De östslaviska folken

Det pågående kriget i Ukraina har aktualiserat frågan om de östslaviska folkens ställning till varandra. Vladimir Putin hävdar ju som bekant att Ukraina är en konstgjord nation som skapades på 1920-talet av Sovjetunionen och ofta får man höra att ryska och ukrainska är ungefär som svenska och danska. Ingetdera av dessa påståenden är korrekta, men termen “ukrainare” är en sentida skapelse och de termer som användes innan dess översätts normalt till “ryssar” eller något som inkluderar detta ord i svensk historieskrivning, vilket resulterar i att distinktionen mellan de olika östslaviska folken inte blir så tydlig. Därför tänkte jag förklara uppkomsten av dessa folk och deras historiska benämningar i detta inlägg.

Språken

Till att börja med kan vi konstatera att skillnaden mellan de östslaviska språken är inte på samma låga nivå som de skandinaviska språken, vars ordförråd till 90 % är gemensamt. Samma siffra för ryska och ukrainska är 62 %. Ukrainska har faktiskt större likheter med polska (70 %) och slovakiska (66 %) men allra mest likt är det med belarusiska (84 %). Det ukrainska skriftspråket är dessutom baserat på dialekterna i Poltava-, Charkiv- och södra Kievregionerna i centrala Ukraina, så de dialekter som talas i västra Ukraina lär vara ännu mer lika polskan. Även uttalet skiljer sig en hel del mellan ryska och ukrainska medan belarusiskan intar en mellanposition som gör att de har lättast att förstå de båda språken.

Det verkliga förhållandet mellan ryska och ukrainska ska snaras liknas med skillnaden mellan svenska och nederländska. En anledning till varför många säger att de östslaviska språken är som de skandinaviska språken är nog det faktum att så gott som alla östslaver talar ryska utöver sitt eget nationella språk. När ryssar hör ukrainare tala ryska med ukrainsk brytning så tror de felaktigt att det är detta som är ukrainska och att det därför inte är så svårt att förstå. Detta förstärks också av det faktum att en hel del etniska ukrainare som lever i städerna har ryska som modersmål. I folkräkningen 2001 så var 77,5 % av befolkningen etniska ukrainare men endast 67,5 % av Ukrainas invånare hade ukrainska som modersmål. Trenden i den fria delen av Ukraina går dock mot en starkare ställning för det ukrainska språket och de som kan väljer att tala ukrainska som ett uttryck för patriotism. I Belarus går utvecklingen åt det motsatta hållet. För trots att majoriteten har belarusiska som modersmål så talar över 70 % av befolkningen ryska i sitt hem.

Kievrus

Både ukrainare och ryssar hävdar att deras respektive nationer är arvtagare till Kievrus, ett rike som grundades av svear under 800-talet. Båda har på sätt och vis rätt. Dagens Ryssland härstammar från Kievrus på samma sätt som det Bysantinska riket härstammar från Romarriket, dess geografiska tyngdpunkt försköts men det räknade sig som samma stat. Ukraina däremot förhåller sig till Kievrus på samma sätt som Italien räknar Romarriket som dess föregångare. Samma folk och samma huvudstad men ingen kontinuitet.

Det egentliga namnet på Kievrus var bara “Rus”, vilket ursprungligen var en benämning på den svenska härskarklassen (jämför det finska namnet på Sverige “Routsi” som troligen är avlett från “Roslagen” eller “roddare”), men som övertogs av de olika slaviska stammarna i riket som en gemensam etnisk benämning. Eftersom det genom historiens gång har varit många stater med namnet Rus så har detta stora rike i efterhand blivit kallad Kievrus efter sin huvudstad Kiev.

Genom arvskiften splittrades Kievrus i flera olika mindre furstendömen. Men den äldste medlemmen i härskarätten (inte den förstfödde sonen till den tidigare storfursten) skulle styra över Kiev med titeln storfurste och ha överhöghet över de andra rusiska furstendömena. Detta system funkade dock inte så bra i praktiken och vem som skulle bli storfurste avgjordes ofta med vapenmakt. Från och med 1100-talet hade Kievrus i praktiken sönderfallit i flera självständiga stater. Den mäktigaste av dessa var Vladimir-Suzdal som från och med 1157 gjorde anspråk på titeln storfurste. Vladimirs-Suzdals storfurste lyckades även med att tillfälligt erövra Kiev 1169. Men istället för att etablera sig i Kiev utnämnde han sin yngre bror som furste av Kiev medan han själv stannade kvar i Vladimir. När hans bror dog 1171 bröt sig Kiev loss från Vladimir-Suzdals styre och fortsatte vara ett självständigt storfurstendöme tills mongolerna ödelade staden 1240. Därefter var Vladimir-Suzdal det enda rusiska storfurstendömet med anspråk på överhöghet över de andra furstarna, även om de själva var nu vasaller till mongolerna. Från och med 1328 flyttades dess huvudstad till Moskva och blev nu känt som storfurstendömet Moskva.

Enligt det ryska synsättet finns det en tydlig kontinuitet mellan Kiev, Vladimir-Suzdal och Moskva som leder fram till dagens ryska federation. Enligt det ukrainska synsättet så var Vladimir-Suzdal en separat stat från Kiev som alltså gick under 1240.

Rus, Rossija och Rutenia

Den mongoliska erövringen delade Rus i två delar. En del som erkände mongolernas överhöghet, men som i slutet av medeltiden skulle förenas under Moskvas styre och frigöra sig från mongoliskt herravälde. Utöver själva storfurstendömet Moskva inkluderade detta även republikerna Novgorod och Pskov som förenades med Moskva 1478 och 1510.

Den andra delen kom att hamna under polsk-litauiskt styre. De till en början hedniska litauerna lade under sig flera rusiska furstendömen i kölvattnet på den mongoliska invasionen, och det litauiska storfurstendömet kom att sträcka sig från Östersjön till Svarta havet. Ett annat furstendöme var Galicien-Volhynien som var centrerat i västra Ukraina och som från och med 1253 var ett kungadöme efter att ha erkänt påvens överhöghet. 1349 förenades detta med Polen och även Litauen var tidvis förenat i en personalunion med Polen som 1569 omvandlades till en formell union dominerad av Polen.

Det var under denna tid som den rusiska nationen splittrades. Den västra delen stod under starkt inflytande av Polen och detta påverkade språket som lånade in många polska och tyska ord under denna tid. Den östra delen var mer isolerad och bytte namn under den här perioden. Istället för Rus började de nu kalla sitt land för Rossija. Detta var egentligen den grekiska formen av Rus som nu hade lånats in och ersatt originalet. Eftersom Rus och Rossija är två varianter av samma ord har båda två normalt översatts till “Ryssland” i svenska språket. Men den västra delen av det gamla Rus, dagens Belarus och Ukraina, fortsatte att kalla sitt hemland för Rus. Detta är också anledningen till varför vi numera inte säger Vitryssland utan istället Belarus. Belarusiska nationalister vill inte att främmande språk ska använda samma ord för Ryssland som del av deras landsnamn eftersom de anser sig aldrig ha varit en del av Rossija.

Medan svenskar historiskt inte har brytt sig om att göra skillnad mellan ruser och ryssar så har det varit desto viktigare för andra länder. Närmare bestämt de länder som kontrollerade delar av dagens Ukraina och Belarus. Till exempel så ville Polen inte erkänna att dess ortodoxa befolkning var samma folk som dem som bodde i det östra grannlandet. De valde att kalla ryssarna för moskoviter istället och uppmanade andra länder att göra likadant. Polen-Litauens ortodoxa invånare kallades fortfarande för ruser i de lokala språken. Men eftersom den latinska benämningen på ruser var “ruteni” (en språklig mutation eller felaktig härledning till en keltisk stam med samma namn) kom formen rutener att användas när Österrike lade under sig en del av Ukraina. På så sätt kunde man i det tyska språket upprätthålla distinktionen mellan Rus och Rossija utan att börja kalla ryssarna för moskoviter.

Storryssar, lillryssar och vitryssar

Medan Rysslands grannländer av politiska skäl ville göra skillnad mellan ryssar, belarusier och ukrainare, så ville Ryssland själv av samma anledning tona ned skillnaden. Eftersom det faktiskt var frågan om olika språk som inte var inbördes begripliga med ryskan så kunde man inte låtsas om som att det inte existerade någon skillnad överhuvudtaget. Men man ville betona att alla egentligen var olika former av ryssar.

När större delen av Ukraina förenades med Ryssland på 1600-talet så började man kalla nyförvärvet “Lillryssland”. Begreppet härstammar från 1300-talet när den rusiska kyrkan delades i två delar. Det ovannämnda furstendömet Galicien-Volhynien kom att på grekiska kallas för “Mikrà Rhossía” medan den större delen av Rus kom att kallas “Megále Rhossía“. Fursten av Galizien-Volhynien ska även ha titulerat sig som “Dux totius Russiæ minoris“. När det blev en del av Polen kom det dock att bara kallas för Rus och för att skilja det från den litauiska delen av Rus, som kallades för Belarus (Vitryssland) började man använda sig av ett färgschema och döpte det till “Rus Czerwona” (Rödryssland). Det finns många teorier om varför dessa färger valdes men jag ska inte gå in på dem. Benämningen Rödryssland kom dock inte att stanna eftersom ryssarna föredrog Lillryssland så att de kunde kalla sig själva för Storryssland medan österrikarna valde att kalla sin del av Ukraina för Galicien.

Ukraina “skapas”

Under 1800-talet växer en ukrainsk nationalism fram trots att den motarbetas av det ryska styret som inte tillät texter skrivna på ukrainska. Det är under denna tid som benämningen ukrainare som etnisk term skapas. Som ett geografiskt begrepp är Ukraina känt från 1100-talet men dess invånare kallade sig själva för ruser alternativt för lillryssar och rutener beroende på vilken region de bodde i. För att förena alla dessa människor och samtidigt göra en distinktion mot ryssar så valdes termen ukrainare. Det skulle dock dröja ända till 1920-talet innan termen slog igenom på allvar och ersatte termen lillryssar (och lite senare termen rutener i Polen). Den nybildade Ukrainska sovjetrepubliken satte igång en kampanj för att stärka den ukrainska identiteten och vända den nedåtgående utvecklingen för det ukrainska språket som hade tappat mark bland de bildade klasserna.

Anledningen till att Sovjetunionen valde att gynna ukrainsk nationalism under 1920-talet var dels det faktum att de ryska nationalisterna i Ukraina stödde den vita sidan under inbördeskriget så det var naturligt att bjuda in de ukrainska nationalisterna i den kommunistiska värmen. Dels berodde det på att Sovjetunionen hoppades på att expandera västerut och ville med sina delrepubliker visa att man tog hänsyn till de olika nationaliteternas särart och att man inte alls var några ryska imperialister. Detta varade dock inte så länge. Stalin ansåg att nationalism skulle leda till separatism och slog in på en politik som gick ut på att assimilera alla minoritetsfolken så att de skulle bli ryskspråkiga. Kommunisternas bekämpande av nationalism var därmed svår att skilja från vanlig rysk nationalism. Efter Stalins död blev det töväder för det ukrainska språket men ryskan skulle behålla sin dominerande ställning ända fram till Sovjetunionens fall.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Jag återkommer om Ukraina i nästa inlägg, men då kommer det enbart handla om 1600- och 1700-talet.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.