Polska tronföljdskriget

Belägringen av Danzig 1734

Polska tronföljdskriget som utkämpades 1733-35 är ett av de mindre kända krigen, men kan betraktas som en epilog till både spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Med undantag för Storbritannien, Nederländerna och Sverige som höll sig undan detta krig var det i princip samma alliansförhållanden som gällde och flera kända ansikten återkom.

Kriget bröt ut som en följd av att Karl XII:s gamle fiende August den starke dog 1733. Sonen med samma namn gjorde då anspråk på att efterträda honom, men det sachsiska styret hade inte varit särskilt populärt i Polen så en majoritet av polackerna valde istället att välja Stanislaw Leszczynski som kung för andra gången. Polackerna blev dock varse att under 1700-talet var det inte längre de som bestämde vem som skulle bli deras kung. Stanislaws ställning som svärfar till den franske kungen och gammal bundsförvant till Karl XII gjorde honom oacceptabel för Österrike och Ryssland som med vapenmakt fördrev Stanislaw från Polen och insatte August III som kung istället.

Frankrike svarade med att förklara krig och tillsammans med Spanien och Savojen attackerade de Österrikes besittningar i Italien. Offensiven leddes av den över åttio år gamle marskalk Villars som hade varit Ludvig XIV:s skickligaste fältherre under spanska tronföljdskriget med segern vid Denain 1712 som främsta merit (och som var den egentlige segerherren i slaget vid Malplaquet 1709 trots att det slaget formellt sett var ett franskt nederlag). Kraftigt underlägsna så kollapsade det österrikiska försvaret i Italien.

Längs vid Rhen där den gamle veteranen Eugen av Savojen ledde de kejserliga trupperna var läget mer stabilt. Men bristen på pengar gjorde det svårt för Österrike att hålla stånd mot det franska trycket. Österrikiska förhoppningar om att Storbritannien och Holland skulle hjälpa till som de hade gjort i tidigare krig blev inte infriade. Frankrike hade klokt nog avstått från att angripa Österrikiska Nederländerna för att inte oroa sjömakterna som därmed undvek att infria sina avtalsförpliktelser gentemot Österrike genom att hävda att dessa inte gällde eftersom det var Österrike som hade startat kriget. I det läget var Österikes enda återstående hopp Ryssland. Men ryssarna var nöjda med att ha förhindrat Stanislaw från att bli polsk kung och var nu mer intresserad av ett krig mot Osmanska riket. Enligt avtal skulle Ryssland bistå med 30 000 man till Österrikes försvar men ryssarna lyckades pruta ned det till bara 13 000 man och villkora det med krav på österrikiskt deltagande i det kommande kriget mot Osmanska riket.

Eugen av Savojen som numera var både fysiskt och mentalt skröplig ansåg det vara utsiktlöst att fortsätta kriget. Lyckligtvis var den lilla hjälpkår som ryssarna skickade trots allt tillräckligt stor för att oroa fransmännen som därför ansåg att det var bäst att avsluta kriget medan man stod på topp. En preliminär fred slöts 1735 som sedan bekräftades 1738 då det formella fredsavtalet slöts. Enligt detta skulle August III förbli kung över Polen och Stanislaw Leszczynski fick som kompensation hertigdömet Lothringen. Österrike förlorade södra Italien som blev ett självständigt kungadöme styrt av en sidogren av det spanska kungahuset och Savojen fick en remsa av hertigdömet Milano. Endast Österrikiska Nederländerna och Milano-Mantua återstod därmed av de landvinningar som Österrike gjorde under spanska tronföljdskriget

Det polska tronföljdskriget hade kunnat bli ett bra tillfälle för ett revanschkrig från svensk sida och Sverige hade även blivit uppvaktad av Frankrike om ett deltagande. Arvid Horn som var den starke mannen i Sverige höll dock landet utanför kriget till riksdagsoppositionens stora irritation. 1738 störtades dock Arvid Horn och hattpartiet tog makten i Sverige. Några år senare fick de också sitt efterlängtade revanschkrig som slutade i ett fiasko. Den svenska arméns var nämligen i ett uselt tillstånd och inte förmöget att upprepa bravaderna i det stora nordiska kriget. Som gammal veteran från det kriget och Sveriges starke man under två decennier så var Arvid Horn troligen väl medveten om (och ansvarig för) det dåliga tillståndet, vilket bör förklara hans ovilja till att ställa upp för Stanislaw. Istället skickade han pliktskyldigt 330 man från Drottningens livregemente i Stralsund som rikskontingent från Sveriges tyska provinser till den kejserliga armén vid Rhen (danskarnas hjälpkår var dock betydligt större, 6 195 man).

Stanislaws comeback som polsk kung varade bara knappt två år och större delen av den tiden var hans ”rike” begränsat till den belägrade staden Danzig. Lothringen fick han dock styra över i nästan 30 år innan han dog 88 år gammal 1766. Stanislaw hade under sin exil mellan de två kungaperioderna överlevt flera sachsiska mordförsök. Men det var varken sachsare eller hög ålder som till slut dödade honom. Han gjorde nämligen misstaget att somna framför en öppen brasa varpå gnistor antände hans kläder och orsakade så svåra brännskador att han dog ett par dagar senare.

Stanislaw Leszczynski 1677-1766 (blev tydligen med tiden tämligen fet)

This entry was posted in Allmän historia. Bookmark the permalink.

9 Responses to Polska tronföljdskriget

  1. Gustav says:

    Gällande svenska arméns eländiga tillstånd på 1700-talets mitt, berodde det enbart på Arvid Horn? Torde inte den usla ekonomiska situationen i Sverige lika så bristen på manskap bidragit till den svenska arméns usla tillstånd, kanske gjort det rent omöjligt att upprätthålla en så bra tränad och stor armé som vid krigsutbrottet 1700?

  2. Örjan Martinsson says:

    Indelningsverket belastade inte statskassan så eventuella dåliga statsfinanser borde inte ha påverkat armén i någon större utsträckning. Och befolkningen hade inte minskat. Tvärtom hade den ökat något under det stora nordiska kriget för att sedan fortsätta öka så att befolkningen var 31 % större 1751 än den var 1699. Antalet indelta soldater var däremot oförändrat vilket innebar att bördan på rotebönder och rusthållare hade mildrats. Tillsammans med en helt logisk ekonomisk återhämtning efter ett långt krig bör det inte ha varit något större problem att upprätthålla kvaliteten på armén ifall den politiska viljan fanns.

    Problemet var snarare en brist på sådan vilja kombinerad med omfattande korruption. Redan under 1710-talet hade Arvid Horn motsatt sig åtgärder för att stärka försvaret med hänvisning till det trängda ekonomiska läget. Till exempel motarbetade han överskeppningen av en armé till Tyskland genom att säga att det inte fanns tillräckligt med pengar för att finansiera det. Men när Karl XII då gav uppdraget till Magnus Stenbock istället visade det sig att det som var omöjligt i själva verket var möjligt. Efter slaget vid Poltava hade Karl XII beviljat en tillfällig sänkning av kraven på de hästar som rusthållarna skulle leverera, men Arvid Horn lät den bli permanent med hänvisning till det dåliga ekonomiska läget i landet. Fast när Karl XII kom tillbaka visade det sig återigen att det Arvid Horn sa var omöjligt i själva verket var möjligt. De undermåliga hästarna kasserades vid mönstringarna och rusthållarna tvingades ordna ordentliga hästar istället. Karl XII såg personligen till att hästarna såldes omedelbart efter mönstringen så att rusthållarna inte kunde återkomma med samma häst och ursäkta sig med att de inte hade funnit någon bättre häst (vilket de hade kunnat göra åren innan och sedan fortsätta med efter Karl XII:s död). På samma sätt fullbordades rekryteringen av värvade regementen och männingsregementen som Arvid Horn & Co hade underlåtit att genomdriva med hänvisning till dålig ekonomi.

    Sanningen är snarare den att Arvid Horn visade betydligt större hänsyn till skattebetalarna än till statsmaktens behov och detta var ett genomgående drag i mösspartiets politik. Mösspartiet var under hela frihetstiden konsekvent i sin linje att minska statens utgifter.

    Men inte nog med att mössorna var ovilliga att lägga ut pengar till offentliga utgifter, de pengar som faktiskt spenderades försvann till stor del i andras fickor som en följd av den omfattande korruption som båda partierna praktiserade. Till exempel hade alla regementen blivit tilldelad ett faktori som de var tvungna att beställa sina uniformer ifrån. Men dessa faktorier hade inte fått uppdragen på grund av hög kvalitet eller låga priser utan det var resultatet av politiska kontakter och mutor. När de väl hade fått uppdraget kunde de sedan leverera undermåliga uniformer i visshet om att regementena inte hade något val än att beställa från dem. Det gick så långt att regementen hellre betalade stora summor för att reparera de gamla uniformerna än att köpa nya som de visste skulle vara av dålig kvalitet. Men korruptionen slutade inte där. Även överstar och kaptener stoppade pengar avsedda för ny utrustning i sina egna fickor. Något som de kunde göra obehindrat tack vare goda politiska kontakter med en ledning som var ointresserad av att bekämpa korruption bland sina egna.

    Det var helt klart vanstyre som ledde arméns förfall under frihetstiden även om män som Arvid Horn försökte dölja det genom att dra snyfthistorier om att ekonomin inte tillät högre utgifter.

  3. Gustav says:

    Ytterst intressant! Hur länge varade (om den nu varade) den dåliga ekonomiska situationen och manskapsbristen i Sverige efter Stora Nordiska Kriget? Och fanns det tillfälle att återupprätta en stormakt på nytt ifall den politiska viljan funnits? Jag menar, enligt dig fanns ekonomi och manskap till det och förlusten av de tyska provinserna var gjorde ju inte mycket då du själv sagt att de var en ekonomisk börda vill jag minnas, Baltikum var lika så en “acceptable loss” då området grundligt plundrats och pesthärjats länge. Så hade inte en stormakt teoretiskt sätt kunnat återskapats om den politiska viljan fanns?

  4. Örjan Martinsson says:

    Någon manskapsbrist existerade inte under stora nordiska kriget utan det är en gammal myt som motbevisades när man undersökte rullorna för den armé som invaderade Norge 1718. Det var inte en armé av gamla gubbar och pojkar utan den hade ett helt normalt åldersintervall bland manskapet. Problemet var snarare bristen på pengar till att rekrytera frivilliga soldater vilket förde med sig att Karl XII genomdrev reformer som var på väg att införa något som liknade ett värnpliktsförsvar.

    Vad gäller ekonomiska förhållanden så är jag inte lika insatt. Men även där pekar väl det mesta på att gamla tiders svarta skildringar är felaktiga. De områden som inte hade blivit direkt berörda av kriget hade kommit lindrigt undan och behövde egentligen inte någon återhämtningsfas. Jag har för mig att jag läst en studie om Uppland någonstans där slutsatsen är att landskapet hade klarat sig rätt bra under kriget (skärgårdshärjningarna till trots) och att det var egentligen bara pesten 1711 som hade varit ett hårt slag. Och om man bortser från det svårt härjade Österbotten så hade även Finland klarat sig relativt hyfsat under den ryska ockupationen.

    Det borde därmed ha varit fullt möjligt att upprätthålla en armé med samma slagkraft som den som fanns 1699. Om detta räckte till att hävda en stormaktställning är dock mer tveksamt. Under 1700-talet växte arméerna i storlek och det som var en stor armé 1699 var en medelstor armé 1740 för att sedan bli ännu mindre. De andra länderna blev helt enkelt bättre på att utnyttja sina resurser effektivt och det eliminerade den fördel som Sverige hade åtnjutit under stormaktstiden.

    Men med rätt koalitionspartner så borde dock Sverige ha kunnat återta förlorade territorier. Spanien lyckades ju i praktiken få tillbaka det mesta av sina italienska besittningar i det polska tronföljdskriget och hade gjort ett gott försök redan 1718 då de saknade bundsförvanter.

  5. Bengt Nilsson says:

    Ett problem var möjligen att det inte fanns så många länder i Europa som hade intresse av att återupprätta den svenska stormakten. Skulle Sverige ändå försöka återerövra det som hade förlorats var det framför allt ifrån Ryssland (som ju hade ojämförligt större befolkningsresurser än vad Sverige hade), Preussen eller Hannover-Storbritannien. Vilka allierade skulle vara då bli aktuella? Ottomanska riket (som låg långt borta, vilket försvårade samordningen), Polen (som var mycket försvagat) och kanske Frankrike (som ju dock inte hade något att sätta emot den brittiska flottan).

  6. Örjan Martinsson says:

    Att återupprätta hela det svenska stormaktsväldet var väl kanske för mycket att hoppas på, men en för Sverige förmånlig revidering av gränserna borde ha varit fullt möjligt. Den naturliga bundsförvanten för detta ändamål skulle då ha varit Frankrike som hade behov av att förhindra Ryssland från att hjälpa Österrike. Och i just det polska tronföljdskriget var den brittiska flottan inget problem då den var neutral.

    Ur fransk synvinkel bör ett svenskt deltagande ha varit mycket värdefullt eftersom i både det polska och det österrikiska tronföljdskriget slöt Frankrike milda freder med sina fiender så fort ryska trupper anlände till Rhen. I det polska tronföljdskriget dröjde detta bara två år medan det österrikiska tronföljdskriget varade i åtta år tack vara att hattarnas ryska krig och den följande politiska turbulensen i Sverige hade hållit kvar ryssarna i Östersjöområdet.

    Frankrike vann båda dessa tronföljdskrig men fick väldigt lite i utbyte för sina segrar. Detta hade varit ett medvetet val från fransk sida eftersom de bedömde risken för stor att franska territoriella anspråk skulle resultera i bildandet av stora antifranska koalitioner som på Ludvig XIV:s tid. Deras strategi var därför att försvaga Österrike genom att gynna sina bundsförvanter snarare än sig själva.

    Ett kontrafaktiskt scenario för det polska tronföljdskriget skulle därför kunna vara att Sverige gick med i detta krig redan från början med en armé som höll samma kvalitet som 1699 och dessutom hade gjort ordentliga förberedelser för ett sådant revanschkrig. Med ett svenskt deltagande skulle fransmännen inte vara lika snabba med att sluta fred och dessutom våga satsa mer på den polska krigsskådeplatsen. Det vill säga skicka mer än de cirka 2000 fransmän som deltog i försvaret av Danzig. En fransk-svensk flotta skulle dessutom kunna understödja en svensk framryckning i Karelen eller rent av en landstigning i Baltikum. Helt klart skulle ryssarna behöva dra tillbaka trupper från Polen för att försvara sig mot en svensk attack.

    Utan ryskt stöd skulle troligen fransmännen lyckas göra ett genombrott vid Rhenfronten. Detta skulle troligen uppmuntra Wittelsbacharna att ansluta sig till den franska koalitionen och därmed vara dödsstöten för Österrikes deltagande i kriget. Visserligen skulle en sådan kollaps kunna resultera i en intervention från sjömakterna, men detta skedde ju i det österrikiska tronföljdskriget och slutade med ett rejält bakslag för sjömakterna. Österrikiska Nederländerna ockuperades av fransmännen som följde upp med en invasion av Holland som avslöjade att detta land inte längre var en stormakt. Då var det ryssarna som räddade situationen men ifall Sverige kunde sköta sin uppgift bättre än under hattarnas krig så skulle de vara förhindrade från att göra så. Ensam kvar i kriget skulle det då bli svårt för Ryssland att undvika landavträdelser till Frankrikes nordliga bundsförvant.

  7. Bengt Nilsson says:

    Fast Ryssland var ett oerhört mycket mer folkrikt land än vad Sverige var och hade en helt annan militär kapacitet. Även om Sverige under de gynnsammaste av omständigheter måhända hade kunnat ta tillbaka någon mindre del så hade det med största sannolikhet bara varit tillfälligt – ett land med ett par miljoner invånare kan inte i längden hålla stånd mot ett som har 15-20 miljoner.

  8. Örjan Martinsson says:

    Nja, det är ju ingen naturlag som säger att en svagare granne oundvikligen skulle sväljas av den starkare nationen. Ett Sverige med en armé i gott skick skulle kunna erbjuda tillräckligt starkt motstånd för att Ryssland inte skulle tycka att det var mödan värt att gå i krig för att flytta fram gränsstolparna. Gustav III lyckades ju hålla ställningarna utan bundsförvanter och med myterister i armén samt danskar i ryggen (viss hjälp av turkarna dock). Och hade Gustav IV Adolf haft bättre befälhavare i Finland, eller ännu bättre varit klok och slutit fred med Napoleon när Ryssland bytte sida, så skulle han inte ha förlorat den östra rikshalvan.

    Ur rysk synvinkel var de viktigaste målen på den svenska fronten att ha en hamn vid Östersjön och skydda huvudstaden. Fick de behålla hamnen efter ett kontrafaktiskt polsk tronföljdskrig och därefter flytta tillbaka huvudstaden till Moskva (vilket det fanns en opinion som önskade) så borde lusten för ett revanschkrig mot Sverige inte vara alltför stort. Trots allt skulle man då fortfarande ligga på plus jämfört med 1700. Det fanns istället andra svaga grannländer med stora landområden befolkade av ortodoxa trosfränder som ryssarna hellre riktade sina aktiviteter mot under frihetstiden & gustaviansk tid. Och Konstantinopel var ju en betydligt mer eftertraktad trofé än Åbo.

  9. Bengt Nilsson says:

    Inte sväljas kanske, men i det långa loppet få svårt att hävda sig. Jag kan inte se varför ett Ryssland med kanske tio gånger så stor befolkning skulle tvingas vika sig för Sverige. Vad hade Sverige som Ryssland inte hade (eller kunde skaffa sig)?

Comments are closed.