut med flit? Kan han inte möjligtvis sagt åt sina mannar att marschera långsammare för att hålla ihop truppen då det fanns fiender närvarande?

    Måste även säga att kanske inte är så bra av mig och komma mad antaganden när jag inte har läst viktiga böcker som “Vägen till Poltava”. Jag har den visserligen men inte läst den än. Jag har enbart läst “Katastrofen vid Poltava” av Peter From. From kanske är lite partisk eller? Med tanke på att han i allmänhet försvarar Lewenhaupt väldigt mycket i den och beskyller Karl XII för en hel del.

  12. Örjan Martinsson says:

    Nu när jag kollade vad som stod i boken så löd det exakta citatet i Lewenhaupts order till Stackelberg: “armén skulle icke med marschen skynda”. Lewenhaupts motiverade detta genom att i brevet nämna att ryska förstärkningar hade anlänt till Dorpat och att de eventuellt skulle bege sig söderut genom Polska Livland.

    Lyth & Konovaltjuk argumenterar dock tydligt för att Lewenhaupts senfärdighet grundades på en djup ovilja att skicka bort sin armé från Livland så länge det fanns en rysk armé i den regionen, och han hänvisade till detta i brev till kungen i hopp om att denne skulle ändra uppfattning. Det var därför som han fördröjde marschen, vilket Lyth & Konovaltjuk förklarar på sidan 57:

    “Vad gäller Lewenhaupts armés marsch från slutet av juni till juli är det irrelevant att diskutera fördröjningar på grund av dåligt väglag, brist på kuskar, försvunnen lokalbefolkning och mindre lämpliga vägval, eftersom det måste anses vara klarlagt att Lewenhaupt höll tillbaka sin armé i väntan på kungens svar.”

    På sidan 56 berättas det om att Lewenhaupt runt den 22 juli fick besked om att den ryska armén hade dragit sig tillbaka från Livland:

    “Det blev nu meningslöst att vänta på ändrade order från kungen. Man kan ana att Lewenhaupt först nu kände sig mentalt redo att koncentrera sig på en offensiv i riktning mot Dnjepr, inte en defensiv i Baltikum.”

    När det gäller Lewenhaupt och Karl XII så existerar det ett märkligt förhållande hos historiker. De som har en positiv syn på Karl XII är alltid starkt kritiska mot Lewenhaupt medan de som har en negativ syn på Karl XII alltid agerar som hängivna försvarsadvokater åt Lewenhaupt. Peter From är ett tydligt exempel på detta och likaså Peter Englund vars stil From så tydligt försökte härma i sin bok. Det är ibland häpnadsväckande att läsa hur välvilligt dessa herrar tolkar Lewenhaupts agerande under det ryska fälttåget. De har så konsekvent valt de tolkningar som framställer Lewenhaupt i ljusast dager att det snarast liknar “kompisrecensioner”. Lyth och Konovaltjuk hör visserligen också hemma i det läger som uttrycker negativa åsikter om Karl XII och som ger en välvillig tolkning av Lewenhaupt. Men deras bok bygger på omsorgsfull forskning och ger därför en avsevärt mer nyanserad bild av händelseförloppet än vad till exempel Peter From gör. From räknar ju mest upp en lista på hypotetiska orsaker till varför fördröjningen inte skulle vara Lewenhaupts fel samt påstår att Lewenhaupts marsch egentligen inte alls var särskilt långsam.

Comments are closed.