Ren Swenska – del 1

1. Inledning

Dagens svenska språk skiljer sig avsevärt från det språk som ristades in på runstenar för tusen år sedan. Sekler av kulturell påverkan från främmande språk såsom latin, tyska och franska med flera har lett till ett brokigt ordförråd. Endast 42,2 % av svenskans ordförråd utgörs av arvord. Resten är lånade från andra språk, främst tyskan som bidragit med 24,1 % av orden. Det tyska inflytandet var som störst under slutet av medeltiden och fortsatte även in i den nya tiden. Förutom att bidra med egna ord förmedlade de också ett stort antal ord från latinet och dess romanska ättlingar till svenskan. Från och med andra halvan av 1600-talet började dock det franska språket att påverka svenskan genom direkta kontakter och i synnerhet under 1700-talet var franskan mycket inflytelserik.

Inflödet av låneord till svenskan var emellertid inte okontroversiellt. Språkpuritaner började under stormaktstiden att allt mer ihärdigt kräva att man skulle vårda det egna språket och bekämpa de utländska influenserna. Den mest kände av dessa språkpuritaner var Georg Stiernhielm som i synnerhet motsatte sig lån från franskan, vilket han ansåg var ett degenererat språk. Lånord från germanska språk betraktades däremot inte som främmande utan de ansågs vara systrar till det svenska språket ”huars Faar ok Moor äre längst döde”.  Ett uttryck för denna inställning förekommer redan i ett brev från 1571 av ärkebiskop Laurentius Petri som uppmanar prästerna att inte bruka främmande ord eftersom det leder till att det svenska språket blir ”förkrenckt och förwandlat”. Båda orden som i brevet används för att beskriva lånordens negativa inflytande är ironiskt nog lånord och ett tydligt tecken på hur accepterade främmande ord av germanskt ursprung var. Det framfördes visserligen kritik mot även det tyska inflytande, men den tycks ha varit mycket begränsad fram till 1800-talet då bland annat Viktor Rydberg och J. E. Rydqvist försökte rensa bort även ”systerspråkens” lånord.

Det var dock inte bara kulturpersonligheter som engagerade sig i den här frågan. Karl XII  gjorde flera uttalanden under sin livstid om vikten att vårda det svenska språket genom att ”vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska”. Karl XII lät rent av utfärda en kansliordning 1713 som stadgade att främmande ord skulle undvikas. Frågan man kan ställa är dock om han levde som han lärde.

2. Syfte

Karl XII som levde 1682-1718 var en kung som gav uttryck för språkpuristiska uppfattningar.  Men språkpuritanismen vid hans tid anses ha varit mer tillåtande gentemot de övriga germanska språken än vad som senare skulle bli fallet. Stämmer detta bör det ha avspeglat sig i att Karl XII brukade färre ord med romanskt ursprung jämfört med icke uttalade språkpuritaner, medan bruket av germanska ord borde vara desamma.

Syftet med den här uppsatsen är därför att undersöka ifall det finns några tecken på att Karl XII undvek romanska lånord och om det i så fall även gäller germanska lånord. Samt ifall det går att se några skillnader i hans skrifter i puritansk riktning jämfört med en skrift från en annan person som kom från samma sociala miljö.

Min hypotes är att Karl XII även i handling var en språkpuritan, men endast gentemot romanska lånord.

3. Material

De texter som jag har valt att undersöka är fyra brev skrivna av Karl XII och en relation skriven av Generalmajor Carl Gustaf Roos som deltog i hans fälttåg fram till slaget vid Poltava. Karl XII:s brev publicerades 1893 av Ernst Carlson och det är denna utgåva som jag har använt mig av. Ernst Carlson har inte helt troget återgivet Karl XII:s brev utan han har gjort redigeringar med avseende på interpunktion och styckindelning samt smärre stavningsändringar. Inget av detta påverkar dock min undersökning. Av de sammanlagt 341 brev eller skrivelser som Ernst Carlson publicerade har jag valt ut breven som av Carlson har fått numren 4, 10, 164 och 263. Valet föll på dem eftersom de utmärker sig genom att vara längre än de brev Karl XII brukade skriva. Vilket ger en större textmängd att analysera. Breven är dessutom skrivna till fyra olika mottagare, hans farmor Hedvig Eleonora, systern Hedvig Sofia, generalen Carl Gustaf Rehnsköld samt slutligen Defensionskommisionen i Stockholm. Breven är skrivna 1712, 1703, 1703 respektive 1709.

Som jämförelse till Karl XII:s brev har jag valt generalmajor Roses relation som skildrar hans insats under slaget vid Poltava. Den skrevs under hans fångenskap i Ryssland och ingick som bilaga i den självbiografiska bok som general Adam Ludvig Lewenhaupt skrev under samma fångenskap. Boken gavs ut av Samuel E. Bring 1952, med texten oförvanskad. Valet föll på denna relation eftersom Roos (1655-1722) var en hög militär, född i Västergötland och tillhörig en gammal adelsätt som uppnått friherrlig rang. Han ingick i samma sociala miljö som Karl XII och kan därför förväntas ha haft ett likartat ordförråd. Hans relation är också intressant eftersom den med största sannolikhet lästes av Karl XII. I brev Nr. 4 kommenterar han nämligen Lewenhaupts bok (i brevet benämnd som greve Lejonhufvud). Dessutom handlar även Karl XII:s brev Nr. 263 om slaget vid Poltava vilket ökar beröringspunkterna med texten skriven av Roos.

De fyra breven av Karl XII innehåller sammanlagt 1991 ord. Roses relation innehåller 2869 ord. Den sistnämnda texten är alltså betydligt längre än Karl XII:s. Vad gäller förekomsten av lånord verkar dock Karl XII:s brev vara likvärdiga med varandra och jag bedömer att ett eller två brev till skulle inte påverka resultatet på ett betydelsefullt sätt, utan bara innebära onödigt merarbete.

Antalet ord i texterna har för denna undersökning justerats så att de inkonsekventa särskrivningarna har bringats i överensstämmelse med modern stavning. Det innebär att jag hädanefter räknar med 1983 ord i Karl XII:s brev och 2815 ord i Roses relation. Det är framförallt officerstitlar såsom överstelöjtnant som ofta särskrivs i texterna.

4. Metod

För att avgöra ifall orden är lånord eller inte använder jag mig av Svenska akademins ordbok och Nationalencyklopedins ordbok. Hänsyn tas både till språklig härstamning och huruvida orden lånades in under fornsvensk tid eller nysvensk tid. Orden sorteras i tre språkgrupper: romanska lånord, germanska lånord och övriga lånord. Sammanlagt kommer det alltså att finnas sex kategorier.

Uppdelningen i epoker är nödvändig eftersom det är rimligt att anta att lånord som funnits i svenskan sedan medeltiden uppfattas som mindre främmande än dem som kommit senare. Och inte ens sådana som Georg Stiernhielm ville rensa bort sedan länge etablerade lånord.

Lånord kan passera genom flera olika förmedlande språk innan de når fram till svenskan och det är inte helt lätt att bedöma vilken väg de har tagit. För enkelhetens skull har jag valt att klassificera lånorden utifrån ursprungsspråket och inte det sista förmedlande språket. Detta får dock konsekvenser som att ordet ”fönster” som förmedlats till svenskan via tyskan anges som ett romanskt lånord eftersom det kommer från latinets fenestra. Så länge ordstammen är romansk räknas även lånord som har bildats i det tyska språket som romanska lånord av mig. Ett exempel på detta är ordet kontinuerlig där ett romanskt verb har förvandlats till ett adjektiv när det har försetts med en tysk ändelse. Trots ordets formellt sett tyska ursprung är den romanska ordstammen fullt genomskinlig och det är rimligt att tro att 1700-talets svenskar uppfattade det som ett främmande ord.

Sammansatta ord som består av två rotmorfem har, ifall rotmorfemen kommer från olika språkgrupper, i resultatredovisningen räknats som två halva ord.

I min analys kommer jag att främst undersöka den textuella frekvensen av lånord. Det vill säga antal och andel lånord i texterna. Hänsyn kommer dock också att tas till den lexikala frekvensen. Det vill säga antalet unika lånord i texterna. Den sistnämnda variabeln kommer emellertid att bara jämföra lånord från de olika språkgrupperna. Detta eftersom det skulle bli en alltför omfattande undersökning ifall jag även skulle räkna antalet unika arvord i texterna.

This entry was posted in Litteratur. Bookmark the permalink.

5 Responses to Ren Swenska – del 1

  1. Bengt Nilsson says:

    Karl XII läste aldrig Lewenhaupts berättelse i den form som Bring gav ut. Däremot fick han sig tillsänd en tidig version, som sannolikt endast omfattade omständigheterna runt kapitulationen (det som hänt dessförinnan kände kungen ju redan till). Vissa spår av den äldre versionen finns bland Lewenhaupts papper i Linköpings SB, men den handling kungen tog del av är antagligen förkommen.

    Brev 263 är något intrikat eftersom det i grunden är en kansliprodukt som Karl XII i viss utsträckning omarbetat innan det slutliga färdigställandet.

    Sedan kan man möjligen fundera över hur långt Karl XII syftade i sin puritanism. Vände han sig mot användning av utländska ord i dagligt tal och skrift eller var det kanske bara språket i förordningar och kungörelser som han ville “rena”?

  2. Örjan Martinsson says:

    Ajdå, då föll det lilla inslaget av “intertextualitet” i mina undersökningstexter bort!

    Min första tanke var egentligen att jämföra Karl XII:s brev med Rehnskölds genom att studera deras brevväxling. Jag minns inte riktigt varför det inte blev så, men möjligen hade jag besvär med att få tag i Rehnskölds brev. Uppsatskursen var hur som helst väldigt kort och handledaren ville i princip att vi skulle sätta igång och skriva redan från dag 1. Att då kunna använda böcker som jag redan hade i min bokhylla innebar att jag sparade tid.

    Vad jag upplevde som en stor svaghet med min uppsats var annars att jag inte hade någon aning om vilken inställning Roos hade till språkpuritanism. Men som tur var så tog ingen upp den frågan.

  3. Örjan Martinsson says:

    Apråpå Karl XII:s inställning till lånord så tycker jag att J. Swedbergs beskrivning av ett möte med Karl XII 1718 nog ger intrycket att kungen ville undfly främmande ord i alla sammanhang och inte bara i officiella skrivelser. Citatet “vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska” kommer från ett avsnitt i Swedbergs “Lefwernes Beskrifning” som är medtaget i Gösta Bergmans “Kortfattad svensk språkhistoria” (s 121).

  4. Du skrev: “Endast 42,2 % av svenskans ordförråd utgörs av arvord. Resten är lånade från andra språk, främst tyskan som bidragit med 24,1 % av orden. ” Vilken är din källa? Du måste utgå från någon undersökning, som har avgränsat ordförrådet i svenskan till de 1000 vanligaste orden, 5000 vanligaste orden etcetera, eftersom ordförrådet i svenskan i princip är oändligt. Du kan också svara till perakelindblom (at) yahoo.se.

  5. Örjan Martinsson says:

    Jo, det är riktigt att den undersökning i min källa som jag hänvisade till hade avgränsat ordförrådet (6 000 vanligaste orden). Källan är artikeln “Ordförrådets härledning” av Martin Gellerstam som ingår i “Arv och lån i svenskan” (1994). Tendensen i den undersökningen var att efter de första 1000 orden som innehöll de flesta formorden (nästan bara arvord) så var fördelningen arvord-lånord mycket lik i varje ny grupp av 1000 ord (dock med en svag ökning för andelen lånord ju mindre vanliga orden blev).

Comments are closed.