De karolinska hästarnas färger

Just nu har jag återigen datorproblem och osäker tillgång till Internet så jag postar veckans bloggpost en dag tidigare än vanligt. Dessutom kommer jag nästa vecka att vara bortrest så av dessa skäl kan det dröja innan jag svarar på eventuella frågor den närmaste tiden.

Hursomhelst har jag den senaste tiden fördjupat mig i ämnet hästfärger. När jag fick de nya formarna från Prince August medföljde det även färgbeskrivningar till de nya hästgrenadjärer. Färgerna var av Vallejo och framstod som mer realistiska hästfärger än de Humbrol-färger jag har använt. Jag funderar därför på att byta hästfärger, för tredje gången… Den här gången vill jag dock försäkra mig att de färger som jag väljer har en god överensstämmelse med verkliga förhållanden så jag har gjort lite efterforskningar.

Traditionellt har man i det militära strävat efter enhetliga färger på hästarna i varje regemente och helst ska dessa vara mörka.  Hästarna med de allra mörkaste färgerna tilldelades vanligen det egentliga kavalleriet medan dragonerna fick något ljusare hästar. Men gällde detta även i den svenska armén på Karl XII:s tid?  Henry Waxbergs bok ”Hästen i det karolinska rytteriet” från 1973 verkade vara rätt bok för detta så jag köpte den. Där fanns det ett kapitel om hästfärger med följande överraskande information:

De tidigare mönsterrullorna ger i regel mycket knapphändiga uppgifter om hästarnas färg. Mycket detaljerade och goda upplysningar skänker däremot rullorna över de stora mönstringarna omkring åren 1714-1717. I bilagda tablåer lämnas en översikt över frekvensen beträffande de färger som här finns representerade. Man frapperas av den nyansrikedom som präglar färgangivelserna. Det talas om ”klarröda”, ”körsbärsfärgade”, ”blekfuxar”, ”kastanje-” och ”mårdbruna”, ”järngrå”, ”pärlfärgade”, ”snöhvita” m m, […] Det är en brokig palett som i de gamla rullorna träder oss till mötes. Men botten är dock mörk. Framför allt dominerar den bruna färgen i dess mörka variant. Den senare så omhuldade svarta inskränker sig till blott ca 15 procent. Den fick sin mycket stora övervikt, i varje fall inom det tunga kavalleriet, först inemot 1800-talets senare del. Vi finner också att de ljusa färgerna, inräknade fuxarna, präglar ungefär 1/3 av materialet. Detta är vi inte vana vid från en senare tid, men det är nog en inblandningsprocent som får anses ganska representativ för dåtidens material av rid- och vagnshästar. Ur fältmässig synpunkt är det likväl troligt att man helst, om man kunnat, sett de vita och mycket ljusa färgerna utbytta mot mörkare. Det kan väl inte helt bortses ifrån att detta motiv i någon mån kan ha varit ledande för den kunglige mönster­herren vid den stora kassation, som gick ut över Lifregementet i Lund hösten 1716. Men säkert är det inte. Inte desto mindre blev emellertid resultatet en ökning för de mörka färgerna inom det kvarvarande materialet på 2,9 procent. Och endast någon månad efter mönstringen förordnades att ”inga hvita, grå, blekfuxiga el­ler blekgula hästar finge vara vid Lifregementet”. Emellertid nödgades kungen redan följande år inför den mycket omfattande nyuppsättningen medge att även hästar av ”ofvanbemälde färger måga få sättas under regementet, såvida de i godheten uppfylla hvad i färgen felar”.

Av det ovannämnda verkar det som om de karolinska hästarna kom i alla möjliga färger. Men andra ställen i Waxbergs bok innehåller information som röjer att förhållandena under krigets andra hälft inte var representativa för fältarmén 1700-09. Orsaken var slaget vid Poltava som tvingade rusthållarna att sätta upp hela regementen på nytt. På grund av detta exceptionella förhållande sänktes kraven på hästarna. Kraven skulle sedan ligga kvar på den låga nivån trots att den akuta krisen var över. Det var först när Karl XII återvände till Sverige som man började se en skärpning. I den ovan nämnda mönstringen av Livregementet kasserades nästan exakt hälften av alla hästar och samma öde drabbade strax efteråt Östgöta kavalleriregemente. För att verkligen garantera att rusthållarna skaffade fram nya hästar lät kungen dessutom självsvåldigt sälja de kasserade hästarna strax efter mönstringen och skicka pengarna till rusthållarna. Det var nämligen ganska vanligt att kasserade hästar fortfarande fanns kvar vid nästa mönstring då rusthållarna hittade på alla möjliga ursäkter att komma undan en utgift. Fast även om kungen efter mönstringen förbjöd rusthållarna att skaffa fram hästar som hade de allra ljusaste färgerna  tycks inte själva färgen ha varit en faktor när hästar blev kasserade. Men att det fanns en allmän strävan i krigets slutskede att komma till rätta med de oenhetliga färgerna bekräftas dock i Höglunds bok när han nämner klagomål från 1718  på att Norra Skånskas hästar fortfarande inte hade de fastställda mörka färgerna.

Att få till en enhetlig färg på hästarna var inte helt lätt när varje enskild häst köptes av sin egen rusthållare som ville komma undan så billigt som möjligt. När armén befann sig på andra sidan Östersjön var det dock inte praktiskt att låta rusthållarna köpa hästar och skeppa över dem till Polen.

”Av krigshistorikerna framgår att endast ett fåtal hästar under kriget kom att utsändas från hemlandet. Sjötransporterna var mycket vanskliga och krävde många hästars liv. Av de avgångna hästarna vid Lifregementet mellan 1700-1707, 2 391 stycken, uppges endast 116 ha ersatts från hemorten.30 Från Skåne tycks ett något större antal ha sänts ut.30

Rusthållarna fick i stället betala avgifter till en regementskassa som regementet sedan använde till att köpa hästar på plats. Tillgången på högkvalitativa ryttarhästar i Polen och Tyskland var dessutom mycket större än i Sverige där dessa hade importerats som avelsmaterial först i sen tid. De inhemska svenska hästarna var så kallade ”klippare” som utmärkte sig genom att vara väldigt småväxta (idag skulle de klassificeras som ponnies) och var därför under normala förhållanden inte tillåtna vid de ordinarie kavalleriregementena. Det är med andra ord rimligt att tro att de karolinska hästarna såg mycket mer ståtliga och enhetliga ut fram till och med slaget vid Poltava än vad senare generalmönsterrullor ger sken av.

Något som reser frågetecken i Waxbergs bok är dock följande mening från sidan 132 om hur Karl XII skiljde sig från sin far och som inte har försetts med en fotnot:

Men han underlättade rusthållarnas situation på olika sätt, genom att slopa färgrestriktionerna för hästarna och förbudet mot ston bland nummerhästarna.”

När slopade Karl XII färgrestriktionerna och hur såg de ut innan? Här råder det emellertid ingen tvekan om att färgrestriktioner har funnits i ett tidigt skede i den karolinska armén. Tidpunkten när dessa (tillfälligt?) slopades kan ha varit 1700 eller 1709. Slaget vid Poltava innebar ju som redan nämnts att myndigheterna kände sig tvungna att sänka kraven. Men även 1700 fick rusthållarna i uppgift att sätta upp helt nya (tremännings-) regementen och kraven sänktes då för dessa genom att de skulle ha klippare och inte ryttarhästar.

En annan fråga är ifall man efter 1709 försökte få regementena någorlunda enhetliga genom att fördela om hästarna mellan kompanierna. Jag har inget belägg på detta men ett regemente (Norra Skånska) ska ha flyttat de bästa ryttarna och hästarna till livkompaniet för att på så sätt ”toppa laget”.

Men den slutsats som jag tycker att man kan dra av detta är att det är två olika riktlinjer som gäller om man ska måla karolinska hästar. En för perioden 1700-1709 och en annan för perioden 1710-1721. För den senare perioden var färgrikedomen stor men för den tidigare perioden är mitt stalltips att hästarna genomgående hade mörka färger.

Det här inlägget postades i Stora nordiska kriget. Bokmärk permalänken.

2 svar på De karolinska hästarnas färger

  1. Henrik Andersson skriver:

    Men det behövdes ju inte bara hästar inom kavalleriet. Trosshästar och hästar som drog kanoner fanns det ju också. Och hur var det med färgkrav där?

  2. Örjan Martinsson skriver:

    Tyvärr har jag inga uppgifter om deras färger. Det jag vet är att det var de småväxta klipparna som användes som trosshästar och artillerihästar (samt till ridhästar för infanteriofficerare). Kavalleriets trosshästar skulle dock i början av kriget vara ryttarhästar. Tanken med det sistnämnda var väl att de skulle sänka kavalleriets marschfart så lite som möjligt eftersom ryttarhästar kunde hålla ett högre tempo än klipparna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *