Under julen har jag läst ut boken ”German Armies – War and German politics 1648-1806” av Peter H. Wilson (1998). Denna bok är ett utmärkt översiktsverk som skildrar de tyska staternas militära uppbyggnad och deltagande i krigen efter Westfaliska freden och fram till det Tyskromerska rikets upplösning 1806. Ämnet är ganska otacksamt att tackla eftersom det går ut på att redogöra handlingar från ett mycket stort antal aktörer över en lång tidsperiod. När han tar upp perifera saker som händelsutvecklingen kring det stora nordiska kriget så ger han också intryck av att vara på djupt vatten och fel-letaren har en hel del att anmärka på där.
Men bortsett från mina synpunkter på skildringen av stora nordiska kriget så ger boken en mycket god bild av hur det gick till när de tyska staterna skaffade sig stående arméer som sedan bara växte och växte. Att de tyska staterna hade överdimensionerade arméer under 1700-talet är ju allmänt känt och en vanlig förklaring till detta är att arméerna fungerade som en inkomstkälla för sina furstar som hyrde ut regementen till stormakterna. Wilson visar dock att detta inte stämmer. Armérna skapades inte för att hyras ut, utan detta var bara ett sätt att få ned kostnaderna för dem.
Upprinnelsen till de tyska staternas militärisering var det holländska kriget 1672-78. När Frankrike invaderade Rhenlandet var det Tyskromerska riket tvunget att organisera ett gemensamt försvar. Vissa stater hade egna arméer men många saknade sådana. För att fördela bördan rättvist bidrog de beväpnade staterna med regementen medan de obeväpnade staterna fick i uppgift att försörja dem när de låg i vinterkvarter. Detta system fungerade dock mycket dåligt och de beväpnade staterna utnyttjade situationen till att suga ut sina grannar, och i vissa fall var även deras självständighet hotad. Småfurstarna insåg att det var mycket lönsammare att skapa egna stående arméer än att tvingas inkvartera andra staters regementen. Men att ha stående arméer var mycket dyrt och därför tog de vara på varje tillfälle att hyra ut dem när stormakterna kallade.
Att ha egna arméer gav också större inflytande i de gemensamma institutioner som fanns i det Tyskromerska riket. Många furstar lockades dessutom av möjligheten till ”befordring”, antingen genom att till exempel upphöjas till kurfurste (Hannover 1692) eller kung (Preussen 1701), eller genom att vinna ära som befälhavare över riksarmén. Allt detta förutsatte att de bidrog med mycket stora truppkontingenter. Framgången var emellertid inte garanterad och Württembergs hertig som skickade som mest 16 000 man under Sjuårskriget 1757-1763 (en hisnande summa för en så liten stat) fick inte den kurfurstetitel han önskade så mycket.
Ja, det finns egentligen mycket mer att berätta och jag rekommenderar alla som är intresserade av att veta vad som hände i hela det Tyskromerska riket (och inte bara Österrike och Preussen) att skaffa boken. Notera dock att fokus ligger mycket mer på tysk politik än på själva krigen som behandlas väldigt översiktligt.
Sachsiska armén
Som avslutning vill jag emellertid kommentera bokens uppgifter om den sachsiska armén som är av speciellt intresse för svenskar. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit lite om den sachsiska arméns styrka och med hjälp av Daniel Schorrs artikel räknade jag då ut att när den var som störst i slutet av kriget i Polen så bestod den på papperet av ca 42 000 man . Sedan är det förstås en helt annan fråga hur stor den var i verkligheten. Peter H. Wilson har dock på ett par ställen tagit upp den sachsiska arméns styrka:
”Though his army’s paper strenght rose to 27,000 by 1702, the infantry alone were 31 per cent (5,000 men) below strenght and in practise he never had more than 15,000 effectives in Poland, maintained by constant drafts from Saxony’s dwindling manpower.” (sidan 131)
Fast dessa siffror tycker jag verkar vara lite väl låga. Enbart i slaget vid Kliszow deltog sachsarna med 16 500 man enligt Robert Frosts ”The Northern Wars” (2000). Senare i slaget vid Fraustadt deltog 13 700 sachsare enligt Oskar Sjöströms bok från 2008, och då fanns det ytterligare en sachsisk armé i östra Polen som var ungefär 6 000 man stark.
I en fotnot anger Peter H. Wilson som källor ett antal verk som alla är minst hundra år gamla. Ett av dem är en bok om den sachsiska armén av Schuster och Franke från 1885. Jag har stött på uppgifter från den boken i andra sammanhang och varje gång har det varit frågan om siffror som skildrar den sachsiska armén i en alltför ljus dager (låga siffror för sachsiska styrkor och höga siffror för svenska styrkor).
Ytterligare information om den sachsiska arméns styrka återfinns på sidan 141 och även här hänvisar han till Schuster och Franke (med flera):
”Augustus mustered only 9,000 soldiers when he re-entered the war in 1709, and though conscription and the hire of Ansbach, Bayreuth and Meiningen units raised this to a nominal 28.732 by November 1713, there were never more than 22,000 effectives, while the Poles barely numbered 12,000, whose pay arrears stood at a staggering 85 million zloties in 1717.”
För bättre information om den sachsiska arméns styrka läs inlägget Sachsare och hannoverare från 21 februari 2015.
Andra konstigheter som jag uppmärksammade är att Wilson på vissa ställen ger en felaktig eller missvisande bild av händelseutvecklingen under stora nordiska kriget (samt konsekvent stavar fel på segraren från Helsingborg och Gadebusch: ”Steenbock”!). Men med hänsyn tagen till hur komplext bokens ämne är, så är det fullt förståeligt att det slinker in en del felaktigheter om mer perifera händelser.