Rysshärjningarna i Värmdö skeppslag 1719

Årsdagen för slaget vid Stäket närmar sig och jag har läst på om min hembygds historia, nämligen Axel Quists “En bok om Värmdö skeppslag”. Den boken innehåller mycket fakta och har naturligtvis ett avsnitt om rysshärjningarna 1719. I detta finns till exempel en lista över alla gårdar som brändes ned av ryssarna och deras uppskattade värde. Den vanliga visan man får höra om dessa härjningar är att de fullständigt ödelade hela skärgården. Men Quists förteckning ger en betydligt mer nyanserad bild av hur geografiskt begränsade de ryska härjningarna faktiskt var.

Jag har på kartan nedan markerat varje bränd gård med en röd prick och de gårdar som klarade sig undan har fått en grön prick. Dessvärre hann Axel Quist inte fullborda sitt verk innan han dog 1938. Detta innebär att bokens andra del som innehåller gårdshistoriker saknar information om gårdarna i Djurö församling (den östra och mest utsatta delen av Värmdö skeppslag) Så jag vet inte hur många gårdar som  fanns där utöver dem som brändes ned. Åtminstone en gård i den församlingen,  Överby som ligger på nordvästra Vindö, blev inte nedbränd men väl plundrad, vilket kan ses som ett fall av otur i turen då ägaren därmed inte blev berättigad till en period av skattefrihet som kompensation.

rysshärjningar2

Det geografiska mönstret är i alla fall mycket tydligt. Ryssarnas räckvidd nådde inte till de inre delarna av Värmdö och norra delen av Värmdö skyddades av örlogsflottan vid Vaxholm. De som utsattes av härjningarna var den östra delen och området runt Baggensfjärden. Det sistnämnda beror ju förstås på ryssarnas intresse för passagen vid Baggensstäket. Utöver själva slaget den 13 augusti så hade en 500 man stark rysk flottilj varit där och rekognoscerat området redan en månad innan och det var då som gårdarna brändes.

Enligt Axel Quist var Värmdö skeppslag den i särklass värst drabbade kustsocknen i Stockholms län. Allra värst drabbad var Runmarö där en större rysk styrka hade legat förlagd för att bevaka farleden söderut. På den ön var samtliga gårdar utplundrade och nedbrända. På andra ställen ska flera gårdar som klarade sig från nedbränning likväl ha utsatts för plundring, men någon förteckning över dessa finns inte.

För egen del kan jag konstatera att ifall jag hade levt för 300 år sedan och bott på samma plats som jag bor på nu så hade jag förmodligen sluppit påhälsning från ryssarna. Den gröna pricken ovanför texten “Gustavsberg” är Ösby gård som ligger mycket nära mitt hem.

Ryssarna skulle för övrigt komma tillbaka till Värmdö 1743-1744 som en del av den styrka som skulle avskräcka danskarna från att anfalla Sverige. Även då skedde det en hel del vandalisering, men det är en annan historia.

This entry was posted in Litteratur, Stora nordiska kriget. Bookmark the permalink.

4 Responses to Rysshärjningarna i Värmdö skeppslag 1719

  1. Bengt Nilsson says:

    Nu är jag inte helt påläst på de instruktioner som de ryska styrkorna hade, men kanske lade man mer vikt vid att förstöra städer, bruk, slott och herrgårdar än vad man gjorde vid att leta upp “vanliga” gårdar i skärgården. Tanken var väl att härjningarna skulle förmå svenskarna att återvända till förhandlingsbordet, d.v.s. slå mot sådant som verkligen gjorde intryck. Vilket det hela också gjorde, fast inte fullt så mycket som tsaren nog hade hoppats. Att läsa rådsprotokollen från juli-augusti 1719 är synnerligen intressant – periodvis var paniken inte långt borta och man lyssnade villigt till olika mer eller mindre halsbrytande förslag om hur ryssarna skulle stoppas.

  2. Örjan Martinsson says:

    Det kan mycket väl vara så. Men i just detta material kan man inte spåra något sådant mönster. I den värst drabbade delen av Värmdö skeppslag (nuvarande Djurö församling) fanns det så vitt jag vet inte några herrgårdar alls utan bara bondgårdar. Det fanns annars ganska många säterier i Värmdö eftersom läget nära huvudstaden var attraktivt för adelsmän.

    De nedbrända gårdarna i området runt Baggensfjärden utgjordes till hälften av säterier. Men särskilt målinriktade mot just säterierna framstår inte dessa attacker där. Lemshaga säteri i mitten av Farstalandet undgick att brännas medan frälsebonden i Mensätra i mitten av Boo församling fick se sin gård nedbränd. Troligen var det intresset för Baggensstäket som fick ryssarna att bege sig så långt inåt land i Boo medan Lemshaga skonades. Fast konstigt nog skonades även Gustavsvik gård i Boo som låg närmare stranden än Mensättra.

    Längst ned i södra Ingarö brändes Björnö gård ned. Det var ett frälsehemman som tillhörde Säby säteri och hade ryssarna bara bemödat sig att ro uppför den långsmala Säbyviken skulle även det rika säteriet ha fallit offer för rysshärjningarna.

  3. Bengt Nilsson says:

    Kanske man i allmänhet var försiktiga och ville hålla sig nära fartygen? Vid Stäket hade i varje fall den ryske befälhavaren på den punkten bestämda instruktioner.

  4. Örjan Martinsson says:

    Efter en närmare titt i boken så framstår det som om min karta kanske ger en alltför ljus bild.

    Antalet brända gårdar i den nämnda förteckningen (som författades av den lokale domaren) utgörs av 8 säterier, 25 frälsehemman, 35 skattehemman och två som inte har fått sin status angiven. Men när jag läste i boken en gång till upptäckte jag att ett mycket större antal nämns i ett odaterat sammandrag av härjningarnas omfattning. Detta omfattar både brända gårdar och de som bara plundrades, vilka var: en kyrka (Boo), en prästgård (Fjällsvik där Djuröprästen bodde), 24 säterier, 35 skatte-, 4 krono-, och 42 frälsehemman samt 39 torp.

    Antalet skattehemman är detsamma i båda förteckningarna vilket skulle tyda på, om man kombinerar källorna, att alla plundrade skattehemman brändes ned. Däremot ska alltså bara åtta av 24 plundrade säterier ha bränts ned. Det är både en fördelning och ett antal som verkar väldigt egendomlig för mig

Comments are closed.