Vilka vann slaget vid Ledsund 1720?

Slaget vid Ledsund 27 juli 1720

I mina hemtrakter i Stockholms skärgård är 1719 ett viktigt årtal eftersom de omfattande ryska härjningarna detta år skonade ytterst få byggnader. Det går därmed att indela Stockholms skärgårds bybyggelsehistoria i tiden före och efter 1719.  Hade ryssarna fått som de ville skulle min hembygd ha härjats även året efter. Men jag har fått lära mig att tack vare en svensk seger i sjöslaget vid Ledsund den 27 juli 1720 förhindrade en repris av skärgårdskriget. Detta är också den vanliga beskrivningen i svensk litteratur men läser man den engelska wikipediaartikeln blir bilden genast mycket mer komplicerad eftersom den redovisar även den ryska uppfattningen som gör gällande att det var de som segrade i slaget vid “Grengam” (rysk förvrängning av “Gränhamn” där de ryska galärerna höll till).

En snabb koll i Nationalencyklopedin och nordisk familjebok visar också att bilden av slaget inte är helt entydig. Nationalencyklopedin beskriver slaget på följande sätt:

Ledsund, sund i Ålands södra skärgård, plats för en sjöstrid 27 juli 1720 i samband med ryssarnas härjningar av svenska östkusten. Viceamiral Carl Georg Siöblad med sju fregatter angrep ca 100 ryska galärer. Ryssarna skingrades men fyra fregatter gick på grund.”

Och nordisk familjebok på detta sätt:

Ledsund, farvatten i Ålands skärgård, s. om Lemland. Där stod 27 juli 1720 en strid mellan en svensk eskader under viceamiral Siöblad och ryska galärer under furst Golitsyn. Siöblad, som anföll utan överbefälhavarens order, led svåra förluster och straffades 1724 med sex månaders suspension.”

De båda uppslagsverken är visserligen inte direkt motstridiga men nog får man uppfattningen av nationalencyklopedin att slaget var en svensk seger medan nordisk familjebok tecknar en betydligt dystrare bild.

Magnus Ullman som har skrivit boken “Rysshärjningarna på ostkusten 1719” (2006) ger en mycket mer detaljerad beskrivning av detta slag som han kallar för slaget vid Föglöfjärden. I den boken står det att Siöblad mycket riktigt bröt mot sina order när han attackerade ryssarna och då förlorade fyra fregatter (av en eskader bestående av ett linjeskepp, fem fregatter och tre galärer samt ytterligare mindre enheter). Men enligt Ullman var dessa fregatter i ett dåligt skick och därför inga större förluster. Ryssarna skulle däremot ha förlorat 43 galärer (av 61) genom att de sjönk, sköts i sank eller på annat sätt försattes ur stridbart skick så att de måste brännas. Över  2200 ryssar stupade medan endast 103 svenskar stupade och 400 togs tillfånga. Enligt Ulman firade tsaren detta slag som en seger trots att den ryska galärflottan hade blivit så försvagad att den inte kunde upprepa fjolårets härjningar av den svenska ostkusten.

Hittills verkar bilden alltså trots allt förhållandevis samstämmig. Man skulle kunna säga att båda sidor drabbades av hårda förluster och att ryssarna vann en taktisk seger samtidigt som det var en strategisk seger för svenskarna (dvs. wikipedia-artikelns kompromiss). Ullmans 2200 stupade ryssar framstår dock som ett väldigt högt tal när wikipedia-artikeln skriver att svenskarna hävdar att 1100 ryssar stupade medan ryssarna hävdar att endast 82 ryssar dog.

Frågetecknen växer sedan än mer när man läser diskussionssidan till wikipedia-artikeln. Påståendet att ryssarna förlorade 43 galärer verkar komma från en suspekt rysk källa skriven på 1800-talet av en sjöman och författare vid namn F.F. Veselago. Veselagos uppgift förekommer i flera ryska verk men andra ryska historiker såsom Krotov hävdar att uppgiften är “en myt skapad av Veselago”. Krotov hänvisar till ett brev från 1720 som omtalar endast mindre förluster. En sänkt galär och en annan som rammades (men vars besättning lyckades borda ett svenskt skepp).

Om Veselago har fel och Krotov har rätt så finns det ingen grund att kalla slaget vid Ledsund för en svensk seger. Ryssarna erövrade i så fall fyra fregatter (halva den svenska styrkan) och drabbades av obetydliga egna förluster.  Att ryssarna inte härjade den svenska östkusten 1720 skulle då förmodligen bero på den engelska flottans närvaro i Östersjön och inte på några militära bedrifter från svensk sida.

This entry was posted in Litteratur, Stora nordiska kriget. Bookmark the permalink.

14 Responses to Vilka vann slaget vid Ledsund 1720?

  1. Bengt Nilsson says:

    En av Krotovs artiklar om “Grengam” finns här: http://www.reenactor.ru/ARH/PDF/Krotov_11.pdf

    Jag vet inte särskilt mycket om Veselago, men det förefaller en smula paradoxalt att en historiker på 1800-talet skulle ha skapat en myt ägnad att “nedvärdera” ett av det egna landets militära segrar. Skulle V. ha uppfunnit dessa 43 brända galärer utifrån ingenting eller har han bara feltolkat en uppgift? Det behandlar Krotov inte i den ocan angivna artikeln, men möjligen i en äldre från 1999.

  2. Örjan Martinsson says:

    Krotov talar mycket om svensk propaganda i den artikeln. Kanske syftar han på att Veselago är ansvarig för att myten nästlade sig in i den ryska historieskrivningen men att den sedan tidigare existerade i den svenska.

    En positiv syn på slaget vid Ledsund tycks ha existerat på den svenska sidan redan från början av döma av vad Magnus Ullman skriver:

    “Som en tragikomisk epilog till denna drabbninmg kan nämnas att saken fick ett rättsligt efterspel. Då viceamiral Siöblad brutit mot amiral Wachtmeisters uttryckliga order om att ej gå till anfall dömdes han att mista lönen under sex månader. Viceamiralen Siöblad företedde visserligen vid rättegångsförhandlingarna i Stockholm ett brev från kung Fredrik I, där kungen tog viceamiralen i försvar och samtidigt uttryckte sin förvåning över hur en domstol kunde döma en framgångsrik sjöhjälte till straff. Trots domen framstod bröderna Siöblad då som nu som sjöhjältar.”

    Det kan vara så att det är Siöblad själv som skapat myten om en stor seger vid Ledsund för att rädda sitt eget skinn när hans orderbrott resulterade i att hälften av hans skepp gick förlorade.

  3. Bengt Nilsson says:

    Nja, jag är väl inte lika övertygad som Krotov om den svenska propagandans “bovroll”. Detta med vinden som plötsligt mojnade härrör enligt Hornborgs uppsats i Forum Navale 4(1944) från Gyllengranat (1840). Sjöblad själv hävdar, enligt Hornborg, närmast motsatsen.

    Sedan hade Sjöblad säkerligen ett stort intresse av att försöka få striden att framstå som en seger, men han kan näppeligen ha lanserat siffran 43. Hur skulle han ha kunnat räkna antalet galärer som ryssarna lät bränna efter striden? Hur skulle sedan Veselago ha fått korn på densamma? Och framför allt – varför skulle han ha fäst någon tilltro till den?

    Jag har läst en hel del av Krotov och han är duktig på många sätt, men ibland har han (enligt min mening) en väl naiv syn på källmaterialet.

  4. Bengt Nilsson says:

    Jag kollade den tidigaste svenska “propagandaversionen”, d.v.s. den redogörelse som Kanslikollegium sände till svenska sändebudet i Paris (Tryckt i Svenskt historiskt magasin 1849). I den finns inga siffror på förstörda ryska galärer utan man säger bara att många seglades i sank, sattes på land eller flöt omkring utan besättningar. Någon plötslig stiltje nämns heller inte utan man uppger att de svenska fartygen gick på grund beroende på att ryssarna tagit bort alla sjömärken.

  5. Örjan Martinsson says:

    Skulle inte siffran 43 sänkta galärer kunna vara ett resultat av viskningsleken? När Siöblad rapporterade att han hade förlorat halva sin styrka bör det ha legat i hans intresse att hävda att de ryska förlusterna var större. Då ligger det nära till hands att påstå att två tredjedelar av den ryska galärflottan förstördes i slaget. Sedan kan man på något sätt ha kommit fram till att ryssarna totalt hade 65 galärer vid Gränhamn och då räknat ut att två tredjedelar av detta blir 43. Frånvaron av skeppsvrak vid slagplatsen (som ligger precis vid farleden mellan Stockholm och Åbo) kan dessutom ha fått sjöfarare att anta att ryssarna måste ha bränt de förstörda skeppen.

  6. Bengt Nilsson says:

    Nja, enligt Hornborg uppger Sjöblad att den ryska styrkan bestod av omkring 80 galärer och en stor mängd mindre fartyg. Siffran 43 tycks i varje fall Hornborg endast ha hittat hos Veselago.

    Så jag är fortsatt skeptisk till Krotov. Det tycks mig som han bl.a. ersätter i och för sig suspekta svenska uppgifter med lika suspekta ryska uppgifter. Jag förstår heller inte varför Veselago skulle ha “uppfunnit” en rysk förlust av 43 galärer – 1800-talets historiker sökte i allmänhet sällan att nedvärdera egna militära bedrifter. Veselago har rimligen antingen hittat siffran i en rysk källa eller räknat fram den utifrån styrkeuppgifter.

  7. Bengt Nilsson says:

    Jag har grävt lite mer i det här och det verkar mycket egendomligt att Krotov ger Veselago skulden för “myten” om de 43 galärerna. Veselago förde förvisso uppgiften vidare, men den förekommer redan i den av Sergej Ivanovitj Elagin publicerade källsamlingen “Materialy dlja istorii Russkago flota”, vol. 2 (1865), s. 510 – med ordentlig källhänvisning och allt.

    Med reservation för att jag ännu inte fått tag på Krotovs första artikel är jag alltså fortsatt skeptisk, i synnerhet som han i den ovan nämnda artikel nr 2 överhuvudtaget inte nämner Elagins verk.

  8. Bengt Nilsson says:

    Fel av mig – Krotov nämner faktiskt i not 5 “Materialy”, men kommenterar inte alls den tabell som innehåller siffran 43.

  9. Örjan Martinsson says:

    Det är också märkligt att Krotov gav den svenska propagandan skulden för detta om uppgiften om 43 galärer i själva verket härstammar från ett arkiv tillhörande den ryska flottans befälhavare Fjodor Apraksin (som du nämnde i mejlet till mig).

    Sedan tidigare har jag fått höra om hur Alexanders Bespalov fuskade om ryska uniformer och styrkebesked samt läst Valerij Moltusovs egendomliga hantering av Poltavas källmaterial. Och nu verkar det som även Krotov hör hemma i detta sällskap. Mitt förtroende för ryska historiker börjar nu närma sig riktigt låga nivåer.

  10. Bengt Nilsson says:

    Jag hoppas kunna få tag på “Krotov 1” så jag kan se hur han resonerar runt Veselagos “skurkstreck”.

    Jag kan tycka att ryska historiker emellanåt är en smula naiva när det gäller källkritik, d.v.s. man köper vissa typer av uppgifter utan att närmare fundera över sådant som “för vilket syfte?” och “av vem?”. Jag har läst en hel del av Krotov och i mitt tycke blandar han ofta lovvärd grundlighet med en del rena “stolpskott”. Ett exempel på det förra är en del av hans Poltavaforskningar, ett exempel på det senare är hans upptäckt av “Konstantin de Tourvilles memoarer” från ryska fälttåget 1708-09 – en skrift som i själva verket är en roman med viss verklighetsbakgrund.

  11. Bengt Nilsson says:

    Jag har nu fått tag på “Krotov 1” och han hävdar däri att den lista som redovisar 43 skadade galärer (publicerad 1865) inte alls uppger att dessa hade sänkts eller bränts utan i själva verket i detalj redovisar även små skavanker (som förstörda åror). Han menar alltså att Veselago missuppfattat innehållet och felaktigt dragit slutsatsen att alla dessa småskadade galärer brändes efter slaget.

    Jag begriper inte den beskyllningen eftersom det (efter vad jag kan förstå) var marinhistorikern Elagin som publicerade handlingen år 1865 och Veselago sedan bara läste innantill i Elagins publikation – där det står att 43 galärer sänktes eller brändes. Det borde följaktligen vara Elagin som skulle stå där med skammen. Krotov hänvisar också till den volym som Elagin ger som källa, så det borde vara samma handling som båda använt.

    Problemet är väl dessvärre omöjligt att lösa utan att konsultera själva handlingen.

  12. Örjan Martinsson says:

    Fast av döma vad du har letat fram så är jag nog benägen att ta tillbaka det jag skrev om Krotov. Jag har därför ändrat färgmarkeringen för slaget vid Ledsund på denna sida: http://www.tacitus.nu/karoliner/slag/index.htm så att det nu anges som en rysk seger.

    Det är alltid intressant att upptäcka att slag som man trodde var en självklar seger för den ena sidan även uppfattas som en seger för den andra sidan. Idag upptäckte jag till exempel denna sida om slagfältarkeologi vid platsen för slaget vid Stäket:

    http://www.arkeologiuv.se/cms/arkeologiuv/aktuellt_uv/slagfaltsarkeologi/sodra_staket_1719/une_petite_affaire_d_infanterie.html

    Detta slag som i svensk historieskrivning har skildrats som en odiskutabel seger som räddade Stockholm ska tydligen ha uppfattats som en framgång även på den ryska sidan. Och slagfältsarkeologerna verkar luta åt att ryssarna faktiskt behöll slagplatsen när slaget var över, vilket skulle innebära att det formellt sett var en rysk seger trots att svenskarna uppnådde sitt strategiska mål.

  13. Bengt Nilsson says:

    Just Stäket har jag relativt nyligen haft anledning att studera. Enligt instruktionen som den ryske befälhavaren Barjatinskij hade fått var hans uppgift att undersöka de svenska försvarsåtgärderna vid Stäket, ta fångar och bränna. Det lyckades han väl i princip med. Från svenskt håll uppfattade man dock sannolikt det hela som att ryssarna sökte tränga fram mot Stockholm och då är det naturligt att utgången tolkades som en svensk seger.

    Striden vid Stäket är rätt lite behandlad i rysk litteratur, men det är nog riktigt att den framställs som en framgång – bl.a. med hänvisning till att Barjatinskij enligt ryska uppgifter kämpade mot två infanteriregementen och ett kavalleriregemente.

  14. Bengt Nilsson says:

    Sedan måste den svenska tolkningen av Stäket också ses i ljuset av vad som hade hänt på andra håll, d.v.s. att ryssarna nästan överallt hade kunnat härja och bränna ostört efter att de svenska försvararna utan att göra något större motstånd hade dragit sig undan. Missnöjet med såväl flottans som arméns uppförande var vida spritt. T. o. m. i i rådet var stämningen bitvis synnerligen defaitistisk och trots arvprinsens och fältmarskalk Dückers försäkringar om motsatsen tvivlades det på att armén skulle vara kapabel att stoppa ryssarna om de gjorde en framstöt mot Stockholm. När så budet kom att Södermanlands regemente slagits både tappert och länge blev man glatt överraskade och försökte göra så mycket som möjligt av det inträffade – för såväl inhemsk som utländsk PR.

Comments are closed.