Det turkiska kriget 1735-1739

Österrike kom undan det polska tronföljdskriget 1733-35 med nästan blotta förskräckelsen. Motgångarna i Italien hade kunnat skyllas på inkompetenta generalerna som ställdes inför krigsrätt medan en senil Eugen av Savojen hade lyckats hålla stånd tillräckligt länge för att ryska förstärkningar skulle komma och förmå fransmännen att sluta fred. Att den österrikiska armén var i ett uselt skick var ännu inte uppenbart för alla. Men det skulle snart bli fallet när priset för den ryska hjälpen var österrikiskt deltagande i ett krig mot det Osmanska riket.

För ryssarna var målet med kriget att göra sig av med en mycket besvärlig granne, nämligen krimtatarerna som var turkiska vasaller. Krim var den sista resten av det gamla Mongolväldet som hade dominerat Ryssland under medeltiden och så sent som 1571 hade krimtatarerna bränt ner Moskva. Sedan dess hade visserligen den militära maktbalansen skiftat starkt till ryssarnas fördel, men krimtatarernas plundringsekonomi respekterade varken gränser eller fredsavtal. Återkommande räder in på grannarnas territorium genomfördes och allt av värde tog de med tillbaka till Krimhalvön, inklusive människor som såldes på slavauktioner i det Osmanska riket. Som en följd av detta var den ukrainska stäppen som omgav Krim-halvön helt obebodd. Ryssarna hade under sekler flyttat fram gränsen för jordbruk på stäppen genom att bygga befästa försvarslinjer som skulle skydda bönderna från tatarernas räder. Fortfarande återstod dock ett brett bälte av ödemark mellan Krim och Ryssland och detta gjorde det väldigt svårt för ryssarna att komma åt Krim. Det normala för en 1700-talsarmé var ju att den huvudsakligen försörjdes lokalt, men detta var inte möjligt under ett fälttåg över en obebodd stäpp utan det krävde att alla förnödenheter, såväl proviant som vatten, transporterades dit från basområdet. Vilket var en oerhört svår uppgift för alla arméer och inte minst för ryssarna som inte kunde räkna logistik som sin starkaste gren.

I samband med stora turkiska kriget 1683-1699 hade ryssarna gjort två misslyckade fälttåg mot Krim 1687 och 1689. De höga förlusterna som den bristande logistiken medförde gjorde att ryssarna i fortsättningen riktade in sig på ett lättare mål, den turkiska fästningen Azov vid Dons mynning. Mot den kunde man använda flodsystemet för att transportera förnödenheter och på deras andra försök intogs Azov 1696. Med denna fästning hade man nu en stark militär stödjepunkt i närheten av Krim och Peter den store lät även bygga en flotta i Azovska sjön som gjorde Krim mer sårbart. År 1700 slöts dock vapenstillestånd med turkarna och Peter den store riktade sin militära kraft mot Sverige istället. Karl XII:s exil i Osmanska riket 1709-1714 resulterade emellertid i ett nytt rysk-turkiskt krig i vilket den ryska armén blev omringad vid Prut år 1711. I den följande freden tvingades Peter den store att lämna tillbaka Azov och var därmed tillbaka på ruta ett.

Efter det stora nordiska kriget genomförde Peter den store fälttåg mot Persien där han utnyttjade detta lands svaghetstillstånd till att erövra den västra och södra kusten av Kaspiska havet 1722-23. Denna inblandning skedde i konkurrens med turkarna och deras vasaller krimtatarerna som försökte störa ryssarnas expansion i Kaukasus. Hos ryssarna mognade insikten sakteligen att Rysslands sydvästra flank måste säkras genom att undanröja Krimtatarerna. Men den uppgiften var inte enkel och krävde därför att alla andra fronter blev tryggade. Den mycket kostsamma ockupationen av persiskt territorium avvecklades i två omgångar 1732 och 1735 varmed fred uppnåddes med Persien. Det polska tronföljdskriget resulterade i att Polen fick en ryskvänlig kung och 1735 slöts en defensivallians med Arvid Horns Sverige. Tillsammans med sin bundsförvant Österrike (som anslöt 1737) kunde ryssarna därför påbörja kriget utan oro för yttre inblandning.

Problemet med att förse armén med livsnödvändiga förnödenheter över stäppen var dock som vanligt stort och på grund av detta led ryssarna skyhöga förluster under kriget (100 000 man). Det första fälttåget mot Krim år 1736 tvingades de till exempel att avbryta trots viss militär framgång eftersom de endast hade medfört proviant för två månader och tatarerna tillämpade den brända jordens taktik även på själva Krim. Visserligen lyckades en annan fältarmé samma år inta Azov, men sammanlagt hade 30 000 man dött av umbäranden i de båda fälttågen (vilket var en tredjedel av deras styrka och endast 2 000 av dem hade dött av strider). Nästa år gjordes ett nytt avbrutet försök att erövra Krim samtidigt som det turkiska fästet Otjakov föll till ryssarna (som dock tvingades överge det 1738 på grund av epidemier). Ytterligare ett avbrutet fälttåg på Krim skulle genomföras tillsammans med fälttåg i Rumänien och trots de höga förlusterna hade ryssarna ändå haft begränsade framgångar i kriget och kunde de bibehålla trycket så skulle erövringen av Krim kanske ha kunnat lyckas.

För österrikarna som inträdde i kriget 1737 gick det däremot sämre. Österrike ville egentligen inte kriga mot turkarna men de var som sagt förpliktade att stödja ryssarna genom avtal. Dessutom fanns det en rädsla för att Ryssland skulle erövra Balkanhalvön om kriget blev framgångsrikt. Efter två framgångsrika krig mot turkarna 1683-1699 och 1716-1718 som Österrike hade tvingats avsluta i förtid på grund av krig i Västeuropa, hade österrikarna ingen hög uppfattning om turkarnas militära förmåga. De österrikiska krigsmålen var därför att erövra tillräckligt mycket turkiskt territorium för att kunna blockera rysk expansion på Balkanhalvön. Nu fanns det dock ingen motsvarighet till Eugen av Savojen som ledde armén utan hans efterträdare var av det mer sävliga slaget. Österrikiska arméer invaderade Bosnien och södra Serbien, men i Bosnien slogs de snabbt tillbaka och i Serbien blev de länge stillastående innan de återvände norrut.

Initiativet gick över till turkarna som 1738 förhärjade Banatet och senare lade Belgrad under belägring. En utrensning av den österrikiska militärledningen som hade misskött sig ledde inte till någon förbättring. De nya befälhavarna uppträdde lika tafatt som de gamla och kunde inte heller fördriva turkarna. Brister i logistiken vållade också stora problem för Österrike och resulterade i att trupperna decimerades av sjukdomar. En känsla av panik började därför infinna sig i Wien över att de hade tappat kontrollen över kriget. Österrike valde att sluta en separatfred i september 1739 och den blev onödigt hård eftersom Österrikes diplomater följde instruktioner som var baserade på en alltför negativ bedömning av läget. Trots att Belgrad fortfarande kontrollerades av Österrike avträddes det till turkarna tillsammans med resten av Serbien, norra Bosnien och västra Valakiet. De förlorade områdena var glesbefolkade och inte ekonomiskt värdefulla, men Belgrad var en mycket viktig fästning och förlusten av detta lås vid Donau var ett svårt avbräck.

För Ryssland var den österrikiska separatfreden givetvis ovälkomna nyheter och den förvärrades av händelser i Sverige. Arvid Horn hade störtats i december 1738 och ersatts av de ryssfientliga hattarna. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Malcolm Sinclair i Schlesien på väg hem från Turkiet. Mördarna var ryska agenter som var ute efter hans dokument och illdådet väckte stor upprördhet i Sverige som svarade med att skeppa över 6 000 soldater till Finland. Inför risken att ensamt utkämpa ett krig på två fronter valde ryssarna att sluta fred med det Osmanska riket tio dagar efter österrikarna. Deras enda landförvärv var Azov, med villkoren att fästningen skulle raseras och att de inte ha någon flotta i Azovska sjön. Det var en väldigt liten ersättning för de höga kostnader som kriget hade orsakat Ryssland.

Varken Ryssland eller Österrike hade imponerat i kriget mot turkarna och detta skulle uppmuntra andra stater som önskade expandera på deras bekostnad. De skulle dessutom få tillfälle till detta mycket tidigare än någon hade trott eftersom kejsar Karl VI dog 1740 endast 55 år gammal.

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.