Danske Faner gennem Tiderne

Förra veckan berättade jag om att jag hade beställt boken “Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949) av H. Bruhn. Den har nu anlänt och blivit läst. Dessvärre innehåller den inte särskilt mycket information om danska fanor under stora nordiska kriget. Boken fokuserar mest på Dannebrogens historia. Visserligen innehåller den många detaljerade beskrivningar av fanor och standar men den gör inget försök att kartlägga fanhistoriken på regementsnivå.

För stora nordiska krigets vidkommande innehåller Höglunds bok mer information om danska fanor. Bruhn tecknar dock en bra översiktlig bild av utvecklingen under 1600-talet. Den påminner till stor del om de svenska fanornas utveckling fram till och med det skånska kriget. De danska fanorna hade visserligen redan på 1620-talet infört Dannebrogen i det övre inre hörnet som ett nationellt kännetecken. Men i övrigt följde danskarna ett internationellt mönster med olika allegoriska motiv och deviser på fanorna som skilde sig från kompani till kompani och som bara förenades av den gemensamma regementsfärgen.

Både Danmark och Sverige hade använt sig av provinssymboler till de nationella regementen men det dröjde till den andra halvan av 1600-talet innan detta skedde systematisk. Danmark var i detta avseende ett decennium före Sverige i utvecklingen när en förordning år 1664 fastställde utseendet på infanteriregementenas fanor:

  • Själland: röda fanor med Danmarks tre blå lejon och 9 röda hjärtan i gult fält som provinssymbol
  • Fyn: gröna fanor med Vendes gula lindorm i rött fält som provinssymbol.
  • Nordjylland: blå fanor med det gotiska vapnet som provinssymbol (ett blått lejon över 9 hjärtan i ett gult fält).
  • Sydjylland: gula fanor med samma symbol som Nordjylland.
  • Slesvig-Holstein: Dannebrogen täcker hela fanan utom det övre inre hörnet som ska ha Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fortfarande skulle varje kompani ha en egen devis på sin fana som bestämdes av kompanichefen och alla utom Slesvig-Holsteins regemente skulle ha Dannebrogen i det övre inre hörnet.

Från 1676 finns en beskrivning av inte bara infanterifanorna utan även kavalleristandaren. Infanteriregementena hade samma fanor som förordningen från 1664. Sydjylland benämns dock nu som 1:a nordjylländska regementet medan Nordjylland är det 2:a nordjylländska och Slesvig-Holstein är numera Sydjyllands och Holsteins regemente.

  • Hovfanan: Dannebrogen med Kristian V:s namnchiffer i det övre inre hörnet.
  • Själländska: röda standar med Danmarks vapen.
  • 1:a nordjylländska: gula standar med det gotiska vapnet.
  • 2:a nordjylländska: blå standar med det gotiska vapnet.
  • Fynska: gröna standar med det vendiska vapnet.
  • Sydjylländska (Slesvig-Holstein): Dannebrogenstandar med Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fast här stannade utvecklingen mot enhetlighet av. Till skillnad från den ordning och reda som kännetecknade Sverige där man noggrant följde förordningen från 1686 skulle det inte finnas någon större fasthet i hur de danska fanorna såg ut. Detta berodde dels på att danska regementen ofta var uthyrda till andra länder och då fick avvikande fanor. Men också i hög grad på grund av det danska enväldet som på ett ideologiskt plan var mer genomgripande i Danmark än i Sverige. Man ville därför helst betona arméns kungliga karaktär snarare än dess regionala identitet. Så kungliga symboler som namnchiffer och stora riksvapnet började alltmer att användas flitigt istället för provinssymboler. Särskilda provinsfärger på fandukarna hade också svårt att etableras och normen var bara den att fanorna skulle ha samma färg som uniformerna.

Följande bild visar dock danska fanor och standar som erövrades i slaget vid Lund då utseendet fortfarande följde mönstret från 1664 års förordning:

21 = Själlands ryttare, 22 = Själlands infanteriregemente, 23 = Fyns ryttare, 24 = Fyns infanteriregemente (livfana), 25 = Nordjyllands ryttare, 26 = Nordjyllands infanteriregemente

21 = Själländska kavalleriregementet , 22 = Själländska infanteriregementet, 23 = Fynska kavalleriregementet, 24 = Fynska infanteriregementet (livfana), 25 = 1:a Nordjylländska kavalleriregementet, 26 = 2:a Nordjylländska infanteriregementet

En annan sak som jag nämnde i förra veckans inlägg var klagomål på att danskarna och ryssarna har varit dåliga på att bevara de fanor som de erövrade från oss. Men tydligen har vi inte varit mycket bättre. Den som botaniserar i Statens trofésamling (tillgänglig i digitalt museum) finner väldigt ofta svårt blekta fanor som är i trasor. Detta är dock inte det skick som de hade när de erövrades av oss utan Bruhn berättar att det berodde på att vi ursprungligen hängde upp dessa troféer i kyrkor (främst Storkyrkan i Stockholm). Där fick de hänga i åratal så att inte bara färgerna blektes utan även det känsliga sidentyget förstördes av solljuset. Och inte blev det bättre när de togs in för att förvaras i Arméns rustkammare vilket en nytillträdd rustmästare konstaterade 1670:

“Fahnorne och Standarterne uthi een wrå i hoop kastade, och af Råtterne illa sönderskurne och förmurknade”

Även under 1800-talet då troféerna förvarades i Riddarholmskyrkan skall hanteringen ha varit undermålig och fanorna fått “multna” enligt krigsarkivets chef Petrelli som i slutet av detta sekel engagerade sig i konserveringen av gamla fanor.

Den enda ljusglimten i detta elände är att trofémålaren Olof Hoffman från och med 1685 gjorde avbildningar av de erövrade fanorna i Statens trofésamling. Så vill man se hur fanorna såg ut omkring år 1700 ska man strunta i de moderna fotografierna och istället studera Hoffmans målningar. Dessvärre är dessa inte tillgängliga på nätet så man är därför tvungen att bege sig till krigsarkivet.

This entry was posted in Fanor & standar, Litteratur. Bookmark the permalink.