Hattarnas ryska krig

Den 28 juli 1741 förklarade den av hattarna dominerade riksdagen krig mot Ryssland. Ett beslut som förmodligen kan räknas som det mest idiotiska någon svensk politiker har fattat. Kriget har ju som bekant gått till historien som ett stort förnedrande fiasko. Trots att Sverige hade startat kriget (och under två och ett halvt år aktivt förberett det) så var det ryssarna som anföll först och besegrade den svenska armén vid Villmanstrand 23 augusti 1741. De drog sig tillbaka efter segern, men skulle under nästa sommar återigen vara först med att gå till offensiven och då tvinga den svenska armén i Finland att kapitulera den 24 augusti 1742, varefter hela Finland ockuperades. Svenska försök att befria Finland under 1743 misslyckades och när även egentliga Sveriges kuster hotades av ryska flottans härjningar kastade den svenska regeringen in handduken och slöt preliminärfred den 16 juni. En landremsa längs gränsen till Ryssland avträddes sedan i den slutgiltiga (och milda) freden den 7 augusti.

Det märkvärdiga med hattarnas ryska krig är inte att det misslyckades utan hur verklighetsfrämmande de svenska krigsplanerna var. Hattarna hade tagit makten i Sverige i slutet av 1738 med det uttalande målet att starta ett revanschkrig mot Ryssland. Och redan under 1739 överfördes först två värvade regementen och sedan 6 000 man indelta soldater till Finland, vilket utökade arméns styrka där till 18 000 man. Flera ledande män hade uppfattningen att enbart hotet om krig skulle räcka för att få ryssarna att avträda Viborg. Allra värst var nog riksrådet Carl Sparre som i juli 1739 (medan ryssarnas krig mot turkarna fortfarande pågick) ansåg att vapenskramlet från 10 000 man skulle räcka för att ryssarna utan strid skulle avträda Viborg och Ingermanland med S:t Petersburg (Tengberg del 1 sid 52-53). En uppfattning han hade trots att han var en gammal veteran från stora nordiska kriget (tillfångatagen vid Poltava).

Den ursprungliga krigsplanen gick ut på att sluta en allians med Osmanska riket som sedan 1735 var i krig med Ryssland. Men detta land slöt fred i september 1739 så Sverige fick söka efter andra potentiella bundsförvanter, närmare bestämt Danmark och Preussen. Det senare landet lockades med Kurland vars hertig tillhörde den ryska tsarfamiljen och för tillfället var den som i praktiken styrde Ryssland. Danmark lockades med Livland som de skulle kunna byta mot Holstein. Av dessa två var det endast Danmark som visade ett genuint intresse för kriget, hotad som de var av hertigen av Holstein-Gottorps anspråk på Slesvig och hans släktförbindelser med den ryska tsarfamiljen. Danmark var dock mer intresserad av att få Bohuslän än Livland (vilket Sverige inte kunde gå med på) och hade även andra betänkligheter så de avböjde till slut. Trots att hattarna inte lyckades rekrytera någon bundsförvant valde de emellertid att ändå starta kriget, övertygade som de var om Sveriges styrka och Rysslands svaghet.

Den svenska armén var dock inte i något bra skick. Även om Sverige som land hade återhämtat sig snabbt efter stora nordiska kriget så var statsfinanserna i ett kroniskt dåligt skick under hela frihetstiden. Under det förra kriget hade staten gått på knäna och efterlämnat stora skulder. De åtgärder som Karl XII hade gjort för att utöka statens intäkter rullades dock tillbaka av den nya regimen som ansåg dem vara utslag av det förhatliga enväldet. Under hela frihetstiden skulle därför de ordinarie statsintäkterna bestämmas av 1696 års statsbudget. Problemet med detta var dock att hälften av 1696 års budget kom från östersjöprovinserna så under frihetstiden var statsförvaltningen ständigt underfinansierad och riksdagarna var tvungna att bevilja tillfälliga skatter för att nödtorftigt fylla igen hål. Den politiska viljan att öka skattebasen och sanera statsfinanserna var mycket svag och underlättades inte heller av att budgeten var en statshemlighet som inte ens de vanliga riksdagsledamöterna hade insyn i. I likhet med förmyndarregeringen 1660-1672 föredrog frihetstidens politiker att lösa budgetproblemet med nedskärningar och utländska subsidier.

Nedskärningar drabbade inte bara underhållet av utrustning och befästningar samt övningar, utan även manskapsstyrkan vid de indelta regementen. Genom att rotebönder betalade vakansavgifter istället för att ställa upp med en soldat kunde man spara pengar och vissa regementen hade under hattarnas ryska krig uppemot 13,5 % vakanser. Den svenska armén var därmed i ett sämre skick 1741 än vad den hade varit 1721 samtidigt som ryssarna hade blivit bättre. Men på något sätt trodde hattarna ändå på att de skulle kunna vinna ett revanschkrig utan bundsförvanter och utan att först rusta upp armén. Och de kunde inte hävda okunskap som ursäkt eftersom artillerigeneralen Carl Cronstedt (vars kanoner segrade i Gadebusch och som var den som först tilldelades överbefälet i Finland) gav noggranna och ärliga rapporter om det usla tillståndet i armén. Cronstedt visste vad som var på väg att hända och han var klok nog att 1740 ansöka om byte av tjänst från ett riksråd som var mer än villigt att godkänna hans ansökan.

Faktum var att Sverige hade stora problem med att överhuvudtaget försörja den förstärkta armén i Finland, och kunde än mindre täcka kostnaden för att starta krig. Den svenska regeringen hade därför det delikata problemet med att försöka få Frankrike att snarast ge omfattande subsidier så att armén skulle kunna försörjas utan att avslöja hur dåligt tillståndet var eftersom fransmännen då inte skulle ge några subsidier överhuvudtaget. Fast i och med att österrikiska tronföljdskriget bröt ut blev det viktigt för Frankrike att Ryssland skulle uppehållas av ett krig mot Sverige så de gick med på subsidierna.

När riksdagen till slut beslöt att förklara krig var de ”visa” nog att ge instruktioner för fredsförhandlingar för tre olika utfall av kriget (Tengberg del 1 sid 193):

  1. Begärde Ryssland fred, skulle Sverige inte gå med på vapenstillestånd förrän ”hela Carelen, Kexholm, Wiborg, Petersburg, Nöteborg, Cronstadt och Cronslott med hela Newaströmmen” överlämnats. För att sluta fred skulle Sverige (och Danmark ifall de hade anslutit sig) erhålla ”hela Liffland, Estland, Carelen och Ingermanland samt de öjar som Sverige tillförene innehaft. Thessutom hela Ladogasjön; therutur efter Sueri strömmen åt Onega sjön och efter bemälte sjös östra kant norr ut ända till Hvita hafvet”.
  2. Ifall Sverige drabbades av motgångar eller ”grannars uppväxande afund”, skulle kraven för vapenstillestånd vara desamma, men för fred skulle endast ”de större öjarne Dagö och Ösel samt alla de mindre deromkring och uti Finska viken belägna öjar återbekomma hela Estland och Ingermanland med Carelen och Kexholms län samt alla derinnom belägna städer och fästningar med mera, alldeles efter Estlands och Ingermanlands gräns samt vidare öfver Ladoga sjön åt Lappmarken efter den gräns, som var före år 1700”.
  3. Ifall ”emot all förmodan” inget land stödde Sverige eller rent av att något land angrep Sverige, eller om den svenska armén led ett ”ansenligt nederlag eller försättas uti så stor nöd och besvärligheter” att riksrådet inte kunde lösa situationen så skulle riksdagen se inget annat råd än att låta det ovannämnda kraven för vapenstillestånd gälla som fredsvillkor tillsammans med kravet att Ryssland inte fick ha några örlogsskepp i Finska viken.

Sveriges optimism var helt häpnadsväckande. Även i riksdagens värsta scenario skulle Karelen och S:t Petersburg avträdas till Sverige! Trots att riket styrdes av veteraner från stora nordiska kriget kunde de tydligen inte föreställa sig att ett nytt Perevolotjna och en ny ockupation av Finland väntade. Kollektivt önsketänkande där man blundar för alla obehagliga sanningar kan orsaka enorm skada.

Det här inlägget postades i Allmän historia. Bokmärk permalänken.

2 svar på Hattarnas ryska krig

  1. Gustav Ramström skriver:

    Efter stora nordiska kriget återhämtade sig Sverige sig snabbt, gäller detta även Finland, som om jag förstått rätt drabbats ganska hårt av kriget, lika så undrar jag om du vet hur pass Estland, Livland, Ingermanland och Karelen återhämtade sig efter kriget. För Estland och Livland blev genomgående plundrat av ryska styrkor under Boris Sjeremetjev i omgångar under stora nordiska krigets inledningskede, 1701, 1702, 1703, 1704.

  2. Örjan Martinsson skriver:

    Jag har faktiskt ingen aning om hur ekonomin utvecklades i de områden som erövrades av Ryssland. Peter den store ansträngde sig dock för att vinna den balttyska adelns stöd genom att inte bara återställa utan rent av utöka deras privilegier. De gods som hade dragits in till kronan under Karl XI:s reduktion återbördades också till deras förra ägare. Staden Riga fick också en gynnsam behandling, men jag kan förmoda att bönderna inte blev lika lyckligt lottade.

    När det gäller Sveriges ekonomi har jag utgått ifrån Michael Roberts bok ”Sverige under frihetstiden” (1995) och han skriver på sidan 30 bara allmänt om hur ingen år 1721 kunde förutse ”det svenska folkets häpnadsväckande härdighet, den kraftfulla demografiska återhämtningen från krigets förluster, återgången till gamla goda tider och levnadsnivåer”. Han går däremot inte in på eventuella regionala skillnader och han var inte heller medveten om Lennart Andersson Palms forskning (”Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997”) som visar att Sveriges befolkning i motsats till tidigare uppfattningar faktiskt ökade något under stora nordiska kriget.

    Tyvärr omfattar Andersson Palms forskning bara egentliga Sverige och inte Finland. Men i befolkningstalen för de svenska länen syns inga regionala skillnader betingade av krigets härjningar. De län som utsattes för krigshandlingar var alla bland dem som ökade sin befolkningsmängd mellan 1699 och 1718.

    I karolinska förbundets årsbok 1919 finns en undersökning av tillståndet i Uppland under stora nordiska kriget av Per Hallerman. Han visar att landskapet klarade sig rätt väl under detta krig och att de verkliga förhållandena skiljer sig kraftigt från landshövdingens dystra rapporter. En annan verklighet rådde förstås i Finland som Christer Kujava skildrar i karolinska förbundets årsbok 2006. Men även i Finland fanns det stora regionala skillnader i och med att Österbotten av militärstrategiska skäl härjades svårt under ockupationen medan trakterna runt Åbo kom lindrigt undan och att härjningarna av södra Finlands kust var begränsade till själva erövringen och inte var något som pågick under ockupationen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *