Flintlåsmusköter och plutonsvis eldgivning

Vilhelm av Oranien (1650-1702), ståthållare över Holland samt kung över England och Skottland. Som fältherre utvecklade han den plutonsvisa eldgivningen.

I förra veckans inlägg skrev jag om blankvapnen under övergångsperioden 1680-1720. Den här gången står eldvapnen på tur och då närmare bestämt luntlåsmusköternas försvinnande till förmån för flintlåsmusköterna och den förändring av taktiken som kom i samband med detta.

En luntlåsmusköt fungerade på så sätt att när man tryckte på avtryckaren så fördes en brinnande lunta till fänghålet och antände krutladdningen varigenom musköten avfyrades. Mekanismen var väldigt enkel och hade funnits sedan medeltiden. Nackdelen med den var att varje soldat var tvungen att hela tiden gå omkring med en brinnande lunta om han skulle ha stridsberedskap. Detta innebär att det gick åt enorma mängder lunta under ett fälttåg (i synnerhet under en belägring). Men det innebär också att varje soldat var en brandfara som riskerade att antända kruttunnor ifall de var oförsiktiga.

Flintlåset utvecklades under 1600-talet men hade sitt ursprung i de hjullås och snapphanemusköter som hade existerat redan under 1500-talet. När man tryckte på en flintlåsmusköts avtryckare så slogs en bit flinta mot ett stålbleck så att det slog gnistor som antände krutet. Ingen lunta behövdes längre men flintlåsmusköten var dyrare att tillverka och den hade många barnsjukdomar så det var först i slutet på 1600-talet som den slog igenom på allvar. Bland annat gick flintan lätt sönder tills man blev bättre på att hitta mer slittålig flinta, och det tog tid innan själva mekanismen blev tillräckligt driftsäker så att man slapp alltför många misslyckade försök att avfyra musköten.

Flintlåsmuskötens gradvisa införande i Europas arméer följer i både tid och rum samma mönster som införande av bajonetten. Det var samma typ av specialförband som var tidigt ute med att bruka flintlåsmusköter, nämligen dragoner, grenadjärer, fysiljärer och marinsoldater. I dessa fall fanns det praktiska skäl som uppvägde de fördelar som luntlåset ännu hade. Beridna soldater kunde inte rida med en brinnande lunta. Fysiljärer, vars namn anger att de var beväpnade med flintlåsmusköter, användes för att bevaka krutförråd där ett misstag med en lunta lätt kunde leda till katastrof. Marininfanteriet användes på örlogsskepp där brandfarligt material fanns i stor mängd. Och grenadjärerna var tvungna att hänga sina musköter bakom ryggen med en rem när de skulle hantera sina handgranater. I de vanliga infanterikompanierna var det dock bara en handfull av soldaterna som hade flintlåsmusköter, vilka kom till användning vid vakttjänst.

Bortsett från att mekanismen förbättrades mot slutet av 1600-talet hade flintlåsmusköten en annan fördel som gjorde att den vid sekelskiftet ersatte luntlåset i så gott som samtliga arméer. Avfyringen av en flintlåsmusköt var mer explosiv och omedelbar än en luntlåsmusköt. Med luntlås kunde det ske en fördröjning mellan att soldaten tryckte på avtryckaren och krutet antändes vilket innebar att eldgivningen inte blev helt synkroniserad även om alla tryckte på avtryckaren samtidigt. När man i slutet av 1600-talet började driva upp tempot på eldgivningen blev denna fördel för flintlåset allt viktigare.

Fram till slutet av 1600-talet var det vanligt att soldaterna bar på de “tolv apostlarna”, det vill säga tolv små krutflaskor med engångsportioner som hängde på en axelrem. Dessa kom nu att ersättas med patronväskor som innehöll krutförpackningar med kulor i pappershylsor och som innebar att det gick snabbare att ladda musköterna.

Den snabbare eldgivningen resulterade i synliga förändringar i taktiken. Fransmännen, vars taktik gick ut på ledvis eldgivning, minskade antalet led från sex till fem på 1680-talet och under spanska tronföljdskriget var de nere på endast fyra led. I Nederländerna utvecklades dock en helt ny taktik som gick ut på plutonsvis eldgivning där olika sektioner av bataljoner avfyrade musköterna samtidigt. När den holländske ståthållaren Vilhelm av Oranien blev kung av England 1689 började taktiken även tillämpas av den engelska armén och under de pfalziska och spanska tronföljdskriget spred sig taktiken till de länder som bidrog med trupper till Vilhelms och Marlboroughs arméer. Den plutonsvisa eldgivningen kom i flera varianter och de arméer som tillämpade den kunde vara uppställda i både tre eller fyra led, det fjärde ledet användes då som en reserv. Under det spanska tronföljdskriget bestod en 900 man stark engelsk bataljon av 18 plutoner på tre led som var fördelade på tre olika grupper som avfyrade sina musköter samtidigt. Soldaterna i det första ledet sköt knästående, det andra ledet stående och det tredje ledet stående i luckan mellan de två främre leden. När alla tre plutonsgrupper hade avfyrat sina musköter började man om igen precis som vid ledvis eldgivning, men i teorin sköt man i ett högre tempo än vid ledvis eldgivning eftersom soldaterna inte behövde flytta på sig medan de sköt.

Den stora fördelen med plutonsvis eldgivning var dock att det var lättare att leda en bataljon som var indelad i mindre enheter och genom att man sköt i sektioner så besvärades man inte i lika hög grad av att krutröken skymde sikten nästa gång man skulle skjuta (som vid ledvis eldgivning då hela fronten avfyrade sina vapen varje gång). Det högre eldtempot som ofta framhålls i litteraturen kan däremot ifrågasättas då mängden ammunition var begränsad och den stora utmaningen för officerarna var snarast att få den att räcka under ett helt fältslag som oftast varade i flera timmar. Även med en “långsam” ledvis eldgivning fanns det gott om tid att skjuta slut på sin ammunition. Vid kritiska ögonblick kan visserligen ett högre eldtempo fälla avgörandet, men inte ens i sådana fall spelade egentligen taktiken någon större roll. För vittnesmålen från 1700-talet intygar att den plutonsvisa eldgivningen aldrig varade mer än några salvor innan det urartade till fri eldgivning (ett problem som även drabbade ledvis eldgivning). Den psykologiska pressen på soldater som stod mitt framför fienden och utsattes för beskjutning var nämligen så stor att de inte kunde upprätthålla disciplinen utan började skjuta så snabbt som de kunde för att skjuta så många fiender som möjligt innan dessa fick chansen att skjuta.

Ett flitigt omnämnt exempel på den plutonsvisa eldgivningens överlägsenhet jämfört med ledvis eldgivning kommer från slaget vid Malplaquet 1709. Två irländska regementen som stred på varsin sida (och underförstått likvärdiga i allt annat än taktik) ska i detta slag ha beskjutit varandra. Det regemente som var i fransk tjänst drabbades av förluster på 40 man medan det brittiska regementet inte ens fick en tiondel så många förluster. Kruxet med detta exempel är dock att den som återberättade det (kapten Robert Parker) var inte själv vittne till händelsen så det finns en stor risk att historien är överdriven. Och för att göra historien än mer suspekt så har jag faktiskt stött på en kommentar om att de två regementena skulle ha befunnit sig så långt ifrån varandra i slaglinjerna att de omöjligen kan ha stridit mot varandra. Oavsett ifall det senare stämmer eller ej så måste vi mot denna anekdot ställa de faktum att inte ens de hårt drillade preussarna kunde under 1700-talet få den plutonsvisa eldgivningen att fungera mer än några salvor, och att den franska armén ännu under sjuårskriget fortsatte med ledvis eldgivning trots att de då hade blivit utsatta för plutonsvis eldgivning under inte mindre än fyra olika tronföljdskrig.

Men om plutonsvis eldgivning inte var så speciellt bra (enligt mig), varför blev detta den dominerande infanteritaktiken under 1700-talet? Jag kan tänka mig tre delförklaringar. Rent teoretiskt var det faktiskt en bättre taktik och även om det inte fungerade i praktiken så fanns alltid hoppet om att man med tillräckligt nitisk exercis skulle få soldaterna att bli maskiner som fick bataljonen att fungera som ett klockverk. Under 1700-talet lade man också ner mycket tid på just exercis för att uppnå denna dröm, men som sagt… inte ens preussarna lyckades helt och hållet. En annan delförklaring är att man gärna ville kopiera de segerrika arméernas taktik. Det var ju Marlborough som skördade de stora triumferna under spanska tronföljdskriget, inte fransmännen. Och i mitten av 1700-talet var det Fredrik den stores preussare som imponerade på omvärlden i så hög grad att nästan alla militärteoretiker ville kopiera allt som preussarna gjorde. Den tredje delförklaringen är än mer simpel, ledvis eldgivning gav inte bättre resultat så då kunde man väl lika gärna fortsätta med plutonerna.

This entry was posted in Taktik, Vapen & harnesk. Bookmark the permalink.