Sveriges bidrag till det grekiska kulturarvet
I den här bloggen har jag tidigare skrivit inlägg om den hjälpkår som Sverige skickade till Nederländerna under pfalziska tronföljdskriget samt de regementen som härstammade från dem (Sparres och Oxenstiernas). Men det svenska inslaget i utländska arméer var större än så och det fanns flera andra regementen som hade en svensk som chef. Under fredsperioder har det väl alltid funnits äventyrslystna svenskar som sökt sig till främmande arméer för att skaffa sig krigserfarenhet. Dock verkar det som om det under Karl XI:s regeringstid även fanns inrikespolitiska orsaker till varför svenskar sökte lyckan utomlands. Reduktionen hade riktat ett hårt slag mot adelns ekonomi och utländsk militärtjänst var mer lönsam än den svenska.
Det äldsta ”svenskregemente” som jag känner till bildades dock innan reduktionen (och nu räknar jag inte trettioåriga kriget då Bernhard av Weimar överförde sin fältarmé från svensk till fransk tjänst). 1668 gick nämligen översten för Livregementet till häst, Otto Wilhelm Königsmarck i fransk tjänst. Han fick befälet över ett värvat regemente och deltog bland annat i slaget vid Seneffe 1674. Innan dess hade han även varit major i den sachsiska armén och han behöll sitt chefskap över Livregementet ända fram till 1672. Förutom att ha befattningar i både svenska och utländska arméer samtidigt så kombinerade han även sin utlandstjänst med att vara svensk ambassadör i dessa länder. Under skånska kriget återvände han dock till Sverige och ledde då ett mycket skickligt försvar av Pommern. Han vann bland annat en lysande seger över en dansk-brandenburgsk armé på Rügen 1678. Under kriget gjorde han stora utlägg från egen ficka för att stärka försvaret men detta fick han inte tillbaka efter krigsslutet och missnöjd med detta gick han 1685 i kejserlig tjänst för att strida mot turkarna. Kort efter blev han dock erbjuden att leda Venedigs armé mot samma fiende och började därmed 1686 att tjänstgöra i sin femte och sista armé tills han dog av pesten 1688. Under de åren skulle han emellertid bli berömd för en händelse som han djupt ångrade. Bilden ovan föreställer nämligen det 2 500 år gamla Parthenon i Athen som var intakt fram till 26 september 1687 då en venetiansk kanonkula antände kruttunnorna som turkarna förvarade där. Fast i ärlighetens namn bör man dock säga att befälhavaren för Venedigs flotta, Francesco Morosini, var mest skyldig till händelsen och han visade ingen ånger alls.
Vad som hände med Otto Wilhelms Königsmarcks franska regemente vet jag inte. Men 1683 bildades ett annat franskt Königsmarckregemente som leddes av hans brorson Carl Johan (senare känt som ”La Marck”). Kronoskaf uppger visserligen att regementet grundades redan 1680, men det är ett årtal som är svårt att kombinera med kronologiska uppgifter i Svenskt biografiskt lexikon som jag har hämtat det mesta av det här inläggets fakta ifrån. En fänrik vid namn Erik Sparre ska i alla fall ha börjat sin tjänstgöring där 1683 och det var samme man som 1694 blev överste för det blivande Royal Suedois. Det verkar rimligt att tro att det var svenskanknytningen som gjorde att Erik Sparre inledde sin franska bana i detta regemente som till skillnad från Royal Suedois (före 1760) hade blågula uniformer.
Carl Johan skulle dock lika lite som sin farbror Otto Wilhelm begränsa sig till en armé eller ens tre. Königsmarckarna var nämligen en riktig legoknektfamilj. Otto Wilhelm var son till Hans Christoffer Königsmarck som ursprungligen kom från Brandenburg och var i kejserlig tjänst innan han 1630 trädde i svensk tjänst och blev en framgångsrik fältherre samt generalguvernör över Bremen. Hans äldste son Conrad Christoffer hann bli svensk generalmajor innan han 1671 trädde i holländsk tjänst och stupade 1673 när han bekämpade de fransmän som hans lillebror stred för. Conrads söner skulle sedan fortsätta med familjens legoknektstradition.
Carl Johan (1659-1686) var i maltesisk tjänst 1677-78 och senare i engelsk tjänst under vilken han kom att strida i deras marockanska koloni Tanger. Efter att ha varit anklagad för mord i London 1682 begav han sig till Frankrike där han blev överste för det ovan nämnda infanteriregementet. Efter strider i Belgien och Katalonien trädde han 1686 i venetiansk tjänst hos sin farbror i Grekland, där han dock insjuknade i feber och dog.
Den yngre brodern Philip Christoffer (1665-1694) blev inte heller långlivad men hann ändå med att få anställning i åtminstone fyra olika arméer. Han förde befäl över ett ”svenskt” regemente i bayersk tjänst som stred på kejsarens sida mot turkarna 1685-1687. Sedan var han gardesöverste i Hannover 1689 innan han återigen förde befäl över ett svenskt regemente i holländsk tjänst under pfalziska tronföljdskriget. 1694 fick han en tjänst som kavallerigeneral i den sachsiska armén men han hann aldrig tillträda den förrän han blev mördad av hannoverska hovmän som ogillade hans nattliga besök hos deras prinsessa.
De svenska regementena som Philip Christoffer förde befäl över bar Nils Bielkes namn. Bielke hade utmärkt sig i det skånska kriget och gick 1684 i bayersk tjänst som fältmarskalklöjtnant. Med sig hade han även ett kavalleri- och ett dragonregemente som han hade rekryterat i Sveriges tyska provinser. Dragonregementet blev snart upplöst och manskapet fördelades på andra regementen. Kavalleriregementet fortsatte dock att existera under Königsmarcks ledning medan Bielke utan framgång hoppades på att få större uppgifter i den kristna armén. 1687 återvände Bielke till Sverige och blev generalguvernör i Pommern. Hans kavalleriregemente blev nu det Pommerska kavalleriregementet som ägde bestånd till 1715.
För att återgå till Philip Christoffer Königsmarck så hade han en svåger vid namn Carl Gustaf Lewenhaupt. Denne hade tjänstgjort i Carl Johan Königsmarcks franska regemente 1683-89 och blev sedan överstelöjtnant i Hannover 1690 och tycks ha efterträtt svågern som gardesöverste . Både han och svågern lockades över till sachsisk tjänst tack vare Aurora Königsmarcks inflytande (hon var ju August den starkes älskarinna). Lewenhaupt blev inte mördad så han tillträdde tjänsten som generalmajor och chef över ett sachsiskt regemente 1695. Fem år senare utbröt emellertid stora nordiska kriget och Karl XII tolererade inte att svenskar tjänstgjorde i fiendernas arméer. Lewenhaupt ville dock inte lämna sin tjänst och trodde naivt att det skulle räcka med att han avhöll sig från att personligen delta i kriget mot sina landsmän. I Karl XII:s ögon blev han därmed en landsförrädare och 1703 dömdes han till att mista liv, ära och gods. Domen blev dock postum eftersom han avled en månad innan den avkunnades. Hans son var Charles Emil Lewenhaupt som gjordes till syndabock för hattarnas ryska krig och avrättades 1743. Lewenhaupts sachsiska regemente skulle för övrigt ingå i Thorns garnison 1703 och sedan delta i slaget vid Fraustadt.
Hittills har alla utlandsvenskar i det här inlägget en koppling till familjen Königsmarck, vars legoknektradition var så stark att Auroras son med August den starke kom att bli en fransk general som bekämpade sin halvbror August III:s polska tronanspråk. Den sista svensken har dock så vitt jag vet ingen relation till Königsmarckarna. Däremot har han en väldigt berömd lillebror.
Erik Gustaf Stenbock (1662-1722) blev först major i ett franskt kavalleriregemente innan han 1691 blev chef för ett holländskt kavalleriregemente. Detta var inte en del av den svenska hjälpkåren utan det ingick i den holländska ockupationsarmén i England. Så medan lillebror Magnus gjorde en hjälteinsats i slaget vid Fleurus 1692 levde han ett lugnt familjeliv som generallöjtnant i England innan han återvände till Sverige 1698. Hans holländska regemente fick sedan namnet Oostfriesland och var inblandad i alla slag i Flandern under spanska tronföljdskriget. Stenbock blev sedan överste för Upplands ståndsdragoner men lämnade den tjänsten 1701 och tycks därefter inte ha deltagit i stora nordiska kriget trots att han dog först 1722.