Fredrik I kröner sig själv till kung i Preussen den 18 januari 1701
Brandenburg-Preussen hade mellan 1640 och 1786 en serie av dugliga härskare som förvandlade ett obemärkt furstendöme som kallades för ”Tysklands sandlåda” till en av Europas fem stormakter och innehavaren av den allra mest respektingivande armén.
Den förste var Fredrik Vilhelm som kallades för ”den store kurfursten” och regerade 1640-1686. Han ärvde ett krigshärjat Brandenburg, men stärkte dess finanser samt införde envälde och en stående armé som vann ära genom att besegra svenskarna vid Fehrbellin 1675. Hans sonson med samme namn regerade 1713-1740 i samma anda och fördubblade arméns styrka. Slutligen skulle Fredrik den store slå världen med häpnad genom att framgångsrikt bedriva krig mot Europas stormakter och fördubbla Preussens storlek.
Däremellan har vi dock Fredrik I som regerade 1688-1713 och som i jämförelse med sin far, son och sonson framstår som en obetydlig parentes vars enda större bedrift var att uppnå titeln kung i Preussen. Detta var dock en dyrköpt titel. Inte nog med att han var tvungen att betala 2 miljoner dukater till den tyskromerske kejsaren och 600 000 dukater till katolska kyrkan för att få sin titel erkänd. Han var även tvungen att bistå kejsaren och sjömakterna med trupper som krigförande part i det spanska tronföljdskriget (och inte genom att hyra ut dem vilket andra tyska stater gjorde med stor förtjänst). För att markera sin kungliga status införde han även ett mycket påkostat hovceremoniel. Allt detta gjorde att Preussens ekonomi befann sig i ett bedrövligt tillstånd när han dog.
Smärre landvinster skedde dock under Fredrik I:s regeringstid. Fast detta skedde genom köp eller arv och inte genom krig. Hade historien tagit en annan vändning så skulle han dock ha kunnat utöka Preussen på Sveriges bekostnad. Redan när den anti-svenska koalitionen tog form 1697-99 var Preussen påtänkt som medlem. Fredrik I var inte ointresserad men han var då fullt upptagen med att vinna stöd för sin kungatitel och ville inte bli betraktad som en orosstiftare. Hade koalitionens angrepp mot Sverige varit mer framgångsrikt år 1700 så skulle han dock troligen ha anslutit sig.
Medan Karl XII krigade i Polen var Fredrik I uppvaktad av båda sidor. Danmark var ivrigt att återinträda i kriget igen, men minnet av vad som hände 1643 och 1657 gjorde dem ovilliga att göra så utan Preussens sällskap. Preussen skulle då fungera som en sköld som skyddade Danmark ifall Karl XII skulle göra som sin farfar och Lennart Torstensson och genast bege sig mot Jylland. Men av samma anledning var Fredrik I ovillig att förklara krig mot Sverige så länge den svenska huvudarmén befann sig strax utanför den preussiska gränsen. I det läget var Fredrik I mer intresserad av att ansluta sig till Sverige i hopp om att de gemensamt skulle stycka Polen.
På Fredrik I:s önskelista fanns Ermland, Västpreussen och Kurland. Karl XII var dock inte alls som sin farfar och hade inget intresse av att ge bort några polska landområden. Fredrik I hade dessutom mycket lite att erbjuda i gengäld. Större delen av hans armé var upptagen i det spanska tronföljdskriget och han var inte ens villig att erkänna Stanislaus Leczynski som kung innan majoriteten av Europas länder hade gjort detsamma. Fredrik I:s beteende har träffande beskrivits som att han i Västeuropa förde krig utan politik och i Östeuropa bedrev politik utan armé.
1704 var det dock ytterst nära att Preussen ändå anslöt sig till Sveriges fiender. Då rörde sig den svenska armén söderut för att kröna Stanislaus Leczynski till kung i Warszawa. Med mer distans till svenskarna lät anbuden från danskarna mer lockande och riktigt hett blev det i augusti när Karl XII gjorde en avstickare ner till Lemberg. Då passade nämligen August den starke på att ta tillbaka Warszawa, hans första framgång under kriget. Med en rysk armé redan inne i Litauen och Danmark redo för krig samlades 19 000 preussiska soldater i Ostpreussen för att snart inleda fientligheterna mot Sverige.
Fredrik I hade goda skäl att tro att Sverige befann sig i ett djupt hål hösten 1704. Men han hade överskattat betydelsen av Warszawas fall. Karl XII reagerade på detta genom att vända tillbaka och fördriva den sachsiska armén som besegrades vid Punitz den 28 oktober. Svenskarna gick sedan återigen i vinterkvarter nära den preussiska gränsen. Denna händelseutveckling blev en kalldusch för Fredrik I som omedelbart avbröt sina krigsplaner och sedan försäkrade Karl XII om hans vänliga avsikter och att armén i Ostpreussen hade bara samlats på grund av rädsla för en rysk attack. I slutet av året gick han dessutom med på att skicka ytterligare 8000 man för tjänstgöring i det spanska tronföljdskriget.
Fredrik I hade dock inte gett upp planerna för ett krig mot Sverige och vintern 1705-06 såg det återigen ut som ett ett gynnsamt läge hade uppstått för att Danmark och Preussen skulle ansluta sig till Sveriges fiender. Men med så få trupper kvar i hemlandet var Fredrik I inte villig att gå med i kriget förrän han hade dragit tillbaka styrkor som deltog i det spanska tronföljdskriget. Detta tog tid och under den tiden hann Karl XII fördriva ryssarna från Grodno och Rehnskiöld segra vid slaget i Fraustadt. Återigen en kalldusch för Fredrik I.
Efter två avbrutna försök att ansluta sig till det stora nordiska kriget blev Fredrik I mer försiktig. Inte ens nyheten om slaget vid Poltava var tillräckligt för ett tredje försök. Mycket beroende på att han överskattade faran från Krassows här i Polen som drog sig tillbaka till Pommern. Till slut skulle Preussen ändå förena sig med den anti-svenska koalitionen och erövra halva Vorpommern. Men detta skedde inte under Fredrik I:s regeringstid utan under hans mer duglige son Fredrik Vilhelm.