Rote och Rotemästare

Den allra minsta enheten i den svenska armén utgjordes av roten som leddes av en rotemästare. Det exakta antalet i en rote har dock varierat genom tiderna. I Alf Åberg och Göte Göranssons bok “Karoliner” leds man till att tro att det var sex man i varje rote under stora nordiska kriget. En uppfattning som även stöds av tjusiga diagram över karolinsk excersis i “Karl XII på slagfältet” och i “Svea Livgardes historia”. Men antalet män i en rote bestäms av hur många led en bataljon skulle vara formerad i, och under stora nordiska kriget var detta fyra. Lars Eric Höglund har i del 2 av sina uniformsböcker ett utdrag ur en mönsterrulla för Nieroths livländska regemente år 1701 (sid 58) och där framgår det klart och tydligt att regementet var organiserat i fyrmannarotar.

Titeln rotemästare eller rotmästare härstammar från de tyska landsknektarna (“rottenmeister” eller “rottmeister“) och var benämningen på den man som skulle stå i det första ledet och som hade befäl över männen bakom. Själva ordet rote kommer från latinets “rupta” och betyder “del”.

Den svenska militären var under  1500-talet organiserat enligt tysk modell i fänikor med rotar på 10 man (inklusive rotemästaren). Dessutom parades rotarna ihop två och två så att den ena rotemästaren hade titeln “överrotemästare” och befäl över den andre rotemästaren. Överrotemästaren var en föregångare till korpralen och han var i sin tur underordnad en kvartermästare som förde befäl över flera rotar (5-6 rotar fram till Erik XIV:s regeringstid och därefter 10). Till skillnad från regementskvartermästaren hade dessa kvartermästares titlar inget med lägerplatser att göra utan syftade bara på de block som en stridsformation var indelat i.

I infanteriet försvann inte bara överrotemästarna utan även kvartermästarna i samband med Gustav II Adolfs reformer och ersattes av nya typer av befäl. Gustav II Adolf förminskade även roten till sex man och detta var något som spred sig till andra länder och förblev standard fram till 1680 varefter antalet led i bataljonerna minskade i alla länder.

Vid sidan av rotemästare fanns det redan under 1500-talet även en underrotemästare i varje rote vars uppgift var att stå i det bakre ledet. Tanken var alltså att de mest pålitliga soldaterna skulle stå längst fram och de näst mest pålitliga längst bak så att de minst pålitliga soldaterna var fångade i mitten. Som om detta inte var nog fanns det även en halvrotemästare som skulle stå i det fjärde ledet i en sexmannarote och i det tredje ledet i en fyrmannarote. Ifall en bataljon på sex led fick ordern att “dubblera sina rotar” skulle den andra halvan av varje rote avancera fram och bilda en ny tremannarote så att det första ledet kom att bestå av alla rotemästare och halvrotemästare.

I Sverige behölls titeln rotemästare men i Tyskland ersattes den under 1600-talet av titeln “Gefreiter” som finns kvar än idag i tyskspråkiga länders militärer. Ordet betyder “befriad” och syftar på att gefreitern slapp vakttjänstgörning och dylikt i utbyte mot att han hade den mest riskfyllda positionen vid strid. Efterhand blev titeln mest en belöning till dugliga soldater för lång och trogen tjänst. Världshistoriens mest berömda gefreiter var en person som inte kom från Böhmen och som aldrig hade graden korpral. Kanske borde vi på svenska kalla honom för rotemästare? Den engelska benämningen på rotemästare var för övrigt “filemaster”

Rotemästarna åtnjöt även den stora fördelen att de hade bättre lön än vanliga meniga. År 1624 hade de följande löner (enligt “Svenska underofficerarnas historia” del 1 , sid 74):

  • Korpral för pikenerare – 11 daler
  • Korpral för musketerare – 10 daler
  • Rotemästare för pikenerare – 9 daler
  • Rotemästare för musketerare – 8 daler
  • Underrotemästare – 7 daler
  • Gemena pikenerare – 7 daler
  • Gemena musketerare – 6 daler

Senare under 1600-talet tycks löneskillnaderna mellan pikenerare och musketerare ha försvunnit eftersom Folke Wernstedt anger följande löner för livgardister år 1696 (“Svea Livgardes historia” band 4, sid 288):

  • Korpral – 63-66 daler silvermynt
  • Rotemästare – 50 dsm
  • Underrotemästare – 41 dsm
  • Menig gardeskarl – 36 dsm

En intressant fråga i sammanhanget är exakt när det blev det standard för svenska bataljoner att ställa upp sig i fyra led och därmed ha en indelning i fyrmannarotar? Jag har inget bra svar på det, men en ledtråd finns på sidan 171 i ovannämnda band av Folke Wernstedt. Där beskrivs hur Karl XI den 21 april 1694 fastställde “det nya manéret” för hur bataljonerna skulle avlossa sina musköter. Detta nya manér skulle användas vid sidan av det “förra manéret” från 1680 års infanterireglemente, men i båda fallen skulle bataljonen formeras på fyra led. Så om det inte skedde tidigare kan det ha varit år 1694 som den karolinska taktiken gick över till bataljoner på fyra led. Detta förhindrade dock inte svenska bataljoner från att även senare formera bataljonerna på sex led när omständigheterna gjorde detta lämpligt (slaget vid Fraustadt).

This entry was posted in Organisation & löner, Taktik. Bookmark the permalink.

2 Responses to Rote och Rotemästare

  1. Lars-Eric Höglund says:

    Angående Nieroths regemente, som du refererar till ur min bok, så var det nog så att rotarna skulle vara på sex man, enligt reglementet. Men rullan är från 6 februari 1701 och regementet stod fortfarande “i värvningen”. Man fyllde väl på efterhand som man lyckades få nya rekryter. Som framgår avrullutdraget lite problematiskt: En och annan hade redan lyckats rymma…

  2. Örjan Martinsson says:

    Men borde det inte i så fall ha varit mer logiskt att fylla på med fulltaliga rotar från början och lägga till rote för rote alleftersom de värvades? Det tycks ju vara så de hade gjort när de hade fem stycken fyrmannarotar och sedan en sjätte rote med bara två man. För varför ha en tvåmannarote när de i så fall kunde ha gjort en fyrmannarote fulltalig istället?

    Allt vad jag har läst visar på ett tydligt samband mellan antalet män i roten och antalet led i bataljonen. Nordisk familjebok skriver till exempel följande om uppslagsordet “Rote”:

    2. Krigsv. a) Inom en truppafdelning
    de bakom hvarandra stående männen i de olika
    leden. Från 16 man i den macedoniska falangen, 6
    man i Gustaf II Adolfs brigaduppställning, sedan 4
    och 3 man, har roten numera blifvit minskad till 2
    man. Sedan gammalt kallades främste mannen i roten
    öfverrotmästare, efterste mannen underrotmästare,

    Om man tillämpade sexmannarotar i en bataljon som normalt ställde upp med fyra led så skulle var tredje man i främsta ledet inte vara en rotemästare och var tredje man i det sista ledet skulle inte vara en underrotemästare. Detta skulle bli väldigt krångligt och underminera själva syftet med att ha en rote-organisation.

    Jag har inte studerat infanterireglementet från 1701 så noga, men mitt intryck var att den tillåter väldigt många olika sätt att framföra bataljonen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *